Jämtland

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Koordinater: 63°09′36″N 14°53′53″E / 63.16, 14.898

Jämtland
Jämtlands landskapsvapen
Landsdel	Norrland
Län	Jämtlands län, Västernorrlands län och Västerbottens län
Stift	Härnösands stift
Yta	34 009 km²
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	112 710 3,3 inv/km²
Högsta punkt	Storsylen, 1743 m
Största sjö	Storsjön
Landskapsblomma	Brunkulla
Landskapsdjur	Älg
Fler symboler ...
Jämtlands läge

Jämtland (Jamtlann på jämtska) är ett landskap i sydvästra Norrland i mellersta Sverige. Jämtland gränsar i väster till Tröndelag och Norge, i nordöst till Lappland, i öster till Ångermanland och i söder till Härjedalen och Medelpad. Jämtland motsvarar 8,3 procent av Sveriges yta, 34 009 kvadratkilometer och är Sveriges till ytan näst största landskap. Jämtland har en befolkning på strax under 113 000 personer och landskapet är ett utav de landskap med flest personer bosatta på landsbygden i landet, emellertid bor majoriteten av befolkningen i den tätbefolkade Storsjöbygden.

Jämtland var ursprungligen en självstyrande bonderepublik^[1] med bland annat en egen lag och egen valuta. Jämtland saknade emellertid en statsförvaltning och var närmast att betrakta som en anarki^[2], området blev därefter norskt 1178 och var så i mer än 450 år och har varit svenskt sedan 1645, i litet över 350 år. Den egna särarten manifesteras bland annat genom att vissa, halvt på allvar, halvt på skämt, ser landskapet som en republik inom kungariket Sverige^[3]. Kung Carl XVI Gustaf är även hertig av Jämtland, en titel han fortfarande använder sig av då han besöker landskapet^[4].

Historiskt, socialt och politiskt har Jämtland utgjort ett undantagsområde mellan Norge å ena sidan och Sverige å den andra, något som symboliseras i landskapsvapnet där älgen, Jämtland, attackeras från öster och väster och Jämtlands statstillhörighet skiftade inte mindre än 13 gånger under perioden 1563-1677. Jämtlands förbindelser har även de alltid legat i öst-västlig riktning, tvärt emot huvuddelen av centralmakternas intressen. De här historiska och kulturella förbindelserna har bland annat givit uppkomst till benämningen Öst-Tröndelag, för att uttrycka samhörigheten med Tröndelagen och Härjedalen, då Jämtlands befolkning inte generellt betraktat sig som norrlänningar historiskt^[5].

Etymologi

Frösöstenen.

Jämtland har fått sitt namn från folkslaget jämtar^[6]. Det äldsta kända belägget för landskapet är eotalont (normaliserad fornnordiska: Jamtaland) från Frösö runsten som restes under tidigare delen av 1000-talet. Roten till jämte (fornvästnordiska: jamti) och därmed Jämtland är den urgermanska stammen emat- (jämför med det tyska adjektivet emsig) med betydelsen flitig, uthållig, hårt arbetande och trägen^[6]. Fornspråkets förled eota (jamta) är genitiv pluralis av folkslaget jämtar.

Jämtland betyder inte "det jämna landet". Bilden föreställer vikingen Arnljot Gelline på färd genom landskapet

Jämtland har också en landnamnsman. I sin Heimskringla (Håkan den godes saga) från 1200-talet berättar Snorre Sturlassons en sägen om Kettil Jamti ("Kjell Jämte"), en son till Anund jarl från Sparbu i Tröndelag, som drog öst över Kölen med en mängd folk och sin boskap, då Harald Hårfager med våld enade Norge på 800-talet. De röjde skogen och byggde där stora härader. Området kallades därefter Jamtaland.^[7] Enligt den sägnen var det Kettil Jamtis ättlingar som kom att bära folknamnet jämtar. En alternativ förklaring skulle kunna grundas i den omfattande järnframställningen före vikingatid. En folketymologisk teori är att det skulle ha att göra med landskapets platta delar i Storsjöbygden på grund av likheterna mellan "jämt-" och adjektivet "jämnt" (av urgermanskt *ebna^[6]). Den här sista, men mest spridda, teorin är emellertid språkligt omöjlig, eftersom det här snarare skulle ge namnet "Jämnland" utan t.

Det ursprungliga namnet på landskapet innehöll troligen ett p, vilket bekräftas i ett flertal stavningar i medeltida dokument där namnet ofta förekommer som Jamptaland. I östnordiskan skedde senare en ljudförändring från a till e, i-omljud, vilket resulterade i att Jämtland förekommer som Jempteland och liknande. Den ljudförändringen spred sig senare längre norrut men gjorde sig aldrig gällande i jämtskan där a:et bevarades. Genitivet föll så småningom bort och en reduktion skedde av de tre konsonanterna mpt i Jemptland respektive Jamptland. I östnordiskan föll p:et bort och formen Jemtland blev resultatet. I jämtskan föll däremot t:et bort och formen Jamplann^[8] (då nd assimilerades till nn) uppstod. Den formen var allmän i äldre tid och brukbar i jämtskt talspråk in på 1900-talet, då en modifierad version, Jamtlann blev mer vanlig. Den svenska stavningen med ä tillkom när bokstaven var "modärn" under tidigt 1900-tal. Den förändringen ändrade emellertid inte uttalet. I danskt skriftspråk (och således även bokmål) har man bevarat stavningen med e. Områden som Jemtland i Ringsaker, Norge och Jemtland i Maine, USA bildades av emigrerade jämtar innan förändringen uppstod.

Historia

Hällristningar i Glösa, gjorda för cirka 5 000 år sedan. Hällristningarna består främst av älg och flera organ har målats ut. Hällristningarna är mycket lika de som man funnit i till exempel Moelv i Tröndelag och påminner även om grottkonsten i Altamira i norra Spanien. En hällristad älg från Glösa förekommer idag i Krokoms kommunvapen

Huvudartikel: Jämtlands historia

Förhistoria

De första människorna kom till Jämtland någon gång mellan 7 000-6 000 år före Kristus från väster. De var jägare och samlare. Flera tusen fynd från deras tid har hittats runt om i landskapet vid lägerplatser, längs stränder och sjöar, bland annat offerdalsspetsen från Åflo. Jägarfolket var nomader och följde bytenas vandringar. I Jämtland dominerade redan på den här tiden älgen, vilket flera hällmålningar och hällristningar vittnar om, bland annat vid Glösa i Alsen och vid Gärdesån i Offerdal. Jämtland har sammanlagt omkring 20 000 kända fornlämningar.

Nära hällmålningar i Jämtland förekommer ofta fångstgropar och i Jämtland finns runt 10 000 kända sådana, vilket är fler än vad som påträffats i andra regioner i hela Skandinavien. Jaktgroparna placerades där man visste att älgarna rörde sig och kunde sträcka sig flera mil. Det finns idag flera ortnamn runt om i Jämtland som vittnar om fångstgroparnas betydelse för jägarfolket och deras avkommor.

Resterna av Mjälleborgens terrass.

En jämtsk bondekultur uppstod först under yngre romersk järnålder i Storsjöbygden, jägarfolket hade dock långt tidigare haft kontakt med neolitisk kultur. Något som fyndet av flinta man gjort vid Ånnsjön vittnar om. De jämtska bönderna odlade framför allt korn, men pollenanalyser visar även att till exempel hampa förekom. I slutet av 300-talet restes Mjälleborgen på Frösön för att kontrollera järnframställning och den omfattande järnhandeln som utvecklades. Storhögar börjar förekomma i Jämtland, liknande fanns i Bertnem i Nord-Tröndelag och i Högom i Medelpad. De västliga inflytandet från Tröndelag genom Jämtland till Norrlandskusten var vid tiden stor.

Bebyggelsen stagnerade något på 600-talet och Mjälleborgen övergavs på 700-talet. En mindre folkvandring skedde samtidigt i området och en folkkoncentration skedde i östra Storsjöbygden. Orter som Frösön, Brunflo, Rödön, Hackås, Lockne och Näs utmärker sig.

Medeltid

Magnus Lagaböter gav Jämtland dess första kända sigill 1274. Skölden, med det norska lejonet är okrönt och vittnar om Jämtlands särställning och på varje sida om skölden kan två jämtska jägare med pilbågar riktade mot ekorrar skönjas. Ekorrarnas vinterpäls, gråskinn, utgjorde den skatt jämtarna pålades efter att Sverre erövrade landet.

Detalj ur Olaus Magnus Carta Marina, med Jämtland latiniserat som Iempihia.

