Nederländernas historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Nederländernas historia.
Romare, germaner, franker och vikingar
Frånsett de arkeologiska fynden, är Cæsars "De Bello Gallico" den äldsta källan för Nederländernas historia. Vid tidpunkten för dennes fälttåg (57 f.Kr.) beboddes landet dels av germanska, dels av keltiska stammar, mellan vilka Rhen utgjorde den ungefärliga gränsen. Rent germanska stammar var bataverna, som vistades mellan Waal och Rhen ("Insula Batavorum"), och friserna mellan Rhen och Ems; den södra delen av landet beboddes av de keltiska, men med germanerna starkt uppblandade stammar, som sammanfattades under benämningen belgier.
Redan Cæsar kuvade området söder om Rhen, varav under Augustus provinsen Gallia belgica bildades. Snart kom även bataver och friser under romarnas välde. De lämnade sedan under lång tid ett utmärkt rekrytmaterial åt de romerska härarna. Batavernas av Claudius Civilis ledda uppror mot romarna (69-70) medförde ej landets befrielse. Vid slutet av 200-talet började de saliska frankerna utbreda sig över Nederländerna och intog så småningom de mellersta och södra delarna av landet, med sig sammansmältande den där boende romaniserade befolkningen. Däremot lyckades friserna utmed kusten från Scheldemynningen till Ems bevara sitt oberoende: till bundsförvanter under sina strider med frankerna hade friserna saxare, som trängt in i de trakter, som sedermera kallades Gelderland, Drente och Overijssel.
Under Klodvig I (481-511) omvändes frankerna till kristendomen. Längre dröjde det med kristendomens utbredning till friserna, vilken skedde huvudsakligen genom engelska missionärer (Willibrord och Winfrid). Frisernas och sachsarnas fullständiga omvändelse var dock snarast ett resultat av Karl den stores segrar, genom vilka dessa stammar kom under frankiska väldet. Vid detta rikes delning genom fördraget i Verdun 843 tillföll Nederländerna Lothar I och bildade sedan huvuddelen av sonen Lothar II:s rike, Lotharingien. Genom fördraget i Mersen 870 lades landet norr om Schelde, Artois och Flandern, till Frankrike; större delen av Nederländerna kom jämte det övriga Lothringen under Tyskland och hörde dit under flera hundra år, fast Nederländerna i allmänhet i förhållande till detta land intog en i det närmaste oberoende ställning. Från ungefär 840 till 880 styrde den danska vikingen Rorik en stor del av nuvarande Nederländerna, med Dorestad som centrum.
Heliga romerska riket
Nederländernas historia under denna del av medeltiden blir egentligen historien om de olika feodalstater, som de med tiden sönderföll i. De förnämsta av dessa var hertigdömet Brabant, grevskapen Flandern, Hainaut, Holland, Gelderland, Limburg och Luxemburg samt biskopsdömena Utrecht och Liège. Feodalväsendet utvecklades starkt i Nederländerna och landet, som under 800- och 900-talen härjats svårt genom vikingatågen, blev dessutom skådeplats för ständiga fejder mellan de olika länsfurstarna. I korstågen deltog nederländska adeln synnerligen livligt.
Framgång för de flandriska städerna
Benämningen "Nederländerna" (lat. Terræ inferiores) började komma i bruk under 1100-talet. Av oerhörd betydelse för Nederländernas politiska och kulturella utveckling blev det stora uppsving, som städerna började få under 1100-talet. Som "stad" räknades en plats endast såvitt den av traktens länsherre erhållit privilegiebrev. Dessa hade ett mycket skiftande innehåll, alltefter stadens betydelse och graden av den påtryckning, som den kunde utöva på länsherren. De mest betydande flandriska städerna blev med tiden faktiskt oberoende republiker, med egen härsmakt, självständig utrikespolitik och så vidare. Trots att de var skådeplatsen för våldsamma inre strider, varigenom deras ursprung ofta mycket aristokratiska författningar på många ställen fick lämna plats för mera demokratiska, vann de en makt och rikedom, varmed endast de italienska städerna kunde tävla. Industrin (särskilt textilindustrin) blomstrade som ingen annanstans under medeltiden, och Brygge, stapelorten för vävnadsindustrins råvara, den från England importerade ullen, blev under den senare medeltiden Europas främsta handelsstad. Det ekonomiska uppsvinget motsvarades av storartad blomstring på konstens och den andliga kulturens område. I Brabant och i viss mån även i de övriga Nederländerna försökte städerna, men med mindre lysande resultat, följa de flandriska städernas exempel.
