Napoleonkrigen
Från Rilpedia
.gif){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.gif){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
Kap Finisterre – Ulm – Trafalgar – Austerlitz – Saalfeld – Jena-Auerstedt – Pułtusk – Eylau – Heilsberg – Friedland – Vimiero – Ocana – Corunna – Medellin – Sacile – Abensberg – Eckmühl – Raszyn – Aspern-Essling – Talavera – Wagram – Walcheren – Badajoz – Salamanca – Fälttåget mot Ryssland – Lützen – Bautzen – Grossbeeren– Katzbach – Dresden – Kulm – Dennewitz – Leipzig – Hanau – Bornhöft – Brienne – La Rothière – Montereau – Minciofloden – Laon – Arcis-sur-Aube – Montmartre – Paris – Ligny – Quatre Bras – Waterloo – Wavre – Issy
Napoleonkrigen, sammanfattande benämning på de världsomspännande konflikter som utspelades 1803–1815. Med sina erövringar i Europa definierade den franske kejsaren Napoleon I hela tidsperioden. Framför allt präglades tidsperioden av kampen mellan Napoleons Frankrike och Storbritannien, en kamp som fick sin vändpunkt i och med Napoleons misslyckade marsch mot Moskva och kulminerade med Napoleons slutliga nederlag vid Waterloo 1815.
Innehåll |
Napoleons erövringskrig 1803–1806
Efter andra koalitionen slöts freder mellan Frankrike och koalitionsstyrkorna 1801.
Freden blev dock kortvarig och redan 1803 återupptogs fientligheterna mellan Storbritannien och Frankrike. Napoleon samlade en enorm invasionsstyrka vid Engelska kanalen, den så kallade La grande armée, Den stora hären. Den 2 december 1804 lät Napoleon kröna sig till fransmännens kejsare, en handling som ansågs som en ren och skär utmaning mot Europas etablerade stormakter. Invasionsplanerna mot Storbritannien fick dock skrinläggas efter att både Ryssland och Österrike anslutit sig till den mot Frankrike riktade Tredje koalitionen. Engelsmännen vann dessutom en sjöseger vid Trafalgar (21 oktober 1805) under amiral Nelson, och krossade därmed den franska flottan.
Den 2 december 1805 befäste Napoleon dock sin makt på kontinenten genom att vinna sin mest imponerande seger vid Austerlitz i det så kallade trekejsarslaget. Ryssarna tvingades retirera österut och Österrike inledde fredsförhandlingar. Redan nästa år, 1806, hade turen kommit till Preussen. Napoleon marscherade i ilfart fram mot Berlin och bröt igenom preussarnas försvar i slaget vid Jena-Auerstedt (14 oktober 1806).
Europas herre 1806–1812
Från Berlin proklamerade Napoleon Kontinentalblockaden, vilken innebar att hela den europeiska kontinenten skulle stängas för brittisk handel. På detta sätt hoppades den franske kejsaren kunna tvinga britterna på knä genom ekonomisk krigföring. Upprätthållandet av Kontinentalblockaden blev från och med nu Napoleons viktigaste utrikespolitiska mål.
Ryssland tvingades till freden vid Tilsit efter krigföring i Polen 1806–1807 (slaget vid Friedland, den 14 juni 1807). Ryssland gick därmed med i kontinentalblockaden och blev således en av Frankrikes allierade. Under tiden planerade Napoleon att införliva Spanien i sin intressesfär, och då Portugal vägrade gå med i Kontinentalblockaden lät han franska trupper rycka in på spansk mark för att kämpa mot portugiserna. 1808 abdikerade den spanske kungen och Napoleon skänkte sin egen bror, Joseph Bonaparte, den spanska kronan. Vad som följde var en regelrätt spansk folkresning mot det franska systemet och den så kallade gerillan tog fart. Gerillakriget i Spanien kom att utkämpas ända till 1813 och slukade stora mängder franska trupper. Talrika brittiska förband ledda av hertigen av Wellington landsteg i Spanien för att understödja den spanska resningen.
Sporrade av gerillan i Spanien, ingick Österrike återigen förbund med Storbritannien och förklarade Frankrike krig. Den 6 juli 1809 lyckades dock Napoleon besegra österrikarna utanför Wien, i slaget vid Wagram, och Österrike tvingades återigen till ett förnedrande fredsfördrag.
Under tiden 1811–1812 försämrades återigen de rysk-franska relationerna. Ryssarna öppnade sina gränser för handel med engelsmännen, och detta blev startskottet för Napoleons mobilisering. Den 24 juni 1812 gick Napoleon över gränsfloden Njemen och ledde 580 000 man franska och allierade trupper i fält in på ryskt område. De ryska arméerna drog sig dock successivt undan österut. Under Kutuzov gjorde ryssarna halt vid Borodino, där ett blodigt slag utkämpades den 7 september 1812. Napoleon intog Moskva den 14 september.
Napoleons fall 1812–1815
Efter fem veckors väntan i Moskva, tvingades fransmännen återigen dra sig tillbaka västerut. Reträtten blev en av krigshistoriens stora sorgespel. Förföljda av den ryska armén, drog sig de retirerande fram genom ödelagda områden som bränts och plundrats av ryssarna själva (den brända jordens taktik). Som kronan på verket inföll den ryska vintern ovanligt tidigt och blev ovanligt kall och bitter. Den franska armén besegrades av ryssarna. Av de 580 000 man Napoleon lett in i Ryssland sommaren 1812, återvände drygt 22 000.
Trots katastrofen i Ryssland var kejsaren snabbt på fötter. En ny fransk armé utrustades och 1813 kämpade den med framgång i Tyskland. Preussen anslöt sig snabbt till den nya koalitionen mot Frankrike, och Österrike anslöt sig senare. Även Sverige blev en krigförande part mot Frankrike, bl a under slaget vid Dennewitz i september och den 16–19 oktober 1813 stod "folkslaget" vid Leipzig, där Napoleon förlorade stort mot den växande allierade övermakten.
1814 fördes kriget in på franskt territorium. Söderifrån ryckte britter och spanjorer fram över Pyrenéerna. Utanför Paris' portar försvarade sig Napoleon med sina sista trupper i en desperat kamp, men tvingades slutligen se nederlaget i vitögat. Den 31 mars 1814 marscherade de allierade med tsar Alexander i spetsen in i Paris och den 6 april abdikerade Napoleon i Fontainebleau. Napoleon landsförvisades till ön Elba utanför Italiens kust.
Den 1 mars 1815 landsteg Napoleon återigen i Frankrike och inledde de hundra dagarna. Han tog kvickt makten i Paris och utrustade en ny armé. I slaget vid Waterloo den 18 juni 1815, lyckades dock britterna under hertigen av Wellington och preussarna under Gebhard Leberecht von Blücher besegra Napoleon i ett sista legendariskt fältslag. Napoleon tvingades till en andra abdikation och sändes i fångenskap till ön S:t Helena i Atlanten.
Till de sekundära konflikterna under napoleonkrigen hör bland annat det brittisk-amerikanska 1812 års krig och det rysk-svenska kriget 1808–1809, det så kallade finska kriget. Nämnas kan också det av den franska revolutionen inspirerade slavupproret på Haiti 1802–1804.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Napoleonkrigen
- The Napoleon Series
Litteratur
- Dictionary of the Napoleonic Wars, David Chandler, 1979, New York
- Swords around a Throne, Napoleon's Grande Armée, Col. John Elting, 1988, New York
- Napoleon's invasion of Russia, George Nafziger, 1988, Novato
- Arméernas världshistoria, red. Jacques Boudet, 1968, Stockholm
Se även
