|
1917
1: Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2: I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3: Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."
4: Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5: Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6: Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7: Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."
8: Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9: Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
|
KJV
1: By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.
2: We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.
3: For there they that carried us away captive required of us a song; and they that wasted us required of us mirth, saying, Sing us one of the songs of Zion.
4: How shall we sing the LORD'S song in a strange land?
5: If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.
6: If I do not remember thee, let my tongue cleave to the roof of my mouth; if I prefer not Jerusalem above my chief joy.
7: Remember, O LORD, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase it, rase it, even to the foundation thereof.
8: O daughter of Babylon, who art to be destroyed; happy shall he be, that rewardeth thee as thou hast served us.
9: Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.
|
PR33.38
1: Baabelin virtain vierillä - siellä me istuimme ja itkimme, kun Siionia muistelimme.
2: Pajuihin, joita siellä oli, me ripustimme kanteleemme.
3: Sillä vangitsijamme vaativat meiltä siellä lauluja ja orjuuttajamme iloa: "Veisatkaa meille Siionin virsiä".
4: Kuinka me voisimme veisata Herran virsiä vieraalla maalla?
5: Jos minä unhotan sinut, Jerusalem, niin unhota sinä minun oikea käteni.
6: Tarttukoon kieleni suuni lakeen, ellen minä sinua muista, ellen pidä Jerusalemia ylimpänä ilonani.
7: Muista, Herra, Jerusalemin tuhopäivä, kosta se Edomin lapsille, jotka sanoivat: "Hajottakaa se, hajottakaa perustuksia myöten!"
8: Tytär Baabel, sinä häviön oma, autuas se, joka sinulle kostaa kaiken, minkä olet meille tehnyt!
9: Autuas se, joka ottaa sinun pienet lapsesi ja murskaa ne kallioon!
|
