Trettioåriga kriget

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För musikgruppen med samma namn, se Trettioåriga Kriget (musikgrupp).


Trettioåriga kriget
Europe map 1648.PNG
Karta över Europa år 1648, efter Westfaliska freden. Den gråa ytan representerar små tyska stater inom Tysk-romerska riket.
Datum 1618 - 1648
Plats Europa, huvudsakligen Tyskland
Utfall Westfaliska freden
Stridande
Sweden-Flag-1562.svg Sverige (från 1630)

Flag of Bohemia.svg Böhmen
Mall:Landsdata Danmark Danmark-Norge (1625-1629)
Prinsenvlag.svg Förenade Nederländerna
Pavillon royal de France.svg Frankrike
Mall:Landsdata Skottland Skottland
Mall:Landsdata England England
Flag of Electoral Saxony.svg Sachsen
Palatinate Arms.svg Pfalz
Flag of Transylvania before 1918.svg Transsylvanien

Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Tysk-romerska riket

Flag of New Spain.svg Spanien
Mall:Landsdata Danmark Danmark-Norge (1643-1645)

Befälhavare
Flag of Bohemia.svg Fredrik V
Mall:Landsdata England Buckingham

Sweden-Flag-1562.svg Earl av Leven
Sweden-Flag-1562.svg Gustav II Adolf
Sweden-Flag-1562.svg Johan Banér
Sweden-Flag-1562.svg Lennart Torstenson
Sweden-Flag-1562.svg Carl Gustaf Wrangel
Sweden-Flag-1562.svg Hertig Karl
Pavillon royal de France.svg Kardinal Richelieu
Pavillon royal de France.svg Louis II Condé
Pavillon royal de France.svg Turenne
Mall:Landsdata Danmark Kristian IV av Danmark
Flag of Electoral Saxony.svg Bernhard av Sachsen-Weimar
Flag of Electoral Saxony.svg Johan Georg I av Sachsen
Flag of Transylvania before 1918.svg Gábor Bethlen

Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Johann Tserclaes Tilly

Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Albrecht von Wallenstein
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Ferdinand II
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Ferdinand III
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Franz von Mercy
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Johann von Werth
Flag of Bavaria (lozengy).svg Maximilian I
Flag of New Spain.svg Gaspar de Guzmán y Pimentel
Flag of New Spain.svg Ambrogio Spinola
Flag of New Spain.svg Infante Ferdinand

Styrka
~495 000,
150 000 svenskar,
20 000 danskar,
75 000 holländare,
~100 000 tyskar,
150 000 fransmän
~450 000,
300 000 spanjorer,
~100-200 000 tyskar

Trettioåriga kriget var en serie militära konflikter som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det som idag är Tyskland, 1618-1648. Det avslutades med ett fredsfördrag som undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster den 14 (24) oktober[1] 1648, från vilket det har fått namnet westfaliska freden.

Innehåll

Bakgrund

Defenestrationen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany, kom att utgöra startskottet för trettioåriga kriget

Krigets ursprung kan härledas till den religiösa och politiska omvälvning i Europa som reformationen hade medfört. Den katolska reaktionens framgångsrika och snart i anfall förbytta motvärn mot reformationen hade redan tidigare på flera håll lett till utbrott av blodiga religionskrig. Denna skärpning av konflikten mellan protestanter och katoliker fick i Tyskland ett särskilt svåröverskådligt förlopp genom den mångfald av motstridiga intressen som fanns i det splittrade landet.

Fredrik V av Pfalz, "vinterkungen" (1596-1632), kurfurste av Pfalz 1610-1623, kung av Böhmen 1619-1620

Det Habsburgska husets försök att bygga upp en starkare kejsarmakt och ständernas motstånd mot detta, de katolska och protestantiska furstehusens strävan att åt sina medlemmar trygga besittningen av de inbringande kyrkliga ämbetena, de protestantiska staternas iver att genom övertagande av direkta och indirekta kyrkliga besittningar stärka sin makt och sina intresseområden, gamla territoriella tvister och nyväckta förhoppningar - allt sammanflätades på ett oskiljaktigt sätt med tidens dominerande religiösa konflikt, antingen de tjänade denna eller bara utnyttjade den för sina egna syften. Upplösningen av alla bestående maktförhållanden lockade eller tvingade slutligen grannstaterna till ingripanden som vidgade kriget till en europeisk konflikt av en dittills inte sedd omfattning.

