Från Rilpedia

Alaner, nomadfolk av indoiranskt ursprung.

Alanerna omnämns i grekiska, romerska och kinesiska källor under århundradet före kristi födelse, och placeras då längs floden Don. De tidiga alanska statsbildningarna har kopplats till arkeologiska fynd i sarmatiskt material.

Enligt Herodotos var alanerna långa och blonda, och klippte håret till skillnad från skyterna. Den judiske historikern Josephus (37-100) misstar alanerna för avkomlingar till samma skyter men omtalar att de bodde nära Azovska sjön.

Flavius Arrianus skrev om sina fälttåg mot alanerna under första århundradet i Kriget mot alanerna (Ektaxis kata Alanoon) men även om verket är en god källa till kunskap om romersk taktik så innehåller det mycket lite om alanerna.

Hunnernas invasion omkring år 370 splittrade alanerna. Den ena gruppen flydde västerut och kom tillsammans med germanska stammar att invadera romerska Gallien. De västliga alanerna upphör att existera som självständig identitet några årtionden in på 400-talet. Till stor del följde de vandalerna. En del bosatte sig på iberiska halvön medan huvuddelen följde vandalerna till Nordafrika (429). När den alanske kungen Attaces dödades 426 erbjöds den vandalske kungen Gunderik den alanska kronan, och senare vandalska kungar använde titeln Rex Wandalorum et Alanorum (Vandalers och Alaners konung).

En kulturell lämning i spanskt område är de massiva hundar alanerna ska ha hållit sig med, avsedda för jakt och strid. En hundras kallad alano finns fortfarande i Baskien.

En andra del av alanerna förefaller ha vandrat i nordvästlig riktning och sammansmält med slaver i nuvarande Polen. Bland deras ättlingar har utpekats serber och kroater.

Liksom fallet med goterna, kom en del av alanerna att uppgå i hunnernas rike. De brukar anses vara förfäder till osseterna. Denna folkgrupp kom under 700-talet att skapa riket Alanien vilket fortlevde (införlivat i större riken) intill de mongolska invasionerna mot 1300-talets slut.