Islands grundlag

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Islands grundlag antogs år 1944 och kallas på isländska Stjórnarskrá lýðveldisins Íslands, ungefär på svenska "Republiken Islands regeringsform".[1] Enligt den är Island en republik "med konstitutionellt styre" (isländska: lýðveldi með þingbundinni stjórn, grundlagens § 1), det vill säga en konstitutionell republik, där styret är beroende av och lyder under lagar och konstitutionella regler. I praxis har också parlamentarism utvecklats, även om det inte direkt framgår av författningens bokstav.

Innehåll

Presidenten och regeringen

Presidentval

Presidenten (isländska: forseti), som är landets statschef, väljs enligt författningens § 3 och § 5 genom direkta allmänna val vart fjärde år i juni eller juli genom majoritetsval. I detta val blir den vald som får de flesta rösterna, så kallad relativ majoritet (alltså är inte absolut majoritet nödvändig som i till exempel Frankrikes presidentval) (§ 3 och § 5). Valbara är isländska medborgare över 35 år och som har minst 1 500 och högst 3 000 andra röstberättigade (myndiga) islänningar bakom sig som kandidat (§ 5). Det händer att en sittande president blir omvald eftersom inga motkandidater har kunnat eller velat ställa upp före ett visst datum, varvid presidentval inte behöver hållas det året (§ 5). Sittande presidenter brukar dessutom väljas om med mer eller mindre stor majoritet och det finns heller ingen begränsning av antalet gånger en president kan väljas om som i till exempel USA, Frankrike och Finland.

Presidentens mandatperiod och officiella bostad

Bessastaðir, presidentens officiella bostad

Presidentens mandatperiod börjar sedan den 1 augusti och slutar den 31 juli fyra år därefter (§ 6). Avgår eller dör presidenten innan mandatperioden är slut, skall enligt författningens § 7 en ny president utses, vars mandatperiod tar slut 31 juli det fjärde året efter detta val. Innan presidenten är utsedd tillsätts enligt § 8 ett interimsråd med tre personer: 1. Alltingets talman, 2. statsministern och 3. högsta domstolens ordförande. Det utövar presidentens befogenheter till dess presidenten tillträder. Talmannen leder och är ordförande i detta råd. Detsamma gäller om presidenten är förhindrad, sjuk eller dylikt. På tillträdesdagen avlägger presidenten ed eller försäkran på att hålla författningen (§ 10). Presidenten skall enligt § 12 bo "i Reykjavik eller dess närhet" í Reykjavík eða nágrenni, och presidentens officiella residens är Bessastaðir, en anrik och stor gård som ligger strax söder om Reykjavik.

Presidentens befogenheter och ansvar

Presidenten har formellt sett relativt starka maktbefogenheter. Han/hon stadfäster den lagstiftande församlingen Alltingets lagförslag, vilka senast två veckor efter beslutet i alltinget skall läggas fram för presidenten (§ 26 och § 2). Däremot har presidenten inte vetorätt, men kan när han/hon inte samtycker till ett lagförslag besluta om folkomröstning om förslaget (§ 26), vilket inte i praktiken har skett så ofta. Presidenten utser och avskedar formellt också regeringen och bestämmer om ministrarnas antal (§ 15), sammankallar alltinget och öppnar årligen det lagtima alltinget (§ 22), ajournerar (högst en gång årligen) samt upplöser alltinget och utlyser nyval (§ 23 och § 24). Vidare utnämner presidenten vissa i lag omnämnda ämbetsmän och sändebud (§ 20) och beslutar i en del andra viktiga regeringsärenden, till exempel när det gäller överenskommelser med andra stater med flera i utrikespolitiken, vilka skall godkännas av alltinget om överenskommelserna berör viktiga nationella intressen (§ 21). Till dessa viktiga regeringsärenden hör: presidentens benådningsrätt, som dock inte gäller när ministrar döms, då skall benådning också godkännas av alltinget; presidentens rätt att bestämma att vidare brottsutredning inte skall ske om det finns goda skäl för det (§ 29); liksom presidentens rätt att göra dispenser från lagar och regler i enlighet med lagbestämmelser (§ 30). Presidenten har dessutom rätt att utfärda lag i nödsituationer, när alltinget inte är samlat (§ 28). Sådana undantagsbestämmelser skall läggas fram för alltinget och godkänner de dem inte inom sex månader upphör bestämmelserna att gälla (§ 28).

