Island

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Island (olika betydelser).
Lýðveldið Ísland
Republiken Island
Islands flagga
Islands statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: Með lögum skal land byggja ("Med lag skall land byggas")
Nationalsång: Lofsöngur
Islands läge
Huvudstad Reykjavik
Största stad Reykjavik (cirka 120.000 inv.)
Officiellt språk isländska
Statsskick
President
Statsminister
republik
Ólafur Ragnar Grímsson
Johanna Sigurdardottir
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd
från Danmark
17 juni 1944
17 juni 1944
Yta
 • Totalt
 • Vatten

103 125 km² (105:e)
2,7 %
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

320 000 (2008 7 1) (170:e)
3,2 inv/km² (187:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2003)
$10 499 milj (89:e)
$43 576 (2004)
Valuta króna (ISK)
Tidszon UTC
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Hvannadalshnjúkur
2109,6 m ö.h.
Þingvallavatn
83,7 km²
Þjórsá
230 km
Nationaldag 17 juni
Landskod IS, ISL
Landsnummer 354

Island (isländska: Ísland), officiellt Republiken Island (Lýðveldið Ísland), är en republik omfattande ön med samma namn samt därtill hörande mindre öar. Island ligger i norra Atlanten mellan Grönland och de Brittiska öarna, precis söder om norra polcirkeln. Trots detta läge har landet ett mildare klimat än norra Sverige eftersom milda vattenströmmar förs förbi ön av nordatlantiska driften.

Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska parlamentet har sina rötter i det ting som hölls år 930 i Tingvalla. Island har även världens högsta levnadsstandard med ett Human Development Index på 0.968 (avser år 2006, har minskat i och med finanskrisen 2008)[1].

Med cirka 3 invånare/km² är Island det glesast befolkade landet i Europa.

Innehåll

Historia

Huvudartikel: Islands historia

Island upptäcktes sannolikt redan på 700-talet av iriska eremiter, paper, vilka hade tillfälliga bosättningar där. Dessa var dock borta när, i mitten av 800-talet, en färing som hette Naddodd och en svensk vid namn Gardar Svavarsson, son till Svavar den svenske som ägde gods på Själland, på nytt upptäckte Island. Gardar uppges varit den som först nådde den isländska ostkusten, seglat runt ön, övervintrat och sommaren därefter vid ankomsten till Norge prisat ön: "härefter blev landet kallat Gardarsholm, och det var på den tiden skogbevuxet mellan fjäll och strand".

Vikingen Floke Vilgerdarsson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön; de var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp, fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den första som bosatte sig på Island på allvar.

Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union.

Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland), vilket innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark. Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland, men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. För att undvika en tysk ockupation av Island förlängde man inte avtalet utan utropade sig som republik, något som en del danskar sett som förräderi.

Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 sjömil. År 1958, (12 sjömil), 1972 (50 sjömil) och 19751976 (200 sjömil) ledde detta till konflikter med Storbritannien, som kulminerade med det så kallade torskkriget.

Geografi

Huvudartikel: Islands geografi
Karta över Island (en detaljerad karta återfinns här)
Vattenfallet Dynjandi i regionen Västfjordarna på nordvästra Island
Solnedgång på Island
Satellitfoto över Island

Den södra delen av kusten, från sydöstra spetsen Horn eystra till Ölfusás utlopp, bildar en tämligen reguljär båge, eftersom här har bildats en sandslätt av avlagringarna från floderna från Vatnajökull. Här finns bland annat få mera framspringande uddar och utan andra inskärningar än de ofta vid flodmynningarna bildade strandsjöarna (lón), som skils från havet av smala sand- och grusrev.

På västra kusten är fjordbildningen däremot stor; här ligger de två stora bukterna Faxaflói och Breiðafjörður. De ligger mellan de tre halvöarna Reykjanes, Snæfellsnes och den stora triangelformiga halvön i nordväst, kallad Västlandet (på isländska Vestfirðir, alltså västfjordarna), vars västpunkt är Bjargtangar. Den sistnämnda halvön består av en mängd vikar, varav den största är Jökulsfjörður.

Från norra kusten går fjordarna Húnaflói, Skagafjörður och Eyjafjörður inåt land liksom de öppna vikarna Skjálfandi, Axarfjörður och Þistilfjörður, varemellan halvön Melrakkaslétta med Islands nordligaste udde Hraunhafnartangi skjuter fram. Þistilfjörður begränsas i öster av den smala halvön Langanes, som bildar Islands nordostliga, långt utlöpande näs (se även Islands ytterpunkter).