Redan då de protestantiska ständerna 1608 bildade evangeliska unionen under ledning av kurfursten Fredrik IV av Pfalz och de katolska ständerna 1609 besvarade denna sammanslutning genom den av hertig Maximilian I av Bayern ledda katolska ligan syntes kriget oundvikligt. Det väpnade utbrottet kunde dock i detta läge undvikas genom att kejsar Rudolf II 1609 gjorde eftergifter åt de många protestanterna i hans arvländer, särskilt i Böhmen, samt genom mordet på Henrik IV av Frankrike 1610, vilken stod i begrepp att som protestanternas bundsförvant återuppta sitt lands traditionella strid mot det habsburgska huset. Det blev den fortsatta söndringen mellan de böhmiska ständerna och deras katolske landsherre som åtta år senare utlöste den från alla sidor förberedda katastrofen. Den beryktade defenestrationen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen, Vilém Slavata och Jaroslav Martinic, kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany av de förbittrade ständerna, betecknade den fullständiga brytningen. Denna brytning blev än mer oförsonlig då den gamle kejsar Mattias följande år avled och efterträddes av den ärkekatolske Ferdinand II. Samtidigt med att denne valdes till kejsare i augusti 1619 utsåg böhmarna den protestantiska unionens dåvarande ledare, kurfursten Fredrik V av Pfalz ("vinterkungen") till kung av Böhmen, varmed de skiljde sig från det habsburgska väldet. Liksom det protestantiska Tyskland på detta sätt ingrep i striden i arvländerna, drogs även den katolska ligan in i denna strid, då Maximilian I av Bayern i oktober 1619 förband sig att i spetsen för dess armé komma den hårt ansatte kejsaren till hjälp.

Det böhmisk-pfalziska skedet, 1618-1622

Johann Tserclaes Tilly (1559-1632), kejserlig fältherre under trettioåriga kriget

Trettioåriga krigets första skede kallas det böhmisk-pfalziska skedet och varade 1618-1622. Detta skede avgjordes genom Maximilian I av Bayerns ingripande. Böhmarna, som två gånger, i juni och november 1619, hade hotat Wien, sista gången i förbund med Gábor Bethlen av Siebenbürgen, blev i grund besegrade i slaget vid Vita berget den 29 oktober (8 november) 1620. Fredrik jagades bort och förklarades fredlös, den evangeliska unionen upplöstes den 24 maj 1621, protestantismen i Böhmen utrotades, landet förenades oupplösligt med de habsburgska arvländerna, och Gábor Bethlen ingick 1622 fred, visserligen fördelaktigt.

Greve Ernst von Mansfeld, som förde befäl över kung Fredriks trupper, drog sig med spillrorna av den slagna armén tillbaka först till Ober-Pfalz och därifrån i oktober 1621 till Rhen-Pfalz. Tillsammans med två andra protestantiska befälhavare, markgreve Georg Fredrik av Baden-Durlach och hertig Christian av Braunschweig-Wolfenbüttel, utkämpade han följande år en växlingsrik strid om detta land mot Maximilians och den katolska ligans general Johann Tserclaes Tilly. Tillsammans med Georg Fredrik av Baden-Durlach lyckades Ernst von Mansfeld besegra Tilly i slaget vid Wiesloch den 17 (27) april 1622, men Tilly besegrade sedan Georg Fredrik av Baden-Durlach i slaget vid Wimpfen den 26 april (6 maj) 1622 och Kristian av Braunschweig i slaget vid Höchst den 10 (20) juni 1622. Resultatet av striderna blev att Georg Fredrik av Baden-Dutlach drog sig ur kriget, medan Ernst von Mansfeld och Kristian av Braunschweig gick i tjänst hos Nederländerna och lämnande ligans här som herre på fältet. Kurfurst Fredrik berövades de pfalziska länderna och kurfurstevärdigheten, vilka som belöning gavs åt Maximilian.

Det nedersachsisk-danska skedet, 1623-1629

Trettioåriga krigets andra skede, kallat det nedersachsisk-danska skedet, varade 1623-1629 och betecknade krigsskådeplatsens utvidgning till norra Tyskland. Efter att ha avslutat sin nederländska tjänst hade von Mansfeld mot slutet av 1622 slagit läger med sin armé i Ostfriesland, medan hans vapenbroder Kristian av Braunschweig, som i januari 1623 anslöt sig till honom, snart på egen hand bröt in i den nedersachsiska kretsen – bara för att bli ett lätt byte för den söderifrån framryckande Tilly, vilken hann upp och i grund slog hans vikande skaror i slaget vid Stadtlohn den 27 juli 1623. Tilly vände sig därpå mot von Mansfeld, som han inneslöt i Ostfriesland och genom uthungring tvingade att i januari 1624 acceptera ett av Nederländerna förmedlat fördrag där han gick med på att upplösa sin armé. Gábor Bethlen av Siebenbürgen, som för sent dragit i fält för att samverka med von Mansfeld och Braunschweig, slöt skyndsamt fred.

Den Habsburgskt-katolska sakens fullständiga seger även i Nordtyskland väckte grannarnas oro och gjorde den tyska krisen till en i verklig mening europeisk fråga. Av de västeuropeiska staterna hade dittills England av dynastiska skäl – Jakob I var den förjagade Fredrik V av Pfalzs svärfar - tagit störst intryck av protestanternas olycka, men hållits tillbaka genom kungens spanskvänliga politik. Efter prins Karls misslyckade friarfärd till Madrid 1623 skärptes emellertid förhållandena mellan England och katolikerna över huvud taget. Samtidigt fick 1624 Frankrike åter en energisk ledare i kardinal Richelieu, som med kraft tog upp landets antihabsburgska politik, nu framför allt betingat av spanjorernas framgångsrika försök att vinna kontroll över Alppassen, den så kallade Valtellinafrågan. Då de båda makterna, till vilka de i kamp mot Spanien stående Nederländerna anslöt sig i juni 1624, inte var beredda att direkt ingripa i Tyskland, inleddes i stället en omfattande diplomatisk aktion, med avsikt att egga de tyska protestanterna till fortsatt motstånd och att vinna bundsförvanter åt dem. Denna aktion komma att drivas med ett särskilt eftertryck tack vare Brandenburgs oförbehållsamma anslutning.

