Stortinget
Från Rilpedia
Stortinget är Norges lagstiftande församling.
Innehåll |
Historik
Efter Freden i Kiel i januari 1814 uppstod ett maktvakum över Norge. Danmarks kung Fredrik IV hade avstått landet till den svenske kungen, Karl XIII. Men norska frihetskämpar och den danske tronarvingen Kristian Fredrik ville skaffa sig respektive bevara sin makt över landet. I maj samlades därför en folkvald nationalförsamling från hela landet på Eidsvoll, för att arbeta fram en grundlag för ett fritt Norge.
Eidsvollförfattningen undertecknades den 17 maj 1814, och samma dag lät Kristian Fredrik sig väljas till det fria Norges konung. Den svenske tronarvingen Karl Johan krävde dock fortfarande att fredsavtalen från Kiel skulle uppfyllas. Ett kort krig fördes, innan Stortinget och de svenska förhandlarna i november kunde enas om villkoren för en svensk-norsk union. En reviderad version Eidsvollsförfattning antogs av Stortinget. Norges reviderade grundlag godkändes även av den svenska Riksdagen, och reglerade landets styre fram till 1905 års unionsupplösning, då den ursprungliga författningen åter trädde i kraft.
Val till Stortinget
Stortingets ledamöter, stortingsrepresentantene, väljs i allmänna val vart fjärde år, och nästa val äger rum 2009. Valsystemet är proportionellt och sker inom 19 valkretsar, som sammanfaller med fylkesindelningen. Sedan 2005 är Stortingets ledamöter 169 till antalet, varav 150 är fasta mandat och 19 utjämningsmandat. De fasta mandatens fördelning mellan valkretsarna beräknas på basis av fylkenas folkmängd.
Nuvarande mandatfördelning
I Stortingsvalet 2005 hade 3 421 741 personer rösträtt och valdeltagandet uppgick till 77,4 %. Stortingets mandat fördelades enligt följande:
| Parti | Stortingsmandat | Förändring gentemot 2001 |
|---|---|---|
| Det norske Arbeidarparti | 61 | + 18 |
| Fremskrittspartiet | 38 | + 12 |
| Høyre | 23 | - 15 |
| Sosialistisk Venstreparti | 15 | - 8 |
| Kristelig Folkeparti | 11 | -11 |
| Senterpartiet | 11 | + 1 |
| Venstre | 10 | + 8 |
| Kystpartiet | 0 | - 1 |
Efter valet hade majoritetsförhållandena förändrats. Regeringen Bondevik II, som bestod av representanter för Kristelig folkeparti, Höyre samt Venstre hade inte längre stöd av en stortingsmajoritet och statminister Kjell Magne Bondevik lämnade därför in sin och regeringens avskedsansökan. På kungens uppdrag bildade i stället Jens Stoltenberg en regering med representanter för Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Ventreparti.
Arbetsordning
Stortingets arbete indelas i sessioner, som sträcker sig från första vardagen (måndag-lördag) i oktober till sista vardagen i september nästföljande år. Stortinget är en enkammarförsamling och sammanträder normalt i plenum. Stortinget stiftar lag, antar statsbudget, kontrollerar regeringen och statsförvaltningen samt beslutar om de övergripande politisk riktlinjerna för statlig verksamhet.
Efter varje stortingsval beslutar Stortinget om ledamöternas fördelning mellan de två avdelningar, Odelstinget med 127 ledamöter och Lagtinget med 42 ledamöter. Uppdelningen kan liknas vid ett svagt tvåkammarsystem, och träder i funktion i samband med stiftande av lag samt i riksrättsärenden (se vidare nedan). Som en jämförelse med svenskt perspektiv bör särskilt framhållas att beslut om nationalbudget (politiskt styrverktyg baserat på Norges ekonomiska framtidsutsikter) och statsbudget (beslut om statliga intäkter och utgifter, exempelvis i form av skatter respektive myndighetsanslag) inte utgör lagstiftning enligt den norska författningen, och att det alltså ankommer på Stortinget i sin helhet att ta dessa beslut.
Utskottsindelning
Beredningsarbetet sker i utskott, stortingskomiteer, varav de 13 fasta ämnesbaserade utskotten utgör stommen i systemet. Utskottens indelning överlappar men överensstämmer inte med departementens indelning. Ärendenas fördelning på utskotten regleras i Stortingets forretningsorden. Ämnesutskottena utgörs av följande:
- Arbets- och socialutskottet
- Energi- och miljöutskottet
- Familje- och kulturutskottet
- Finansutskottet
- Försvarsutskottet
- Hälso- och omsorgsutskottet
- Justitieutskottet
- Kyrko-, utbildnings- och forskningsutskottet
- Kommunal- och förvaltningsutskottet
- Kontroll- och konstitutionsutskottet
- Näringsutskottet
- Transport- och kommunikationsutskottet
- Utrikesutskottet
Varje stortingsrepresentant sitter i ett enda ämnesutskott, därtill kan de även väljas in i ett eller flera av Stortingets övriga utskott. Deltagande i utskottsarbetet är oberoende av om ledamoten till hör Odels- eller Lagtinget.
