Unionsupplösningen
Från Rilpedia
Unionsupplösningen betecknar ofta i dagligt tal både i Sverige och Norge upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, deklarerad av Norge den 7 juni 1905 och accepterad av Sverige 26 oktober samma år.
Innehåll |
Bakgrund
| Norges historia |
|---|
|
Unionen Sverige-Norge 1814
Vid freden i Kiel var kungen av Danmark-Norge tvungen att avstå Norge till kungen av Sverige. Kieltraktatet mottogs med förbittring i Norge, och ståthållaren Christian Fredrik ställde sig i spetsen för ett norskt uppror med krav på självständighet. Den 17 maj 1814 blev konungariket Norges grundlag fastställd i Riksförsamlingen på Eidsvoll och Kristian Fredrik blev vald till norsk kung. Sverige gick samma sommar i krig mot Norge för att genomdriva unionen efter Kieltraktatets bestämmelser. Men genom Mosskonventionen av den 14 augusti ingick parterna vapenstillestånd och Sveriges kronprins Karl Johan gick med på att låta Norge behålla grundlagen och inre självstyre mot att Christian Fredrik skulle abdikera samt att Stortinget skulle välja den svenske kungen till norsk kung.
Norge behövde bara godta de ändringar i grundlagen som ingången i unionen gjorde nödvändiga, och landet fick bestå som en självständig stat i personalunion med Sverige. Länderna hade inga andra gemensamma institutioner förutom kungen och utrikesförvaltningen som var underställd svensk kontroll.
Maktkamp mellan kungen och Stortinget
Striden mellan Karl XIV Johan m.fl. senare kungar och det norska Stortinget om vem som hade makten kulminerade 1884, då kungen var tvungen att böja sig för att hans regering måste ha stöd hos en majoritet i Stortinget (parlamentarism).
Den rena norska flaggan blev från 1879 också en symbolfråga för unionens motståndare. Unionsmärket i båda ländernas flaggor, sammansatt av flaggornas respektive färger, infördes 1844 för att markera staternas lika ställning och var därför populär i början. Då motståndet mot unionen ökade blev unionsmärket en stridsfråga. Venstre drev igenom den rena norska flaggan 1898 utan kunglig sanktion.
Konsulatfrågan
Konsulatfrågan var en av grundorsakerna till att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Då Norge 1814 var tvunget att godta unionen med Sverige fick Sverige ansvaret för utrikesaffärerna på båda ländernas vägnar. Därför fanns det bara unionslegationer och konsulat runt om i världen underställda det svenska utrikesdepartementet. Då Norge från 1850 och senare blev en stor sjöfartsnation, var det oftast norrmän som behövde hjälp av konsulerna. Dessa var inte särskilt snabba med att ta sig an norska intressen och det fanns inte alltid kunsulat i de stora handelstäderna där norska skepp behövde bistånd.
Norskt sjöfolk och skeppsredare blev mer och mer missnöjda med att konsulaten var styrda från Stockholm. Ett eget norskt konsulatväsende blev en symbolfråga för unionsmotståndarna i Venstre och sågs som ett steg på vägen mot en egen utrikesförvaltning och en eventuell unionsupplösning. Då Sverige 1895 hotade med militärmakt för att hålla Norge kvar i unionen försvann ett av Höyres viktigaste argument för unionen; att Norge var bättre militärt skyddat inom unionen än utanför densamma. Norge köpte pansarskepp och byggde försvarsanläggningar nära gränsen och förhållandet mellan de två staterna blev bara värre.
1905
Mot slutet av unionen växte det norska missnöjet. Höyre ville behålla unionen om denna förändrades till att vara mellan två helt likställda stater medan Venstre krävde full oavhängighet. Även andra faktorer bidrog till att ett brott på unionensbanden verkade sannolikt under åren fram till 1905.
Trots förhandlingar i många år brast banden våren 1905. Stortinget hade godkänt en lag om eget norskt konsulatväsende. Kung Oscar II vägrade att sanktionera lagen. Då svarade den norska regeringen med att inte kontrasignera kungens beslut. Regeringen lämnade in sig avgångsansökan som kungen vägrade att ta emot, eftersom kungen inte lyckats besätta platserna på nytt med personer som var villiga att bilda regering. Då godkände Stortinget att "föreningen med Sverige under en kung upphört till följd av att kungen upphört att fungera som norsk kung". Han klarade nämligen inte av att förse landet med en regering, något som han enligt norsk grundlag var förpliktigad till.