Burgund tar över
Vid slutet av 1300- och början av 1400-talet lyckades det hertigliga huset Burgund, en gren av det franska konungahuset, genom arv, köp, list och våld med tiden sätta sig i besittning av de olika nederländska feodalstaterna. Hertig Filip den gode (1419-67) behärskade, förutom sina franska besittningar, Flandern, Artois, Mecheln, Antwerpen, Namur, Holland, Friesland, Zeeland, Hainaut, Brabant, Limburg och Luxemburg samt lyckades dessutom besätta de stora stiften med yngre medlemmar av sitt hus. De burgundiska hertigarnas mål var att gjuta samman de med avseende på språk, kultur och politiska förhållanden olika provinser, varav deras välde bestod, till en fast enhetsstat under en stark monarkisk regering och med en välorganiserad centralförvaltning.
Detta program lyckades Filip till stor del genomföra. Han vann understöd av adel och prästerskap, men mötte starkt motstånd från de mäktiga städerna, särskilt de flandriska, vilket han dock med full kraft slog ned. Brygge förlorade sina förnämsta privilegier 1438, och Gents motstånd krossades i det blodiga slaget vid Gavre 1453. Trots Filips många tyranniska handlingar var hans regering en glanstid för Nederländerna. Den centralförvaltning, som han upprättade, blev ett mönster för det övriga Europa. Två åtgärder av stor betydelse för landets enande var upprättandet av ett "stort råd" i Mecheln för handläggning av judiciella och finansiella angelägenheter samt sammankallandet av de olika provinsständernas deputerade till en gemensam ständerförsamling (generalstaterna) i Bruxelles (1465). Filip höll ett glänsande hov och uppmuntrade konst och vetenskap.
Filips son, Karl den djärve (1467-77), saknade den politiska klokhet, som behövts för att fullfölja faderns verk. Sin makt över Nederländerna upprätthöll han genom den hänsynslösa hårdhet, varmed han undertryckte alla upprorsrörelser, och han lyckades organisera en förträfflig stående här, men i sina politiska strävanden kom han till korta emot Ludvig XI av Frankrike, och militäriskt blev han besegrad av schweizarna; i det ryktbara slaget vid Nancy stupade han. Efter hans död var hans välde nära att uppslukas av Frankrike. För att komma i besittning av Nederländerna måste hans dotter Maria, underteckna dels ett allmänt privilegiebrev (le grand privilège), dels åtskilliga provinsiella författningar (till exempel Brabants så kallade Joyeuse entrée, en utvidgning av ett äldre privilegiebrev av samma namn). För priset av dessa privilegier, som lade nästan all makt i ständernas händer, erhöll Maria Nederländernas hjälp mot Frankrike. Genom hennes giftermål med Maximilian av Österrike kom Nederländerna till Habsburgska huset.