Bland de övriga utskotten är Utvidet utenrikskomiteen det viktigaste. Det består av de ordinarie ledamöterna i utrikes- och försvarsutskotten och har till uppgift att vara samrådsorgan mellan regeringen och Stortinget i viktigare utrikespolitiska, handelspolitiska och säkerhetspolitiska frågor. Överläggningarna är hemligstämplade, om inget annat uttryckligen bestäms. Det utvidgade utrikesutskottets utlåtanden syftar i första hand till att påverkar regeringens politik och framtida förslag, men Stortinget kan också begära utskottets åsikt i en viss fråga.
Av de tre administrativa utskotten intar Fullmaktskomiteen en konstitutionell särställning. Utskottet ansvar för granskning av de nyvalda stortingsledamöternas fullmakter från valmyndigheterna i de 19 valkretsarna. De 16 ledamöterna ska särskilt kontrollera att grundlagen och vallagen har följts samt att det rapporterade valresultatet är korrekt. Utskottet speglar den maktdelningsprincip som legat till grund för den norska grundlagen, då dess primära syfte är att förhindra att den verkställande och dömande makten får inflytande över Stortingets sammansättning.
Efter fullmaktsgranskningen lägger utskottet fram ett utlåtande till Stortinget, som fastställer resultatet i stortingsvalet genom omröstning i plenum. Utskottet avgör även besvärsärenden angående rösträtt i samtliga norska val. Regeringen och representanter för de myndigheter som administrerar val får inte delta när frågor inom utskottets ansvarsområde bereds eller avgörs.
Valgkomiteen bereder Stortingets valärenden samt fördelningen av stortingsledamöterna på de fasta ämnesutskotten. Den består av 37 ledamöter, fördelade med hänsyn till partiernas relativa storlek i Stortinget samt den geografiska representationen. Därtill kommer Arbeidsordningskomiteen, som handhar Stortingets arbetsordning. Ytterligare utskott kan inrättas vid behov.
Lagstiftningsprocess
Regeringen och var och en av ledamöterna i Odelstinget har rätt att väcka lagförslag till Stortinget. Förslagen behandlas först i utskotten, som består av såväl Odelstingsledamöter som Lagtingsledamöter. Efter kommittéberedningen röstar Odelstinget om lagförslaget; om det antas i den första läsningen sänds det vidare till Lagtinget för en andra läsning.
Om även Lagtinget bifaller förslaget krävs slutligen kungens underskrift och ett statsråds, vanligen statsministern, kontrasignering, för att förslaget ska bli norsk lag. Om försaget inte vinner stöd av en majoritet av Lagtingets ledamöter sänds det tillbaka till Odelstinget med kommentarer, som sedan kan förkasta, bekräfta eller revidera förslaget. I det fall Lagtinget återigen avslår förslaget, avgörs ärendet i plenum, varvid minst två tredjedelars majoritet krävs för att bifalla förslaget. Mellan varje votering i processen måste minst tre dagar gå.
"Kongen [kungen] i statsråd" (vilket i huvudsak betyder regeringen) kan vägra att skriva under en lag, kongens vetorett. Texten sänds då åter till tinget, som får lägga fram förslaget på nytt först efter nästa stortingsval. Om samma (likalydande) lagförslag antas på nytt träder det automatiskt i kraft, oaktat om kungen skriver under det eller ej. Denna vetorätt har dock inte använts sedan 1905 i samband med unionsupplösningen.[1]
Grundlagsändringar får bara läggas fram under de tre första stortingssessionerna under en mandatperiod. En andra läsning sker under de tre första åren av nästa mandatperiod. Besluten fattas med kvalificerad majoritet av Stortinget i plenum. Till skillnad från lag skrivs grundlagsändringar under av Stortingets president och sekreterare, för att sedan sändas för kännedom och kungörelse till kungen och regeringen.
Riksrätt
Riksretten (riksrätten) utgörs av ledamöter i Lagtinget tillsammans med domare i Høyesterett. Ledamöterna lottas ut av parterna (det liknar alltså ett jurysystem; se närmare om detta i artikeln om riksrätt). Beslut om att åtal ska väckas fattas av Odelstinget, medan Riksretten dömer målet. Riksrättsåtal kan väckas mot regeringsmedlemmar, domare i Høyesterett eller ledamöter av Stortinget.
Senast någon åtalades inför riksrätt var 1927, då statsminister Abraham Berge friades.
