Napoleon I

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Napoleon I av Frankrike)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Uppslagsordet Napoleon leder hit. För andra betydelser, se Napoleon (olika betydelser).
Napoleon I
Napoleon I av Frankrike, målad av Evert A. Duykinc
Napoleon I av Frankrike, målad av Evert A. Duykinc
Regeringstid 20 mars 1804–6 april 1814
1 mars 1815–22 juni 1815
Kröning 2 december 1804
Ätt Bonaparte
Föräldrar Carlo Buonaparte och Laetitia Ramolino
Företrädare Franska konsulatet
Efterträdare Ludvig XVIII (de facto)
Napoleon II (de jure)
Född 15 augusti 1769
Ajaccio, Korsika, Frankrike
Död 5 maj 1821 (51 år)
Longwood, St. Helena, Storbritannien (södra Atlanten)
Begravningsplats Les Invalides, Paris, Frankrike

Napoleon I av Frankrike, född 15 augusti 1769 i Ajaccio, Korsika, Frankrike (som Napoleone di Buonaparte, senare Napoléon Bonaparte), död 5 maj 1821 på St. Helena i Sydatlanten, var Frankrikes kejsare från 18 maj 1804 till 6 april 1814. Som överbefälhavare för den franska militärmakten erövrade och härskade han över större delen av västra och centrala Europa, och innehade ett par år även makten i Egypten. Ett misslyckat fälttåg mot Ryssland försvagade hans position, och blev grunden för nederlaget vid slaget vid Waterloo, som resulterade i hans fall.

Få personer i historien har blivit mer omtalade och föremål för forskning än Napoleon. Hans historiska betydelse är omdiskuterad, de olika synsätten på honom har ofta skapat debatt och oenighet. I Frankrike betraktas han av många som en nationalhjälte. Han framhävs först och främst som en stor fältherre och militär strateg, andra ser honom mer som en politiker och reformator. Av andra betraktas han som en stor tyrann. Napoleon ligger begravd i Hôtel des Invalides i Paris.

Innehåll

Födelse och uppväxt

Tidig barndom och prästskolan i Autun

Napoleons mor, Letizia Ramolino. Målning av Robert Lefèvre, 1813.

Napoleon föddes 1769 på Korsika. Modern hette Letizia Ramolino och härstammade från den korsikanska adelssläkten Ramolino. Hon födde tretton barn, varav åtta blev vuxna. Hennes man Carlo Buonaparte var aktiv inom den korsikanska motståndsrörelsen vid Napoleons födelse, men övergav denna och anslöt sig till fransmännen, vilket belönades med att han blev ledamot i ständerförsamlingen i Versailles. Carlo kallades för Il magnifico för sina fina västars och sitt eget utseendes skull.[1] Han avled vid trettionio års ålder, vilket gjorde Letizia till änka vid trettiofem års ålder. Familjen talade italienska och hade italienska namn, vilka senare förfranskades. Napoleon kallades följaktligen för Nabullione under sin barndom (och Rabulione när han var olydig, vilket Herman Lindqvist har översatt till "den som är överallt, river ner allting och blandar i sig allting"), och släkten hette Buonaparte, inte Bonaparte som senare.[2] Buonaparte och Ramolino var bland de mest kända av Korsikas dåvarande sjuttiosju adelsfamiljer. En annan framträdande familj var Pozzo di Borgo, som var Napoleons familjs främsta rivaler. På den tiden var blodshämnden, eller vendettan, en hederssak på Korsika och en oförrätt kunde ältas i sju generationer framåt; något som Napoleon själv skulle komma att erfara.

Napoleons far, Carlo Buonaparte. Målning av Anne-Louis Girodet-Trioson.

Eftersom Korsika sedan 1768 varit franskt, och Napoleon föddes året därefter, föddes han som fransk medborgare. Barnens italienska namn förfranskades: Giuseppe (1768) blev Joseph, Nabullione (1769) blev Napoleon, Luciano (1775) blev Lucien, Maria-Anna (1777) blev Elisa, Luigi (1778) blev Louis, Maria-Paola (1780) blev Pauline, Maria-Annunziata (1782) blev Marie Annonciade och senare Caroline, och Girolamo (1784) blev slutligen Jérôme. Korsikas franske guvernör, Louis Charles René Marbeuf, var god vän med huset Buonaparte. Vissa historiker har menat att hans förhållande till modern Letizia var intim och att han rentav skulle vara far till ett av barnen, Louis.[3] Dorothy Carrington har skrivit en bok som behandlar frågan, Napoleon's Parents från 1980.