Nederländerna under Karl V
Hennes son, Filip den sköne av Österrike, efterträddes av sin son Karl V (1506-55), men dennes faster, Margareta av Österrike, styrde under hans minderårighet och en tid därefter (1507-30) Nederländerna som ståthållarinna. Margareta skötte på ett utmärkt sätt sin svåra uppgift. Karl V var född i Gent och betraktade sig alltid själv som nederländare. Med "det burgundiska arfvet" förenade han såväl Spaniens krona som tyska kejsarvärdigheten och blev sin tids utan tvivel mäktigaste härskare. På riksdagen i Augsburg 1548 fick Karl sina burgundiska länder erkända som en särskild krets av Tyska riket, som skulle bidraga till riksutgifterna och rikshären, men för övrigt vara självständig. Till de nederländska provinser, som hans förfäder innehaft, lade han Groningen, Overijssel, Gelderland och Utrecht, endast biskopsdömet Liège bibehöll ännu en nominell självständighet. Karl fortsatte sin burgundiska företrädares verksamhet för provinsernas sammansmältning och centralförvaltningens utveckling. Han for därvid ofta hårt fram mot provinsernas och städernas privilegier och skydde aldrig att gripa till våld för att slå ned motståndet, trots att han i övrigt strävade att regera med mildhet och hovsamhet. Under Karls regering upplevde Nederländerna åter en period av storartad materiell blomstring. Inte bara handeln och industrin, utan även jordbruket gjorde stora framsteg. Antwerpen var Europas förnämsta handelsstad. Karl var på det hela taget rätt populär i Nederländerna, trots de tunga skatter, som han utkrävde, och framför allt de hårda kättaredikten (det mest bekanta det av 1550) grundlade ett visst missnöje mot styrelsen.
Protestantismen
Det mest betydelsefulla draget i Nederländernas historia under Karl V var protestantismens inträngande i landet. Namn som "Det gemensamma livets bröder" och Erasmus av Rotterdam utvisade Nederländernas betydelse för reformationens förberedande. Den av Luther och Zwingli väckta rörelsen vann mycket raskt insteg i Nederländerna, vars överklass var h. o. h. genomsyrad av Erasmus anda. Bland de bredare lagren vann även anabaptistiska rörelser stor utbredning. De grymma förföljelser, som redan på Karl V:s tid sattes igång mot protestanterna, bidrog endast till att egga deras iver för sin lära.
Under Karls son, Filip II, som 1555 efterträdde sin fader i Nederländerna och 1556 dessutom blev kung av Spanien, skärptes konflikten ytterligare. Filip fortsatte med ännu större hänsynslöshet och konsekvens på den väg som fadern redan slagit in på, till den absoluta monarkins upprättande och protestantismens tillintetgörelse. Personligen var Filip från början långt mindre populär än sin fader bland nederländarna, vilkas språk han inte förstod och som han stötte tillbaka genom sitt högdragna sätt och sitt inbundna väsen. Då han 1559 för alltid lämnade Nederländerna, utnämnde han sin halvsyster Margareta av Parma till ståthållare. Hon skulle vid regeringens handhavande ta råd av det av landets stormän bestående statsrådet, men detta, som bland sina medlemmar räknade Vilhelm av Oranien samt grevarna av Egmont och Hoorn, sköts helt och hållet åt sidan, och hennes ende rådgivare var den av blott tre personer sammansatta consultan, vars mest bekante medlem var kardinal Granvelle. Redan statsrådets undanskjutande och de fortsatta ivriga förföljelserna mot protestanterna väckte starkt missnöje, ytterligare stegrat genom två av styrelsens åtgärder: kvarhållandet i landet av en spansk truppstyrka och den nederländska kyrkans reorganisation, varvid ett stort antal nya biskopsstift upprättades. Sistnämnda åtgärd, som, fastän med orätt, lades Granvelle till last, troddes medföra införandet av inkvisitionen i dess fruktade spanska form. De spanska truppernas återkallande (1561) och Granvelles avlägsnande (1564), som genomdrevs genom Vilhelms av Oranien, Egmonts och Hoorns energiska ingripande, lyckades inte lugna den allmänna oron. Efter tridentinska mötets slut i (december 1563) ökades ytterligare förföljelserna mot protestanterna.