Östra kustens fjordar är många, men mindre än vid den västra kusten. Med undantag av sydkusten, som till största delen är jämn och sandig, är Islands stränder i allmänhet branta, med en mängd höga brådstupande uddar och långa, vågräta och i terrasser uppstigande fjällmurar. Naturen på Island räknas som mycket vacker och lockar många turister. Det finns även vulkaner på Island. En känd vulkan är Hekla med en höjd över havet som är 1491m.

Flera jämförelsevis små öar samt en mängd holmar och skär omger kusterna. Bland öarna finner man Västmannaöarna vid sydkusten (isländska Vestmannaeyjar), varav endast en ö, Heimaey, är bebodd. Vidare finns Viðey i Faxaflói, de många öarna i Breiðafjörður (bland dem Flatey), Drangey och Málmey i Skagafjörður, Hrísey i Eyjafjörður samt, utanför Skjálfandi, norr om polcirkeln, Grímsey.

Klimat

Islands klimat påverkas i stor utsträckning av de havsströmmar som omger ön. Havets temperatur omkring landet påverkas av en gren av Golfströmmen, Irmingerströmmen från sydväst, som värmer upp vattnet. Den längs Grönland löpande polarströmmen tillför ön däremot stundom stora ismassor, som kan ligga kvar på norra kusten långt fram på sommaren. Ostkusten berörs av en annan, nordostlig polarström. De olika strömmarna i förening med ebb och flod åstadkommer våldsamma strömvirvlar (rastir, plural av röst) utanför de mera framspringande uddarna, som jämte isdriften och fruktansvärda stormar kan göra seglatsen kring Island farlig.

Islands värmerekord är 30,5 °C, och uppmättes den 22 juni 1939 i Teigarhorn på sydöstkusten. Islands köldrekord är -38 °C och uppmättes den 22 januari 1918 i Grímsstaðir och Möðrudalur på nordöstra Island. Värmerekordet för Reykjavik är 26,2 °C, och uppmättes den 30 juli 2008. Köldrekordet för Reykjavik är -24,5 °C, och uppmättes den 21 januari 1918.

Djurliv

Lunnefåglar är vanligt förekommande på Island. Även i övrigt har Island ett rikt fågelliv med åtminstone 300 arter[2]. När det gäller däggdjur är emellertid artfattigdomen påfallande. De flesta ordningar saknas mer eller mindre helt, som insektsätare, fladdermöss, hardjur, svin och hjortdjur (utom ren, som inplanterades 1771-1787). Även gnagarna är dåligt representerade, med brun råtta, mindre skogsmus och husmus som enda representanter. Av rovdjur märker man främst fjällräv, även mink (inplanterad) förekommer. Isbjörn, drivande med isflak, har tillfälligt iaktagits utanför kusten.[3] Sälar och valar är däremot vanliga, totalt har Island 17 olika valarter[2].

Groddjur och kräldjur saknas helt[4]. Dock har ett dött, strandat exemplar av havslädersköldpadda hittats på Island 1963[5].

Religion

Hallgrímskirkja i Reykjavik.

80% av befolkningen tillhör Isländska kyrkan, den evangelisk-lutherska statskyrkan. Dessutom tillhör omkring 5% av befolkningen fristående lutherska församlingar i Reykjavik och Hafnarfjörður.

2,5% tillhör det isländska stiftet av den romersk-katolska kyrkan Ungefär 3% av befolkningen tillhör något av ett tjugotal andra kristna trossamfund, som pingströrelsen, trosrörelsen, Frälsningsarmén eller Plymouthbröderna. Jehovas vittnen och Mormonkyrkan finns också i Island.

Mindre än 1% av islänningarna tillhör en ickekristen rörelse. Den största av dessa är de asatroende i Íslenska Ásatrúarfélagið, som fått status som registrerat trossamfund med vigsel- och begravningsrätt, men det finns t ex även Bahá'í-troende i landet. [6]

Statsskick och politik

Huvudartikel: Islands grundlag

Island är en republik enligt författningen av år 1944: Stjórnarskrá lýðveldisins Íslands, ungefär på svenska "Republiken Islands regeringsform".[7] I praxis har parlamentarism utvecklats, även om det inte framgår av författningens bokstav.

Presidenten och regeringen

Presidenten (isländska: forseti), som är landets statschef, väljs enligt författningens § 3 och § 5 genom direkta allmänna val vart fjärde år i juni eller juli genom majoritetsval. I detta val blir den vald som får de flesta rösterna, så kallad relativ majoritet (alltså är inte absolut majoritet nödvändig som i till exempel Frankrikes presidentval) (§ 3 och § 5). Valbara är isländska medborgare över 35 år som har minst 1500 andra röstberättigade (myndiga) islänningar bakom sig som kandidat (§ 5). Det händer att en sittande president blir omvald eftersom inga motkandidater har kunnat eller velat ställa upp före ett visst datum, varvid presidentval inte behöver hållas det året (§ 5). Sittande presidenter brukar dessutom väljas om med mer eller mindre stor majoritet och det finns heller ingen begränsning av antalet gånger en president kan väljas om som i till exempel USA, Frankrike och Finland.