Vid fem års ålder började Napoleon gå i skola, närmare bestämt en flickskola öppen även för pojkar, som drevs av nunnor. Vid sex års ålder övertogs hans undervisning av abbé Recco som lärde honom att skriva och läsa. Eftersom det franska skolsystemet ännu inte införts på Korsika skedde undervisningen på italienska. Hans favoritämnen var matematik, historia och geografi.[4] Fadern ville att pojkarna skulle studera vidare i Frankrike och det ordnades så att Nabullione och hans bror Giuseppe skulle utbildas till militär respektive präst i Frankrike. Men först var de tvungna att lära sig franska. Den 15 december år 1778 sändes Nabullione till prästskolan i Autun med sin bror Giuseppe, för att lära sig franska. Då var han nio och ett halvt år, och brodern nästan elva. År 1779 skrevs pojkarna in på läroverket, och det var vid denna tid deras namn byttes till sina franska motsvarigheter Napoleon och Joseph.

Militärskolan i Brienne

Napoleon intensivstuderade franska under tre månader och skickades sedan till militärskolan i Brienne där han skrevs in i april 1779. Eleverna kom alla från adliga familjer, men nästan aldrig från de riktigt fina. Hälften var, precis som Napoleon, frielever. På skolan talades det många språk och dialekter. Eftersom det nyerövrade Korsika inte stod högt i kurs i Frankrike betraktades följaktligen Napoleon som en "italiensk barbar".[5] Han blev retad för sin dialekt och bakgrund, vilket fick honom att identifiera sig starkt som korsikan. I skolan undervisades eleverna i ämnen som fransk litteratur, latinska klassiker, tyska, historia, geografi, religion, matematik, sång och dans. Senare tillkom även undervisning i fortifikations- och kartritning.[5] Varje morgon inleddes med morgonmässa och eleverna var tvungna att delta i högmässan två gånger i veckan, bikta sig en gång i månaden och ta nattvarden varannan månad. Religionen togs inte på särskilt stort allvar i skolan. Mässorna brukade vara avklarade inom fem minuter. Napoleon hävdade att det var i Brienne, vid nio års ålder, som han tappade sin tro på Gud. Detta berodde på att lärarna påstod att den hedniske Julius Caesar brann i helvetet. Caesar var Napoleons största idol. Den franske kungens skolinspektör, Chevalier de Kéralio, skrev 1783 om Napoleon: "Lydig, uppmärksam, öppen. Utmärker sig för kunskaper i historia och geografi. Han är dålig i teckning och en usel dansör. Han blir en utmärkt sjöofficer."[6] Napoleon fick inga nära vänner, men en kamrat, Antoine de Bourienne, som han senare i livet anställde som sekreterare.

Krigshögskolan i Paris

I september 1784 avslutade Napoleon sin utbildning i Brienne och blev en av fem elever som fick möjlighet att läsa vidare vid krigshögskolan i Paris. Han anlände till Paris för första gången den 21 oktober det året. Här pågick undervisningen åtta timmar om dagen varje dag förutom söndagar och helgdagar då eleverna fick sitta och skriva brev eller läsa fyra timmar om dagen. Det fanns fler lärare och personal än elever på skolan och både maten och lärarkåren var många snäpp högre än skolan i Brienne. Napoleon kom att få Alexandre des Mazis som rumskamrat och de blev nära vänner. Under den här tiden läste Napoleon mycket, i synnerhet Montesquieu och Rousseau. Han utmärkte sig också som matematiker men var mest intresserad av historia. Sämst var han i språk.[7] Han avslutade sin utbildning efter ett år och utexaminerades som nummer fyrtiotvå av femtioåtta elever. Hans kurskamrater hade dock läst samma kurser under minst två, ibland tre år. I oktober 1785 lämnade han skolan och valde artielleriregementet La Fère i södra Frankrike. Han var nu fänrik.

