Portugals historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Portugals historia.
Innehåll |
Forntiden
I äldsta tid utgjorde både Portugal och Spanien i politiskt avseende en enhet. Hela halvön beboddes av ibererna, däribland den klan i sydväst som kallades lusitaner. Det geografiska området Lusitanien sammanfaller dock inte med det nuvarande Portugal utan omfattade även en stor del av det nuvarande Spanien. Hela halvön blev först erövrad av kartagerna, efter det andra puniska kriget av romarna och efter Västroms fall under början av 400-talet av de germanska folken sveber, alaner och vandaler. På 420-talet anlände visigoterna som i sin tur undanträngdes eller underkuvades av araberna i början av 700-talet.
Under de omajjadiska kaliferna blev landet blomstrande och de gamla romerska städerna Lissabon, Lamego, Oporto som fick behålla sin romerska självstyrelse fick stort inflytande. Under 900-talet började omajjadernas makt vackla; de visigotiska kungarna styrde ännu över det bergiga Asturien i norr och härjade i landet. År 997 lyckades de erövra Porto med hela provinsen Entre Douro e Minho. Under 1000-talet följde nya erövringar: Beira togs 1055, Lamego 1057. Framgångarna hejdades genom slaget vid Zallaca 1086 men underrättelsen därom fick en mängd kristna riddare från andra länder att skynda till de kristnas hjälp, bland annat greve Henrik av Burgund. Kung Alfons VI av Kastilien och León knöt denne till sig genom att år 1095 ge honom provinserna Porto och Coimbra samt (den utomäktenskapliga) dottern Teresia till maka.
Medeltiden
Sedan Henrik av Burgund, förste greve av Portugal, avlidit ledde hans änka en förmyndarregering för den omyndige sonen Alfons I av Portugal som blev Portugals störste hjältekonung. Genom fyra krig tillsammans med sin kusin Alfons VII av Kastilien ökade hans områden och han utropade sig till kung av Portugal efter slaget vid Ouriqe mot morerna den 25 juli 1139. Kastilien erkände Portugals självständighet vid freden i Zamora 1143. Berättelsen om hur cortesförsamlingen samma år antog Portugals författning är uppdiktad.
Kriget mot araberna fortsatte och Lissabon erövrades den 24 oktober 1147. Framgångarna avbröts på 1160-talet när kungen blev tillfångatagen vid ett krig mot León men krigen kunde fortsätta under hans sista år av hans son Sancho I. Denne var en god krigare men betydde ändå mest för utvecklandet av jordbruk och industrier och för alla de städer som fick sina första stadsprivilegier har han fått tillnamnet O povoador, stadsuppbyggaren.
Efter en lång strid med påven Innocentius III tvingades Sancho I till många eftergifter till den härsklyste påven. Kungens efterträdare Alfons II, Alfons den tjocke, fortsatte att erövra mark från araberna men hans regeringstid har särskilt kommits ihåg då han sammankallade cortes, parlamentet bestående av rikets biskopar och stormän, första gången. Alfons II förbjöd kyrkan att förvärva mer jord då detta minskade hur många riddare adeln kunde ställa upp med. Alfons II:s i övrigt antikyrkliga politik gjorde att han ådrog sig en bannlysning av påven Honorius III.
Sonen Sancho II drev en kraftfull politik och var en god krigsman men han förlorade folkets gunst på grund av en kärleksaffär med en kastiliansk dam. Detta kunde biskoparna använda för att störta honom. Kriget mot araberna kunde avslutas när hans bror Alfons III erövrade Algarve i söder år 1249 och gav därmed Portugal den geografiska utsträckning som det sedan dess behållit. Alfons III byggde upp en stark kungamakt och för att kuva de biskopar som satt honom på tronen sammankallade han 1254 städernas ombud till cortes, en av de viktigaste händelserna i landets konstitutionella historia.
Sonen Dionysius I ägnade sig främst åt att bygga upp landet istället för krigiska bedrifter och att konsolidera sin makt på bekostnad av adeln. 1290 grundade han universitetet i Coimbra och han främjade handel och sjöfart genom ett handelsfördrag med England 1294 och upprättade en kunglig örlogsflotta 1317.