Sedan Filip avslagit en genom Egmont framförd begäran om kättarediktens mildrande, började motståndsrörelsen mot den spanska styrelsen spridas till vida kretsar i Nederländerna. Ämbetsmännen vägrade på många håll att genomföra religionsedikten, och bland den lägre adeln bildades i slutet av 1565 under ledning av Filips van Marnix ett förbund, beseglat genom den så kallade kompromissen, vars medlemmar utfäste sig att försvara varandra mot förföljelse och att utrota inkvisitionen. I april 1566 överlämnade 300 av förbundets medlemmar till en böneskrift till Margareta, där kättarediktens mildring begärdes. Vid den offentliga audiensen skall en av Margaretas rådgivare hånfullt ha betecknat petitionärerna som tiggare (ces gueux!), och benämningen geuser upptogs sedan av kompromissens medlemmar som partinamn.
Vilhelm av Oranien, Egmont och Hoorn, som hållit sig fjärran från denna rörelse, förskräcktes över dess våldsamma karaktär och föranstaltade om avsändandet av en av några bland landets förnämsta män bestående deputation till Filip för att för honom framställa lägets allvar. Detta medförde emellertid inget resultat. Emellertid hade en häftig religiös rörelse gripit folkmassorna, som uppeldades av kalvinistiska präster, och på sommaren 1566 utbröt i Flandern en våldsam bildstorm, som snart spred sig till det öriga landet. Vid mitten av augusti härjades Antwerpens domkyrka av den fanatiska mängden, och ovärderliga skatter gick förlorade. Oroligheterna stillades, först sedan Margareta gett tillstånd till hållande av kalvinistisk gudstjänst på åtskilliga orter. Våldsamheterna blev emellertid till sina följder synnerligen ödesdigra. Margareta och stormännen avlägsnades från varandra, kompromissen blev upplöst, då Margareta gav efter, och kunde sedan inte återupplivas, och hos Filip II grundlades beslutet att taga hämnd på ett sätt, som skulle omöjliggöra allt vidare motstånd mot hans planer. Filip uppsköt sin hämnd, tills han kunde därtill använda sin bästa fältherre, hertigen av Alba. I augusti 1567 drog denne in i Bryssel med 10 000 spanska soldater. Margareta nedlade nu ståthållarskapet, som övergick till Alba.
Albas skräckstyre och nederländska frihetskriget
Det förnämsta verktyget för det skräckregemente, som denne nu tog sin början, blev en nyinrättad domstol, conseil des troubles, känd under namnet "blodsrådet". Inför denna drogs alla som misstänktes för någon delaktighet i de senaste oroligheterna eller ansågs vara fiender till Filips politiska system. Provinserna genomsöktes av utsedda kommissarier, som skulle spåra upp de misstänkta, och avrättningarna följde sedan massvis. Landets lag och rätt trampades fullständigt under fötterna. I maj 1568 stod slaget vid Heiligerlee, som man räknar som 80-åriga krigets början. I juni 1568 avrättades Egmont och Hoorn. Vilhelm av Oranien, som i tid förutsett vad som komma skulle, hade flytt till Tyskland, men han förklarades stå utom lagen, och hans egendom konfiskerades. Ett försök, som han gjorde, att med en här av franska hugenotter och tyska protestanter komma sina landsmän till hjälp, misslyckades.