Militär karriär

Tiden före revolutionen

Under den första tiden i Valence präglades Napoleons liv av hektiska dagar fulla med utbildning. Han fick lära sig allt om artilleri, ammunition, lagring och transport av kanoner och projektiler. Han avancerade först till korpral, sedan sergeant och blev den 10 januari 1786 officer med en årsinkomst på 1 120 franc.[8] Han bodde i ett rum på Café Circle på Rue du Croissant och åt sin mat på ett café i närheten. Han ägnade sig inte åt sådant som hans jämnåriga kamrater sysslade med. Han gick inte på bordeller och var inte särskilt lockad av fin mat och dryck. Ingen såg någonsin honom berusad.[9] Istället tog han långa promenader och läste. Han träffade sin första kärlek, Caroline de Colombier, under en danskväll. Han kallade henne Emma. Hon var dock inte lika intresserad av honom och efter den erfarenheten höll han sig undan flickor under en tid. Istället läste han ännu mer, krigsböcker, historia och biografier. Det finns över femtio anteckningsböcker från den tiden, där han skrev ned sina tankar kring litteraturen. Efter att ha läst Goethes Den unge Werthers lidande blev han deprimerad och gick i självmordstankar. Han drömde även själv om att bli författare. Han låg med en kvinna för första gången när han var 18 år. Hon hade börjat tala med honom på gatan och de gick in till hans hotellrum och älskade, men han ångrade sig efteråt.

Franska revolutionen

Franska revolutionen 1789 öppnade stora möjligheter för den ambitiöse unge Napoleon. Han fick höra talas om den några dagar efter stormningen av Bastiljen i Paris. Några dagar därefter nådde revolutionen Auxonne, där Napoleon befann sig. Skeppare och hamnarbetare stormade myndigheternas kontor och Napoleon fick befälet över en vaktstyrka som skulle återställa ordningen. Efter en natt av kravaller och plundring lyckades de återställa ordningen nästa dag. Några soldater i hans regemente revolterade och rånade översten. Napoleon själv välkomnade revolutionen men avskydde pöbelns våldsamma upplopp. Till skillnad från en del andra militärer av hans grad svor han den nya eden om trohet till "Nationen, kungen och lagen".[10]

Han steg snabbt i de militära graderna. 1791 befordrades han till löjtnant och förflyttades till Valence, varefter han under en tid tog tjänsteledigt och reste till Korsika. Eftersom han stannade kvar där långt efter att tjänsteledigheten tagit slut ströks han från lönelistan, varför han tvingades återvända till Paris. Han återkom den 28 maj 1792, veckan efter det att Österrike och Preussen förklarat Frankrike krig. Av de femtiosex personerna som han tog examen med fanns endast sex stycken kvar i landet, resten hade emigrerat. Napoleon kunde därför smidigt bli befordrad till kapten den 19 juli. Den 22 september 1792 utropades den franska republiken, men Napoleon kände sig inte särskilt delaktig i händelserna. Han ville helst av allt återvända till Korsika och fortsätta sin karriär där. Han reste följaktligen dit och anlände den 23 oktober tillsammans med sin syster Elisa. Med den nya kaptensgraden återfick han omedelbart posten som överstelöjtnant i den andra bataljonen av det korsikanska nationalgardet, en post han tidigare innehaft under sin vistelse på ön. Efter en tvist med familjen Paoli tvingades familjen Buonaparte fly till det franska fastlandet, dit de anlände den 13 juni 1793.

Efter sin första större militära seger i staden Toulon den 16 december 1793 överöstes han med beröm och befordrades den 22 december samma år till brigadgeneral. Lite senare, i februari 1794, utnämndes han till chef över Italienarméns artilleri, men senare samma år kunde hans karriär och liv ha tagit slut. Den 27 juli det året störtades jakobinväldet och alla sympatisörer förföljdes, och fängslades eller avrättades. Napoleon själv greps den 9 augusti och spärrades in i ett fort på den gamla fästningen Forte-Carré i Antibes. Han skrev protester till myndigheterna, vilket tillsammans med faktumet att hans högsta chefer insåg hur nödvändig han var ledde till att han den 20 augusti det året släpptes fri och återfick sin tjänst i Italien.[11] Han blev snart divisionsgeneral. Under den här tiden blomstrade även hans första kärlekshistoria, med Désirée Bernadotte. De skrev konstant romantiska brev till varandra. Napoleonkännaren Jean Tulard har skrivit att de båda betraktade sig som förlovade från den 21 april 1795.[11]