Hans son Alfons IV förde krig mot Kastilien men stödde sedan detta mot araberna och fick tillnamnet den tappre. Hans efterföljare, Peter I, fick istället tillnamnet den stränge. Han stärkte kungamakten på bekostnad av kyrkan, som fick sina privilegier indragna försåvitt de stod i strid med kungamaktens vilja. Han stärkte också banden med England genom ett handelsfördrag 1353.
Han efterträddes av sonen Ferdinand I som var svag och lättledd och dominerades av sin älskarinna, senare hustru, donna Leonora Telles de Menezes. Hans anspråk på Kastiliens krona invecklade honom i två krig med detta (1369-1371 och 1381-1383). Eftersom han bara hade en dotter, Beatrix, som var gift med Johan I av Kastilien bestämdes det att Beatrix' äldste son, när han blev myndig, skulle ärva Portugal och att änkedrottning Leonora till dess skulle sköta förmyndarregeringen.
Leonora var dock mycket impopulär bland folket och det utbröt ett folkuppror mot tanken att få en spanjor till kung. Stormästaren i Aviz-orden Johan var en oäkta son till Peter den stränge och valdes av cortes till Johan I. Ett militärt anfall från Kastilien slogs tillbaka genom slaget vid Aljubarrota den 14 augusti 1385. Portugal hade fått hjälp av engelska trupper under befäl av Johan av Gaunt och kungen gifte sig 1387 med dennes dotter Filippa. Därigenom stärktes samarbetet med England och Portugal tryggades mot nya anfall från Kastilien.
Upptäcktsfärdernas tid
Portugal har traditionellt alltid varit vänt mot havet; de höga bergen i öster och de många krigen med grannlandet har gjort detta nödvändigt. Fartyg från handelsstäderna Genua och Venedig hade börjat ta sig ut ur Medelhavet och upp mot Engelska kanalen och därigenom hade Portugal hamnat vid ett viktigt stråk för handeln
Genom erövringen av Ceuta 1415 inleddes Portugals kolonialvälde. Ceuta var en av slutpunkterna för karavanhandeln över Sahara. Striderna skrämde dock bort karavanerna och någon vinst blev det inte. Vid samma tid inleddes upptäcktsfärder i väst och syd ledda av kungen son Henrik Sjöfararen. Ögruppen Madeira upptäcktes omkring år 1420 och omkring 1430 upptäcktes ögruppen Azorerna. Den nordafrikanska Atlantkusten var torr och ogästvänlig men 1434 passerade Gil Eannes Kap Bojador som dittills varit en psykologisk gräns. Längre söderut var klimatet annorlunda och det fanns riken portugiserna kunde handla med, till exempel Guinea som handlade med slavar, guld och kryddor. Johan I efterträddes av sonen Edvard I som kunde minska adelns makt genom att dra in vissa förläningar. Vid ett olycksaligt krigståg mot Tanger (1436-1437) fångades kungens bror Ferdinand in och dog i fångenskap.
Efter Edvard I:s död styrdes landet återigen av en förmyndarregering under farbrodern dom Pedro. När Alfons V tillträtt som kung störtade han landet i onyttiga krig med Kastilien och i Afrika. Alfons son Johan II gick fram hårt mot adeln i likhet med den samtida Ludvig XI i Frankrike, och över 80 stormän avrättades. Efter det inriktade han sig på att fortsätta upptäcktsfärderna och under hans tid upptäcktes Kongoflodens mynning av Diogo Cão 1482, och Bartolomeu Diaz rundade Godahoppsudden 1488. Därmed hade man nått fram till Indiska oceanen men det stod också klart vilken teknisk utmaning det var att segla ännu längre bort. Genom Tordesillas-fördraget 7 juni 1494 delade Spanien och Portugal upp världen, och Spanien fick allt nytt land 370 sjömil väster om Kap Verde. Först när Brasilien upptäcktes 1500 av Pedro Alvarez Cabral insåg man att detta låg på portugisiskt område. Sydamerikas östkust utforskades även av Amerigo Vespucci som kan ha seglat ända ner till Rio de la Plata.
