1917
1: En sång av David; en bön, när han var i grottan. (142:2) Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
2: (142:3) Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
3: (142:4) När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
4: (142:5) Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
5: (142:6) Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."
6: (142:7) Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
7: (142:8) För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.
|
KJV
1: ((Maschil of David; A Prayer when he was in the cave.)) I cried unto the LORD with my voice; with my voice unto the LORD did I make my supplication.
2: I poured out my complaint before him; I shewed before him my trouble.
3: When my spirit was overwhelmed within me, then thou knewest my path. In the way wherein I walked have they privily laid a snare for me.
4: I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.
5: I cried unto thee, O LORD: I said, Thou art my refuge and my portion in the land of the living.
6: Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.
7: Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the righteous shall compass me about; for thou shalt deal bountifully with me.
|
PR33.38
1: Daavidin mietevirsi, hänen ollessaan luolassa; rukous.
2: Minä korotan ääneni ja huudan Herraa, minä korotan ääneni ja rukoilen Herralta armoa.
3: Minä vuodatan hänen eteensä valitukseni, kerron hänelle ahdistukseni.
4: Kun minun henkeni minussa nääntyy, niin sinä tunnet minun tieni. Polulle, jota minä käyn, he ovat virittäneet paulan minun eteeni.
5: Katso minun oikealle puolelleni ja näe: ei kukaan minua tunne. Ei ole minulla pakopaikkaa, ei kukaan minun sielustani välitä.
6: Minä huudan sinun puoleesi, Herra; minä sanon: Sinä olet minun turvani, minun osani elävien maassa.
7: Tarkkaa minun huutoani, sillä minä olen sangen viheliäinen, pelasta minut vainoojistani, sillä he ovat minua väkevämmät. [142:8] Vie minun sieluni ulos vankeudesta kiittämään sinun nimeäsi. Vanhurskaat kokoontuvat minun ympärilleni, kun sinä minulle hyvin teet.
|