Överbefälhavare i Italien

Kärleksaffären med Désirée tog emellertid slut och året därpå ägde hans giftermål med Joséphine de Beauharnais rum, närmare bestämt den 9 mars 1796.[12]. Sju dagar innan hade han utnämnts till överbefälhavare över Italienarmén. Den 26 mars anlände han till Nice där han träffade de män som skulle samarbeta i kriget. Det var under resan till Italien som han för alltid ändrade sitt efternamn från Buonaparte till Bonaparte.[13] Tekniskt sett är det fel att prata om Italien i singular för den här tiden. Italien var ännu inte enat utan bestod av en mängd kungadömen, furstendömen och fria städer. Österrike hade kontroll över vissa delar, bland annat hamnstaden Trieste, hertigdömet Milano och Storhertigdömet Toscana. Ett krig mot Frankrike i Italien skulle splittra österrikarna eftersom de redan förde krig mot fransmännen på andra fronter. Napoleons plan för att besegra sina fiender var att slå till på tre fronter; generalen Jourdan skulle anfalla nedre delen av Rhen, erövra Mainz och fortsätta söderut med 70 000 man, general Moureau skulle gå in i södra Tyskland med ytterligare 70 000 man och Napoleon själv skulle besegra Piemonte och driva ut österrikarna från Lombardiet med hjälp av 40 000 man. Planen lyckades och åren 1796–1797 besegrade han Österrike i ett fantastiskt blixtfälttåg, och slöt egenmäktigt fred med österrikarna vid Campio Formio. Napoleons armé hade segrat i arton slag och genomfört sextiosju kampanjer, österrikarna var utkörda och förföljda, nya republiker upprättades och gamla härskardömen var besegrade.[14] Den stora koalitionen av allierade stater mot Frankrike hade upplösts.

Efter detta började Napoleon fästa blicken på Storbritannien. Han gjorde upp planer på en invasion av Irland och därifrån invadera England. Han byggde upp en flotta för att ta sig över Engelska kanalen. Napoleon inspekterade flottan men märkte till sin besvikelse att bygget tog alltför lång tid och att Frankrike skulle få det ytterst svårt att kunna besegra engelsmännen till sjöss, vilket var nödvändigt för en invasion. Han sa att han "inte tänker riskera landet på ett tärningskast" och lade planerna för invasionen på is. Istället gjorde han upp planer på att erövra Egypten.

Fälttåget i Egypten

Napoleon ser till sjuka soldater i Egypten.

1795 hade England erövrat Godahoppsudden och i slutet på 1700-talet kontrollen över alla fartyg som passerade på sin väg till och från Indien. För att återupprätta handeln med det avlägsna Asien, ville Napoleon erövra Egypten för att få tillträde till de vägar som går till Indien och Kina. Han hade också planer på att bygga en kanal mellan Medelhavet och Röda havet (Suezkanalen, som är en sådan kanal, byggdes dock inte förrän på 1850-talet) så att engelsmännen inte skulle kunna stoppa Frankrikes handel med fjärran östern. Napoleon samlade på endast 6 veckor ihop 35 000 soldater och 400 fartyg, med 15 000 sjömän, sammanlagt runt 50 000 fransmän. Detta skedde under stor sekretess och engelsmännen trodde att Frankrike skulle invadera Irland men skickade en flotta, under amiral Nelson till Medelhavet för säkerhets skull. Fransmännens resa blev dock uppskjuten i några veckor på grund av att krig med Österrike hotade, efter ett upplopp som kunde kostat Bernadotte livet. Situationen lugnade ner sig och Napoleon kunde ge sig iväg några veckor försenad. På vägen till Egypten erövrade fransmännen Malta som annars skulle saboterat handeln från Egypten till Frankrike. Nelson försökte nu febrilt hitta och förgöra fransmännens flotta innan den anlände till Egypten. De trodde att Napoleon skulle anlända till Alexandria. Engelsmännen anlände till Alexandria men fransmännen, som var försenade, syntes inte till. Då åkte de efter kusten ifall de hade anlänt någon annanstans. Några dagar senare anlände Napoleon och hans armé till Alexandria, utan någon skymt av engelsmän. Napoleon attackerade och erövrade staden och fortsatte då mot Kairo. En stor strid utkämpades, slaget vid pyramiderna, mellan Frankrike och mamlukerna vilket slutade i fransk seger. Kairo låg då öppet för Napoleon och hans armé. Den muntra stämningen efter erövringen varade inte länge för nyheten att den franska flottan utanför Alexandria hade förstörts i slaget vid Nilen. Napoleon och hans här var då helt isolerade från Frankrike när han fick nyheten om att Osmanska riket hade samlat en armé som tänkte attackera Napoleon. Hans armé hade då fått utstå krig, hunger och pest. Runt 5 000 fransmän hade dittills avlidit när han tvingades möta de osmanska trupperna i flera strider. Fienderna var inför striderna dubbelt så många till antalet men Napoleon lyckades krossa dem. 1799 åkte Napoleon, tillsammans med sina närmaste män och livvakterna diskret tillbaka till Frankrike. Ansvaret över Egypten lämnade han över till general Kléber som krossade turkarna i ytterligare ett slag vid Heliopolis 1800, men tvingades kapitulera till engelsmännen i oktober 1801. Napoleon hade då infört en högre levnadsstandard, infört det franska kolonialväldet samt grundat det egyptiska institutet med uppgift att tolka de egyptiska lämningarna. Detta institut finns kvar än idag.

