|
1917
1: Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
2: Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
3: Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
4: Den ogudaktige säger i sitt högmod: "Han frågar icke därefter." "Det finnes ingen Gud", så äro alla hans tankar.
5: Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
6: Han säger i sitt hjärta: "Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma."
7: Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
8: Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
9: Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
10: Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
11: Han säger i sitt hjärta: "Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."
12: Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
13: Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
14: Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
15: Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
16: Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
17: De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
18: för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
|
KJV
1: Why standest thou afar off, O LORD? why hidest thou thyself in times of trouble?
2: The wicked in his pride doth persecute the poor: let them be taken in the devices that they have imagined.
3: For the wicked boasteth of his heart's desire, and blesseth the covetous, whom the LORD abhorreth.
4: The wicked, through the pride of his countenance, will not seek after God: God is not in all his thoughts.
5: His ways are always grievous; thy judgments are far above out of his sight: as for all his enemies, he puffeth at them.
6: He hath said in his heart, I shall not be moved: for I shall never be in adversity.
7: His mouth is full of cursing and deceit and fraud: under his tongue is mischief and vanity.
8: He sitteth in the lurking places of the villages: in the secret places doth he murder the innocent: his eyes are privily set against the poor.
9: He lieth in wait secretly as a lion in his den: he lieth in wait to catch the poor: he doth catch the poor, when he draweth him into his net.
10: He croucheth, and humbleth himself, that the poor may fall by his strong ones.
11: He hath said in his heart, God hath forgotten: he hideth his face; he will never see it.
12: Arise, O LORD; O God, lift up thine hand: forget not the humble.
13: Wherefore doth the wicked contemn God? he hath said in his heart, Thou wilt not require it.
14: Thou hast seen it; for thou beholdest mischief and spite, to requite it with thy hand: the poor committeth himself unto thee; thou art the helper of the fatherless.
15: Break thou the arm of the wicked and the evil man: seek out his wickedness till thou find none.
16: The LORD is King for ever and ever: the heathen are perished out of his land.
17: LORD, thou hast heard the desire of the humble: thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thine ear to hear:
18: To judge the fatherless and the oppressed, that the man of the earth may no more oppress.
|
PR33.38
1: Miksi, Herra, seisot niin kaukana, miksi kätkeydyt ahdingon aikoina?
2: Jumalattomien ylpeyden tähden kurja kärsii, takertuu heidän punomiinsa juoniin.
3: Sillä jumalaton kerskaa omista himoistansa, ja kiskuri kiroaa, pilkkaa Herraa.
4: Jumalaton sanoo ylvästellen: "Ei hän kosta". "Ei Jumalaa ole" - siinä kaikki hänen ajatuksensa.
5: Hänen hankkeensa menestyvät joka aika. Sinun tuomiosi ovat korkealla, kaukana hänestä; kaikille vastustajilleen hän hymähtää.
6: Hän sanoo sydämessään: "En horju minä, en ikinä joudu onnettomuuteen".
7: Hänen suunsa on täynnä kirousta, petosta, sortoa; tuho ja turmio on hänen kielensä alla.
8: Kylien vaiheilla hän istuu väijyksissä, hän murhaa salaa syyttömän. Hänen silmänsä vaanivat onnetonta.
9: Kätkössään hän väijyy, niinkuin leijona pensaikossa, hän väijyy hyökätäksensä kurjan kimppuun; hän saa kurjan kiinni, vetää hänet verkkoonsa.
10: Hän kyyristyy, painautuu maahan, ja onnettomat joutuvat hänen kynsiinsä.
11: Hän sanoo sydämessään: "Jumala sen unhottaa, hän on peittänyt kasvonsa, hän ei sitä ikinä näe".
12: Nouse, Herra, kohota kätesi, Jumala! Älä unhota kurjia.
13: Miksi jumalaton pilkkaa Jumalaa? Miksi hän sanoo sydämessään: "Et sinä kosta?"
14: Sinä olet sen nähnyt, sillä sinä havaitset vaivan ja tuskan, ja sinä otat sen oman kätesi huomaan; sinulle onneton uskoo asiansa, sinä olet orpojen auttaja.
15: Murskaa jumalattoman käsivarsi ja kosta pahan jumalattomuus, niin ettei häntä enää löydetä.
16: Herra on kuningas ainiaan ja iankaikkisesti; hävinneet ovat pakanat hänen maastansa.
17: Sinä kuulet nöyrien halajamisen, Herra, sinä vahvistat heidän sydämensä, sinä teroitat korvasi,
18: auttaaksesi orvon ja sorretun oikeuteensa, ettei ihminen, joka maasta on, enää saisi kauhua aikaan.
|
