Franska revolutionen
Från Rilpedia
Frankrikes historia |
---|
|
Franska revolutionen brukar beteckna den period av politiska omvälvningar i Frankrike som inleddes 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799. Genom revolutionen avskaffades en absolut monarki med feodala privilegier för adeln och prästerskapet; i dess ställe kom ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer. Omvälvningen var förenad med betydande konflikter. Denna handling var viktig för att störta den sittande makten. Många av dem som deltog i stormningen var småborgare som var trötta på den orättvisa vardagen där fattiga var åsidosatta.
Den franska revolutionen inleddes med bildandet av den första nationalförsamlingen i juni 1789 och stormningen av Bastiljen den 14 juli samma år (numera Frankrikes nationaldag) och avslutades med Napoleon Bonapartes statskupp 1799, Brumairekuppen. En annan förekommande avgränsning betraktar revolutionen såsom avslutad i och med Thermidorkrisen 1794 då de radikalaste revolutionära makthavarna störtades. Det är också möjligt att betrakta franska revolutionen som avslutad när Napoleon Bonaparte krönte sig till kejsare 1804 eftersom revolutionen då gått hela varvet från monarki till kejsardöme, detta även om kejsar Napoleon aldrig upphörde att anse sig som revolutionens son.
Revolutionen hade förberetts under lång tid före 1789 av upplysningen och dess filosofer (som till exempel Voltaire och Rousseau) samt tankar om folkstyre och människans förnuft som inspirerade befolkningen till uppror och krav på större jämlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. Många såg den brittiska parlamentarismen som ett föredöme.
Innehåll |
Bakgrund
Kungamakten i Frankrike byggde på ett feodalt samhälle där kungen enligt en traditionell föreställning fått sin enväldiga makt av Gud, absolutismen. Den katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stånden, präster och adel, var befriade från att betala skatt och de kunde även driva in skatter för egna ändamål. Frankrikes skattebörda vilade istället helt på de lägre bonde- och borgarstånden, dessa var utestängda från statens ämbeten vilka var förbehållna adeln. Konflikterna med England (senast i de amerikanska kolonierna där fransmännen hjälpt amerikanerna till uppror) hade också tvingat regeringen att höja skatterna ytterligare.
Frankrike hade en kunglig ekonomi. I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intåg, men kungen i Frankrike, Ludvig XVI, vägrade att ta till sig dessa brittiska idéer. Samtidigt var det missväxt, och människornas klagan förtrycktes av kungen med våld. Samtidigt spreds upplysningsidéerna bland akademikerna inom borgarståndet och därmed tankar om att man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rättigheter åt andra i samhället än kungen och adeln. Även inom det första ståndet fanns det många som ville få till ett systemskifte. Den gamla samhällsordningen, l'ancien régime, med en absolut kungamakt och feodala institutioner, hade under 1700-talet blivit alltmer föråldrad och ineffektiv. Skatterna var orättvist fördelade både klassmässigt och regionalt. Den jättelika statsapparaten hade blivit ett självändamål för en privilegierad ämbetsmannaklass. Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvält blev alltmer utmanande.
Generalständerna (1789)
5 maj 1789 - 17 juni 1789
Efter ett ökande tryck i Paris och runt om i landet bestämde sig Ludvig XVI för att sammankalla ståndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför huvudstaden den 5 maj 1789, något som inte gjorts sedan 1614. Avsikten var att skapa samtycke till nya skatter och åtgärder för att förbättra statens ekonomi vilken hade eroderats av det slösaktiga hovlivet samt av Frankrikes understöd till de amerikanska koloniernas befrielsekrig mot England. De tidigare sammankallade två notabelförsamlingarna, bestående av högadeln och prinsarna av blodet, hade inte åstadkommit något resultat.