Förste konsul

Vid sin återkomst till Frankrike 1799 gjorde Napoleon statskupp, Brumairekuppen den 9 november, och införde ett nytt system som anses utgöra avslutningen på franska revolutionen.[15] De fem i direktoriet, som då satt på makten, försökte febrilt hejda honom när nyheten om att han var på väg nådde dem. Förslag kom upp om att han egentligen var desertör från Egypten eller att han åtminstone borde sitta i karantän en tid. Försöken misslyckades dock, och Napoleon hade ett alltför starkt stöd. Alla kände på sig att en statskupp skulle komma, men frågan var vem som skulle göra den.[16]

Tidigt på morgonen den 9 november strömmade Frankrikes främsta generaler hem till Bonaparte, försedda med uniform: Murat, Lannes, Berthier, Moreau och MacDonald. Bernadotte var kluven inför det förestående kuppförsöket. Han menade att regimskiftet bör ske lagligt, men lovade samtidigt att inte motarbeta konspiratörerna. Kuppen höll på att misslyckas under ett kritiskt läge, men problemen ordnade sig och Napoleon och hans män kunde ta makten. Landet skulle nu styras av tre konsuler: Napoleon, Sieyès och Ducos. Av dessa var Napoleon den mest populäre och den mest handlingskraftige. Han tog initiativet till fler och längre diskussioner än hans andra konsuler. Redan efter några dagar sa Sieyès att "Vi har en makthavare som vet hur allting ska göras, som är kapabel att göra allting och som vill göra allting själv."

Napoleon nöjde sig heller inte med sin nuvarande roll, utan han ville bli mäktigare. Han försökte få igenom en författning om att landet skulle styras av en (Napoleon) förste konsul som har två konsuler under sig. Napoleon var en av de få på sin tid som förstod propagandans betydelse i samhället och han ville då att det skulle bli ett val bland folket angående författningen. Frankrike blev då det första landet i världen som genomförde folkomröstningar om författningen och liknande frågor. Detta gillade folket och resultatet blev solklart; 3 miljoner ja-röster och endast 1 562 nej-röster. Omröstningen slog klart att Napoleon skulle styra Frankrike i 10 år framöver. Napoleon blev då förste konsul, i praktiken diktator. Han var nu 30 år gammal.

Efter ett lyckat fälttåg i Norditalien 1800 kunde Österrike (genom segern vid Marengo) återigen tvingas till fred, och även med Storbritannien slöts så småningom en kortvarig fred i Amiens 1802, vilket markerar slutet på de franska revolutionskrigen.

Kejsare

Napoleon kröns till kejsare i Notre-Dame i Paris den 2 december 1804. Notera kvinnan sittande på balkongen; det är hans mor. Hon var dock inte närvarande utan uppehöll sig i Italien men målaren fick order om att rita in henne.[17] Målning av Jacques-Louis David 1808.

Den 2 december 1804 lät Napoleon kröna sig själv till fransmännens kejsare och det första kejsardömet etablerades. Han hade ett stort folkligt stöd, bland annat beroende på att man sympatiserade med honom på grund av det ständiga dödshotet från rojalister, britter och konspiratörer.[18] Man ville ha en stark ledare; åren kring den franska revolutionen hade varit kaotiska och många såg i Napoleon en stabiliserande faktor. Ordet "kung" var dock allmänt avskytt, därför ansågs "kejsare" vara mer lämpligt. Till skillnad från de gamla kungarna var Napoleon, åtminstone enligt honom själv, en bärare av revolutionens ideal: "Jag förkroppsligar den franska revolutionen" brukade han säga.[18] Innan den officiella förklaringen kom lät Napoleon undersöka opinionsläget i landet. Han lät civilklädda poliser besöka folkliga samlingsställen som krogar och restauranger för att leda in samtalet på det potentiella scenariot att Napoleon skulle bli kejsare, och rapporten blev att de flesta var välvilligt inställda. Samma sak gällde även för hans generaler och statsrådet. Den ende i tribunatet som röstade emot förslaget var krigsminister och revolutionären Carnot som kommenterade det: "Du borde ha stannat som förste konsul. Du var den ende i Europa, se vilket sällskap du hamnat i nu."[18]

Napoleon på sin tron som Frankrikes kejsare, 1806.