Kristian IV (1577-1648), kung av Danmark och Norge från 1588

De förbundna västmakternas såväl som Brandenburgs närmaste mål blev att dra in Sverige och Danmark i kriget. Av dessa båda stater hade Danmark politiska och dynastiska intressen drabbats genom den med Tillys ankomst inledda omstörtningen i de westfaliska och nedersachsiska kretsarna – det danska kungahuset var bland annat vant vid att kunna placera yngre medlemmar i de nordtyska stiften. I Sveriges fall var Nordtysklands sönderdelning i små, kulturellt, religiöst och dynastiskt befryndade stater ett väsentligt intresse, som det med ömtålig vaksamhet måste sträva att upprätthålla mot katolikerna, men som även kunde äventyras, om de hotade småfurstarna i sin nöd kastade sig i den rivaliserande danske grannens armar. Utan att släppa detta närliggande realintresse ur sikte var emellertid den svenske kungen Gustav II Adolf för tillfället upptagen med kriget mot Polen, där religionsskiljaktigheterna var sammanvuxna med stridigheterna inom Vasahuset. Uppgiften föll därför på den danske kungen Kristian IV.

Det visade sig dock snart att den danske kungen i sin iver hade försummat de diplomatiska förberedelserna: Sveriges stöd var svagt, i Brandenburg segrade en betänksammare riktning, och hugenottkrigen i Frankrike bidrog tillsammans med en mellan detta land och England växande spänning att Richelieu tappade intresset för samarbete – Frankrike slöt 1629 freden i Monzón med det habsburgska Spanien. Endast England, Holland och Danmark undertecknade i december 1625 det fördrag i Haag som slutgiltigt organiserade den antikatolska koalitionen, och det understöd som Danmark där utlovades var otillräckligt.

I Tyskland hade kung Kristian under tiden, vid kretsmötena i Lüneburg och Lauenburg i mars och i Braunschweig i maj 1625, vunnit de flesta furstarna i den nedersachsiska kretsen. Dessutom hade han, trots att hans rustningar ännu inte var klara, genom en rask uppmarsch besatt Elbe- och Weserlinjerna. På hans vänstra flygel intog den nu åter uppdykande von Mansfeld med sin här en framskjuten ställning vid Elbe. Fastän Tilly liksom Kristian IV var upptagen av kompletterande rustningar gick han i söder och väster fram med sin armé mot den nedersachsiska kretsens gränser och stängde på detta sätt vägen till ligans huvudländer för motståndaren.

Albrecht von Wallenstein (1583-1634), kejserlig fältherre unde trettioåriga kriget

Samtidigt ryckte den av Albrecht von Wallenstein 1625 skapade kejserliga fälthären fram mot kretsens sydöstra sida. I detta läge sände Kristian IV fram von Mansfeld för att besätta bron över Elbe vid Dessau och sålunda skapa ett hot i den kejserliga härens flank samt öppna möjligheter till samverkan med Gábor Bethlen, som åter börjat röra på sig. Greve von Mansfelds föga välberäknade framstöt slutade dock med ett svårt nederlag i slaget vid Dessau bro den 15 (25) april 1626, varefter han drog sig tillbaka till Mark Brandenburg. Där fick han tid att reorganisera sin armé, och kunde han ett par månader senare skynda Gábor Bethlen till mötes, dragande Wallenstein efter sig.

Tilly å sin sida, förstärkt med av Wallenstein efterlämnade trupper, tillfogade Kristian IV ett svårt nederlag i slaget vid Lutter am Barenberge den 17 (27) augusti 1626. I öster hade von Mansfeld under tiden lyckats nå fram till Gábor Bethlen, som nu befann sig i Ungern, och förena sina trupper med dennes. Strax därefter, den 29 november 1626, avled dock von Manfeld under en resa till Venedig, där han skulle försöka utverka ekonomiskt stöd. Hans opålitlige transsylvanske bundsförvant passade då på att sluta fred med kejsaren i december, och lämnade därmed von Mansfelds trupper i sticket. Dessa tvingades slutligen tillgripa det förtvivlade och fullständigt misslyckade försöket att bana sig väg tillbaka till den danska huvudarmén, och det blev en lätt uppgift för Wallenstein att under år 1627 förinta dessa. Försäkrad om Brandenburgs fullständiga underkastelse besatte Wallenstein därpå Mecklenburg, vars hertighus avsattes eftersom det lierat sig med Danmark. Medan Tilly rensade landet väster om Elbe bröt sedan Wallenstein in i Schleswig-Holstein och Jylland. Även Pommern hade han besatt före 1627 års utgång.