Då allt motstånd nu tycktes vara nedslaget, grep sig Alba an med att organisera envåldsmonarkien i Nederländerna. I främsta rummet införde han en omläggning av skatteväsendet, varigenom generalstaternas bevillningar ersattes med oerhört tryckande ständiga skatter, bland annat en skatt av 10% på försäljning av varor, vilken var ägnad att alldeles ruinera köpenskapen. Det redan förut jäsande missnöjet i landet nådde till följd härav sin höjdpunkt, och signalen till dess utbrott gavs genom de så kallade havsgeusernas erövring av staden Brielle vid mynningen av Maas (1 april 1572). Resningen spred sig hastigt till Holland, Zeeland, Utrecht, Friesland och Overijssel. Vilhelm av Oranien gjorde nu ett nytt försök till invasion i Nederländerna, men detta misslyckades, medan den påräknade franska hjälpen blev om intet till följd av Bartolomeinatten. Emellertid återvände han inom kort och blev upprorets ledare. Ett möte av Hollands ständer i Dordrecht (juli 1572) valde Vilhelm av Oranien (1572-84) till ståthållare över Holland, Utrecht, Friesland och Zeeland, utrustad med kunglig makt. Oinskränkt religionsfrihet utlovades både åt katoliker och reformerta. Meningen var ännu ej att göra sig av med Filip, utan endast att försvara liv och frihet mot Albas skräckregemente. Det krig, som nu följde, blev rikt på spännande tilldragelser och handlingar av hjältemod och grymhet på båda sidor. Haarlem måste ge sig åt spanjorerna efter ett halvt års med lysande tapperhet uthärdad belägring, som gav de upproriska tid att samla sig och hämta krafter. Vid Alkmaar stannade segern på holländarnas sida. Alba lämnade 1573 Nederländerna, utan att ha lyckats kuva den resning, som hans hårdhet mest bidragit att framkalla.
Hans efterträdare Requesens, fortsatte efter fruktlösa underhandlingar kriget, men utan större framgång. Holland och Zeeland utgjorde alltjämt prinsens av Oranien fasta stöd. Från denna period av kriget är särskilt Leidens tappra försvar mot spanjorerna ryktbart. Efter Requesens plötsliga död i mars 1576, gjorde hans spanska soldater myteri, spred sig över landet under mord och plundringar och förhärjade slutligen 3 november det rika Antwerpen ("la furie espagnole"). Denna ohyggliga händelse gjorde hastigt slut på all oenighet mellan provinserna. Ett fördrag slöts mellan å ena sidan Holland och Zeeland, representerade av Vilhelm av Oranien, och de öriga provinserna, representerade av de i Bryssel församlade generalstaterna. Genom detta fördrag, pacifikationen i Gent (8 november 1576), sammanslöts alla Nederländerna till kampen mot spanjorerna, fastän Filips överhöghet fortfarande erkändes. Den nye spanske ståthållaren, don Juan d'Austria, måste underskriva det "eviga ediktet", där han lovade att iakttaga landets privilegier och sända iväg de främmande trupperna. Dessa löften höll han dock inte länge, och Vilhelms av Oranien och motståndspartiets inflytande blev därför under hans tid oförminskat.
I Juans efterträdare (från 1578), Alessandro Farnese, hertig av Parma och Piacenza, fick Filip en mera statsklok representant. Lika framstående som diplomat och fältherre, förstod Alexander mästerligt att begagna sig av den motsats, som utbildat sig mellan de övervägande katolska, av fransk kultur influerade och starkt aristokratiska södra provinserna och de nordliga, kalvinistiska, som utgjorde huvudstödet för Oranierns makt. En särskild förening mellan några av de katolska provinserna ingicks i Arras i början av 1579. De sydliga provinser skulle komma att utgöra de österrikiska Nederländerna.
Republiken Förenade Nederländerna (1581-1795)
Svaret från de nordliga provinserna lät inte vänta på sig. Genom unionen i Utrecht (29 januari 1579) förband sig provinserna Holland, Zeeland, Utrecht, Gelderland och Groningen att "som om de vore en enda provins" försvara sina rättigheter och friheter och upprätthålla religionsfrihet för både katoliker och protestanter inom förbundets område. Till unionen anslöt sig så småningom även Overijssel och Friesland, varigenom "de sju provinsernas" statsförbund var färdigbildat. Denna sammanslutning var ett verk av prinsens av Oranien broder Johan. Vilhelm själv gillade den inte till en början, eftersom han framhärdade i sina strävanden att ena alla Nederländer. Vilhelm, som fann, att kampen inte kunde föras vidare utan främmande hjälp, slöt fördrag med franske konungens bror, hertigen av Anjou, enligt vilket denne på vissa villkor övertog suveräniteten över de nederländska provinserna, utom Holland och Zeeland. Dessa provinser ville ej ha någon annan styrande än Vilhelm av Oranien, och denne åtog sig också efter någon tvekan att vara deras greve. I samband med detta sade han också upp de nordliga provinserna, tillsammans med Flandern och Brabant, Filip II tro och lydnad (1581).