Bessastaðir, presidentens officiella bostad

Presidentens mandatperiod börjar sedan den 1 augusti och slutar den 31 juli fyra år därefter (§ 6). Avgår eller dör presidenten innan mandatperioden är slut, skall enligt författningens § 7 en ny president utses, vars mandatperiod tar slut 31 juli det fjärde året efter detta val. Innan presidenten är utsedd tillsätts enligt § 8 ett interimsråd med tre personer: 1. Alltingets talman, 2. statsministern och 3. högsta domstolens ordförande. Det utövar presidentens befogenheter till dess presidenten tillträder. Talmannen leder och är ordförande i detta råd. Detsamma gäller om presidenten är förhindrad, sjuk eller dylikt. På tillträdesdagen avlägger presidenten ed eller försäkran på att hålla författningen (§ 10). Presidenten skall enligt § 12 bo "i Reykjavik eller dess närhet" í Reykjavík eða nágrenni, och presidentens officiella residens är Bessastaðir, en anrik och stor gård som ligger strax utanför Reykjavik.

Presidenten har formellt sett relativt starka maktbefogenheter. Han/hon stadfäster den lagstiftande församlingen Alltingets lagförslag, vilka senast två veckor efter beslutet i alltinget skall läggas fram för presidenten (§ 26 och § 2). Däremot har presidenten inte vetorätt, men kan när han/hon inte samtycker till ett lagförslag besluta om folkomröstning om förslaget (§ 26), vilket inte i praktiken har skett så ofta. Presidenten utser och avskedar formellt också regeringen och bestämmer om ministrarnas antal (§ 15), sammankallar alltinget och öppnar årligen det lagtima alltinget (§ 22), ajournerar (högst en gång årligen) samt upplöser alltinget och utlyser nyval (§ 23 och § 24). Vidare utnämner presidenten vissa i lag omnämnda ämbetsmän och sändebud (§ 20) och beslutar i en del andra viktiga regeringsärenden, till exempel när det gäller överenskommelser med andra stater med flera i utrikespolitiken, vilka skall godkännas av alltinget om överenskommelserna berör viktiga nationella intressen (§ 21), benådning, dispenser med mera.

I praktiken har presidenten, delvis på grund av medvetna författningsregler som inskränker dennes makt, mest representativa funktioner, och flera isländska statschefer har varit verksamma inom kulturområdet före ämbetsmannautövningen, till exempel var president Vigdís Finnbogadóttir tidigare teaterchef. Inskränkningar av presidentens makt är att statsministern och ministrarna bereder och kontrasignerar presidentens beslut, att alltingets lagar endast kan avvisas genom folkomröstning, liksom i viss mån också att presidenten kan avsättas genom en folkomröstning, beslutad av en kvalificerad majoritet i alltinget.

Alltinget

Det isländska parlamentet Alltinget (Alþing eller Alþingi) har sina rötter i det vikingatida tinget som bildades år 930 och hölls i Tingvalla (Þingvellir). Tinget har 63 ledamöter som väljs genom allmänna proportionella val vart fjärde år (§ 31) och presidenten kan utlysa nyval dessförinnan (se ovan). Valet sker för närvarande, sedan 2003, i sex (tidigare åtta) valkretsar (se Islands valkretsar) och uddatalsmetoden tillämpas vid fördelningen av platserna. Minst åtta platser skall vara utjämningsmandat (§ 31). Rösträttsåldern är 18 år (§ 33).

Partipolitik

Under efterkrigstiden har liberalkonservativa Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) dominerat den isländska politiken. Övriga partier är bland annat socialdemokratiska Samfylkingin (Enhetsfronten), liberala Framsóknarflokkurinn (Framtegspartiet), socialistiska Vinstrihreyfingin - grænt framboð (Vänsterpartiet - de gröna) och socialliberala Frjálslyndi flokkurinn (Liberala partiet).

Administrativ indelning

Island är indelat i 98 kommuner, 23 sýslur (län) och 8 regioner. För närvarande finns sedan 2003 sex olika valkretsar.