Besättandet av Nord- och östersjökusterna syntes öppna tillfället att förverkliga en plan, som först framförts av Spanien och livligt sysselsatte de habsburgska statsmännen, nämligen skapandet av en katolsk flottbas vid Nordtysklands kust. Detta skulle göra det möjligt att förinta Hollands uppblomstrande handel samt att bryta Danmarks och eventuellt Sveriges motstånd. En yttring av dessa planer att Wallensteins i april 1628 utnämndes till "general över det baltiska och oceaniska havet", och då han samtidigt erhöll de fördrivna mecklenburgska hertigarnas land (han blev själv hertig av Mecklenburg 1629), skapades ytterligare ett stöd för detta företag. Den näraliggande faran för de fredliga tyska kustländernas omorganisation till ett stöd för en fientlig makt, som Gustav II Adolf sedan länge försökt förebygga, tycktes alltså komma att förverkligas i sin värsta form. Detta framkallade från Sveriges sida energiska motåtgärder, vilket tog sig uttryck i förbund med Danmark och den 24 juni 1628 med Stralsund. Här fick Sverige den första kontakten med kriget, då Gustav II 1628 sände trupper under befäl av Alexander Leslie för att undsätta Stralsund, som belägrades av Wallenstein, och den 24 juli tvingade denne att efter stora förluster ge upp sin belägring av staden.

Gustav II Adolf såg emellertid Danmark utnyttja det intryck Sveriges hållning gjorde till att sluta en oväntat gynnsam fred, freden i Lübeck, i juni 1629. Därefter måste svenskarna i slaget vid Stuhm den 17 (27) juni 1629 på egen hand ta upp kampen med Johann Georg von Arnim, som Wallenstein hade sänt till Preussen för att stöjda Polen och hålla fast svenskarna där. Under tiden kunde kejsaren och katolikerna dra den fulla konsekvensen av sin seger, vilket tog sig uttryck i restitutionsediktet, som stadgade att de katolska områden som sedan 1552 hade kommit i protestanternas händer skulle återställas. En ljusning för protestanterna var dock att Nederländerna vann framgångar över spanjorerna genom att uppbringa dessas silverflotta 1628 och erövra 's-Hertogenbosch 1629, samt att Frankrike nu genom ett framgångsrikt krig i Italien återupptog sin antihabsburgska politik och tillsammans med England medlade fram stilleståndet i Altmark mellan Sverige och Polen den 16 (26) september 1629.

Det svensk-tyska skedet, 1630-1635

Orsaken till det trettioåriga krigets tredje fas, det svensk-tyska skedet (1630-1635), var nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur de nordtyska länder som låg inom dess närmaste intressesfär samt förhindra flottrustningarna där. Samtidigt lade Gustav II Adolf fram konturerna till en lösning som på samma gång skulle ha tillgodosett både Sveriges och dess trosförvanters intressen i Nordtyskland. Det gamla tillståndet skulle återställas där, kustländerna underkasta sig Sveriges beskydd och mer eller mindre tillfälliga ockupationer öppna möjlighet för dess krigsmakt att trygga den framtvingade uppgörelsen. Det visade sig dock omöjligt inte bara att förmå kejsaren till en uppgörelse på denna grundval (förhandlingar fördes i Danzig våren 1630), utan även att vinna de protestantiska ständernas självskrivna ledare Sachsen, som då regerades av kurfursten Johan Georg av Sachsen. Gustav II Adolf försökte genom fortsatta och vittgående anbud dra över denne på sin sida, medan Frankrike å sin sida utnyttjade svenskarnas angrepp till att sluta en fördelaktig separatfred genom fördragen i Regensburg oktober 1630 och i Cherasco i mars och juni 1631. Inte desto mindre försåg Frankrike, genom fördraget i Bärwalde den 13 (23) januari 1631, Sverige med viktigt finansiellt stöd. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.

Gustaf II Adolf hade under tiden landstigit i Tyskland den 25 juni 1630, och på kurfurstedagen i Regensburg framtvingade ständerna, som var oroliga över kejsarens växande makt, ett avskedande av Wallenstein. Tack vare detta och en resning i Magdeburg kunde den svenske kungen jämförelsevis ostörd i Pommern organisera den strategiska basen för sin framryckning. Ett manöverkrig mot Tilly, där han genom omväxlande framstötar mot Mecklenburg och Oderlinjen behöll initiativet, öppnade genom stormningarna av Greifenhagen och Garz i december 1630 samt Frankfurt an der Oder den 3 april 1630 för honom den sistnämnda framryckningsvägen och satte honom i stånd att i maj 1631 vinna anslutning av Brandenburg, vilket styrdes av hans svåger Georg Vilhelm av Brandenburg. Då upprepade försök att vinna stöd även från kurfurstendöme Sachsen avvisades, förmådde han emellertid inte undsätta Magdeburg, som stormades av Tilly den 10 maj 1631. Den nästan totala förstörelsen av staden minskade dock väsentligt den strategiska betydelsen av den stora framgången för Tilly, och en förnyad uppgörelse med Brandenburg, fastän den endast vanns genom hot om våld, samt Gustav II Adolfs väl valda ställning i det befästa lägret vid Werben, inför vilken Tilly i juli 1630 drog sig tillbaka, återställde jämvikten.