Anjous ledarskap över Nederländerna blev emellertid fullständigt misslyckat. Vilhelm förde under oerhörda svårigheter kampen vidare, tills han 1584 blev mördad. Farnese underlade sig då Flandern och Brabant och intog (1585) det fasta Antwerpen efter långvarig belägring. De norra provinserna beslöt att trots den ogynnsamma ställningen fortsätta kampen för sin frihet. Svårigheter vållades icke minst av det oskickliga sätt, varpå ledaren för en av drottning Elisabet översänd engelsk truppstyrka, earlen av Leicester, skötte sin uppgift. Emellertid fann de rebelliska provinserna i Hollands "landsadvokat" (de holländska ständernas sekreterare) Johan van Oldenbarnevelt en framstående politisk ledare, och i Vilhelms son, Moritz av Nassau (1567-1625), en fältherre, som snart visade sig vara samtidens främste.
Napoleonkrigen
Upplysningen under 1700-talet skapade stora förväntningar i Nederländerna, och när den franska revolutionen bröt ut hoppades många s.k. "patrioter" att man med franskt stöd skulle kunna genomföra omfattande politiska förändringar. När den franska armén ockuperade landet 1795 fick de också hjälp av en folkresning. Nederländerna fick 1795 namnet Bataviska republiken och var helt underställt Frankrike. Landet drogs in kriget mot Storbritannien, vilket innebar en katastrof för nationens fiske och handel. Napoleon I insatte 1806 sin bror Louis Bonaparte som kung i Nederländerna, samtidigt som landets namn ändrades till kungariket Holland. Nederländerna annekterades slutligen helt av Frankrike 1810, och upphörde därmed att existera som självständig statsbildning. Efter Waterloo 1815 återuppstod Nederländerna som monarki, men nu som en modernare stat med parlament och författning. Segermakterna ville bilda en skyddsvall mot Frankrike, och införlivade därför dagens Belgien och Luxemburg i den nya staten, områden som fram till 1400-talets mitt varit nederländska. Områdena hade emellertid under seklernas gång utvecklats olika, och spänningarna gjorde att Belgien och Luxemburg bildade egna stater (1839 resp. 1890).
1830 - 1939
Befolkningen hade lämnat städerna nu världshandeln dominerades av britterna. Stora hamnarna slammades igen och floderna blev alltmer svåra att navigera. Hela Holland, Nederländernas västra del, var sänkmark och det blev alltmer svårt att pumpa ut vattnet. Kung Vilhelm I hade inte lyckats skapa ett nytt, sammanhängande land mellan 1813 och 1830. Hans infrastrukturprojekt, framför allt kanaler och riksvägar, tog till 1840-talet att färdigbygga.
När Vilhelm II blev kung 1842 fanns då inga pengar kvar i statskassan. Revolutionsåret 1848 ledde till en ny grundlag i Nederländerna, utan stora oroligheter eller revolution. Thorbeckes grundlag är fortfarande basen till Nederländerna.