Enligt lagen skulle stånden ha lika många representanter i riksdagen. Men eftersom de två övre stånden endast utgjorde 2 procent av Frankrikes befolkning, ansåg det tredje ståndet (le tiers état) att det åtminstone skulle ha dubbelt så många ledamöter. Tredje ståndet krävde också omröstningar i ständerförsamlingen per capita och inte ståndsvis. Man lyckades inte få med sig de övriga stånden på detta och den 17 juni drog sig tredje ståndet ur förhandlingarna, utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen (assemblée nationale) och svor förvisade från sin ursprungliga plenisal eden i Bollhuset (20 juni 1789) att inte åtskiljas förrän de givit Frankrike en konstitution.
Den konstituerande nationalförsamlingen (1789-1791)
Eftersom situationen förvärrades dagligen (med upplopp i Paris som följd) samlade nu kungen ihop de styrkor som fortfarande var lojala och ställde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig också sin finansminister, Necker, för att han ansåg att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populär bland borgarna och sågs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker på alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungatrogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lätt men mot armén (som till största delen bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen.
Den 14 juli invaderade man först Hôtel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belägring Bastiljen. Händelsen är känd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fästningen kapitulerade.
Då Pariskommunen och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med på flera av nationalförsamlingens krav. Församlingen arbetade vidare på att omorganisera Frankrikes administration liksom på konstitutionen och 1789 års deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna vilken senare antogs den 26 augusti.
Men ännu rådde livsmedelsbrist, såväl i huvudstaden som i stora delar av övriga landet. Det så kallade kvinnotåget marscherade från Paris till Versailles den 5 oktober för att kräva bröd. Kungen gav upp, öppnade sina förråd och tvingades följa med kvinnotåget tillbaka till Paris där han inrättade sig i Tuileriepalatset.
Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly från revolutionen. Avsikten var att efter flykten komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utländsk invasionsarmé, krossa revolutionen och återställa den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid gränsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gången började kravet på republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern på Marsfältet den 17 juli 1791, där en av hjältarna från 1789, La Fayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmän flydde till England, däribland Danton. Marat gick under jorden i Paris.
Den lagstiftande församlingen (1791-1792)
På hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen tillerkändes en begränsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes av den nya församlingen. Till den lagstiftande församlingen var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. Därför samlades många av den tidiga revolutionstidens politiker istället i jakobinklubben. Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya, oerfarna män. Det ledande partiet i den nya församlingen var girondisterna. Till den frihetliga yttersta vänstern hörde gruppen Les Enragés.
I samförstånd med Ludvig XVI förklarade girondisterna krig den 20 april 1792 mot Österrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under våren. Hans huvudargument mot kriget var att revolutionen skulle komma att militariseras med risk att en militärdiktatur upprättades, att export av revolution inte fungerar samt att kriget var kungens krig så länge monarkin fanns kvar. Hans motståndare i jakobinklubben menade att kriget skulle driva revolutionen framåt och bli början på monarkins och aristokratins fall inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Kungen och hovpartiet å sin sida hoppades att kriget skulle leda till det revolutionära Frankrikes nederlag. Debatterna i jakobinklubben om krigsförklaringen blev inledningen på Robespierres stigande mot maktens höjder, även om han inte förmådde stoppa kriget.
Den 10 augusti 1792 stormade beväpnade folkmassor Tuileriepalatset, kungen flydde till den lagstiftande församlingen men togs i fängsligt förvar inom kort. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev en praktisk omöjlighet. En ny folkförsamling måste väljas, med uppdrag att skriva ännu en konstitution.
Nationalkonventet (1792-1794) - Skräckväldet
21 september 1792 - 28 juli 1794
Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hölls val till nationalkonventet. Konventet, som sammanträdde den 21 september 1792, hade till uppgift att anta en ny konstitution efter den av monarkins fall omöjliggjorda konstitutionen från 1791. Konventet färdigställde 1793 års konstitution och 1793 års deklaration av de mänskliga rättigheterna. 1793 års konstitution förklarades emellertid vilande så länge kriget pågick. Den togs sedermera aldrig i bruk men levde vidare som ett krav under de kommande omvälvningarna under 1800-talets första hälft. 1793 års rättighetsdeklaration skiljer sig från 1789 års i det att äganderätten inte längre förklaras såsom oförytterlig vilket skett 1789 - revolutionen hade tagit ett stort steg åt vänster. 1793 års konstitution förbereddes av girondisterna och slutfördes, efter Girondens fall, av Berget...