Under vikingatiden blev bebyggelsen mer omfattande, vilket kan ses som en bekräftelse på Snorre Sturlassons uppgifter om att många norrmän som flydde från Harald Hårfager bosatte sig i Jämtland i slutet av 800-talet, på samma sätt som många norrmän vid samma tid flydde till och koloniserade Island. När en klimatförändring (som senare resulterade i den medeltida värmeperioden) skedde intog Frösön ställningen som centralort. Det varmare klimatet gjorde att jordbruket blomstrade, boskapskötseln och den för det skandinaviska inlandet unika buföringen utvecklas vidare runt om i Jämtland, framför allt i den södra delen när fjällkon introduceras. Jakten på älg och vilt ökar även under den här tiden. I religiöst hänseende utövade jämtarna asatro.

Bland gudarna i den nordiska mytologin kom Jämtland att domineras av de äldre vanergudarna (Frö, Njord med flera), även om också asagudarna dyrkades. I takt med att befolkningen ökade så anordnade man likt andra germanska stammar allting. Jamtamot beräknas ha upprättats på 900-talet och är unikt i Skandinavien då det är det enda som benämns mót (från gotiskan) istället för þing. Jämtlands politiska status under den här tiden har av eftervärlden kommit att betraktas som en bonderepublik. Jamtamot hölls årligen veckan då den 12 mars inföll och i egenskap av allting hade alla jämtar rätt att deltaga vid mötet, vilket innebar att folkförsamlingen som samlades var mycket stor i förhållande till Jämtlands folkmängd. Jamtamot var den högsta instansen i Jämtland under den tid då tinget var verksamt. Vid Jamtamot avgjordes tvister och domar föll i brottsmål. Utöver det fungerade tinget även som en slags regering då tinget även beslöt i frågor som skatt.

Jämtland kristnades någon gång under mitten av 1000-talet, då även Frösöstenen restes, världens nordligaste runsten. Efter den processen tog Jämtland form som ett kristet landskap och den första kyrkan, Västerhus kapell byggdes kort efter resningen av runstenen.

I Snorre Sturlassons sagor sägs jämtarna ömsom betalat skatt till norska konungar som till exempel Håkon Adalsteinsfostre och Öystein I Magnusson för att få beskydd. Sagorna uppger även vid ett tillfälle att jämtarna skulle ha betalat skatt till en sveakung. Sagornas pålitlighet i frågan om Jämtlands politiska tillhörighet anses emellertid vara låg. I Norges äldsta skriftliga dokument, Historia Norvegiæ, från 1170-talet står det däremot klart och tydligt att Norge gränsar i nordöst till Jämtland.

I samband med de norska inbördesstriderna besegrade Sverre Sigurdsson jämtarna på Storsjöns is i slaget vid Andersön 1178. Konsekvenserna av nederlaget var högre skatter och minskat självstyre i och med att Jämtlands lagman hädanefter utsågs av kungen. Jämtarna behöll dock även i fortsättningen en särställning som en ointegrerad del av det norska riket, det kallades i äldre norska handlingar för "det östra riket — öystræ rikinu". Jamtamot fortsatte att fungera och i likhet med andra skatteländer fick jämtarna inget inflytande över de norska kungavalen.

Krigstid i Jämtland

Efter att Norge förenats med Danmark år 1536 kom Jämtland att styras från Köpenhamn och blev ofta en krigsskådeplats under de dansk-svenska krigen. Dessa resulterade i att Jämtland avskildes från Danmark-Norge och blev en del av Sverige genom freden i Brömsebro 1645. Därefter gjorde Danmark upprepade försök att vinna Jämtland åter, och lyckades även två gånger, kortvarigt 1657 och något längre 1677 i och med återerövringen av Jämtland. Båda gångerna hälsades norrmännen som befriare och vid den senare ockupationen bedrev jämtarna snapphaneverksamhet mot svenska armén. Ett försök till försvenskning av de norsksinnade jämtarna påbörjades direkt efter övertagandet, men det var först 1699 som jämtarna ansågs vara "svenska" och fick medborgarskap. Jämtlands befolkning var således de sista i dagens Sverige som erhöll svenskt medborgarskap.

För att göra Jämtlands skogar tillgängliga försökte man 1796 att skapa en flottled förbi Storforsen. Detta skulle ske genom en rullstensås, som visade sig vara för porös för att motstå vattentrycket. Det hela slutade med en av Skandinaviens största naturkatastrofer då Ragundasjön tömdes på vatten och Storforsen blev Döda fallet.

Den jämtska självstyrande traditionen hölls alltjämt vid liv. Jamtamot hade under den danska tiden övergått till att bli ett landsting. Jamtamot förbjöds även senare av den danska staten och kom då att hållas i hemlighet. Delar av Jamtamot överfördes vid övergången till Sverige till det som blev Jämtlands landsjämnadsting. Sveriges intentioner i landskapet var först och främst försvarsmässiga, vilket ledde till att de jämtska bönderna fick en enorm börda att bära. Jämtarna lyckades därefter genomdriva ett kontrakt, där det slogs fast att jämtska styrkor inte fick tas ut i krig, utan enbart försvara landskapet 1688. Kontraktet revs senare upp av Karl XII och jämtar deltog i Armfeldts tåg mot Norge under stora nordiska kriget, när Karl XII dog marscherade Armeldt tillbaka till Jämtland, då över 3 000 man miste livet i Jämtlands fjällvärld. Tiden som följde, frihetstiden innebar anläggande av nya jordbruk runt om i Jämtland och införandet av potatis och spannmålsmagasin, vilket gjorde att befolkningens levnadsstandard blev bättre.

Nyare tid

På order av Gustav III blev Östersund Jämtlands första (och hittills enda) stad 1786, till viss del för att kväva den urgamla, fria forbondehandeln som inte gav tillräckliga skatteintäkter till den svenska staten. Först hundra år senare kom industrialiseringen i landskapet igång med etablerandet av mellanriksbanan, Sundsvall-Östersund-Storlien-Trondheim, och med uppväxten av skogsindustrier och så småningom även med turism i fjälltrakterna. I början av 1900-talet gick Jämtland in i folkrörelsetiden och den största rörelsen blev den frisinnade Godtemplarrörelsen, som faktiskt fick sitt (i förhållande till folkmängden) starkaste fäste i Jämtland-Härjedalen i hela världen och det var i Östersund som världens största ordenhus restes. Befolkningen har minskat kontinuerligt sedan 1950 sett över hela Jämtland och det mesta av industrin och sysselsättningen har lokaliserats till Östersund-Årestråket. En lång tradition av militär närvaro i Jämtland upphörde 2005 när försvaret lade ned samtliga regementen och skolor de tidigare bedrivit i staden.

Indelning och lag

Jämtlands tingslag från 1600-talet

Jämtland delades ursprungligen likt Island in i fjärdingar, liknande häradsindelningen i Danmark, Sverige och södra Norge. Precis som på Island så benämndes de efter väderstreck. Exakt hur gränserna för fjärdingarna såg ut vet man inte, däremot så antas samtliga fyra nå Storsjön. Den östra delen vid Brunflo, den västra delen vid Trångsviken och bort mot Rödön samt den södra delen till Oviken och Hackås. Den norra delen antas ha gått över Storsjön från Ås och Ope genom Storsjöns alla öar inklusive områdena kring Hallen och Marby bort mot Oviksfjällen.

Fjärdingarna utgjorde mindre administrativa områden inom något som kan liknas med en lagsaga och hade egna ting parallellt med det gemensamma alltinget på Frösön (se ovan). Lagen som gällde var den jämtska lagen, i äldre brev talas det även om en speciell lagbok — Jamskre loghbok^[9]. Den jämtska lagen skilde sig emellertid inte mycket från frostatingslagen som gällde i Tröndelag. När Magnus Lagaböter (han som botar lagar) blev kung av Norge instiftade han en landslag för hela Norge 1276, men Jämtland omfattades inte av den. Tidigast år 1364 och senast i mitten av 1500-talet appliceras den på Jämtland^[10]. Fjärdingsindelningen övergick på 1500-talet i en indelning i tingslag, något tidigare hade Jämtland även fått ett eget lagting.

Det finns även en historisk geografisk indelning av Jämtland på jämtska. Ett område benämns Nol i bygdom (nord i bygderna) och omfattar bygderna från Lit och Hammerdal och vidare norrut. Sö i bygdom (söder i bygderna) eller sunna sjön (söder om Storsjön) omfattar Sunne, Berg och Oviken samt Hackås med Näs. Opp i lännan (upp i landet) omfattar västra Jämtland, Undersåker och Offerdal med omnejd. Öst i bygdom (även ust, äst, åst, ast och så vidare istället för öst) för östra Jämtland, det vill säga Brunflo ned mot Revsund-Bodsjö och österut mot Ragunda. Fram på lännan (fram på landet), även in på lännan (in på landet) omfattar bygderna i centrala Jämtland, det vill säga Storsjöbygden med närliggande områden. En person från detta område benämns framlänning.