Vilhem III blev kung 1849. Då blev också resultat av sin farfars projekt mer tydligt. Första järnvägen byggdes 1839 men det tog till 1860-talet innan tågtrafik blev betydande. Ångmaskiner gjorde det möjligt att pumpa ut vattnet även ur de djupast belägen områden. Ny jordbruksmark skapades även på näringsfattig sandjord i södra och östra delen av landet med hjälp av konstgödsel och vattenverk. Nya kanaler och stora slussar i Amsterdam (Noordzeekanaal) och Rotterdam (Nieuwe Waterweg) var början av en ny blomstringstid.
Industrialiseringen påbörjades riktigt under 1890-talet. Textilstäderna som Tilburg, Helmond och Enschede lockade mycket folk från landsbygden. Råvaror till textil- och tobaksindustri importerades från kolonier, främst Nederländska Indien. En ny epok blev tydligt när Vilhemina blev drottning i 1890, Nederländerna var en av de första monarkier där kvinnor kunde bli statsöverhuvud genom arv. I samma period etablerades de flesta politiska partier.
I början av 1900-talet stiftades många av de stora företag som kännetecknar Nederländernas näringsliv i nutiden: Akzo, Philips, DSM till exempel. Under Första Världskriget blev Nederländerna neutralt. Kriget påverkade samhället ändå på ett stort sätt. Det fans omkring en miljon flyktningar från Belgien i Nederländerna. Englands handelsembargo mot Tyskland var ett katastrof i Nederländerna, för hamnarna var beroende på storskaliga industriområden i Tyskland.
I perioden mellan världskrigen började Nederländerna organisera samhället i olika delar. 'Pillariseringen' påverkade samhället till 1970-talet. Det fanns protestanta, katolska, socialistiska och liberala samhällsgruperingar, som fungerade längs med varandra. Alla hade sina egna politiska partier, fackförbund, idrottsföreningar, tidningar, försäkringskassor och skolor. Stora kulturella skillnader började växa fram, både i städer och på landsbygden, då delar av befolkningen bara mötte människor med samma bakgrund.
1939-1945
Den 10 maj 1940 så gick Tyskland till angrepp mot Frankrike. Men de tog inte den ”vanliga” vägen som försvarades av Maginotlinjen, utan istället passade de på att ta Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Innan detta inträffat gjorde Nederländerna vad de kunde för att försöka behålla sig neutrala. Efter angreppret försökte man försvara "Fästning Holland" vid Afsluitdijk och Grebbeberg, men naziregimen bombarderade Rotterdam och hotade bombardera Utrecht. Kungafamiljen och regeringen flydde i exil till London. Det nederländska försvaret kapitulerade 15 maj, fem dagar efter krigets början.
Tysklands invasion av Nederländerna resulterade i att 7 500 nederländare stupade, saknades eller skadades. Den tyska armen förlorade 4 000 man, 3 000 skadade och 700 rapporterades saknade, och 1 400 blev tillfångatagna och blev förda till Storbritannien. Under ockupationen bildades den nederländska hemliga motståndsrörelsen. De gjorde vad de kunde för att strida mot nazisterna. De nästlade sig in bland tyskarna och fick reda på viktig information, som de sedan kunde sända till de allierade. Över 23 000 medlemmar förlorade sitt liv under den kampen. Men svårast var den ändå för de nederländska judarna. Precis som judarna i Tyskland och alla andra länder som Tyskland regerade över, blev de skickade till arbetsläger eller förintelseläger. Mellan 100 000 och 110 000 judar förlorade livet. Men det var 30 000 judar som klarade sig genom att gå under jorden. Motståndsrörelsen hjälpte dem ofta genom att skaffa dem mat och husrum. Svårast var det för den nederländska befolkningen vintern 1944-1945, då svår hungersnöd drabbade dem. Tusentals människor dog av svält.