Det fanns dock en opposition, främst bland liberaler och radikaler, men dagens historiker är ense om att Napoleon verkligen hade ett brett folkligt stöd vid tidpunkten. En folkomröstning (den tredje som Napoleon lät genomföra) i november 1804 visade på att antalet som röstade för förslaget var 3 572 329 medan antalet som röstade emot endast uppgick till 2 569 (även om de exakta sifforna är opålitliga).[19] Den 26 maj 1805 lät han sig bli krönt med järnkronan till kung av Italien av ärkebiskopen i Milano, samt instiftade Järnkroneorden.

Under tiden hade dock napoleonkrigen utbrutit. Engelsmännen segrade på haven, medan Napoleon vann upprepade segrar till lands. 1805 betvingade han ryssar och österrikare i slaget vid Austerlitz. 1806 besegrades preussarna vid Jena-Auerstädt. 1807 kunde slutligen freden i Tilsit slutas med Ryssland efter slaget vid Friedland och även Ryssland gick med i den så kallade 'kontinentalblockaden' vari Storbritannien skulle utestängas från all handel med kontinenten.

Efter inre stridigheter i Spanien där tronarvingen Ferdinand i ett upplopp avsatte sin far, kung Karl IV, gick Napoleon år 1808 in med trupper i Spanien och utropade sin äldre bror Joseph till kung av Spanien. Detta ledde till att England landsatte trupper i Portugal, under ledning av Arthur Wellesley (senare känd som hertig av Wellington), som ryckte in i Spanien för undsättning till den spanska gerillan. Detta inbördeskrig har kommit att kallas "det variga såret".

I och med att Frankrikes trupper var uppbundna i Spanien såg Österrike ett tillfälle och förklarade krig 1809. Napoleon lyckades genom snabba förflyttningar och en reorganisering av sin armé slå tillbaka den österrikiska armén vid Eckmühl och senare besegra den fullständigt vid Wagram. Efter att ha avslutat freden i Wien 1809 lät Napoleon upplösa sitt barnlösa äktenskap med Joséphine de Beauharnais och gifte sig 1810 med den österrikiska prinsessan Marie Louise av Österrike. 1811 föddes Napoleons son, Napoleon II av Frankrike, "kungen av Rom".

Napoleons Frankrike 1811. Det mörkblåa är Frankrike och ljusblåa är satellietstater.

Napoleons ryska fälttåg

Napoleon och resterna av La grande armée på reträtt.
Huvudartikel: Napoleons ryska fälttåg

Napoleons fälttåg mot Ryssland ägde rum 1812 då den franska armén invaderade Ryssland, Den ryska armén använde sig av den brända jordens taktik för att försvåra fiendens underhåll. Napoleon intog Moskva 14 september, men staden brann samma dag. I oktober insåg Napoleon att armén inte skulle kunna övervintra i Moskva och beordrade återtåg. Merparten av La grande armée gick under i den ryska vintern på grund av ryska anfall, matbrist och köld. I Ryssland är kriget känt som Det fosterländska kriget 1812. En annan benämning som förekommer i historieskrivningen är Ryska kampanjen 1812. Kejsarens stjärna dalade snabbt efter nederlaget. Dessutom följde strax därefter ett tyskt befrielsekrig där Napoleon besegrades av de allierade i slaget vid Leipzig.

Nedgång och fall

De hundra dagarna

Napoleon abdikerade 11 april 1814 och landsförvisades till ön Elba, där han blev guvernör. Han hade fortfarande spioner i det nya Frankrike och de rapporterade att folket klagade över att det inte blev bättre som ledarna under frihetskriget hade lovat, tvärtom var det bättre med Napoleon vid makten och flera ville att han skulle komma tillbaka till makten. Napoleon hade otroligt tråkigt och fältherren, som hade varit över hela Europa med enorma arméer, ville inte sitta och bestämma om små vägar här, och en damm där, utan han valde att återvända till Frankrike. Den 26 februari seglade Napoleon iväg med tre fartyg mot Frankrike, tillsammans med 1000 soldater. När han anlände tågade han mot Paris men mötte efter en vecka en kunglig armé som inte ville låta Napoleon passera utan hade order om att övertala honom att fara tillbaka till Elba men han vägrade och ska ha knäppt upp sin rock och visat upp sin skjorta med hederslegionens märke och sagt: "om ni vill skjuta er kejsare, gör det!" männen lade då ner sina vapen och gick över till Napoleons sida. Han mötte på fler arméer, som också de gick med honom och när han anlände till Paris hälsade folket honom genom att bära in honom i det kungliga palatset. Han hade då tagit tillbaka makten utan att en kula hade avlossats. Han fick det dock inte lätt, när de allierade samlade enorma arméer utanför Frankrike för att krossa Napoleon återigen. Han skapade en armé, bestående av 200 000 man och gav sig iväg för att möta fienderna, vid kullarna i Waterloo.