Kyrkorna

Håsjö gamla kyrka, nästan alltid placerades kyrkorna centralt där alla kunde skåda dem. En kopia av den för Jämtland så typiska klockstapeln från Håsjö gamla kyrka finns idag på Skansen.

Efter övergången till kristendomen växer flera socknar fram i Jämtland (se socknar i Jämtland), dessa socknar motsvaras numera av församlingarna inom Bräcke-Ragunda, Krokom-Åre, Strömsund och Östersunds kontrakt samt Berg, Hackås, Klövsjö, Myssjö, Oviken, Rätan och Åsarne församlingar i Berg-Härjedalens kontrakt.

När de första kyrkorna restes under medeltiden i Jämtland bodde det inte fler än 30 till 40 bönder i de olika socknarna. I vissa fall, som i Kyrkås, Marby och Norderöns socken rörde det sig om enbart 20 bönder eller färre. Dessa invånare byggde många kyrkor som idag finns bevarade, långt större än de vanliga låga trähusen som fanns och helt i sten, ett byggnadsmaterial som är mycket svårare att handskas med och främmande för den dåtida befolkningen. Kyrkan blev det centrala i bygderna, som rörde alla. Alla fick hjälpa till att bygga och därefter underhålla dem, även långt in på 1800-talet. Släkter har i led utsmyckat kyrkorna med konst som inventarier med högt värde, träsniderier, målningar, tyger, ädelmetaller och hantverk. Nästan hela den lokala folkkonsten från äldre tid är knuten till kyrkorna, med konstnärer som Per Olofsson, Jonas Granberg och Pehr Sundin. Kyrkorna utgör således kärnan i Jämtlands kulturarv^[11].

Den gamla sockenskrivarstugan från 1700-talet i Ströms socken

Kyrkan har stått, och står även idag som ett samband mellan människor genom generationer, genom glädje som bröllop, dop, konfirmation, som stöd under kriser och genom sorg som begravning. I Jämtland blev inte väckelserörelsen särskilt utbred och Jämtland-Härjedalen har ett högt medlemstal i Svenska kyrkan, nära nio av tio är medlem, även om kyrkan inte besöks lika ofta som förr i tiden. Då samlades hela bygden, det vill säga socknen, på vilodagen då man inte fick arbeta (förutom i nödfall). Inom socknarna skapades säregna bygdedräkter, sedvänjor och sockenmål, i Jämtland märks det tydligt att dialekterna skiftar från bygd till bygd. I Jämtland rådde även en större jämlikhet mellan sockenborna, någon adel fanns inte och kyrkorna i landskapet saknar adelssläkters begravningsvapen, som är vanligt i övriga Sverige. I Jämtland gällde ej heller någon bänkordning, för hur man fick sitta i kyrkan utan principen "bönder emellan ingen annan rang än ålder och levnadsår" gällde^[12].

Varje socken hade ett eget ting, sockenstämma, där alla var närvarande och enbart beslut där alla var överens togs. Man eftersträvade således samförstånd och var man inte överens fick en eventuell fråga tas upp igen vid ett senare tillfälle. I sockenstugorna samlades även byalag för att besluta om gärdsgårdar, dikning och annat jordbruksrelaterat. Den centrala gestalten i varje socken var nästan alltid prästen, som hade kontakt med alla, prästen medlade även vid konflikter och gav råd och tröst vid olika situationer. För utom att predika och informera sockenborna så var prästen själv ofta jordbrukare. Prästen gick emellertid inte alltid överhetens ärenden utan försökte ofta värja sockenborna undan skatter och militärtjänst.

Galleri

Den medeltida kastalen vid Brunflo kyrka	Interiör med altartavla och predikstol i Marby gamla kyrka	Interiör från Ovikens nya kyrka	Åsarne gamla kyrka
Ströms kyrka	Frösö kyrka	Närbild på storklockan i Laxsjö kyrka	Stora kyrkan i Östersund
Bräcke kyrka i Bräcke socken	Bräcke kyrka	Revsunds kyrka i Revsunds församling	Revsunds kyrka med besökares stall i förgrunden

Samer

Samisk kåta i Arådalen

Huvudartikel: Samer

Samerna i Jämtland är sydsamer och talar sydsamiska eller Åarjelsaemien gïele som språket heter på sydsamiska. Det avviker kraftigt från de nordliga samiska dialekterna. Samerna benämndes förut lappar och stundom det svårtolkade "finnar" men kallar sig själva för samer - solens och vindens folk. Samer har funnits i Jämtland i flera hundra år, exakt hur många är däremot omtvistat. Norra Jämtland utgjorde tidigt en så kallad finnmark, alltså ett samiskt område. Området söder om detta fick troligen först på 1500-talet en samisk befolkning, då den storskaliga renskötseln och rennomadismen utvecklades, något som senare lett till konflikter mellan renskötare och markägare, som till exempel Skattefjällsmålet. Idag är emellertid enbart ett mindre antal samer renskötare. Sydsamerna i Jämtland har historiskt haft nära sociala kontakter med sydsamerna som bor i Tröndelagen och utgör en minoritet inom Sameland. Till den sydsamiska kulturen hör bland annat jojken vuollie.

Administration

Precis som de övriga landskapen i Sverige så har Jämtland ingen administrativ funktion. Nästan hela landskapet ingår i Jämtlands län, bortsett från en liten obefolkad del i norra Jämtland som sedan 1970-talet hör till Västerbottens län samt Turingsbyarna som hör till Västernorrlands län sedan 1891^[13]. Jämtlands läns landsting omfattas av samma gränser som Jämtlands län. Landstingets kan direkt härröras till det medeltida alltinget Jamtamot.

Landskapet är huvudsakligen uppdelat i sju kommuner; Bergs kommun, Åre kommun, Krokoms kommun, Strömsunds kommun, Östersunds kommun, Bräcke kommun samt Ragunda kommun. Den obefolkade delen i norra Jämtland ingår i Dorotea kommun och Turingsbyarna är en del av Ånge kommun.

Än idag identifierar många jämtar, speciellt på landsbygden, sig mer med sin respektive socken än kommun, liksom med landskapet snarare än länet.

Geografi

Största sjöar
Sjö	Yta (km²)
Storsjön	456 km²
Ströms Vattudal	170 km²
Kallsjön	156 km²
Flåsjön, Strömsund	110 km²
Torrön	94 km²
Näkten	83 km²
Högsta fjäll
Fjäll	Altitud (m.ö.h)
Storsylen	1 728
Lillsylen	1 704
Åreskutan	1 420
Sielkentjakke	1 315
Östfjället	1 200
Munsfjället	1 188
Källa: SCB, Statistisk årsbok för Sverige 2007

Jämtland är ett stort landskap och ligger i hjärtat av den skandinaviska halvön i norra Europa. I nord-sydlig riktning sträcker sig landskapet 315 kilometer och i öst-västlig riktning 250 kilometer. Jämtlands västra gräns utgörs av Kölen som sträcker sig genom landskapet från norr till söder med förgreningar till de sydöstra delarna. Fjällmassiven bryts upp av flera stora dalgångar som sträcker sig ändå ut till Norska havet. Dessa dalgångar har i århundraden används som vandringsleder och inte mindre än tre pilgrimsleder till Nidaros går genom Jämtland och dess fjällvärld. Hela Jämtland utgör i stort ett höglandsområde och dess högsta punkt är Storsylen med sina 1 728 meter över havet. Landskapet lägsta punkt är så lite som 35 meter över havet och återfinns i den östligaste delen av landskapet.

Vattendrag

Ungefär 8 procent av Jämtlands sammanlagda areal består av vatten och landskapet har två större vattendrag, Ljungan och Indalsälven. De startar båda i Skanderna och rinner sedan österut genom landet för att slutligen nå Bottenhavet.

Blanktjärnarna vid Vålådalen

Vattenytorna befinner sig oftast runt 300 meter över havet. I de nordligaste delarna av landskapet är fjällen runt 900-1000 meter höga. I dessa områden startar viktiga biflöden till Ångermanälven på olika sidor om Blåsjöfjällen. Den ena på den östra sidan om fjällen genom sjöar som Storjoudan-Storsjouten (443 meter över havet) och vattendrag vidare ned mot Flåsjön (265 m) och därefter in i Ångermanland.

Tännforsen i Västjämtland

Ett annat vattendrag börjar sin resa mot havet på den västliga sidan om fjällen och flyter igenom sjöar som Blåsjön (såväl den lilla som den stora, 443 m), såväl Stor- som Lill-Jorm, Kvarnbergsvattnet (311 m), därefter in i det storslagna vattensystemet Ströms Vattudal (286 m) och vidare in i Fångsjön för att sedan rinna ut i Faxälven.