Den politiska striden står mellan jakobiner och girondister. De senare vill att revolutionen skall fortgå under lugnare former och att kungen skall hållas kvar i sitt fängelse men inte avrättas. Båda partierna är för republiken. Girondisterna har inledningsvis övertaget i konventet men förlorar alltmer av sitt inflytande. Jakobinerna, vilkas ledande grupp i konventet kallas Berget, vill försvara och utveckla revolutionen med kraftfullare medel. Där finns också opinionen som kräver kungens död.
Under december 1792 och januari 1793 pågår intensiva debatter i konventet angående vad man ska göra med den störtade kungen. Maximilien de Robespierre och Saint-Just håller principiella tal och vederlägger sina motståndares åsikt att konventet vore en domstol som ska döma Ludvig XVI; istället bör den av Berget påyrkade avrättningen av kungen betraktas som ett utslag av en folkens rätt att bekämpa tyrannerna och en akt av statsnytta. Konventet beslutar i januari att kungen ska avrättas, och det sker den 21 januari 1793.
Maximilien Robespierre är ledande ibland jakobinerna och inledningsvis mycket populär bland de fattiga medborgarna. Uppgörelsen mellan de måttfulla girondisterna och det kraftfulla Berget slutar med girondistpartiets undergång i juni 1793. Kungens avrättning skapar vrede och oro i Europa. Revolutionens ledare inför därför en allmän värnplikt (23 augusti 1793) i Frankrike så att de kan utvidga sina gränser. Stora arméer bildas men de förlorar många slag. Inbördeskrig bryter ut i landet och regeringen blir tvungen att ta till allt hårdare metoder mot upproren. De ledande revolutionsmännen sätter nu officiellt "Skräcken på dagordningen". Robespierre väljs in i välfärdsutskottet, i praktiken Frankrikes regering. Försvar mot inre och yttre kontrarevolution är Skräckväldets motivering. Under det år Skräckmännen sitter vid makten avrättas i Paris 3000-4000 människor med giljotin. Men alla döms inte till döden i revolutionsdomstolen, en fjärdedel frikänns. När det yttre hotet mot Frankrike lättar under sommaren 1794 försvinner den officiella motiveringen för Skräcken. Skräckmännen avslutar själva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, under den så kallade Thermidorkrisen. Robespierre avrättas den 28 juli 1794
Nationalkonventet (1794-1795) - efter Thermidor
29 juli 1794 - 26 oktober 1795
De ledande männen som störtat Robespierre fick makten i Frankrike. Frankrike fick en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi var dock fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som fanns kvar i landet var missnöjda med att få betala skatt och bönder och fattiga var missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna fick det bättre, men fortfarande rådde stor brist på mat.
Direktoriet
Efter nationalkonventets upplösning 1795 styrdes Frankrike av fem direktorer och en nationalförsamling uppdelad på två kamrar, Femhundrarådet och De äldstes råd. Valbarhetsåldern i det senare rådet var 40 år. Efter revolutionens stormar ville man införa spärrfunktioner, en hög valbarhetsålder och ett tvåkammarsystem vilket man menade skulle fungera återhållande på de revolutionära lidelserna.
Konsulatet
År 1799 störtade en framgångsrik militär och artilleriofficer, Napoléon Bonaparte, direktorialregeringen genom en kupp, den så kallade brumairekuppen (november 1799). Makten i Frankrike övertogs av tre konsuler och Bonaparte utnämns till förste konsul. Napoleon avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och genom att bilägga konflikten med kyrkan. Bonaparte utmanövrerar sina konkurrenter och låter i december 1804 kröna sig till kejsare. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut.
Se även
Källor
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Externa länkar
- Wikisource har originalverk relaterade till Franska revolutionen
- Wikimedia Commons har media som rör Franska revolutionen