Serbiens historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Serbiens historia.
Innehåll |
Tidig historia, 750-1459
Vid delningen av Romarriket år 395 kom dagens Serbien att hamna i det östromerska riket (Bysans). På 500- och 600-talen invandrade slaviska stammar till området. På 700-talet slöt de sig till den ortodoxa kyrkan. De serbiska furstendömena Duklja (senare Zeta) och Raška upprättades som vasallstater under Bysans runt år 750, och kan sägas utgöra början på Serbiens historia.
År 1040 tillkämpade sig Zeta oavhängighet och blev ett eget kungadöme år 1077. Zeta lade Hum (senare Hercegovina) och Raška under sig under perioden 1090-1138. År 1168 blev Raška en bysantinsk vasallstat, för att sedan uppnå oavhängighet år 1180. Därefter övertog Raška kontroll över Zeta och kungadömet Serbien upprättades därefter år 1217.
Nemanjići-dynastin regerade under perioden 1167-1371. Detta inledde en storhetstid. På 1200- och 1300-talen blev en stor del av Balkan (Makedonien, östra Hercegovina, eller Hum, Epirus, Thessalien och Albanien) erövrat av Serbien. År 1346 krönte Stefan Dušan sig själv till tsar, men riket splittrades och upplöstes efter hans död år 1355. De splittrade serbiska adelsfamiljerna förlorade därpå viktiga slag mot det Osmanska riket år 1371 och den 28 juni 1389 i slaget vid Kosovo Polje, medan Zeta (sedan 1500 kallat Montenegro) bevarade sin oavhängighet. Från 1459 var Serbien en del av Osmanska riket.
Osmanska riket, 1459-1914
Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, dock avskaffades livegenskapen.[1] De kristna bönderna diskriminerades vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. Den serbiska befolkningen hade inte rätt att lära sig läsa och skriva, äga musikinstrument och fram till 1800-talet var de även förbjudna att äga vapen.[2] Dessutom införde osmanerna "blodskatt", vilket innebar att kristna bönder som var befriade från reguljär militärtjänst kunde bli tvungna att lämna sina söner som slavar, för att dessa sedan skulle bli muslimer och ingå i den osmanska armén. Blodskatten avskaffades senare under 1600-talet, men dock fortsatte återkommande kidnappningar av kristna barn. I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg 1683-1699 reste sig serberna i ett uppror som dock slogs ned så snart habsburgarna dragit sig tillbaka norr om floden Donau.
Serberna, ledda av Đorđe Petrović, gjorde uppror mot osmanerna år 1804 och igen år 1815. Vid fredsavtalet i Bukarest den 28 maj 1812 fick Serbien en autonom status inom det Osmanska riket. Furstendömet Serbien etablerades den 21 november 1815. Den osmanska administrationen av området avslutades 1835 och de sista osmanska militära styrkorna lämnade landet 1867. Vid Berlinkongressen år 1878 (som hölls efter det rysk-turkiska kriget 1877-1878) fick Serbien full självständighet. Kungadömet Serbien upprättades den 6 mars 1882. Efter balkankrigen åren 1912-1913 erhöll Serbien även Kosovo, Sandžak och dagens Makedonien.
Första världskriget och Kungariket Jugoslavien, 1914-1941
Den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig efter mordet på tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo av en serbisk nationalist, Gavrilo Princip (se skotten i Sarajevo), vilket utlöste första världskriget. Efter kriget upprättades Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike den 1 december 1918. Landet bytte namn till kungariket Jugoslavien den 3 oktober 1929.