Ekonomi

Huvudartikel: Islands ekonomi
Eyjafjallajökull på södra Island

Islands ekonomi beror till största delen av fiskeindustrin, som står för sextio procent av landets export och runt tio procent av dess bruttonationalprodukt och sysselsätter sju procent av den arbetsföra befolkningen. Landet saknar med undantag av kalk (som används bland annat i tillverkningen av cement) helt naturresurser i som i sig är exporterbara i form av material, vilket innebär att ekonomin i landet är mycket känslig för förändringar i tillgång och efterfrågan på den befintliga exporten, fisket. Däremot finns stora naturliga energiresurser i form av geotermisk energi och vattenkraft, som dock inte kan exporteras direkt delvis på grund av långa avstånd.

Dock har landet på senare år allt mer minskat sitt beroende på fiskeindustrin (i början av 1990-talet stod fiskindustrin för över 80 procent av landets export) till förmån för energikrävande industrier som aluminiumsmältverk. Detta till stor del tack vare landets tillgång på billig energi i form av geotermisk energi och vattenkraft. Uppförandet av dessa stora smältverk och tillhörande vattenkraftverk, och den miljöpåverkan som följer med dem, har dock varit kontroversiella i landet under de senaste åren.

Regeringsmakten har ställt sig negativ till medlemskap i Europeiska unionen, eftersom man befarar att detta skulle leda till att kontrollen av fisket då skulle gå förlorad.

Under de senaste decennierna har utveckling dock även skett inom den isländska bioteknikindustrin, liksom inom den finansiella sektorn. Även turismen på ön ökar, i och med det stigande intresset för ekoturism och sportfiske i Islands älvar.

Island befinner sig just nu i den värsta ekonomiska krisen en västerländsk demokrati någonsin råkat ut för. Alla stora banker på Island har tagits över av staten i spåren av finanskrisen 2008. Islands lilla befolkning gör att statens kostnader för finanssektorn uppgår till stora belopp per enskild invånare. Den isländska kronan har försvagats kraftigt, och handelsunderskottet mot omvärlden är tvåsiffrigt i procent av BNP.[källa behövs]

Försvar

Isländska kustbevakningsfartyg

Island har ingen egen försvarsmakt, men väl egna soldater (se nedan). Landets strategiskt viktiga läge gav det dock en nyckelposition under det kalla kriget. Island var en av de länder som var med och bildade Nato 1949. Rättigheten att ha en militärbas förlagd på Island var då den viktigaste förhandlingsfrågan. Den löstes genom ett bilateralt avtal mellan Island och USA 1951, där USA mot rättigheten till en militärbas i Keflavík lovade att bekosta militärbasen, bygga en internationell flygplats i anslutning därtill och samtidigt ansvara för Islands militära säkerhet. Försvarsavtalet har förnyats vart femte år och kan inte sägas upp unilateralt.[8]

Den 8 september 2006 lades United States Naval Air Station Keflavik (NASKEF) ned och anläggningarna började överföras till de isländska myndigheternas kontroll. I oktober 2006 drog USA tillbaka all militär personal från Island, men Islands försvar i krigstid är forfarande ett NATO-åtagande. I april 2007 undertecknade Island och Norge ett avtal som innebär att Norge ska sörja för övervakning och försvar av Islands luftrum.[9]

USA:s tillbakadragande har lett till att Island i allt högre grad bygger upp egna försvarsresurser. Island har sedan 1920-talet en kustbevakning (Landhelgisgæslan) och den kompletteras sedan 1987 med en luftbevakning (Íslenska Loftvarnarkerfið ). Det finns också en välbeväpnad och välutbildad nationell insatsstyrka inom polisen (Sérsveit Ríkislögreglustjóra) vanligen kallad Víkingasveitin, som också har deltagit i internationella operationer i Kosovo och Afghanistan.

Island deltar även med beväpnad och uniformerad personal i internationella fredsbevarande och fredsupprättande operationer genom den isländska fredsstyrkan (Íslenska Friðargæslan). Styrkan utbildas och utrustas av den norska armén och personalen rekryteras bland poliser, kustbevakare och civila specialister. Den högsta tjänstegraden är överste. Styrkan har verkat i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Afghanistan och Sri Lanka. Personalen är enligt folkrätten och Nato att betrakta som soldater, men kallas inte så på Island, förmodligen av politiska skäl. Oppositionen har anklagat regeringen för att i smyg skapa en isländsk armé.

Se även: Militära grader på Island

Infrastruktur

Vägar

Island har ett förhållandevis väl utbyggt vägnät, särskilt med tanke på den låga folktätheten. Man kan åka till alla delar av landet. Den viktigaste vägen är väg nr 1, ringvägen längs kusten runt ön, cirka 130 mil lång.