Den senast fällande domen. Parlamentarismens införande
Den senaste fällande domen dateras 1884, då statsminister Christian August Selmer och övriga statsråd i hans regering dömdes till avsättning ("förlustiga sina ämbeten") och böter.[2]
Bakgrund
Bakgrunden var norrmännens självständighetssträvanden. 1873 hade Oskar II beslutat att avskaffa ståthållarsystemet, som av norrmännen ansågs som ett påtvingat (närmast kolonialt) system. Ståthållaren (Statholderen) hade varit kungens generalguvernör i landet när inte en myndig medlem av kungahuset (främst kronprinsen) fungerade som vicekung (systemet med vicekung avskaffades dock inte förrän 1905). Istället för ståthållaren infördes ett nytt statsministerämbete också i Kristiania (Oslo) som chef för regeringen. Tidigare hade bara ett av de tre norska statsråd, som befann sig i Sverige, titulerats statsminister. De var regeringsrepresentanter i Sverige för kungliga beslut angående Norge.[3]
Förlopp
Stortinget krävde efter denna reform en ytterligare reform: att statsråden skulle få tillträde till Stortingets förhandlingar (som inte var tillåtet enligt en gammal maktdelningsprincip). Detta för att komma närmare full parlamentarism efter brittisk modell och få mer inflytande över regeringen. Därmed skulle landet få mer självstyre och komma närmare självständighet. Stortinget antog så en grundlagsändring om detta med mellanliggande val. (Ett val som det liberala partiet Venstre hade vunnit med stor majoritet, över 50 % av rösterna, varvid de fick inflytande också över riksrättens sammansättning genom dess ledamöter i Lagtinget).
Men Oscar II vägrade, med instämmande av regeringen Selmer, att anta förslaget efter det att grundlagsändringen antagits av Stortinget. Då åtalade Odelstinget regeringens statsråd inför riksrätt för att ha avrådit kungen att skriva under grundlagförslaget. Grundlagsförslag hade kungen nämligen inte rätt att lägga in veto emot enligt Norges Riges Grundlov (grundlagen) § 112 (beslutade ändringar skulle enbart "kundgjøres ved Trykken"), men det hade aldrig prövats rättsligt. Kung Oskar var sedan efter domen tvungen att utse en parlamentarisk regering (regeringen Sverdrup), varvid parlamentarismen infördes i Norge, samtidigt som grundlagsändringen trädde i kraft.[4]
Föreslagna förändringar enligt 2009 års grundlagsändring
Under senare år har Lagtingsberedningen kommit att bli något av en formalitet. Den 20 februari 2007 beslutade Stortinget om en grundlagsändring, som upphäver indelningen i Odelsting och Lagting. Samtliga beslut skall i stället fattas i plenum, genom två läsningar med minst tre dagar emellan.
Samtidigt förändras riksrättens sammansättning, så att den fortsättningsvis består av fem domare från Høyesterett och sex lekmannadomare valda av Stortinget. Ingen av de valda lekmannadomarna får vara stortingsledamot; ordförande för riksrätten är høyesterettsjustitiarius, det vill säga chefen för högsta domstolen.
Slutligen skrivs också in i grundlagen att ett statsråd som inte åtnjuter Stortingets förtroende måste avgå ur regeringen. Det parlamentaristiska systemet har visserligen varit stortingspraxis sedan 1880-talet, men det är först nu som den stadgas i grundlag.
Grundlagsändringen har förberetts sedan 2004, och förslaget röstades igenom enhälligt. Förändringarna träder i kraft 1 oktober 2009, inför det att det då nyvalda stortinget tillträder.
Stortingspresidenter
Stortingspresidenter under mandatperioden 2005.10 - 2009.09 är följande:
Stortinget
- President: Thorbjørn Jagland (Ap)
- Vice president: Carl I. Hagen (Frp)
Lagtinget
Odelstinget
Noter
- ↑ Lilla Uppslagsboken, band 7, spalt 292.
- ↑ Lilla Uppslagsboken, band 7, spalt 306.
- ↑ Lilla Uppslagsboken, band 7, spalt 306; Norges Riges Grundlov (i den lydelse den hade under unionstiden) §§ 12-15.
- ↑ Lilla Uppslagsboken, band 7, spalt 306; Norges Riges Grundlov (i den lydelse den hade under unionstiden) § 112.
Källor
- [:no:Stortinget Norska Wikipedia (bokmål)];
- [:nn:Stortinget Norska Wikipedia (nynorsk];
- Stortingets hemsida;
- Dagsavisen: Vedtok historisk grunnlovsendring;
- Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974;
- Aktuell version av Norges grundlag (ändrad senast den 30 september 2004): Kongeriget Norges Grundlov från Lovdata;
- Den ursprungliga versionen (den 17 maj 1814): Grunnloven 1814 från Stortinget;
- Den version som gällde för den svensk–norska unionen (4 november 1814): Kongeriget Norges Grundlov från det norska statsbiblioteket.
Se även