Presidenten är enligt § 11 ansvarsfri i styrelseärenden och kan endast avsättas om alltinget med 3/4 majoritet beslutar om en folkomröstning med frågan om presidenten skall avgå eller ej (§ 11). Under tiden från beslutet fram till folkomröstningen, som skall hållas inom två månader efter alltingets beslut, är presidenten avstängd från tjänsten (§ 11). Säger folket i omröstningen ja till att presidenten skall avsättas, skall presidenten avgå, säger de nej skall alltinget upplösas och nyval hållas.

Regeringen

Det politiska och och juridiska ansvaret för styrningen ligger istället enligt § 14 på ministrarna och presidenten skall enligt § 13 låta en minister (ráðherra) verkställa de beslut han/hon fattar i enlighet med de befogenheter presidenten har enligt författningen. Ministrarnas departement (ráðuneyti) skall ha sitt säte i Reykjavik enligt samma paragraf. Presidentens beslut i regeringsärenden blir endast giltigt genom en ministers kontrasignation, det vill säga att underskriften bevittnas med en ministers underskrift. Det sker vanligen före presidentens underskrift, eftersom ministern berett ärendet (§ 18 och § 19). Ministrarnas juridiska ansvar för lagligheten av de beslut de medverkat till bestäms i lag och ministrarna kan åtalas av alltinget inför den lokala domstolen i Reykjavik (§ 14).

Ministrarna bereder och föredrar ärendena för presidenten i statsrådet (ríkisráð, riksrådet) under presidentens ordförandeskap (§ 16). De ärenden som inte avgörs av presidenten avgörs av de enskilda ministrarna själva eller enligt § 17 vid regeringssammanträde (ráðherrafund "rådherresmöte") under den ministers ordförandeskap som presidenten utnämnt till statsminister (forsætisráðherra, "ordförandeskapsrådherren, försätesrådherren, högsätesrådherren eller presidentrådherren") (§ 17). I regeringssammanträde skall nya lagar och viktiga regeringsärenden behandlas, liksom de ärenden som en enskild minister vill ta upp där (§ 17).

Sammanfattning

I praktiken har presidenten, delvis på grund av medvetna författningsregler som inskränker dennes makt, mest representativa funktioner, och flera isländska statschefer har varit verksamma inom kulturområdet före ämbetsmannautövningen, till exempel var president Vigdís Finnbogadóttir tidigare teaterchef. Inskränkningar av presidentens makt är att statsministern och ministrarna bereder och kontrasignerar presidentens beslut, att alltingets lagar endast kan avvisas genom folkomröstning, liksom i viss mån också att presidenten kan avsättas genom en folkomrötning, beslutad av en kvalificerad majoritet i alltinget.

Alltinget

Alltingets historiska bakgrund samt om val till alltinget

Alltingshuset i Reykjavik

Det isländska parlamentet Alltinget (Alþing eller Alþingi) har sina rötter i det vikingatida tinget som bildades år 930 och hölls i Tingvalla (Þingvellir). Tinget har 63 ledamöter som väljs genom allmänna proportionella val vart fjärde år (§ 31) och presidenten kan utlysa nyval dessförinnan (se ovan). Valet sker för närvarande, sedan 2003, i sex (tidigare åtta) valkretsar (se Islands valkretsar) och uddatalsmetoden tillämpas vid fördelningen av platserna. Minst åtta platser skall vara utjämningsmandat (§ 31). Rösträttsåldern är 18 år (§ 33) och alla röstberättigade är valbara utom domarna i Hæstirétturinn, Islands högsta domstol (§ 34). Sedan valet har trätt i kraft genom att alltinget samlas (senast tio veckor efter valet enligt § 24) skall varje ledamot (tillsammans) avlägga en förestavad ed eller försäkran på att hålla författningen (§ 47).