Det största vattendraget, Indalsälven (ibland även benämnd Jämtlandsälven) har ett flertal viktiga biflöden runt om i Jämtland. Från norra Jämtland rinner flera åar som flyter samman och bildar Ammerån. Söder därom rinner Hårkan som startar på den norska sidan av gränsen och flyter genom Hotagen (310 m) och vidare söderut genom flera mindre sjöar mot Lit där den mynnar ut i Indalsälven.

Från Offerdals- och Sösjöfjällen rinner biflödet Långan genom Landösjön (331 m). I västra Jämtland rinner Indalsälven upp från Torrön (411 m), Juvuln och Kallsjön (386 m) och söker sig ned till Storsjön genom sjön Liten (318 m). Sjöarna Anjan (420 m) och Stora Rensjön avvattnas till Kallsjön och i Liten mynnar tillflödet Enan ut. Enan har ett eget tillflöde Handölan som rinner ut i Ånnsjön (526 m) vid Handöl. Enan sammangår därefter med Åreälven som rinner genom Tännsjön och bildar vid sjöns utlopp Tännforsen och fortsätter sedan vidare mot Åresjön. Håckren och Ottsjön med Ristafallet avvattnas också till Liten. De förenade tillflödena rinner ut i Ockesjön, dit även flödena Vålån och Dammån från Oviksfjällen utmynnar. Ockesjön avvattnas till landskapets största, och Sveriges femte största sjö, Storsjön (292 m). Storsjön mottar även andra tillflöden såsom vid Ytterån där Näldsjön och Alsensjön utmynnar. Näkten (324 m) avvattnas till Storsjön i söder. I norr vid Krokom avvattnas Storsjön och tillsammans med de redan nämnda tillflödena Långan, Hårkan och Ammerån rinner vattnet vidare österut. Vid Storsjöns östligaste del, Brunfloviken ligger den numera avskilda Locknesjön (jämför med engelskans lock, den låsta sjön, 327 m) som avrinner i Bodsjön (307 m). Från Bodsjön rinner vattnet österut till Revsundssjön (288 m) och avrinner genom Gimån och Medelpad till Ljungan. Ljungan rinner upp nordöst om Helagsfjället och flyter från Härjedalsfjällen via sjöarna Flåsjön, Börtnessjön, Lännässjön, Nästelsjön, Rätanssjön, Handsjön med biflödena Arån, Aloppan och Galån. Dessa vattensystem gör att Jämtland är rikligt bevattnat.

Jämtland under sommaren

Klimat

Jämtland har ett tempererat klimat och tillhör den tempererade zonens nordligaste del. Jämtlands klimat påverkas även kraftigt av Norska havet och Atlanten, vilket beror på de många bergspassen i fjällen. I västra Jämtland är milda nederbördsrika vintrar vanliga. Anledningen till det är att varma, fuktiga atlantvindar tränger in från Trondheimsfjorden via låga fjäll och de redan nämna passagerna. I Jämtlandsfjällen är den genomsnittliga nederbörden cirka 1 000 millimeter per år, med Skäckerfjällen som extrem med cirka 1 500 millimeter. På grund av att så stora mängder faller ned i västra Jämtland har östra och centrala Jämtland ett mindre regnunderskott. I Storsjöbygden är årsmängden klart minst med runt 500 millimeter. I januari månad har således även västra Jämtland de varmaste medeltemperaturerna med omkring minus 7-8° C i Storlien med omnejd. De kallaste medeltemperaturerna vintertid återfinns i diverse köldhål i landskapets utkanter med en medeltemperatur på omkring minus 11° C, där Börtnan är allmänt riksbekant för sina låga temperaturer. Under högsommaren brukar östra Jämtland ha de varmaste medeltemperaturerna på omkring plus 14° C och de västra delarna de kallaste med omkring plus 11° C. På vissa fjälltoppar i Sylmassivet kan medeltemperaturen emellertid vara så låg som plus 5° C.

Snön kan vara djup på vissa ställen i Jämtland, som här vid västra Galåbodarna

Den högsta uppmätta temperaturen i skuggan i Jämtland; plus 34.0° C, uppmättes den 30 juni 1947 i Bölestrand, en mil utanför Hammarstrand. På samma ställe fyra år senare, den 6 januari 1950 uppmättes Jämtlands lägsta temperatur; minus 45.8° C. Den högsta nederbörden som uppmätts på ett dygn är 109 millimeter i Bydalen i Oviksfjällen den 21 augusti 1912. Jämtland har även svenskt väderrekord i största nederbördsmängden under en månad någonsin; 429 millimeter i Jormlien, januari 1989. Jämtland har även flera månadsrekord i uppmätt nederbördsmängd som 311 millimeter i Gråsjön februari 1943, 312 millimeter i Gånälven mars 1938, 308 millimeter i Sandnäs april samma år, 278 millimeter i Klövsjö juni 1987, 301 millimeter i Höglekardalen september 1984 och slutligen 373 millimeter i Björkede december 1975. Björkede, Sandnäs, Gånälven och Gråsjön ligger samtliga i det redan nämnda Skäckerfjällsområdet.

På grund av de höga nederbördsmängderna i Västjämtlands fjällvärd har landskapet även stora snödjup vintertid. I nordligaste Jämtland i Leipikvattnet i Frostviken uppmätte man den 22 februari 1989 ett snödjup på 278 centimeter. I Skärvången uppmättes den 28 oktober 2006 det högsta snödjupet för oktober månad i hela Sverige med ett djup på 92 centimeter. I Jämtland och framför allt i fjällen är snöstormar vanliga. Den mest kända är den som vid nyår 1718-1719 blåste upp och som kostade många svenska soldater livet. Den högsta uppmätta medelvindhastiget uppmättes den 5 december 1979 med en hastighet på 55 meter per sekund på Åreskutan. Sommaren 2007 vann Östersund Sveriges solliga med sina 654 soltimmar.

Tätorter och befolkning

Se även Jämtar.

Vinterstaden Östersund.

Den thailändska paviljongen utanför Bispgården.

Jämtlands befolkning benämns i dagligt tal jämtar (jamtan eller jamter på jämtska) I Jämtland finns enbart en stad, Östersund som har haft stadsprivilegier sedan 1786. Jämtland är även glest befolkat, det bor enbart 3,3 personer per km² och befolkningen är ojämnt fördelad, majoriteten bor i Storsjöbygden i stora orter såsom Östersund med Frösön, Brunflo, Krokom, Svenstavik, Ås och Nälden. De största befolkningsområderna utanför Storsjöbygden är kommunernas centralorter Strömsund, Hammarstrand, Järpen och Bräcke jämsides orter som Åre, Lit och Hammerdal. Andra nämnvärda orter är:

Natur

Geologi

Jämtlands berggrund kan grovt delas in i två olika områden, den östra delen består av urberg och den västra delen utgörs av bergarter som är påverkade av den kaledoniska bergskedjebildningen. Urberget består av både magmatiska och metamorfa bergarter, till exempel gnejs, diabas, amfibolit och olika graniter så som Revsundsgranit och Rätangranit.

Åreskutan är en del av fjällkedjan

Fjällkedjans bergarter tar, i Storsjöområdet, vid strax öster om Brunflo och gränsen går i princip i nord-sydlig riktning. Längst österut består berggrunden av bergarter från yngre delen av proterozoikum (till exempel Vemdalskvartsit) och den äldre delen av paleozoikum, främst kambrium (till exempel Kläppeskiffer) och ordovicium (till exempel Töyenskiffer och Dalbykalksten). Dessa bergarter tillhör den autoktona delen av fjällkedjan. I ungefär höjd med Östersund, börjar den undre skollberggrunden. Här är bergarterna något yngre och bildades under den mellersta till övre delen av ordovicium. Den undre skollberggrunden sträcker sig från Storsjöområdet till Ström och västerut till Alsen.

När den senaste inlandsisen drog sig tillbaka för drygt 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora mängder jord, sten och block. Det material som avsattes direkt av isen kallas för morän vilket är den i särklass vanligaste jordarten i Jämtland. I samband med inlandsisens tillbakadragande bildades den Centraljämtska issjön. Den täckte större delen av Jämtland och gränsade i öst till resterna av inlandsisen och i väst till fjällen. Efter ett par tusen år (ungefär 7 300 före Kristus) bröt allt smältvatten som dämts upp i issjön genom inlandsisens barriär och letade sig ut i Bottenhavet. I resterna av den stora issjön bildades sedan Storsjön, vars närområdet är mycket bördig och lämpar sig väl för jordbruk. Gerard De Geer betecknar händelsen som nollpunkten i hans geologiska tideräkning då istiden definitivt avslutades. I dag brukar dock tillbakadragandet betecknas som slutet av istiden.