Johan II efterträddes av Manuel I, en sonson till Edvard I. Manuels regeringstid är Portugals storhetstid då det portugisiska kolonialväldet i Asien grundläggs (se Portugisisk kolonialism och handel i Indien) och landet blev världens främsta handels- och sjöfartsstat. 1498 kom Vasco da Gama fram till Indien. Manuel intresserade sig dock främst för att tilltvinga sig Kastilien efter Isabella I av Kastiliens död och han utvisade eller tvångsdöpte judarna. Många judar lät döpa sig och levde kvar i Portugal som conversos.
Med hans son Johan III började nedgången. Kolonialväldet kunde dock utvidgas ännu. De första handelsstationerna i Asien etablerades av Cabral i Cochin och Calicut 1501. Av större betydelse var erövrandet av Goa och Malacca av hertigen av Albuquerque och besättandet av Diu av Martim Afonso de Sousa. Albuquerque sände också Duarte Fernandes som sändebud till Thailand 1511 och skickade ut två expeditioner till Moluckerna. Fernão Pires de Andrade besökte Kanton 1517 och inledde handel med Kina. 1557 tilläts Portugal besätta Macao. Japan upptäcktes 1542 och drog snabbt till sig många handelsmän och missionärer. En världsomsegling som inleddes under Fernão de Magalhães kunde slutföras av ett enda skepp år 1522.
Inrikespolitiskt hade Johan II underkuvat adeln så pass att det inte fanns kvar någon motvikt till den enväldiga kungamakten. Adelns tidigare verksamhetsbegär som hade tagit sig uttryck i krig mot araberna eller upptäcktsresor hade utbytts mot strävan att sysselsätta sig med improduktiva hovsysslor. Folkmängden minskade från ungefär 1 800 000 år 1500 till 1 080 000 år 1586, delvis på grund av emigration till de nyförvärvade länderna, delvis på grund av de ogynnsamma förhållandena för jordbruket och de epidemier som härjade.
Hela provinser ägdes av de militära riddarordnarna eller av adeln, och jorden odlades i stor utsträckning av slavar som hade börjat komma till Portugal under Henrik Sjöfararens tid. 1536 infördes inkvisitionen och 1540 tog jesuiterna hand om den högre utbildningen. Kung Sebastian I var en stor jesuitvän och krigade mot morerna i norra Afrika där han dödades vid Ksar el-Kebir i Marocko 1578. Då hans kropp aldrig återfanns uppträdde snart fyra bedragare som var och en påstod sig vara den fallna kungen. Kronan ärvdes dock av kungens bror kardinal Henrik som dog 1580.
Se även Indiens historia: Upptäcktsresande och handelsmän
Union med Spanien
Efter den kungliga familjens utslocknande fanns det fem tronpretendenter, Filip II av Spanien, hertig Filibert av Savojen, hertig Ranuccio av Parma, priorn Antonio av Crato samt hertiginnan Katarina av Bragança, alla ättlingar till Manuel I. Den spanske kung Filip II kunde dock genomdriva sin vilja med hjälp av sin armé. Han lovade att respektera landets lagar och friheter, att sammankalla cortes, att alltid utnämna portugiser till alla ämbeten och alltid åtföljas av ett portugisiskt kungligt råd.
Den portugisiska flottan gick under tillsammans med den spanska armadan i den Engelska kanalen år 1588 och därmed var de portugisiska kolonierna utlämnade på nåd och onåd och Nederländerna kunde ta över den ostindiska handeln, engelsmännen ryckte åt sig några handelsstationer i Indien och fransmännen tog över handeln på Brasilien. Cortes samlades endast en gång och spanska stormän lyckades ta åt sig stora landområden i Portugal och landet utplundrades.
Portugal under huset Bragança
Upproret mot Spanien skedde till förmån för hertigen av Bragança, en sonson till Katarina, Manuel I:s sondotter. Själv gjorde hertigen inget utan upproret leddes av hans vän João Pinto Ribeiro och hertigens hustru Luiza de Guzman. Upproret bröt ut i Lissabon den 1 december 1640 och den 13 december kunde hertigen krönas som Johan IV. Upproret främjades av att Spanien var inblandad i Trettioåriga kriget och upproret stöddes därför av habsburgarnas fiender, särskilt Frankrike, Nederländerna och England. Med Sverige slöt Portugal en förbundstraktat 1641. Vänskapen med Nederländerna tog dock snabbt slut då Portugals gamla kolonier, som var i Nederländernas händer, förklarade sig stödja Portugal. Detta medförde att länderna hamnade i krig med varandra.