Folkomröstningen den 13 augusti 1905 om unionsupplösningen
Reaktionen i Sverige blev våldsam, och det hotades med maktmedel. Sveriges riksdag krävde en folkomröstning i Norge som villkor för att godkänna unionsupplösningen. Norges regering och Storting förekom svenskarna genom att utlysa en folkomröstning innan kravet blev officiellt framfört från svensk sida. Därmed fick norrmännen själva bestämma formuleringen som folket hade att ta ställning till, som inte blev ett ja eller nej till unionsupplösningen utan till att bekräfta den brytning som enligt norsk uppfattning redan skett.
Den 13 augusti hölls folkomröstningen och 85% av de röstberättigade deltog. Det var allmän rösträtt för män över 25 år. Kvinnorna var därmed utestängda men de organiserade sin egen underskriftskampanj. Omröstningen gav en överväldigande majoritet för upplösning av unionen. Hela 368 208 röstade ja till "stadfästa upplösningen av unionen" medan bara 184 röstade nej. Andelen som var emot unionen var mycket stor, och svenskarna var mycket skeptiska till resultatet men som stämningen var hos det norska folket var det nog trots allt korrekt.
Karlstadkonventionen den 23 september
Genom folkomröstningen var Riksdagens villkor för att förhandla om unionsupplösningen infriat och parterna enades om att förlägga förhandlingarna till den svenska staden Karlstad som låg mitt emellan de två huvudstäderna. Fyra delegater från respektive land möttes i Frimurarlogen i Karlstad 30 augusti.
Mitt i september var situationen fastlåst och krigsfaran betraktades som överhängande i båda länderna. Norge mobiliserade 13 september och hade några få dagar senare 22 500 man under vapen i gränstrupperna och i marinen. Men parterna enades kort därefter och den 23 september undertecknades Karlstadkonventionen. Det blev överraskande fort enighet mellan två länder som några få veckor tidigare varit på randen till krig.
Norge måste riva de flesta av sina försvarsanläggningar vid gränsen mot Sverige som i gengäld godtog Norges krav om en demilitariserad zon även på den svenska sidan av gränsen. Parterna förpliktigade sig att lösa framtida konflikter genom internationell förlikning. Karlstadsfördraget sågs som ett förödmjukande nederlag för radikala vänsteranhängare och socialister som hellre velat ha en militär uppgörelse än att ge upp försvarsanläggningarna vid gränsen.
Svenskt erkännande 26 oktober
Efter Karlstadsfördraget kunde Sveriges riksdag slutligen erkänna Norges oavhängighet den 26 oktober 1905. Samtidigt adbikerade Oscar II formellt som norsk kung och avslog ett erbjudande att låta en av sönerna överta tronen. Enligt svensk uppfattning var Norges ensidiga oavhängighetsförklaring daterad den 7 juni icke-lagenlig och det egentliga datumet för unionsupplösningen var den 26 oktober.
Ett svenskt erkännande och kung Oscars tronavsägande öppnade för att Norge även kunde vinna internationellt erkännande och upprätta diplomatiska förbindelser med andra stater.
Folkomröstningen om monarkin 12-13 november
Då Sverige hade erkänt unionens upplösning och Norges oavhängighet den 26 oktober, kunde den norska regeringen efter hand öppet förhandla med den danske prins Carl om att överta tronen. Prinsen krävde emellertid att en folkomröstning om att erbjuda tronen skulle genomföras för att försäkra sig om folkets förtroende. Den hölls den 23 och 13 november och gav en klar majoritet för regeringens önskan om att erbjuda tronen till prins Carl. Reellt var det en omröstning för eller emot monarki eller republik och så uppfattades frågan av de flesta. Dock var den officiella folkomröstningsfrågan om att säga ja eller nej till att fråga prins Carl om att låta sig väljas till norsk kung.
Stortinget valde formellt prins Carl till norsk kung den 18 november, och han accepterade samma kväll, i det att han kungjorde att han tog namnet Håkon VII och att han gav sin son namnet Olav. Den nya kungafamiljen ankom till huvudstaden Kristiania den 25 november 1905.
Litteratur
- Hall, Bo G: Storsvensken som blev fredsfurste - statsmannen och brukspatronen Christian Lundeberg (2005) ISBN 91-7118-923-8
- Nilsson, Torbjörn, Sørensen, Øystein (red): 1905 - unionsupplösningens år - nya perspektiv på ett svensk-norskt drama. (2005) ISBN 91-7203-668-0