Flora

Brunkullan är Jämtlands landskapsblomma

Den jämtska floran präglas starkt av barrskog, det vill säga tall och gran. Granen är den vanligaste av dem båda och nordvästra Jämtland är, tillsammans med områden i södra Lappland, den mest grantätaste regionen i hela Sverige. Där över 60 procent av den totala barrskogen består av gran. I Jämtland har man funnit fler än 2 300 rikkärr, det vill säga mineralnäringsrika kärr (våtmarker) med högt pH. Dessa kärr upptar en yta på 55 000 hektar. 400 av kärren är kalkkärr och över 500 växtarter har lokaliserats. Tack vare den kalkrika jorden har Jämtland Europas största koncentration av kalkkärr, vilket har givit uppkomst till ett flertal kalkberoende växter, såsom orkidéer.

Guckusko (gauksko på jämtska) är en av Jämtlands orkidéer

Jämtlands landskapsblomma, brunkullan, är en sådan och återfinns på få andra ställen än i landskapet och i Alperna. Sammanlagt finns det runt 19 olika orkidéer i Jämtland, förutom den redan nämnda brunkullan påträffas bland annat guckusko, flugblomster, norna, skogsfru och korallrot i landskapet. Andra växter som är beroende av en kalkrik jordmån är axag, glansvide, jämtstarr, huvudstarr, hårstarr och mossor som svartknoppsmossa, klotuffmossa, kalkkällmossa, nordtuffmossa och Jämtlands landskapsmossa; piprensarmossa. Omkring 60-70 växtarter som förekommer i Jämtland är fridlysta. I landskapet finns även flera olika bärsorter såsom mylta (hjortron), blåbär och lingon.

Fauna

En jämtsk älgko från Moose Garden i Orrviken. Älgen är Jämtlands landskapsdjur

Den jämtska faunan är mycket rik på grund av den stora variationen av naturtyper. Det djur som främst förknippas med Jämtland är dess landskapsdjur, älgen, som i dialekt kort och gott benämns "djur". Älgen återfinns runt om i hela Jämtland men i mindre omfattning i Västjämtlands fjällvärld och i norra Jämtland. I norra Jämtland finns emellertid en av landets största björnstammar, brunbjörnen påträffas även i övriga Jämtland där den är avsevärt mindre med undantag för den stam som återfinns i södra Jämtland på gränsen till Härjedalen. Lodjur är ett annat vanligt förekommande rovdjur med utbredning i stort sett hela Jämtland. Järv förekommer också, i främst fjällvärlden tillsammans med fjällräv där den senare har blivit mindre vanligt förekommande. Jämtland har till och från haft varg i landskapet men djuret är sedan 1940-talet sällsynt. En flock bildades dock i Gillhov på 1990-talet (vars föryngring gjorde att den skandinaviska vargstammens tillväxt tog fart), men numera finns inga vargrevir i landskapet. Jämtland har även en större rovfågel, närmare bestämt kungsörn.^[14]

Bäverstammen är relativt god i Jämtland och det var just här som den sista svenska bävern sköts 1871, närmare bestämt vid Bjurälven (det jämtska ordet för bäver är just bjur eller björ) i norra Jämtland. Det var även i Jämtland som norsk bäver inplanterades 1922. Bland de små däggdjur som finns i Jämtland är taiganäbbmus och buskmus två arter som är relativt ovanliga på annat håll. I Jämtland finns även fjällämmel och det senaste lämmelåret var 2001.

Renar i Glen, västra Jämtland

Hermeliner och andra mårddjur har varit eftertraktade för sin päls

Runt om i Jämtland finns diverse mårddjur, den redan nämna järven finns i fjällområdet, utterns utbredning är jämn och sammanhängande och påträffas vid ett flertal vattendrag, småvessla och snövessla finns, likväl som utplanterade, förrymda eller frisläppta minkar. I Jämtland finns även skogsmård och hermelin. Dessa djur har ofta jagats för deras värdefulla päls, i Jämtland rör det sig om framför allt hermelin som vid ett tillfälle även användes för att försöka förmå en länsherre att avvärja det som kom att bli nordiska sjuårskriget, då Jämtland var ockuperat i flera år av Sverige.

Bland hjortdjuren är som redan nämnt älg allmän. I övrigt påträffas rådjur, kronhjort och ren, i form av samiska renhjordar eller förvildade tamrenar.

Landskapet har sex kända arter av grod- och kräldjur, som till exempel huggorm och mindre vattensalamander.

Bland Jämtlands fiskarter påträffas främst landskapsfisken öring tillsammans med sik, harr, abborre, gädda röding och lake. Lax fanns tidigare i rikligt bestånd i främst Indalsälven, men vattenkraftsutbyggnader satte stopp för dess vandringar. Fors i östra Jämtland har genom historien varit känt för sitt laxfiske. Den har senare inplanterats i till exempel Storsjön.

I Jämtland har man observerat omkring 250 olika fågelarter. Arterna skiftar i förekomst, fjällarter som till exempel blåhake, fjällabb, fjällpipare, fjällripa, lappsparv och snösparv finns i fjällen och skogsarter som järpe, orre, tjäder, lavskrika med flera återfinns i skogen. Samtliga av Sveriges ugglor bortsett från två stycken förekommer i landskapet och hökugglan är Jämtlands landskapsfågel. Jämtland har en rad större fågelsjöar, där Ånnsjön är den mest betydande.

Kultur

Jamtli

Se även Kultur i Sverige.

Jämtlands kultur har genom historien kraftigt påverkats av landskapets nästan totala avsaknad av någon överklass, då befolkning i allmänhet bestått av fria självständiga bönder genom historien, med en viss etnisk identitet och en medvetenhet om sin speciella status mellan Sverige och Norge^[15].

Kulturen i Jämtland har beskrivits som en av landets mest genuina och sammanhållna.^[16] Den jämtska kulturen omfattar allt från dialekter, sedvänjor och myter till byggnader, konst, skrifter, hantverk, musik och sånger.

I och med den utbredda hembygdsrörelsen Heimbygda (hembygden) är Jämtlands historia väldokumenterad och rörelsen manifesterades tidigt genom skapelsen Jamtli, ett museum inriktat på historia och bevarande av kulturarv. Jamtli, som finns i Östersund, består av såväl ett kulturhistoriskt friluftsområde som ett inomhusmuseum med olika utställningar. På Jamtli kan man också uppleva livet i landskapet i äldre tid genom så kallad living history "levande historia".

Jämthunden, Jämtlands egen hundras

Livstil

Kulturen i Jämtland är färgad av de historiska mänskliga stadierna som jägarstadiet, herdestadiet, bondestadiet och det bekväma och teknologiska stadium som nu råder. Rester från jägarstadiet är framför allt jakten. För många jämtar är älgjakten närmast att likna en högtid idag, förr bedrevs jakten ofta vintertid på skidor. Som lojal kompanjon hade jägarfolket med sig hundar, dagens jämthund är en kvarleva från den tiden. Resterna från herdekulturen är desto fler. Synen på skogen som ett skafferi, området där fän hölls från maj till september vaktade av butöusan (fäbodjäntor) och gjetaran (vallpojkar).

Fjällko från Hedmark i Norge

Traditionen med fäboddrift levde vidare i Jämtland ända in på 1950-talet men har därefter blivit ovanligt^[17]. Bland djuren som användes utmärker sig kynnan (fjällkorna), en alert och egensinnig vit koras utan horn. När man för 60 år sedan gick i skogarna i Västjämtland hördes skällkons bjällra på långa avstånd. På kvällarna ropade butöserna hem korna med särpräglade locktoner, en melodisk och vällvillig sång som drog alla fän till sig. Sångformen innehåller höga, gälla toner, i falsett, likväl som djupa och låga toner. Att utföra sångformen benämns i jämtskan som loock eller köuk, i svenskan benämns det hela kulning. Köukningen sägs vara en relik från den matriarkala kulturen som präglade herdelivet. Där sångformen användes som besvärjelse för att tämja uroxen. Kärleken till djuren har även gjort avtryck i dialekten, mannens bröstvårta benämns bockjen (bocken) och kvinnans benämns geita (geten).

Messmör från Östersund.

Även mattraditionen i Jämtland har överlevt i generationer från herdekulturen. Alla olika jämtska ostar (ost var det lättaste sättet att konservera mjölk) såsom mesost, koost, getost, grynost, rörost, sötost (som bland annat tillverkas i Skärvångens bymejeri) och annat såsom framför allt messmör, men även långfil, flötgröt, tunnbröd, kams, klobb, kjesfil med mera är ofta intimt förknippat med det jämtska köket.

Med bondestadiet kom ett mera utpräglat samhälle som samexisterade och absorberade de tidigare stadierna inom sig. Handeln blev ännu mer viktigare, en politisk institution kom till, samma institution som fortfarande är högsta folkvalda instans i landskapet. Landskapet fick ett namn som fortfarande används och en viss skiktning skedde mellan människor. Jämtland kom emellertid aldrig att få någon adel, det närmsta är starka bondesläkter som till exempel Skånke och Blix.