Under tiden hade Gustav II Adolf definitivt beslutat sig för att tränga undan Sachsen från den ledarställning som det inte kunnat förmås att begagna i den radikalt protestantiska politikens intresse, och i stället underordna de tyska trosförvanterna Sveriges ledning, till dess att en fullständig seger över katolikerna hade vunnits. Ett dokument med denna innebörd, författat av kungen själv och kallat "Norma futurarum actionum", lades fram i maj 1631. Sedan den växande faran hade drivit Sachsen i Sveriges armar, vann Gustav II Adolf en lysande seger över Tilly i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Militärt fullföljdes denna seger genom en avledningsmanöver mot den västerut vikande fiendens förbindelser med ligans huvudländer, varvid svenskarna tågade genom Franken och till Rhen. Detta tvingade Tilly att återvända till Sydtyskland, samtidigt som kurfursten av Sachsen framgångsrikt trängde in i i Böhmen.

Segern i slaget vid Breitenfeld gav Gustaf II Adolf tillfälle att fullfölja sina strävanden att isolera Sachsen och inordna de protestantiska ständerna under Sveriges ledning. Innan årets slut tog han därpå, i strid med tidigare utfästelser, upp tanken på att permanenta den framväxande protestantiska kamporganisationen. Ledningen av det i fasta, mer eller mindre statsliknande former organiserade förbundet - corpus evangelicorum - skulle även efter freden utövas av Sverige, förstärkt genom omfattande erövringar vid de nordtyska kusterna och en dynastisk union med Brandenburg eller något annat inflytelserikt protestantiskt furstehus. Då det tänktes att den tyska riksförfattningen skulle bestå, är det inte osannolikt att Gustaf II Adolf såg ett val av honom till tysk-romersk kejsare som den naturliga konsekvensen av den maktställningen i det tyska riket som han eftersträvade. Ett försök att i fördragen med de enskilda ständerna införa grundläggande bestämmelser för förbundets organisation måste dock på grund av den därigenom uppväckta oron överges, och de underhandlingar om dessa planer som av Gustaf II Adolf inleddes med tongivande tyska stater hann aldrig över de första antydningarnas stadium.

Hyllningsgravyr med anledning av Gustav II Adolfs, "befriarens", intåg i Augsburg 1632. Överst två sköldar med Augsburgs stadsvapen och det svenska riksvapnet.

Sveriges dominerande ställning i Tyskland hade emellertid uppväckt oro inte bara hos Danmark, som tillsammans med landtgreve Moritz av Hessen-Darmstadt förgäves försökte hejda dess segerlopp genom fredsmedling, utan även hos dess bundsförvant Frankrike. Detta land önskade inte bara balansera det habsburgska huset med hjälp av dess protestantiska fiender, utan även med hjälp av den över ständernas frihet svartsjukt vakande katolska ligan. Bestämmelserna i Bärwaldefördraget skulle säkra det första, och ett förbund med Bayern som slöts i april 1631 skulle säkra det senare. Men trots att förhandlingarna stördes kunde kardinal Richelieu inte hindra att Gustaf II Adolf efter segern i slaget vid Breitenfeld fortsatte marschen söderut och vände sig mot Bayern, där han vid Donauwörth gick över floden Lech i skydd av rök, under hård strid med den kejserliga armén under ledning av Tilly, som sårades dödligt. Efter att ha tilltvingat sig övergången över Lech fortsatte han med att erövra Augsburg och München, men förmådde inte forcera Donaulinjen.

Kejsaren hade i december 1631 återgett Wallenstein befälet över sina stridskrafter, och efter att hastigt ha organiserat en stark armé och rensat Böhmen från sachsarna hotade han den svenska huvudhärens förbindelser, en fara som fick Gustav II Adolf att med en mindre armé skynda norrut. Vid Nürnberg fann han Wallenstein, som förenat sig med den bayerske kurfurstens armé och med en tredubbel övermakt stod i hans väg. Då han efter att i ett befäst läger ha inväntat nödvändiga förstärkningar vågade sig på att angripa Wallensteins läger, stormningen av Alte veste i augusti 1632, blev han tillbakaslagen. Gustav II Adolf vände sig åter mot Bayern, men tvingades genom Wallensteins angrepp på Sachsen att skynda mot norr. Då Gustav II Adolf här försökte nå det avgörande som hade gått honom ur händerna vid Nürnberg, stupade han i det segerrika slaget vid Lützen den 6 (16) november 1632.

Gustaf Horn (1592-1657), svensk fältherre under trettioåriga kriget
Lars Kagg (1595-1661), svensk fältherre under trettioåriga kriget
Ottavio Piccolomini (1599-1656), italiensk fältherre i kejserlig tjänst under trettioåriga kriget

Efter att den svenske kungen stupat övertogs nu befälet över den svenska armén av hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och Gustaf Horn, medan den högsta ledningen av krigsrörelser och politik övertogs av Axel Oxenstierna som den svenska kronans fullmyndige legat. Oxenstierna ansåg det nödvändigt att koncentrera Sveriges egna resurser mot dess opålitliga grannar Danmark och Polen samt östersjökusten. Han gav därför upp Gustav II Adolfs vittgående planer och inskränkte sig till att försöka förena de protestantiska ständerna till att genomföra kriget under Sveriges ledning. Han lyckades genom Heilbronnförbundet i april 1633 förena sydvästra Tysklands protestantiska furstar med Sverige till ett evangeliskt förbund, vars ledare han själv blev. Förbundet innabar att parterna lovade att fortsätta kriget mot kejsaren, däremot förband de sig inte att fortsätta samarbetet efter kriget.

