Från Rilpedia

Sveber (suever) är en germansk stamgrupp.

Tacitus räknade dit alla på hans tid (första århundradet e. Kr.) ej av romarna kuvade germaner, även öst- och nordgermaner, men detta berodde på en missuppfattning. Sveberna var västgermaner och bodde i det inre av nuvarande Tyskland, förutom en grupp som tidigt bebodde Schwarzwald i s.v. Tyskland och ibland kallas Neckar-sveber. Enligt Tacitus skilde sig sveberna från andra folk genom att de strök håret bakåt till en knut i nacken. De dyrkade i likhet med flera andra folk en helig lund, och för sveberna låg denna i Ziu-Irmin i semnonernas land. Deras gemensamma religion gjorde att de sällan hade några inre stridigheter. Detta gjorde att de tillsammans under århundradena efter Kr.f. utgjorde germanernas starkaste förbund.

Gruppens kärna utgjordes av semnonerna, som var den äldsta, förnämsta och största stam. Deras boplatser vid Tacitus´tid låg vid mellersta Elbe och Neisse. Från densamma utsöndrade sig också andra stammar, såsom cimbrer, angler, teutoner, saxare, markomanner och kvader. Sveberna tillhörde ev. de herminonska stammarna från början, och så var troligen också hermundurer na, och cheruskerna ,men däremot inte (såsom stundom antagits) langobarderna.

De sveber, som 406 jämte vandaler och alaner bröt in i Gallien, tillhörde quadernas stam. De gick sedan till Spanien och grundlade i nordvästra delen av detta land (provinsen Galicien) ett rike, Svebiska riket, som styrde till 585, då det kuvades av visigoterna.

Huvudmassan av de i Tyskland kvarblivna sveberna: semnonerna, förstärkta med andra svebiska stamrester, utbredde sig över sydvästra Tyskland och tyska Schweiz och blev där till en början kända under namnet allemanner, men sedermera under det gamla stamnamnet sveber (schwaber).

Det svebiska riket på Pyreneiska halvön

År 406 gick en konfederation av germanstammar innefattade sveber över Rhen och in i Gallien. Där plundrade de i tre år fram till hösten år 409 då de gick över Pyrenéerna och efter att ha plundrat även pyreeniska halvön grundade ett rike i Galicien. ^[1]

På 430-talet hade sveberna efter långa strider lyckats besegra de andra invaderande stammarna och lägga under sig större delen av halvön. År 455 försökte den svebiske kungen Rechiarius ta makten över hela halvön genom att erövra den romerska provinsen Tarraconensis men blev istället anfallen av den visigotiske kungen Theoderik II som invaderade riket norrifrån. Sveberna försökte stoppa visigoterna men besegrades vid floden Orbigo, Rechiarius dödades och riket krossades. ^[2]

Vid mitten av 500-talet hade sveberna återigen etablerat ett kungarike i Galicien. Detta kungarike förblev självständig fram till år 585 då det invaderades av den visigotiske kungen Leovigild och infogades i det visigotiska riket ^[3]

Källor

Dick Harrison: Krigarnas Och Helgonens Tid: Västeuropas historia 400-800 e.Kr, Bokförlaget Prisma, 1999. ISBN 91-518-3309-3. 

Fotnoter

1. ↑ Dick Harrison,a.a 1999, sid 40
2. ↑ Dick Harrison,a.a 1999, sid 90
3. ↑ Dick Harrison,a.a 1999, sid 90-94

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).