Det finns officiellt sett inga motorvägar på Island. Landet har helt enkelt inte infört regeln om motorvägar i sin lagstiftning. Det finns dock några sträckor med fyra eller sex filer, med mittremsa och korsningsfrihet, som ser ut som motorvägar. De ligger i och i närheten av Reykjavik. Det finns till och med en fullständig motorvägskorsning, av fyrklövertyp. Se Motorvägsliknande vägar på Island.

Järnvägar

Island har aldrig haft någon reguljär järnväg, dock har det funnits planer på att bygga en mellan Reykjavik och Keflavik. Lok har endast använts två gånger på Island. Dels under byggandet av Reykjaviks hamn, då ångloket Minør användes (loket finns idag utställt i hamnen). Dels när det nya kraftverket Kárahnjúkavirkjun på Islands östkust byggdes. [10]

Båttrafik

Passagerartrafiken har ganska liten betydelse, beroende på väl fungerande vägar. Det finns bilfärjor till vissa öar, och så finns det en färjelinje från Seyðisfjörður på östkusten till Färöarna, Shetlandsöarna, Norge och Danmark (se även Smyril Line). Däremot har godstransporterna stor betydelse, särskilt för export och import.

Flygtrafik

Flygtrafiken har stor betydelse. För utrikes passagerartrafik är det nästan det enda sättet att resa. Keflaviks flygplats cirka 50 kilometer väster om Reykjavik är flygplatsen för det. Islands största flygbolag är Icelandair som trafikerar både Europa och USA. Även inrikesflyget har stor betydelse.

Telekommunikation

Island har ett väl fungerande telenät. Mobiltelenätet har dock begränsad täckning på landsbygden.

Kultur

Islänningasagor som till exempel Njálssaga är en betydelsefull del av det isländska kulturarvet.

En annan del av kulturarvet är namngivningen som till stor del sker genom patronymikon och metronymikon, och där förnamnet har större vikt än efternamnet. De isländska telefonkatalogerna är fortfarande sorterade efter förnamn. Släktnamn förekommer, dock sparsamt.

Några kända isländska kulturpersonligheter är sångerskan Björk, musikgrupperna Sigur Rós och Hjálmar, tonsättaren Jón Leifs samt författaren Halldór Laxness som 1955 belönades med Nobelpriset i litteratur. En annan känd författare från Island är kriminalförfattaren Arnaldur Indriðason, som blev utsedd till Nordens bästa kriminalförfattare 2007.

Morgonbladet (Morgunblaðið) heter Islands största dagstidning och är nära knutet till Självständighetspartiet. Andra dagstidningar är Fréttablaðið, Blaðið och DV.

Majoritetsspråk är isländska.

Mat

Huvudartikel: Isländska köket

Det isländska köket präglas starkt av Islands geografiska läge, då fisk är den överlägset viktigaste delen, följt av får- och lammkött.

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 14 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 1 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 7 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 1 av 179

Se även

Källor och fotnoter

  1. Human Development Statistical Update
  2. 2,0 2,1 ”Island”. Nifin, Nordens institut i Finland. http://www.nifin.helsinki.fi/se/island.html. Läst 2009-05-22. 
  3. Curry-Lindahl, Kai: Däggdjur, groddjur & kräldjur, Norstedts, Stockholm 1988, sid. 236-237. ISBN 91-1-864142-3. 
  4. Fog, Kåre; Schmedes, Adam; Rosenørn de Lasson, Dorthe: Nordens padder og krybdyr, G.E.C. Gads Forlag, København [1997] 2001 (danska), sid. 9. ISBN 87-12-02982-3. 
  5. Ibid., sid. 351
  6. ”Populations by religious organizations 1990-2007” (på en). Islands statistiska institut. http://www.statice.is/?PageID=1180&src=/temp_en/Dialog/varval.asp?ma=MAN10001%26ti=Populations+by+religious+organizations+1990%2D2007++%26path=../Database/mannfjoldi/Trufelog/%26lang=1%26units=Number. Läst 2009-05-23. 
  7. Se den isländska grundlagen på adresserna http://www.althingi.is/lagas/nuna/1944033.html (isländska) och http://www.government.is/constitution/ (på engelska, på den engelska versionen av den isländska regeringens webbplats).
  8. http://www.yale.edu/lawweb/avalon/diplomacy/iceland/ice001.htm
  9. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ic.html#Military, uppdaterad 2008-12-18
  10. http://www.simplonpc.co.uk/QE2_2005_Iceland-Norway2.html

Externa länkar

Sök efter mer information om Iceland på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-iHP1yzRN': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-iHP1yzRN': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews


Personliga verktyg
På andra språk