Segern följde ännu en tid de svenska fanorna. I slaget vid Oldendorf den 28 juni (7 juli) 1633 besegrade förenade svenska, hessiska och lüneburgska trupper under hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg och fältmarskalk Dodo Knyphausen en kejserlig här som anfördes av generalerna Gronsfeld och Jean de Merode, vilka led svåra förluster. I slaget vid Pfaffenhofen den 1 augusti 1633 besegrar pfalzgreven Kristian av Birkenfeld med hjälp av svenskt infanteri en lothringsk här.

Orsaken till de svenska framgångarna var till stor del Wallensteins hållning, passivitet och bristande lojalitet mot kejsaren. Under år 1633 förhandlade han med svenskarna och deras allierade för att försöka återställa freden i det Tyska riket och tillförsäkra sig själv mer makt. Under ett sällsamt och tvetydigt dubbelspel underhandlande än med Sachsen och Brandenburg, än med de böhmiska emigranterna, än genom dessa eller andra personer med Axel Oxenstierna. Huvudsakligen försökte han förmå de tyska protestanterna att bryta med svenskarna, men även förslag om samarbete med svenskarna, allt under det att misstron mellan kejsaren och Wallenstein ökade. Under ett av förhandlingar avbrutet fälttåg i Schlesien, som var ytterst hotande för svenskarnas förbindelse, överraskade han en svensk-sachsisk styrka under befäl av greve Henrik Mattias von Thurn, och besegrade denne i slaget vid vid Steinau den 1 (11) oktober 1633. Från Schlesien återkallades han dock genom att Regensburg den 5 november 1633 erövrades av svemskarna under ledning av hertig Bernhard av Sachsen-Weimar. Men sedan låg han overksam i Böhmen, under fortsatta förhandlingar av tvivelaktig lojalitet mot kejsaren. Slutligen lät det kejserliga hovet mörda honom den 25 (15) februari 1634, och befälet över hans armé lämnades över till kejsarens son ärkehertig Ferdinand, Matthias Gallas och Ottavio Piccolomini.

Nu kunde de kejserliga återta initiativet i kriget. Regensburg återtogs den 28 juli 1634, efter att i fyra månader ha försvarats av Lars Kagg. I slaget vid Nördlingen den 27 augusti (6 september) 1634 led de protestantiska arméerna, under gemensamt befäl av Gustav Horn (som togs till fånga) och hertig Bernhard av Sachsen-Weimar, ett förintande nederlag mot en förenad armé av kejserliga, ligistiska och spanska trupper. Nederlagets följder blev så mycket svårare till följd av de protestantiska stridskrafternas lösliga organisation, sedan Oxenstierna dragit tillbaka Sveriges huvudstyrka. Hertig Bernhard lyckades med en mindre kår rädda sig till Alsace, där han med fransk hjälp fortsatte kriget, huvudsakligen för egen räkning. Det protestantiska Heilbronnförbundet föll samman. I Prag slöts den 20 (30) maj 1635 separatfred mellan kurfursten Johan Georg I av Sachsen och kejsar Ferdinand II, vilken biträddes av Brandenburg och de flesta av de övriga tyska protestantiska ständerna. I fredsavtalet ingick att återställa freden i Tyska riket och, om nödvändigt med vapenmakt, tvinga de svenska trupperna att lämna Tyskland. Då Sverige inte antog Pragfreden inledde Johan Georg fientligheter mot svenskarna. Frankrike måste nu mera direkt blanda sig i kriget för att hindra kejsaren att återfå sin gamla övermakt. Kardinal Richelieu förklarar efter Pragfreden krig mot Spanien, låter tills vidare föra kriget mot kejsaren endast genom att understödja hertig Bernhard, med förklarar senare krig även mot kejsaren. Därmed har trettioåriga krigets sista skede inletts.

Det svensk-franska skedet, 1635-1648

Johan Banér (1596-1641), en av de främsta svenska fältherrarna under trettioåriga kriget

Trettioåriga krigets fjärde fas, det svensk-franska skedet, varade 1635-1648. Till befälhavare över den återstående delen av den svenska armén utnämndes Johan Banér. I oktober 1635 inledde sachsarna kriget, och Banér drog sig undan de förföljande sachsarna uppför Elbe till Mecklenburg, där hans återtåg tryggades genom generallöjtnant Patrick Ruthven seger över sachsarna i slaget vid Dömitz den 22 oktober (1 november) 1635. Nu fick Banér förstärkningar från Preussen, och i januari 1636 föll han in i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här måste han sedan åter dra sig tillbaka mot nordväst. I slaget vid Wittstock den 24 september 1636 lyckades han dock på ett lysande sätt besegra den sachsiske kurfursten, vars armé var förstärkt med kejserliga trupper under Melchior von Hatzfeldt.