Alltingets organisation och arbete

Lagtima allting samlas varje år den första vardagen i oktober (§ 35) och samlas alltsomoftast i Reykjavik (§ 37), presidenten kan dock enligt sistnämnda paragraf bestämma annan plats om efter vad som regleras närmare i lag (exempelvis om smittsam sjukdom bör undvikas). Fram till en grundlagsändring 1991 arbetade alltinget i två avdelningar, den övre och den nedre (efri deild och neðri deild), men arbetar sedan dess i en avdelning (§ 32). Den övre avdelningen utsågs av hela alltinget efter allmänna val till alltinget och hade Stortinget i Norge som förebild, där motsvarigheterna till de bägge avdelningarna fram till 2009 är Odelstinget och Lagtinget.

Tre läsningar, det vill säga antal gånger ärendet behandlas i tinget, är nödvändiga för att ett tinget ska kunna fatta beslut i ett ärende och hälften av tingets medlemmar måste vara på plats för att beslut ska kunna fattas (§ 53). Alltinget utser utskott (nefndir nämnder) för undersökningar och beredning av alltingets större och viktigare ärenden. De har rätt att kalla både ämbetsmän och enskilda för information, muntligen och skriftligen (§ 39).

Historisk bakgrund

Före 1944 hade Island två grundlagar, grundlagen under unionen med Danmark under åren 1918-1944, samt den första egna grundlagen under danskt styre under åren 1874-1918. Island fick också visst självstyre i och med danska grundlagar och kommunallagar från och med mitten av 1800-talet. Islands självständighetssträvanden började ungefär samtidigt och en markering var samlandet av en isländsk nationalförsamling 1851 (ursprungligen inkallad 1848) med syfte att skapa en isländsk grundlag och ett ökat isländskt självstyre (jämför en:National Assembly (Iceland) och is:Þjóðfundurinn 1851). Dessa självständighetssträvanden sammanföll med en rad andra folks självständighetssträvanden i Europa under nationalismens, demokratirörelsernas, nationalliberalismens och liberalismens 1800-tal efter franska revolutionen.

Folkomröstningen om grundlagsförslaget 1944

I folkomröstningen, som godkände grundlagsförslaget 1944, röstade islänningarna med stor majoritet för grundlagsförslaget och folkomröstningen hade också stort valdeltagande. Valdeltagandet låg på 98,61 % då 73 058 av 74 091 röstberättigade islänningar gick och röstade. Av dessa röstade 95,04 % eller 69 435 personer för förslaget (röstade ja) och 1,44 % eller 1 051 mot förslaget. 3,52 % av rösterna var den sammanlagda andelen av antalet avgivna blanka röster (2 054) och ogiltiga röster (518).[2]

Förebilder

Islands grundlag påminner textmässigt om den äldre grundlagen av år 1918 och vissa delar av dessa grundlagar har förebilder i danska grundlagar och dansk konstitutionell rätt. Till exempel finns i Danmark samma regler om rätten att ge dispens, det vill säga att sådan rätt bestäms enligt en särskild lag. Också ministrarnas roll med ministerstyre och ministermöte och statsråd och om statschefens roll påminner om den konstitutionella situationen och seden i Danmark.

Referenser

Noter

  1. ↑ Stjórnarskrá lýðveldisins Íslands (Islands grundlag på isländska); samt Islands grundlag på engelska. Båda finns på den isländska regeringens hemsida.
  2. ↑ Uppgifter i en tabell i början av publikationen av isländska grundlagen 1944 (Isländska grundlagen i ursprunglig lydelse 1944).

Källor och externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Islands_grundlag"
Personliga verktyg