Cyperns historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Cyperns historia börjar då hettiterna koloniserade ön, på 1400-talet f.Kr. Före ön fick sitt nuvarande namn kallades den Kittim, Keja och Jathnan. Cypern har varit annekterat av många av historiens stormakter, som fenicierna, assyrierna, perserna och egyptierna. Kulturellt sett räknas grekerna som förfäder till dagens grekcyprioter, som utgör drygt 80 procent av öns befolkning. Under modern tid har ön tillhört Osmanska riket och varit brittisk kronkoloni. Ön blev självständig 1960, men delades vid Cypernkrisen 1974. De komplicerade relationerna med andra statsmakter och mellan öns befolkningsgrupper sedan 1900-talet, kallas Cypernfrågan.

Cypern är naturgeografiskt en del av Asien, men dess historia har medfört att man ofta betraktar det som en europeisk ö. Med kontinenterna Afrika, Europa och Asien runt sig, har Cypern ett centralt läge som både köpmän och erövrare tagit del av.

Fornhistoria och antiken

Cypern var obebott fram till holocen, vilket ledde till att det fanns dvärgformer av däggdjur, bland annat elefanter. De äldsta mänskliga lämningarna är från 8500 f.Kr. På 1400-talet f.Kr. blev Cypern koloniserat av hettiterna, som kallade ön Kittim, vilket även var den namn den var känd under av fenicier och judar. Egyptierna kallade den i stället Keja, och assyrierna Jatnan.

Tidigt slog sig fenicierna ned på ön och grundade dess mest betydande städer, vilkas namn därför var semitiska (såsom Kition, nu Larnaka, Salamis, Pafos, Amathus, Soloi), och deras religion var även under den grekiska tiden den övervägande folkreligionen. Senare kom grekiska invandrare av olika stammar, vilka delade ön i många småstater med monarkisk styrelseform. Dessa småkungar bär grekiska namn redan 708 f.Kr., då den assyriske kungen Sargon uppräknar dem bland sina vasaller. Efter det assyriska väldets fall (606) blev Tyros överherre på ön, vilken sedan kom under Egyptens kung Amasis (567-540), därefter under perserna, från vilka den befriades av grekerna under Atens ledning (478-449).

Efter 410 förenade kung Euagoras av Salamis hela ön till ett fullt grekiskt rike och lyckades försvara sig mot perserna ända till sin död, 374. Men då nu Cypern åter delades i småriken, vann perserna överhöghet över ön. Efter slaget vid Issos (333) gav sig ön under Alexander den store och blev efter hans död ett tvistefrö mellan Ptolemaios och Antigonos, till dess den slutligen förenades med Egypten, den förres rike. Understundom lämnades ön åt någon yngre prins av det egyptiska kungahuset. Slutligen gjorde Cato d.y. Cypern till romersk koloni 68 f.Kr..

Medeltiden

Cypern stannade sedan i Roms ägo ända till det romerska rikets delning (395 e.Kr.), då det tillföll det östra riket, det sedan så kallade grekiska kejsardömet, eller Bysantinska riket. Väl intog på 600-talet saracenerna ön två gånger, men den återtogs av grekerna.

År 1191 fick Cypern en ny härskare, Rikard Lejonhjärta, kung av England. Lejonhjärta valde efter ett tag att sälja ön vidare till tempelriddarna, som i sin tur sålde den vidare till korsriddaren Guido de Lusigna. Därmed bildades Kungadömet Cypern, som under huset Lusignans styre varade tills drottning Caterina Cornaro 1489 överlät ön till Republiken Venedig som koloni. Trots att ön under alla år tillhört olika länder har ändå den största delen av befolkningen förblivit grekisk.

Osmanska riket

Från 1500-talet till första världskriget lydde Cypern under Osmanska riket. Efter att Turkiet upprepade gånger försökt överta ön lyckades man i slutet av 1500-talet och Cypern blev då en del av det turk-osmanska riket. Många av de turkiska soldater som deltog slog sig därefter ner på ön som bönder, därför blev ön uppdelad i grek- och turkcyprioter.

Självständighetstiden

År 1878 blev ön ännu en gång övermannad av England. England använde sig av ön för att skydda det turkiska riket från Ryssland. I samband med första världskriget, 1925, blev Cypern formellt en brittisk koloni. Idag finns det två engelska militärbaser kvar på Cypern, Dhekelia och Akrotiri.

En nationalism växte fram bland den grekcypriotiska befolkningen med större krav på enosis, det vill säga cypriotiskt enade med Grekland. Turkcyprioterna motsatte sig detta. 1950 lät kyrkan och kommunister göra en inofficiell folkomröstning som visade att 96% av grekcyprioterna var för enosis. Britterna fick svårare att styra landet, till följd av våld mellan grek- och turkcyprioter. 1955 till 1959 förde EOKA, under general Georgios Grivas, ett gerillakrig mot Storbritannien, kommunister och turkar, för att uppnå självstyre och enosis. Detta ledde till att Storbritannien tvingades till att finna en lösning och som kompromiss förespråkades ett självständigt Cypern.

Den 16 augusti 1960 blev Cypern en självständig stat med Storbritannien, Grekland och Turkiet som skyddsmakter genom ett garantifördrag. Ärkebiskop Makarios III blev republikens förste president. 1961 blev Cypern medlem av Samväldet. De stora städerna valde skilda grek- och turkcypriotiska stadsfullmäkte, men konstitutionen visade sig vara för komplicerad för att fungera. I mars 1964 bildades Unficyp, en fredsbevarande styrka under FN, efter strider i Nicosia, för att övervaka den gröna linjen som markerar delningen mellan norra och södra Nicosia. 1974 inträffade Cypernkrisen. Den började med att Grekland genomförde en statskupp mot presidenten som ansågs vara emot enosis. Efter detta ockuperade Turkiet den norra delen av Cypern, Nordcypern, och grundade den delning som ännu är bestående. FN upprättade 1974 en buffertzon mellan de båda delarna. Båda sidor säger sig idag vilja lösa problemet, men trots det kan man inte finna någon lösning och därför finns idag en fredsbevarande FN-trupp stationerad i buffertzonen. I maj 2004 gick Cypern med i EU.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).