Sankt Helena

Målning föreställande Napoleon som fånge på Sankt Helena.

Efter att den 18 juni ha flytt det förlorade slaget vid Waterloo tvingades Napoleon fyra dagar senare till en andra abdikation samt ny landsförvisning, denna gång till ön Sankt Helena, Atlanten. Efter tio veckors seglats anlände de brittiska skeppen till den lilla ön den 14 oktober 1815. Vid den tiden hade ön endast 2 000 bofasta invånare och omkring 2 700 brittiska soldater. Invånarna utgjordes av en blandning av européer, afrikaner, malajer, indier och kineser, och ön tillhörde egentligen det brittiska Ostindiska kompaniet. Den brittiska regeringen "lånade" således ön.[20]

Napoleon och hans följe fick slå sig ned på en herrgård vid namn Longwood, som rustades upp inför deras inflyttning. Britterna hade beviljat 16 personer lov att följa med till ön; bland dem fanns hans tjänstefolk men även hans nära vän Henri Bertrand och diplomaten och generalen Charles Tristan de Montholon. Livet på ön var monotont och tråkigt, och vissa menar att det dåliga klimatet, särskilt vid den plats där Napoleon bodde, bidrog till att han dog tidigare än nödvändigt. Den 5 maj 1821 dog Napoleon och han dödförklarades kl. 17.51.[21] Vissa har spekulerat i att han skulle ha mördats. En svensk tandläkare, Sten Forshufvud, publicerade exempelvis en bok år 1961 där han menade sig ha klara bevis för att Napoleon hade betydande mängder arsenik i kroppen vid dödstillfället.[21] Med hjälp av analyser av Napoleons hår från olika perioder i hans liv har man på senare tid dock kunnat bevisa att Napoleon inte blev förgiftad utan dog av magcancer. [22]

Reformerna

Napoleon införde flera reformer i Frankrike och andra länder och införde indirekt flera reformer i nästan alla västländer.

Arvet till idag

Napoleon införde dagens numrering av hus, jämna nummer på ena sidan och ojämna på andra och att numren är i ordning. Tidigare var numren slumpvis utsatta, eller efter när huset byggdes. Sverige nappade snabbt på Napoleons idé och snart var Stockholms hus ordnade efter hur nära slottet de var placerade.

"Napoleon vid Sankt Bernhard", Detta var hur Napoleon ville framställa sig. I själva verket red han på en mulåsna vid den här tidpunkten.[23] Målning av Jacques-Louis David (1800).

Det var Napoleon som fick igenom metersystemet. Tidigare fanns det flera andra måttstockar, men ingen officiell.

Lagsystemet

Det franska lagsystemet var tidigare ett kaos som bestod av omkring 360 lagböcker. Napoleon sammanställde lagarna till en enda bok, Code Civil (eller Code Napoléon som den kom att kallas), som flera länder har kopierat, mer eller mindre. Nästan alla västländer har lagar från Napoleon.

Skatten

Tidigare så hade man i princip endast tagit skatt på inkomsten hos folket och Napoleon förbättrade skattesystemet genom att ta ut skatt på varor som vin, spelkort, salt, vagnar och tobak; som det fortfarande krävs ett intyg från staten för att få sälja i Frankrike. Han införde en slags ränta.

Skolan

Under revolutionsregeringen hade nästan alla skolor stängts, Napoleon öppnade dem igen. Denna gång kraftigt moderniserade. Han gjorde det obligatoriskt att gå ett antal år i skolan - till mycket billigt pris, så till och med de fattigaste skulle ha råd att skicka sina barn i skolan. Sen öppnades flera högskolor som tog emot de elever som var bäst. Inte efter vem man var, som det hade varit tidigare.