Krigen fortsatte även under Alfons VI:s tid. I krig mot Spanien vann Portugal flera segrar och kungen antog tillnamnet den segerrike. 1667 organiserade kungens bror Peter i samförstånd med drottningen, Maria av Nemours, en resning och utropades av cortes till regent den 1 januari 1668 och slöt samma år fred med Spanien. Drottningen fick sitt äktenskap med Alfons VI förklarat ogiltigt och gifte sig med Peter. Alfons VI hölls fången fram till sin död 1683 och efterträddes av Peter II. Han var en kraftfull och duglig kung som på olika sätt bidrog til landets ekonomiska utveckling.
Vid det spanska tronföljdskriget anslöt sig Portugal till Frankrike trots att landet ända sedan medeltiden haft goda förbindelser med England. England skickade då en skicklig diplomat, John Methuen, som fick Portugal att sluta Methuenfördraget 1703. Följden av detta innebar stora svårigheter för den inhemska textilindustrin och landet blev både politiskt och ekonomiskt beroende av England och var under de närmaste århundradet i praktiken Englands vasall.
Peter II:s son, Johan V fortsatte kriget mot Spanien som kunde avslutas genom freden i Madrid 1715. På påvens begäran skickade han en flotta mot turkarna 1717 och lånade denne stora summor pengar och fick i gengäld hederstiteln rex fidelissimus, allra trognaste konung.
I slutet av 1600-talet hade både guld och diamanter upptäckts i Brasilien men stora summor slösades bort på byggnadsföretag och dyrbart hovliv.
Under Josef I styrdes landet enväldigt men makten användes för en mängd reformer. Genom en stor jordbävning förstördes Lissabon den 1 november 1755 och jesuiterna jagades ut ur landet 1759. Josef I efterträddes av sin äldsta dotter Maria I och vars make, hennes farbror, blev medregent under namnet Peter III. Under denna tid började reaktionen mot de tidigare reformerna. Motreaktionen leddes inte så mycket av regentparet som av änkedrottningen och drottningens biktfader dom Ignacio de San Caetano som helt behärskade drottningen. Efter att hennes make, äldste son och biktfadern avlidit drabbades drottningen av en psykisk sjukdom från 1788 och regerandet övertogs av hennes andre son. Först efter moderns död 1816 utnämndes han till kung. Johan VI var motståndare till den franska revolutionens idéer och förde en reaktionär politik. 1807 invaderas landet av Frankrike under Napoleon och kungaparet och hovet flydde till Brasilien.
Den engelska regeringen skickade trupper och efter två segrar mot fransmännen lovade dessa att utrymma Portugal. Den engelska generalen lord Beresford fick i uppdrag att omorganisera Portugals armé. Efter att freden återställts stannade hovet kvar i Rio de Janeiro medan Portugal styrdes av lord Beresford.
Mot den brittiska förvaltningen utbröt uppror 1817 och 1820. Engelsmännen jagades bort och en ny nationalförsamling bildades som antog en demokratisk författning. 1821 återvände Johan VI från Brasilien men den 7 september 1822 utropade Brasilien sin självständighet med Johan VI:s son, kronprins Peter, som kejsare, Peter I av Brasilien. Kungens yngste son, Mikael, upphävde författningen 1824 och återinförde det kungliga enväldet. Efter Johan VI:s död 1826 var Brasiliens kejsare tronarvinge men avstod sina anspråk till förmån för sin dotter Maria med Mikael som förmyndare. Portugal fick en ny konstitutionell författning, Carta de lei.
Förmyndaren Mikael utropade sig dock som kung, Mikael I, med hjälp av kyrkan år 1828. Kung Peter avsade sig då Brasiliens krona till förmån för sin son, Peter II av Brasilien och samlade ihop en engelsk armékår som efter två års krig vann mot usurpatorn. Maria II utropades till drottning men hennes regeringstid blev orolig med rövarband på landsbygd.