Konst

Människan har stundom skildras som liten och obetydlig i förhållande till landskapet i Jämtlandskonsten, vilket demonstreras av den här bilden föreställande Åre socken.

Historiskt har Jämtlands konst varit intimt förknippad med kyrkorna (se ovan) även om den allra äldsta konstformen i Jämtland utgörs av olika hällmålningar.

Under nationalromantiken väcktes intresset för att i konsten skildra landskapet. Porträtten av landskapet var ofta väldigt stora och kom att förgyllas med breda ramverk. Senare på 1920-talet och framåt blir de mer verklighetstrogna, realistiska och sakliga. Senare fram mot 1960-talet märks experimentella strömningar och motiven är ofta förenklade, för att sedan övergå i naturnostalgi till följd av 1970-talets miljödebatt. 1980-talet har utmärkts av en större variation, från det dokumentära till det rent illusionära.

Bland konstnärer som bott, verkat och skildrat Jämtland kan nämnas Anton Genberg, Maria Wrangel, Lars Nylund, Karl Örbo, John Hedman, Olof Iwald, Anton Karlsson-Stig, Acke Åslund, Berta Hansson, Göran Boström, Filip Weiner, Kaj Persson, Birgit Ståhl-Nyberg, August Berg, Birgitta Jonsson-Iwald, Johan Tirén och Gerda Tirén. ^[18]

Litteratur

Jämtlands äldsta litterära minnesmärke är Frösöstenen. Det är däremot långt senare man fått betydande författare som skogsarbetaren Gustav Hedenvind-Eriksson från Alanäs socken i norra Jämtland som förutom skildrandet av industrialismens genombrott och bondesamhällets tillbakagång även skrev om jämtska sagor och Aksel Lindström, även kallad "Jämtlands nationalskald" med sin vikingatida trilogi om Frösön. Per Nilsson-Tannér, P.V. Enström, Allan Edwall (känd genom Astrid Lindgrens filmer), Carl-Göran Ekerwald, Bodil Malmsten, Kerstin Ekman, Ing-Marie Eriksson, Lars Molin, Berta Magnusson, Erik "Äcke" Olsson med flera är andra författare med Jämtlandsanknytning. Sedan början av 1990-talet har Jengel förlag givit ut en rik flora av jemtlandica, däribland Bo Oscarssons stora Orlboka^[19] och Ulla Tham och Tage Levins prisbelönta Det goda livet i Jämtland och Härjedalen^[20].

Folktro och folklore

Konstnären Einar Hagnestads Storsjöodjur med själva sjön och Östersund i bakgrunden.

Den jämtska folktron är en del av den nordiska folktron även om den till största del i dag uppfattas som vidskeplig och omodern. I Jämtland finns det däremot ett stort undantag, nämligen Storsjöodjuret.

Storsjöodjuret är den sjöorm som sägs leva i Storsjön. Många är de som säger sig ha sett Storsjöodjuret i Jämtland men dess existens har aldrig kunnat bevisats, något som emellertid inte hindrade Länsstyrelsen från att fridlysa odjuret 1986 (en fridlysning som däremot upphövdes av justitieombudsmannen 2005). Odjuret omtalas för första gången 1635 i den här sägnen nedtecknad av kyrkoherden Mogens Pedersen:

Puken är ett magiskt nystan framkallad av en häxa för att tillskansa sig saker och ting. Ofta suger den mjölk från kor och efterlämnar ett så kallat pukbett.^[21]

Precis som resten av världen finns föreställningar om drakar i Jämtland. Här liknar de kvastar med eldgnistor som snabbt färdas i luften och där de slår sig ned sägs det finnas gömda skatter i marken.^[21]

En rauvtjuksa "lavskrika" i Undersåker.

Sjörået i Jämtland föreställs på lite olika vis, antingen som en stor tvåhövdad fisk, ett får eller en jungfru. Det här rået behärskar sjöar, åar och fiskar. Förr sades det ofta att det "var ett så starkt rå" i sjöar där det nappade dåligt. Ett annat rå är skogskjæringa som under dagarna tager skepnaden av en rauvtjuksa "rödsvans", en fågel som synes illavarslande i jämtsk folktro. I sin fysiska form är hennes svans alltid synlig och hon försöker ofta lura män till samlag. För att bli fri henne, när hon är för närgången kan man till exempel be henne dra norrut, då det var där helvetet låg. Skogsrået och skogskjæringa är olika varelser i jämtsk folktro. Skogsrået behärskar djuren i skogen och antager under älgjakten formen av en stor älg som växer ju fler skott som träffar den, och kan enbart dödas med en silverkula.^[21]

Jämtlandssägen, målad 1881 av Johan Tirén. Bilden föreställer en ung jämte, en spelman, iklädd en storjämtsk folkdräkt som med fiol och stråke i sin hand lyssnar till Näckens spel från forsen.

Den jämtska tomten är relativt lång och har ett öga mitt i pannan. Han är ladugårdens skyddsande och ses som en nyckfull varelse.^[21]

Näkkjen i jämtsk folktro är densamma som i den svenska.^[22] Varje år i orten Hackås anordnas tävlingen Årets Näck.

Vättar/vittra/troll/dvärgar i Jämtland går under ett flertal namn men vanligast är benämningen jolbyggar, "jordbyggare". De vallar stora vita kor och getter och lever under jorden. De ses som ofarliga men ibland byter de bort odöpta barn mot så kallade bytingar eller bytningsbarn, med stora huvuden och stora magar. Enligt den jämtska allmogen gör det så här därför att de är ättlingar till den fallne ängeln Lucifer.^[22] Är skygga och den som ser jordbyggare kallas för syen. Jordbyggarna kan också "bergta" folk och fä.

I Jämtland omtalas till exempel också Tossåsbocken ett spökväsen bestående av bara ben som ofredar elaka personer, skrämselspöket glåmtacka eller omnstacka, människor som "löpa varg" eller "löpa bjenn", ett bergtroll i Drommen, åska som torgång och åskmoln torenhattar, att kastalen i Brunflo (och den nedrivna i Sunne) uppfördes av jättar (precis som Nidarosdomen), att Hoverberget är toppen av Åreskutan, spöken i Borgvattnets prästgård med mera. Något som däremot har ansetts som förvånande är att älvor är "föga kända".^[21]

Dräktskick

I Jämtland finns ett flertal olika folkdräkter. Till skillnad från andra delar av Skandinavien har det aldrig funnits någon enhetlig sockendräkt i Jämtland, undantaget är Hammerdals tingslag med sina brunrandiga tyger.

Jämtland brukas i stället delas in i tre dräktskicksområden, ett nordjämtsk (Hammerdals tingslag), ett östjämtsk (Ragunda tingslag) och ett storjämtsk (övriga Jämtland).

Det nordjämtska området uppvisar såväl konservatism som modernism i dräktskicket och har influerats av det nordångermanländska och det i södra Lappland. Emellertid omfattas inte Frostvikens socken, som befolkades sent av trönder. Det östjämtska dräktskicksområdet är minst ålderdomligt och påtagligt influerad av kustens dräkter. Det storjämtska området är mest ålderdomligt och konservativt och har folkdräkter med blåa sockar, röda så kallade jämtluvor bland männen, svarta bindmössor för gifta kvinnor och broderade röd-, blå- och brunfärgade för flickor och speciella bindmössor för utstötta ogifta kvinnor (gällde i hela Jämtland). Kjolarna är ofta enfärgade och männen har svarta eller blåa rockar av vadmal och sämskskinnsbyxor gjorda av älgskinn.

Den sydsamiska folkdräkten liknar allmogens äldre dräktskick, där männen har dräkter sydda av svart eller blå vadmal och kvinnorna hade till exempel bruna mössor, med röda kanter för ogifta. ^[23]

Dialekt

Längs Fäbodvägen i södra Jämtland har de gamla fäbodvallarna fått skyltar med sina jämtska namn. Fittjebuan består av förleden fittje (som dialektalt också heter fettje) vilket betyder "slåtteräng vid vattendrag" samt efterleden buan vilket betyder "fäbodvallarna", ordagrant "bodarna".

Huvudartikel: Jämtska

Den genuina dialekten som talas i Jämtland är jämtska. I landskapet används den gemensamma benämningen jamska (bestämd form), som översatt till svenska betyder jämtskan.

Jämtska är egentligen ett samlingsnamn för en dialektgrupp och hårddraget kan de olika jämtska dialekterna delas in i fem delar; framlänningsmålet (centraljämtskan) som talas fram på lännan (se ovan), opplänningsmålet (västjämtskan) som talas opp i lännan samt en sydjämtsk, östjämtsk och nordjämtsk del. Men som redan nämnt skiftar dialekterna även i de olika socknarna och till exempel dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, sticker ut ifrån de övriga. Dialekten talas av högst 50 000 personer i Jämtland och av jämtar bosatta på andra platser, främst Stockholm. Jämtskan står som helhet närmast tröndskan som traditionellt talas i Trøndelag i Norge, Frostviken i nordvästra Jämtland och i Härjedalen. Den östjämtska dialekten som talas i Ragunda tingslag påminner om de norrländska (framför allt ångermanländskan) och det har debatterats huruvida den är att betrakta som jämtska eller ej.