Nu rensade Banér Hessen från fiender, vände sig därpå till Thüringen och Sachsen och lade sig i början av 1637 i ett fast läger vid Torgau. Då vände sig Matthias Gallas mot honom med en överlägsen styrka. Efter att i mars-juni 1637, i nära fyra månader, ha försvarat sig i det befästa lägret vid Torgau tvangs Banér att retirera väg till Pommern. Den 19 juni bröt han upp och gick mot nordöst, gick över Elster, Spree och Oder och stod redan den 26 juni vid Landsberg för att gå över Warthe. Han väntade sig att där möta en svensk här under Herman Wrangel, men i stället fann han på andra stranden den kejserlige generalen Gallas med hela hans här, som på en kortare väg lyckats genskjuta honom. Det är vid detta tillfälle som de kejserliga generalerna skall ha sagt att nu hade de "Banér i säcken", vilket Banér senare kommenterade med orden: "De glömde att knyta till den". Sedan Gallas lurats att skicka starka skaror österut och återkalla sina trupper vid Oder förde Banér sin här åt väster, gick för andra gången över Oder, ilade åt nordväst och förenade sig den 4 juli med Herman Wrangel, varpå de båda härförarna drog sig undan Gallas till Stettin. Genom detta lysande återtåg var Banérs här räddad, men de svenska erövringarna, förutom Pommern gick, nu till största delen förlorade, och även detta land kunde Banér endast med största möda bibehålla mot Gallas övermakt.

Lennart Torstenson (1603-1651), en av de främsta svenska fältherrarna under trettioåriga kriget

Åren 1637-1638 var för Sverige de tyngsta under hela kriget, och det såg ibland ut som om svenskarna skulle tvingas utrymma hela Tyskland. Först sedan Banér 1638 fått pengar och nya trupper från Sverige, kunde han åter börja agera offensivt. I juli 1638 startade han fälttåget, rensade Pommern och Mecklenburg från fiender och tvingade Gallas att med en upplöst här retirera till Böhmen. I början av 1639 trängde Banér in i Thüringen och Sachsen, och den 4 april 1639 vann han i slaget vid Chemnitz en viktig seger över en kejserlig-sachsisk här, varefter han kunde rycka in i Böhmen, där han under härjningar och brandskattningar stannade hela året.

Carl Gustaf Wrangel (1613-1676), svensk fältherre under trettioåriga kriget

Medan kejsaren sålunda använde största delen av sin armé mot svenskarna fick hertig Bernhard av Sachsen-Weimar tillfälle att flera gånger tränga fram över Rhen, besegra de kejserliga trupperna under Johann von Werth i slaget vid Rheinfelden den 3 mars 1638 samt efter en lång belägring inta Breisach, sydvästra Tysklands bålverk, i december 1638. Då han avled den 8 juli 1639 övergick hans armé i fransk tjänst och fick Jean Baptiste Budes de Guébriant till anförare. Med honom gjorde Banér upp en plan på att gemensamt överrumpla Regensburg, där kejsar Ferdinand III just höll riksdag. Ett töväder förstörde i januari 1641 isen på Donau, och Banér måste i all hast rädda sig genom Böhmen till Sachsen, där han avled den 10 maj 1641.

Till Banérs efterträdare som överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland utsågs Lennart Torstenson, men denne kunde inte anlända till den tyska krigsskådeplatsen förrän i september. I Torstensons frånvaro leddes de svenska trupperna av generalmajorerna Adam von Pfuel, Carl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg och Hans Christoff Königsmarck. I slaget vid Wolfenbüttel den 19 (29) juni 1641 besegrade dessa en förenad kejserlig-bayersk armé. Svåra förluster medförde dock att framgången inte kunde utnyttjas.

Arvid Wittenberg (1606-1657, svensk fältherre under trettioåriga kriget)

Johan Banér hade återställt jämvikten i kriget. Hans efterträdare, Lennart Torstenson, vände sig mot de kejserliga arvländerna, Schlesien och Mähren, vilka försvarades av den försiktige Ottavio Piccolomini, som inte vågade sig på ett fältslag. Men när Torstenson drog sig tillbaka till Sachsen följde Piccolomini efter och blev grundligt besegrad i slaget vid Leipzig, även kallat andra slaget vid Breitenfeld, den 23 oktober (2 november) 1642. Sedan Torstenson därefter intagit Leipzig och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren och hotade Wien, men i september 1643 vände han helt oväntat om och tågade på regeringens order mot Danmark. Denna stat, som avundsjukt åsåg Sveriges framgångar, ville gärna uppträda som medlare vid den nu påtänkta fredskongressen. Detta förekoms genom det svenska anfallet, som även ursäktades av den fientliga hållning som Kristian IV alltjämt intog.