Det fanns också ett missnöje med 1826 års författning och dessa missnöjda, septembrister lyckades genom en kupp återinföra 1820 års författning. Anhängarna av 1826 års författning, kartister, lät sig dock inte nöjas och mellan dessa grupper förekom mycket oroligheter, militäruppror och anarki. Vid en kupp 1842 återinfördes 1826 års författning. Hennes efterträdare, Peter V, dog i en av de epidemier som hemsökte landet 1861.
Han följdes av sin yngre bror Ludvig I som avhöll sig från all inblandning i politiken. Septembristerna och kartisterna förenades i ett parti, regeneradores 1852 och landet kunde bygga ut industri, handel och infrastruktur.
Ludvig I efterträddes av Karl I som hamnade i en konflikt med Storbritannien om gränsdragningen mellan de portugisiska och brittiska kolonierna i södra Afrika. Portugal hade för avsikt att förbinda Portugisiska Östafrika med Angola vilket krockade med den brittiska strävan att förbinda Sydafrika med kolonier längre norrut. Efter att brittiska flottan ankrat utanför Lissabon gick Portugal med på en överenskommelse som satte stopp för alla expansionsplaner.
Under 1890-talet drabbades Portugal av en ekonomisk kris och 1892 tvingades landet göra statsbankrutt. Regeringsmakten växlade mellan regeneradores och progressistas och korruptionen var utbredd. Karl I tillsatte då en centerregering vars politik dock ledde till en motreaktion som riktade sig mot kungen. Den 1 februari 1908 mördades kungen och kronprinsen vid ett attentat.
Karl I:s yngre son Emanuel II besteg tronen men de politiska striderna upphörde inte. Republikanska grupper inledde ett uppror den 4 oktober 1910 och militären ställde sig på republikanernas sida. Efter två dagars gatustrider flydde den kungliga familjen till England.
Republiken Portugal
Den nya regeringen genomförde med snabbhet en stor del av det republikanska partiets program: skilsmässa mellan kyrka och stat, kyrklig egendom beslagtogs och ärftliga titlar och privilegier avskaffades innan en vald nationalförsamling hade sammankallats. Bland republikanerna utkristalliserades snart två falanger samtidigt som monarkister genomförde upplopp och militära anfall från den spanska sidan av gränsen. De nära banden med Storbritannien gjorde att Portugal deltog i första världskriget på Ententens sida.
Den portugisiska demokratin försvagades dock av de urusla statsfinanserna och 1926 genomfördes en militärkupp med stöd från kyrkan och överklassen. Från 1932 styrdes Portugal diktatoriskt av Antonio de Oliveira Salazar. Han kallade landet för estado novo, den nya staten som kännetecknades av korporativism och katolsk konservatism. Säkerhetspolisen höll befolkningen i schack. Portugal förhöll sig neutralt under både spanska inbördeskriget och andra världskriget.
I december 1961 erövrade Indien de portugisiska enklaverna Damão och Diu. Då hade uppror redan utbrutit i Angola men Portugal hade inte för avsikt att ge de afrikanska kolonierna oberoende. Tvärtom uppmuntrades portugiser att bosätta sig i kolonierna. 1968 fanns 140 000 soldater i Afrika och militärutgifterna motsvarade 40 % av statsutgifterna. 1968 avgick Salazar av hälsoskäl och efterträddes av Marcelo Caetano. Det blev omöjligt att behålla kolonierna i Afrika för ett av Västeuropas fattigaste länder och Caetano störtades vid en oblodig militärkupp 1974. FRELIMO (Frente de Libertação de Moçambique) tog makten i Moçambique medan MPLA (Movimento Popular Libertação) med kubansk hjälp tog makten i Angola under 1975.
Efter 1976 styrdes Portugal av olika center-vänsterregeringar under socialisten Mário Soáres som införde ett demokratiskt styrelseskick. Soáres valdes till president 1986 och samma år blev Portugal medlem av EG.
Se även
|
|||||||||||
Källor
- Nordisk familjebok (1915), band 21, s. 1455—1465 (länk)
