Danmark-Norge
Från Rilpedia
| Unioner i Norden |
|
| Norden |
|
|
| Norges historia |
|---|
|
Danmark-Norge är en ofta brukad benämning för de förenade kungarikerna Danmark och Norge. Det inkluderade de norska skattländerna Island, Grönland och Färöarna. De båda länderna var i personalunion från 1380 till 1536 och i realunion från 1536 till 1814.
Unionen uppstod genom att de nordiska kungahusen i slutet av 1300-talet var ingifta i varandra. 1375 dog den danske kungen Valdemar Atterdag. Hans dotter Margareta var gift med Norges kung Håkan Magnusson, som i sin tur var son till den förre svenske kungen Magnus Eriksson (avsatt från den svenska tronen 1364). Margareta och Håkan hade tillsammans sonen Olof, som Margareta vid sin fars död utropade till kung av Danmark, med henne själv som förmyndare, eftersom Olof endast var fem år vid tillfället. När Håkan dog 1380 utropade Margareta Olof till kung av Norge också och därmed hade länderna kommit i personalunion med varandra. 1387 dog den då endast sjutton år gamle Olof under mystiska omständigheter och Margareta tog då över som regerande drottning i de båda länderna. Två år senare gjorde sig Margareta även till regerande drottning av Sverige och 1396 valdes hennes systerson Erik till kung över alla tre rikena. Året därpå gick de tre länderna officiellt i union med varandra och skulle i framtiden ha endast en regent tillsammans. I Sverige blev det lite si och så med det (unionskungarna härskade endast tidvis över Sverige), men med tre undantag kom de danska unionskungarna att bli kungar av Norge samtidigt, som de blev kungar av Danmark och ha kvar den norska kronan under hela sin regenttid. Det tre undantagen utgjordes av att kung Erik avsattes i Sverige och Danmark redan 1439, men inte i Norge förrän 1442, att Karl Knutsson (Bonde), som hade efterträtt Kristofer av Bayern i Sverige 1448 blev norsk kung 1449, men 1450 tvingades avstå Norge till Kristian I, som hade efterträtt Kristofer i Danmark 1448, samt att kung Hans blev dansk kung 1481, men norsk kung först 1483.
Efter att Kristian I av huset Oldenburg dels blev kung över de i Kalmarunionen ingående länderna (Sverige dock enbart temporärt), dels hertig av Schleswig och greve av Holstein, kom även de bägge senare att ingå i riket. De kom dock inte att bli integrerade delar, utan utgjorde även i fortsättningen separata enheter.
1523 bröt sig Sverige loss ur unionen, då Kristian II avsattes i alla tre länderna, men efterträddes av Gustav Vasa i Sverige och Fredrik I i Danmark och Norge. Några år senare upphörde Norges formella självständighet, då resultatet av 1536 års riksdag i Köpenhamn kungjordes den 30 oktober samma år. Dels beslöt man att genomföra reformationen i Danmark, dels bestämdes det, att Norge inte skulle vara ett eget kungarike i personalunion med Danmark, utan en dansk provins, som var en del av Danmark. Därigenom kom de norska skatteländerna Island, Färöarna och Grönland också att bli delar av Danmark, skilda från Norge.
Denna ordning varade sedan i ytterligare nästan 300 år, fram till början av 1800-talet, under de pågående Napoleonkrigen. 1809 tvingades Sverige till Ryssland avstå Finland, som hade varit en del av Sverige i flera hundra år. Som kompensation för detta tvingade Sverige Danmark att avstå Norge i det fredsavtal mellan Sverige och Danmark, som slöts i Kiel den 14 januari 1814. I detta bestämdes det, att Norge skulle lösgöras från Danmark och bli ett eget rike i personalunion med Sverige. Trots att detta gjorde slut på de strax över 400 åren av union med Danmark, som i norsk historia är kända som 400-årsnatten, vägrade norrmännen ingå i denna nya union och förklarade sig istället helt självständiga samt antog den 17 maj samma år en ny grundlag i Eidsvoll. Genom ett kort krig på sommaren det året tvingade Sverige in Norge i unionen, som varade fram till 1905, då den upplöstes och Norge efter över 500 år åter blev helt självständigt.
Efter att Norge hade lösgjorts från Danmark 1814 blev dock de tidigare norska skatteländerna Island, Grönland och Färöarna kvar under danskt styre. Färöarna och Grönland tillhör fortfarande Danmark (dock med visst självstyre), medan Island 1918 blev ett eget kungarike i personalunion med Danmark och den 17 juni 1944 utropades till en helt självständig republik.