Gleichschaltung
Sedan den nederländska regeringen hade vägrat att återvända, styrdes Nederländerna av en civil guvernör, till skillnad från Frankrike, Danmark och Norge, vilka hade sina egna regeringar, eller Belgien som blev placerat under tysk militär kontroll. Den civila regeringen leddes av den österrikiske nazisten Arthur Seyss-Inquart. Den tyska ockupationsmakten införde policyn ”Gleichschaltung” ((tyska (påtvingad-) ’synkronisering’, ’utjämning’), en term för nazisternas successiva etablering av ett system med totalitär kontroll över individen och alla delar av samhället), där man systematiskt eliminerade icke-nazistiska organisationer. Detta blev en enorm chock för det nederländska samhället på grund av decennier av ”pillarisation” (pelar indelning, uppdelning av folk efter politisk och religiös tillhörighet), vilket innebär att nästan alla sociala grupper (till exempel socialister, liberaler, katoliker och protestanter) hade sina egna institutioner. Den romersk-katolska kyrkan och vissa socialistiska partier högljutt protesterade mot dess aktioner. 1941 uppmanar den nederländske biskopen alla katoliker att lämna församlingar som blivit 'nazifierade'. Policyn blev ett totalt misslyckande, framförallt genom kriget och den ekonomiska situationen i Nederländerna. Den nationalsocialistiska ideologin var främmande för de nederländska ideologierna, i vilka humanism var ett mycket viktigt inslag.
Hongerwinter
I slutet av andra världskriget, blev mattillgången kraftigt reducerad i Nederländerna. Efter de allierades landstigning vid Dagen D blev situationen värre i det tyskockuperade Nederländerna. De allierade kunde frigöra den den södra delen av landet, men frigörelse arbetet stoppades när Operation Market Garden, ett försök att ta kontroll över bron som korsade floden Rhen vid Arnhem misslyckades. Den nationella järnvägen hade gått med på exilregeringens uppmaning till en järnvägsstrejk, som startade september 1944, för att främja de allierades frigörelseinsats. Den tyska administrationens motangrepp var att sätta ett embargo på alla mattransporter till västra Nederländerna.
Tidigt i november 1944 lyftes i princip embargot och restriktiva mattransporter tilläts över vatten. Den ovanligt tidiga och hårda vintern hade redan börjat. Kanalerna frös och gjorde det omöjligt för pråmar att ta sig fram. Matförråden i städerna i västra Nederländerna tog snabbt slut. I slutet av november drogs de vuxnas ransoner ner till under 1 000 kilokalorier (4 200 kJ) per dag och i slutet av februari 1945 i västra delen ner så lågt som 580 kilokalorier. Under denna vintern som senare informellt kallades "Hongerwinter" eller ”hungervintern”. Ett otal faktorer orsakade svälten för det nederländska folket: Vintern var ovanligt hård och den retirerade tyska armen förstörde slussar och broar för att översvämma landet och hindra de allierades frammarsch. Den utbredda förflyttningen av människor och förstörelsen när Nederländerna blev den huvudsakliga västra slagfältet, förstörde mycket av jordbruksmarken och gjorde det svårt att transportera mat.
I sökandet efter mat kunde människorna gå miltals för att byta värdesaker mot mat på gårdarna. Tulpanlökar och sockerbetor åts upp, möbler och hus demonterades för att ge bränsle till till uppvärmning. Från september till tidigt 1945 dog ungefär 10 000 nederländare av undernäring som den huvudsakliga orsaken, och många fler som en bidragande orsak. Den nederländska svälten tog slut med befrielsen av västra Nederländerna i maj 1945. Strax dessförinnan kom förnödenheter i form av ”svenskt bröd”. Brödet bakades i Nederländerna, men gjordes av mjöl som skeppades in från Sverige. Strax efter dessa sändningar, tillät den tyska ockupationsmakten koordinerade ”matbombningar” av RAF över tyskockuperat nederländskt territorium i Operation Manna. Dessa två händelser blir ofta hopblandade. Detta ledde till att man höll en minnesstund för att det släpptes bröd från flygplan, vilket aldrig hände.
Efterkrigstiden
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nederländerna (historia), 1904–1926 (Not).
|
|||||||||||