Högtider

I Jämtland finns flera lokala högtider som firats historiskt, de flesta av dessa benämns mäss, det vill säga mässa och har således kristna namn.

Midsommarblomster benämns på jämtska jænsmässgull, där gull betyder blomma och har fått sitt namn efter högtiden jænsmäss, precis som orten Jänsmässholmen i västra Jämtland.

Den mest kända är Jænsmäss, jämtska för "Johannes döparens mässa" (jämför med norska jonsok eller sankthans). Högtiden firades varje år den 23 juni och är parallell med den svenska högtiden midsommar, även om de inte infaller på samma dag då den svenska högtiden alltid infaller på en fredag. I Jämtland restes aldrig någon midsommarstång utan det viktigaste var att man var jænse, det vill säga utsmyckad med blomster. På kvällen tändes eldar och därefter var det logdans. ^[24]

En liknande högtid är Orsmäss eller Olsmäss, Olofsmässa, en katolsk festhögtid helgad åt Olav den helige. Just Olav har haft en särställning i Jämtland, Olofsmässan hölls till minnet av dagen då han stupade i slaget vid Stiklestad, alldeles väster om Jämtland den 29 juli. Pilgrimslederna genom Jämtland, som givit Pilgrimstad dess namn, gick till Olavs reliker i Nidaros och hans namn har genom historien varit det absolut populäraste bland männen i Jämtland, varvid landskapet än i dag har en överrepresentation gällande Ols och Olofssöner. På Olofsmässan begav sig sockenborna till deras fäbodar för att där fira till minnet av Olav, ofta gick det långa folktåg från byarna ledda av spelmän. I Härjedalen söder om Jämtland firas högtiden fortfarande.

En annan äldre högtid i Jämtland är Sjursmäss eller Sjulsmäss som infaller den 23 december. Sjursmäss är en mycket gammal lokal katolsk högtid som har firats i Tröndelagen, området norr därom samt Jämtland och Härjedalen. Namnet Sjur eller Sjul är en avledning till namnet Sigurd men vem denne Sigurd som högtiden är helgad åt var vet man inte säkert. Möjligtvis en lokal biskop som helgonförklarades efter sin död. Högtiden förbjöds efter reformationen och namnet Sjul användes därefter av de protestantiska prästerna för djävulen, gammalsjul. Högtiden levde dock kvar och sjursmässdan används fortfarande i dialekten för den 23 december och innefattar storstädning inför julen. Hur mässan gick till i äldre tid är inte känt. ^[25]

Arkitektur och byggnadskonst

Fäbodar i Östra Arådalen

Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön har uppmärksammats internationellt för dess arkitektur.

Se även Östersunds stadsbild, och Jämtlands kyrkor ovan.

I Jämtland har husen historiskt byggts av timmer och vissa medeltida byggnades finns bevarade, mest känd och äldst är Boddas bönhus i Bodsjö socken (som enligt sägnen fått sitt namn av Bodda) från 1290-talet. Gårdarna i Jämtland följde den så kallade nordsvenska gårdstypen med de mest triviala husen grupperade kring en fyrkantig gårdsplan, emellertid finns enbart en slik gård bevarad, nämligen Tomtangården i Klövsjö.

De jämtska boningshusen bestod i regel av enbart en våning och var så kallade parstugor, något som förändrades på 1700-talet på hus med såväl en och en halv våning, som hus med två våningar tillkom. Under senare delen av 1800-talet blev även boningshus med sexdelad plan vanlig på den jämtska landsbygden och husen i Ragundadalen anses som extra typiska. Framför allt villorna i Skyttmon där bönderna under 1800-talet gick ihop och bestämde sig för att inte sälja skogen till "baggbölarna", något som gjorde dem oerhört förmögna och genom konkurrens tävlade man senare i att bygga stora och ståtliga hus.

Något karakteristiskt för Jämtland är även de stora jaktvillor som upprättats i fjällvärlden i orter som Skalstugan, Landverk och Undersåker på 1800-talet av främst rika britter.

Galleri

Ackumulatortanken Arctura i Östersund.	Anders Backmans stuga i Arådalen.	Krokoms järnvägsstation, uppförd enligt Hällnäsmodellen.	Strömsundsbron den första och största moderna snedkabelbron i världen då den byggdes.
Östersunds rådhus.	Åre bergbanas station.	Skalstugan.	Högfors slott.

Republiken Jamtland

De förenade republikerna Jamtland, Herjeådalen och Ravunds flagga, designad av Kent Backman och Bo Oscarsson. Det blåa fältet symboliserar Jämtlands blåa himmel

Se även Jämtlands samtidshistoria och Republiken Jamtland

Jämtland kom i hög grad att påverkas av den på 1950-talet förda politiken i allmänhet och Rehn-Meidner-modellen och solidarisk lönepolitik i synnerhet. Jämtland hade en mycket hög andel av befolkningen sysselsatt i lantbruk och saknade i stort sett nästan helt industrier. När företag inom de här näringarna slogs ut kom Jämtland att avfolkas. I takt med det ökade missnöjet mot regeringens så kallade "flyttlasspolitik".^[26] Oppositionen tog sig lite olika uttryck, och ett av dem var bildandet av Republiken Jemtland (den äldre svenska stavningen användes) 1963 då Yngve Gamlin utropade sig till president och grundade Storsjöyran som frihetsfest samma år. Däremot var den tändande gnistan för bildandet en statlig utredning som tillsattes för att se över möjligheterna att slå ihop Jämtlands län med Västernorrlands. ^[27] Storsjöyran var dock inte enbart en manifestation mot överheten, utan den hade även ett syfte om att sprida glädje och tro på den egna kraften. Gamlin avlade 1967 ett officiellt statsbesök hos Tage Erlander på Harpsund bland andra statschefer, vilket kan ses som ett ett slags officiellt erkännande. Under besöket stal Gamlin bottenpluggen ur Harpsundsekan, något som fick stor medial uppmärksamhet. Det var i samband med detta som konceptet om en republik inom konungariket växte och fick en central roll inom rörelsen för att symbolisera "kampen mot storsvensken", emellertid rör det sig inte om en riktig republik och någon verklig separatiströrelse är det inte tal om.

Republiken Jamtland är ett humoristiskt kultur- och marknadsföringsprojekt och konceptet med en republik åsyftar tiden ~900-1178 då Jämtland var en självstyrande bonderepublik med alltinget Jamtamot. Kontinuteten från Jamtamot är i och med Jämtlands landsjämnadsting och Jämtlands läns landsting fortfarande obruten. Moltas Eriksson blev republikens andra president då Storsjöyran nystartades 1983 och beskrev då Republiken med orden "Republiken är 51 procent skämt och 49 procent allvar". När Eriksson gick bort år 1988 tog härjedalingen Ewert Ljusberg över rollen som republikens president och lanserade Jamtelagen (i kontrast mot Jantelagen). Ända sedan Ljusberg tog över har de politiska budskapen i presidenttalet tonats ned, även om presidenten i sina tal fortfarande agiterar mot "storsvensken", Sveriges regering och nu på senare tid även EU och EMU. Samtidigt har de humoristiska budskapen tonats upp. Storsjöyran hålls varje år den sista helgen i juli i Östersund och är den äldsta stadsfestivalen i Sverige och en av de största i hela Skandinavien. Presidenten håller alltid vid midnatt den sista lördagen i juli ett sedvanligt tal där hela publiken stämmer in i rop som "Jamtland Jamtland jamt å ständut!" (Jämtland Jämtland jämt och ständigt). Efter talet sjöngs Jämtlandssången en gammal jämtsk brudmarsch textsatt av Peterson-Berger, Jämtlands landskapssång och republikens nationalsång, vars sista verser (på de båda versionerna) lyder som följer:

Referenser

Noter

1. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 124.
2. ↑ Oscarsson, Bo (1986). "Tusen år av frihet" i Margareta Persson: Dä glöm fell int Jamska, sid. 24.
3. ↑ Rumar, Lars (1998). Historia kring Kölen, sid. 7.
4. ↑ ”H.M. Konungens tal vid invigningen av Alpine World Ski Championships i Åre, 2 februari 2007”. Sveriges kungahus. http://www.royalcourt.se/kungafamiljen/hmkonungcarlxvigustaf/tal/arkivhmktal20052009/hmkonungenstalvidinvigningenavalpineworldskichampionshipsiare2februari2007.5.1a3366210de661ad20800051907.html. Läst 23 augusti 2008. ”Som hängiven skidåkare och Hertig av Jämtland vet jag hur mycket tid, arbete, omsorg och pengar som lagts ned på att få dessa världsmästerskap att bli bra” 
5. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 56. "Förr räknade jämtarna sig inte som norrlänningar. Reste man till Västerbotten, Ångermanland eller Medelpad, då for man till "Norrland"."
6. ↑ ^{6,0 6,1 6,2} Hellquist, Elof (1922). Svensk etymologisk ordbok, sid. 285.
7. ↑ Eriksson, Nils-Erik (1992). "Sägnen om Kettil Jamte och Härjulf Hornbrytaren" i Sten Rentzhog: Jämten 1993, sid. 12-19.
8. ↑ Oscarsson, Bo. ”De klassiske diktan å visan på jamska”. http://web.telia.com/~u63501054/diktan.html. Läst 2007-11-08. ”Ti förste diktn "Jamplann" ha je behylle stavinga mæ 'p'. De va vanla för att man saa Jamplann ti talspråkan. Ei ta de sistom som je haaul nöte namne 'Jamplann' va a Emma, fastra mi, som va född 1905. Men de finns måång eksempel på stavninga 'Jamplann' ti gammal n jamsklitteratur.” 
9. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 117.
10. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 154.
11. ↑ Rentzhog, Sten (1996). "Tidernas kyrka" i Sten Rentzhog: Jämten 1997, sid. 23.
12. ↑ Rentzhog, Sten (1996). "Tidernas kyrka" i Sten Rentzhog: Jämten 1997, sid. 29.
13. ↑ ”Var går Medelpads gräns västerut?”. Älska Medelpad. Sundsvalls Tidning. 29 januari 2008. http://www.st.nu/nyheter/medelpad.php?action=visa_artikel&id=703210. Läst 25 augusti 2008. 
14. ↑ ”Slutgiltiga resultat från inventering av lo, varg, järv, björn och kungsörn” (PDF). Länsstyrelsen i Jämtlands län. 2006. http://www.z.lst.se/NR/rdonlyres/157E279E-632D-454F-B6D0-FE3BB544ED9F/0/Slutrapp_06.pdf. Läst 23 augusti 2008. 
15. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 27.
16. ↑ Levin, Tage (1986). "Självkänsla och överlevnad" i Sten Rentzhog: Jämten 1987. Östersund: Jämtlands läns museum, sid. 168.
17. ↑ Ekerwald, Göran (2004). Jämtarnas historia, sid. 54.
18. ↑ Larson, Karin (1985). "Jämtland i konsten" i Sten Rentzhog: Jämten 1986. Östersund: Jämtlands läns museum, sid. 193-206.
19. ↑ Bo Oscarsson: Orlboka - ordbok över jamskan, Jengel förlag, Östersund 2001. ISBN 9188672417. 
20. ↑ Ulla Tham, Tage Levin: Det goda livet i Jämtland och Härjedalen, Jengel förlag, Östersund 2005, andra upplagan. ISBN 9789188672261. 
21. ↑ ^{21,0 21,1 21,2 21,3 21,4} Bringéus, Nils-Arvid (1964). "Folktraditioner från Jämtland", uppteckningar av Hyltén-Cavallius [1842], i Lennart Björkquist: Jämten 1964, sid. 94-102.
22. ↑ ^{22,0 22,1} Bringéus, Nils-Arvid (1964). "Folktraditioner från Jämtland", uppteckningar av Tirén [1843], i Lennart Björkquist: Jämten 1964, sid. 102-126.
23. ↑ Månsson Mandelgren, Nils [1869] (1977). "Dräktskick — kvinnodräkt, mansdräkt, samedräkt" återgiven i Sten Rentzhog: Jämten 1978. Östersund: Jämtlands läns museum, sid. 114-127.
24. ↑ Oscarsson, Bo (2005-04-20). ”Jænsmäss”. http://web.telia.com/~u63501054/Jaensmess.html. Läst 2007-11-09. 
25. ↑ Oscarsson, Bo (2000-02-04). ”Sjursmäss - unik helgdag i Jämtland”. http://web.telia.com/~u63501054/Sjursmess.LT.html. Läst 2007-11-09. 
26. ↑ Westlund, Hans (1999). "Visionerna bakom avfolkningspolitiken" i Sten Rentzhog: Jämten 2000, sid. 190-196.
27. ↑ Ganman, Jens (1999). "Storsjöyran, Gamlin och republiken" i Sten Rentzhog: Jämten 2000, sid. 73.

Webbkällor

• Haldo Vedin (Väder och Vatten 1/2007). ”Jämtlands klimat”. SMHI. http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/artikelserier/s10_jan07.pdf. Läst 2007-10-23. 
• Mats Ottosson (2005-04-11). ”Jämtlands extrema rikedom”. Sveriges Natur. http://www.snf.se/sveriges-natur/artikel.cfm?CFID=3767252&CFTOKEN=27286907&id=703. Läst 2007-10-23. 

Tryckta källor

• Hellquist, Elof: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups förlag, Lund 1922, Första upplagan. 
• Ekerwald, Carl-Göran: Jämtarnas Historia intill 1319, Jengel - Förlaget för Jemtlandica, Östersund 2004, Första upplagan. 
• Björkquist, Lennart (red.); Nils-Arvid Bringéus, Karl Johan Eklund, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och Olof Tirén (återgivna) m.fl.: Jämten 1964, Heimbygdas Förlag, Östersund 1964. 
• Rentzhog, Sten (red.); Carl-Erik Olsson, Eivind Torp, Mats Rolén m.fl.: Jämten 1992, Jämtlands läns museum, Östersund 1991. 
• Rentzhog, Sten (red.); Erik A. Egervärn, Johan Dellbeck, Erik J. Bergström, Lars Rumar, Stefan Brink, Anders Hansson, Mikael Eivergård, Nils Thomasson m.fl.: Jämten 1993, Jämtlands läns museum, Östersund 1992. 
• Rentzhog, Sten (red.); Steinar Imsen, Ville Roempke, Stefan Nolervik, Carl-Göran Ekerwald, Stina Eliasson m.fl.: Jämten 1997, Jämtlands läns museum, Östersund 1996. 
• Rentzhog, Sten (red.); Jens Ganman, Håkan Larsson, Peter Selin, Hans Westlund, Bosse Sundin, LO Rindberg, Sven Schylberg, m.fl.: Jämten 2000 Framtidstro, Jämtlands läns museum, Östersund 1999. 
• Hofberg, Herm: Genom Sveriges Bygder, Bonniers förlag, Stockholm 1896, Tredje upplagan. 
• Persson, Margareta (red.); Berta Magnusson, Bo Oscarsson och Nils Simonsson: Dä glöm fell int jamska, M. Persson, Offerdal 1986, 8:e upplagan. ISBN 91-7810-650-8. 
• G. R. Boman (1889-03-25). ”Årsberättelse från Wernamo Provinsialläkaredistrikt År 1888.” (på svenska). http://pub.ep.liu.se/medhist-katalogstruktur/provlak/1888/P8880683.htm. Läst 2007-10-23. 
• Uppslagsverket Nationalencyklopedin (NE) Multimedia 2000, uppslagsordet Jämtland

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Jämtland, 1904–1926 ^(Not).

Se även

Jämtlandsportalen

• Republiken Jamtland
• Öst-Tröndelag
• Jämtlands län
• Jämtlands historia

Externa länkar

• Jämtland - fakta och karta
• Jämtland-Härjedalen Turistinformation
• Jämtland-Härjedalen Information
• Historia
• Jamska   - lyssna på jamska!

• Wikimedia Commons har media som rör Jämtland
  Bilder & media

Vidare läsning

• Årsboken Jämten, årgångar från 1906 till 2008.
• Ekerwald, Carl-Göran: Jämtarnas land, Liber, Stockholm 1980, med illustrationer av Berta Hansson. ISBN 91-38-05250-4. 
• Rentzhog, Sten: Jämtland, Norstedts Förlag, Helsingborg 1984, Våra levande landskap. ISBN 91-20-06720-8. 
• Johansson, Ruben; Lars Olov Lindberg och Mats Rolén: Jämtland, Bilda förlag, Stockholm 2007. ISBN 978-91-574-7939-6. 

	Tingslag i Jämtland
	Bergs tingslag | Hammerdals tingslag | Lits och Rödöns tingslag | Ragunda tingslag Revsunds, Brunflo och Näs tingslag | Undersåkers och Offerdals tingslag | Sunne, Ovikens och Hallens tingslag

v • d • r Sveriges landskap Blekinge · Bohuslän · Dalarna · Dalsland · Gotland · Gästrikland · Halland · Hälsingland · Härjedalen · Jämtland · Lappland · Medelpad · Norrbotten · Närke · Skåne · Småland · Södermanland · Uppland · Värmland · Västerbotten · Västergötland · Västmanland · Ångermanland · Öland · Östergötland