Hans Christoff Königsmarck (1600-1663), svensk fältherre under trettioåriga kriget

En kejserlig armé under Matthias Gallas följde Torstenson i spåren. Men sedan denne förjagat alla danska trupper från Jylland ryckte han hastigt ned mot Gallas, som besegrades i slaget vid Jüterbog den 23 november 1644, varpå Torstenson för tredje gången ryckte in i de kejserliga arvländerna. Han besegrade Johann von Götz och Melchior von Hatzfeldt i det stora slaget vid Jankov i Böhmen den 24 februari (6 mars) 1645, varvid Götz stupade och Hatzfeldt blev tillfångatagen, och stod åter utanför Wiens portar. Hans plan var att förena sig med Siebenbürgens furste Georg I Rákóczi, Gábor Bethlens efterträdare, som sedan 1643 var i förbund med Sverige, men då denne inte kom fram, drog sig Torstenson tillbaka till Mähren. Där belägrade han Brünn dem 23 april-13 augusti, men sedan denna misslyckats drog han sig tillbaka till Sachsen, där han till följd av sjukdom överlämnade befälet till Carl Gustaf Wrangel i december 1645.

Karl X Gustav (1622-1660), svensk kung från 1654

Under tiden hade fransmännen kämpat i västra Tyskland, fastän inte med lika stor framgång som svenskarna. Jean Baptiste Budes de Guébriant hade besegrat de kejserliga styrkorna i slaget vid Kempen den 17 (27) januari 1642 och trängt in i Württemberg sedan han fått understöd av den armé som under prins Louis II Condé, "den store Condé", besegrat spanjorerna i det stora slaget vid Rocroi den 18 maj 1643. Efter Guébriants död den 14 (24) november 1643 hade visserligen de bayerska generalerna Franz Mercy och Johann von Werth besegrat fransmännen under Josias Rantzau i slaget vid Tuttlingen den 14 (24) november 1643, men i slaget vid Freiburg im Breisgau den 3-9 augusti 1644 besegrades bayrarna i grunden av två franska arméer under befäl av Condé och Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne. Den senare, som nu fått befälet, intog nästan hela Rhen-Pfalz. Efter att kort därpå ha lidit nederlag mot kejserliga trupper under Mercy i slaget vid Mergentheim den 25 april (5 maj) 1645 besegrade han tillsammans med Condé i sin tur denne i slaget vid Allersheim, även kallat andra slaget vid Nördlingen, den 3 (13) augusti 1645, där Mercy stupade, varefter han förenade sig med Carl Gustaf Wrangel om ett gemensamt infall i södra Tyskland. Därigenom tvingades Bayern att överge kejsaren och sluta stilleståndet i Ulm den 4 mars 1647.

Då den bayerske kurfursten bröt stilleståndsavtalet inföll de förenade svenska och franska härarna i Bayern, efter att Wrangel och Turenne i slaget vid Zusmarshausen den 7 (17) maj 1648 besegrat en förenad kejserlig-bayersk här under Peter Melander von Holzappel, som sårades till döds, respektive Gronsfeld. Bayern utplundrades fullständigt, varefter svenskarna och fransmännen drog sig tillbaka till Württemberg. Samtidigt med detta opererade en annan svensk armé under befäl av Hans Christoff Königsmarck och Arvid Wittenberg i Böhmen, och den förre lyckades 1648 inta den så kallade lilla sidan av Prag. I september anlände pfalzgreven Karl Gustaf, den senare kung Karl X Gustav, för att avlösa Carl Gustaf Wrangel. Karl Gustaf övertog befälet den 6 juni 1648 och fortsatte belägringen av Prag, som stormades av svenskar dagen efter freden hade slutits; den 14 (24) oktober 1648, den Westfaliska freden. Så slutade kriget framför samma stad i vilken det hade börjat.

Jämsides med de nu skildrade krigshändelserna utkämpades under nästan hela tiden strider i norra Italien och i Spanien, i synnerhet sedan Portugal 1640 med fransk hjälp hade börjat sitt befrielsekrig mot det habsburgska huset i Spanien. Vidare utkämpades strider i Belgien och Nederländerna samt i Ungern.

Lista över slag under trettioåriga kriget

Se lista över slag under trettioåriga kriget

Kriget i kulturen

Litteratur

  • Ericson Wolke, Lars; Larsson, Göran & Villstrand, Nils Erik: Trettioåriga kriget – Europa i brand 1618 – 1648, (2006), ISBN 91-85377-37-6
  • Ericson, Lars (red): Vägen till Västfaliska freden – Sverige och trettioåriga kriget, (1998), ISBN 91-88930-29-7
  • Langer, Herbert: Trettioåriga kriget, (1981), ISBN 91-27-01051-1
  • Peters, Jan (red): Sedan stack vi staden i brand – en legoknekts dagbok från trettioåriga kriget, (2006), ISBN 91-7037-208-X

Se även

Externa länkar

Noter

  1. När det anges två datum är det tidigare datumet enligt den julianska kalendern (g.s.), som användes i Sverige, medan det senare datumet är enligt den gregorianska kalendern, som katolikerna använde. Det skiljde vid denna tid 10 dagar mellan de båda kalendrarna, så att den gregorianska kalendern alltid låg 10 dagar efter den julianska kalendern (Sverige använder idag den gregorianska kalendern).

Källor

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Personliga verktyg