|
1917
1: För sångmästaren; en sång av Koras söner. (42:2) Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
2: (42:3) Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
3: (42:4) Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"
4: (42:5) Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
5: (42:6) Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
6: (42:7) Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
7: (42:8) Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
8: (42:9) Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
9: (42:10) Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"
10: (42:11) Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"
11: (42:12) Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
|
KJV
1: ((To the chief Musician, Maschil, for the sons of Korah.)) As the hart panteth after the water brooks, so panteth my soul after thee, O God.
2: My soul thirsteth for God, for the living God: when shall I come and appear before God?
3: My tears have been my meat day and night, while they continually say unto me, Where is thy God?
4: When I remember these things, I pour out my soul in me: for I had gone with the multitude, I went with them to the house of God, with the voice of joy and praise, with a multitude that kept holyday.
5: Why art thou cast down, O my soul? and why art thou disquieted in me? hope thou in God: for I shall yet praise him for the help of his countenance.
6: O my God, my soul is cast down within me: therefore will I remember thee from the land of Jordan, and of the Hermonites, from the hill Mizar.
7: Deep calleth unto deep at the noise of thy waterspouts: all thy waves and thy billows are gone over me.
8: Yet the LORD will command his lovingkindness in the daytime, and in the night his song shall be with me, and my prayer unto the God of my life.
9: I will say unto God my rock, Why hast thou forgotten me? why go I mourning because of the oppression of the enemy?
10: As with a sword in my bones, mine enemies reproach me; while they say daily unto me, Where is thy God?
11: Why art thou cast down, O my soul? and why art thou disquieted within me? hope thou in God: for I shall yet praise him, who is the health of my countenance, and my God.
|
PR33.38
1: Veisuunjohtajalle; koorahilaisten mietevirsi.
2: Niinkuin peura halajaa vesipuroille, niin minun sieluni halajaa sinua, Jumala.
3: Minun sieluni janoo Jumalaa, elävää Jumalaa. Milloin saan minä tulla Jumalan kasvojen eteen?
4: Kyyneleeni ovat minun ruokani päivin ja öin, kun minulle joka päivä sanotaan: "Missä on sinun Jumalasi?"
5: Näitä minä muistelen ja vuodatan sydämeni: minä kuljin väentungoksessa, astuin sen kanssa Jumalan huoneeseen riemun ja kiitoksen raikuessa juhlivasta joukosta.
6: Miksi murehdit, minun sieluni, ja olet minussa niin levoton? Odota Jumalaa. Sillä vielä minä saan häntä kiittää hänen kasvojensa avusta.
7: Minun Jumalani, minun sieluni on murheellinen minussa, sentähden minä muistan sinua Jordanin maalla, Hermonin kukkuloilla ja Misarin vuorella.
8: Sinun koskiesi pauhussa syvyys syvyydelle huutaa, kaikki sinun kuohusi ja aaltosi käyvät minun ylitseni.
9: Päivällä Herra säätää armonsa, ja yöllä minä hänelle veisaan ja rukoilen elämäni Jumalaa.
10: Minä sanon Jumalalle, kalliolleni: "Miksi olet minut unhottanut? Miksi minun täytyy käydä murhepuvussa, vihollisen ahdistamana?"
11: Minun luitani jäytää, kun viholliseni minua häpäisevät, sanoen minulle kaiken päivää: "Missä on sinun Jumalasi?" [42:12] Miksi murehdit, minun sieluni, ja miksi olet minussa niin levoton? Odota Jumalaa. Sillä vielä minä saan kiittää häntä, minun kasvojeni apua, minun Jumalaani.
|