Familj

Napoleon I gav sina närmaste släktingar betydande befattningar runt om i Europa: 1796 gick den franska armén över Alperna och drev bort österrikarna från norra Italien. Napoleon utropade sig till kung av "kungariket Italien" och utsåg sin styvson Eugène de Beauharnais till vicekung. Österrike som på nytt gjorde anspråk på kungariket Italien, besegrades år 1800 av Napoleons styrkor i slaget vid Marengo i norra Italien. Napoleon gjorde sig vän med påven och upprättade ett avtal mellan Kyrkostaten och Frankrike. Som ett resultat av överenskommelsen antogs Napoleons morbror Joseph Fesch till kardinal och franskt sändebud i Rom. Efter alla politiska och militära framgångar utropade sig 1804 Napoleon Bonaparte till Frankrikes kejsare. Hans mor Laetitia installerades då som mittpunkt i det kejserliga hovet.

Holland, som var en gammal kolonialmakt hade känt sig allt mer trängt av England. Efter ett olyckligt krig med detta land hade holländarna 1795 avsatt sin kung och anslutit sig till Frankrike och dess revolution. Hollands självständighet bröts genom att kejsarens bror Louis gjordes till Hollands kung 1806. Spanien som också lidit av Englands framfart över världshaven var sedan flera år bundsförvant med Frankrike för att stärka sin position. Kungariket Neapel sorterade under Spanien. Genom ett fördrag med spanska kungahuset insattes Napoleons bror Joseph som kung i Neapel 1806. Preussen försökte stoppa Napoleons framfart, men fick se sina trupper förgöras på två fronter. Därefter installerade Napoleon sin bror Jerome som Westfalens kung. 1808 rönte Spanien samma öde som Holland. Napoleon förvandlade Spanien till en lydstat genom att brodern Joseph nu fick byta ut Neapels krona mot den spanska. Till kung och drottning av Neapel utsågs i stället Joachim Murat, marskalk i den franska armén, och hans hustru Caroline som var syster till Napoleon. Holland handlade trotsigt med England i strid mot kontinentalsystemet och bestraffas 1810 därför av kejsaren. Landet utplånades som stat och blev en fransk provins. Louis Bonaparte, kung av Holland, avsattes, eftersom Napoleon ansåg att han mer såg till holländarnas sak än Frankrikes.

"Min första kärlek var Désirée" skrev Napoleon Bonaparte i sina memoarer. Madame Mère, Napoleons mor, skrev till hennes majestät drottning Desideria av Sverige och frågade om denna rad i Napoleons memoarer skulle utelämnas. Svaret blev: "Inget ska utelämnas." Förutom ovan nämnda äktenskap med Joséphine de Beauharnais och Marie Louise av Österrike hade Napoleon också en son med Maria Walewska vid namn Alexander Walewski (1810 - 1868) samt ytterligare en tredje son vid namn Léon Charles Denuelle som dog utfattig i Paris 1881.

Referenser

Noter

  1. ↑ Lindqvist (2004), s. 15.
  2. ↑ Lindqvist (2004), s. 14, 18.
  3. ↑ Lindqvist (2004), s. 21.
  4. ↑ Lindqvist (2004), s. 22.
  5. ↑ 5,0 5,1 Lindqvist (2004), s. 27.
  6. ↑ Lindqvist (2004), s. 28.
  7. ↑ Lindqvist (2004), s. 33.
  8. ↑ Lindqvist (2004), s. 35.
  9. ↑ Lindqvist (2004), s. 37.
  10. ↑ Lindqvist (2004), s. 46.
  11. ↑ 11,0 11,1 Lindqvist (2004), s. 77-78.
  12. ↑ Lindqvist (2004), s. 100.
  13. ↑ Lindqvist (2004), s. 106.
  14. ↑ Lindqvist (2004), s. 111.
  15. ↑ Lindqvist (2004), s. 192.
  16. ↑ Lindqvist (2004), s. 189.
  17. ↑ Lindqvist (2004), s. 294-295.
  18. ↑ 18,0 18,1 18,2 Lindqvist (2004), s. 277-278.
  19. ↑ Lindqvist (2004), s. 279.
  20. ↑ Lindqvist (2004), s. 554-555.
  21. ↑ 21,0 21,1 Lindqvist (2004), s. 575-578.
  22. ↑ Illustrerad Vetenskap, nr. 10/2008, sid 24
  23. ↑ Lindqvist (2004), s. 209.

Litteratur

Externa länkar

Företrädd av:
Ludvig XVI

Frankrikes statsöverhuvud

Efterträdd av:
Napoleon II

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Napoleon_I"
Personliga verktyg