Andra världskriget och Folkrepubliken Jugoslavien, 1941-1992
Landet blev i april 1941 under andra världskriget ockuperat av axelmakterna. [källa behövs]Belgrad deklarerades snart som den första "judefria" (Judenfrei) huvudstaden i Europa.[källa behövs] Flera extremnationalistiska organisationer av ett annan etniskt ursprung (kroatiska ustase främst) än serbsiskt var nazistkollaboratörer och bedrev etnisk rensning mot serberna, men också serbiska Cetnik (tjetnik) samarbetade med Tyskarna och genomförde genocid i Bosnien och Serbien. Man har kommit fram till att ca 1-2 miljoner serber mördades under kriget både i utrotningsläger, som t.ex. Jasenovac. En hel del människor mördades också utanför dödslägrena. Det korrekta antalet kommer nog aldrig att fastställas, då en stor mängd dokument och personbevis både från före och under kriget förstördes av nazisterna. Efter kriget tog partisanrörelsen (kommunisterna) makten och den 29 november 1945 proklamerades den federala folkrepubliken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Serbien blev en av 6 delrepubliker i statsfederationen.
Förbundsrepubliken Jugoslavien, 1992-2003
Jugoslavien regerades av kommunistpartiet fram till upplösningen 1992. Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker förutom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien vilket motsattes hårt av den dåvarande centralregeringen i Belgrad. Flera krig följde sedan upplösningen av Jugoslavien. Dessa krig brukar kallas för de jugoslaviska krigen och Serbien var en stridande part i samtliga krig med undantag för den väpnade konflikten i Makedonien 2001. Som ett resultat av dessa krig var Serbien och Montenegros relation till Slovenien, Kroatien, kroaterna och bosniakerna i Bosnien-Hercegovina länge ansträngda men är idag betydligt förbättrade.
Serbiens självständighet
Efter upplösningen av Jugoslavien bildade de två kvarvarande delstaterna, Serbien och Montenegro, Förbundsrepubliken Jugoslavien som 2003 bytte namn till Serbien och Montenegro. Relationerna mellan de två delrepublikerna var dock ansträngda och efter att en folkomröstning i maj år 2006 i Montenegro uppvisat att ungefär 55,5% var för Montenegros självständighet utropade den sig senare som en oberoende stat den 3 juni 2006 [källa behövs]. Den 5 juni 2006 erkände Serbien detta i och med att de själva förklarade sig självständiga från unionen som därmed upplöstes.[källa behövs]
Tiden som självständig nation har präglats av en politisk dragkamp mellan Serbiens EU-vänliga och nationalistiska läger. Nationalisterna ser gärna ett Serbien som fullvärdig medlem av EU men betonar samtidigt att relationerna med Ryssland bör stärkas om EU som institution erkänner utbrytarprovinsen Kosovo som en självständig stat. Efter Kosovos självständighetsförklaring uppstod splittringar inom serbiska regeringen som till stor del handlade om hur hårt Serbien skulle bemöta andra länders erkännande av Kosovo. Den västinriktade och reformvillige presidenten Boris Tadić har hela tiden hävdat att Serbiens relation med EU och Kosovo frågan är två helt skilda saker, så även om han strängt fördömer Kosovos självständighet så säger han göra sitt yttersta för att Serbien ska bli medlem i EU. Premiärministern Vojislav Kostunica som av västvärlden stämplats som en måttlig nationalist förespråkar en hårdare hållning mot de länder som erkänt Kosovo[källa behövs]. Han har till exempel beordrat hem alla ambassadörer från dessa länder. Dessutom blockerade han ett avtal med EU som handlade om stabilisering och handel. När han sedan inte kunde få med sig de andra partierna i koalitionen på denna linje valde han att avgå. Nyval hölls den 11 maj.
Se även
Referenser
- Ovanstående text är hämtad från Serbien#Historia. Hjälp gärna till med att utveckla den!
Fotnoter
- ↑ Anders Björnsson: Osmanernas rike - ett försummat europeiskt arv, SNS förlag, Stockholm 2004.
- ↑ Stevan K Pavlowitch: Serbia, the history behind the name., Hurst, London 2001, sid. 22. ISBN 1-85065-476-X.
|
|||||||||||
