Hans (unionskonung)
Från Rilpedia
DenmarkNorwaySweden.jpg) Kung Hans av Danmark, Norge och Sverige |
|
| Regeringstid | |
| Danmark | 21 maj 1481 - 20 februari 1513 |
| Norge | 1483 - 20 februari 1513 |
| Sverige | 11 oktober 1497- 1501 |
| Kröning | |
| Danmark | 18 maj 1483 |
| Norge | 1483 |
| Sverige | 26 november 1497 |
| Valspråk | "Dextera Domini exaltavit me, dextera Domini fecit virtutem" (Herrens högra [hand] har upphöjt mig, Herrens högra [hand] gör mäktiga ting)[1] |
| Gemål | Kristina av Sachsen |
| Företrädare | Danmark: Kristian I Sverige: Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
| Efterträdare | Danmark och Norge: Kristian II Sverige: Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
| Född | 2 februari 1455 Aalborghus, Aalborg, Danmark |
| Död | 20 februari 1513 Aalborghus, Aalborg, Danmark |
| Begravningsplats | Sankt Knuds kirke, Odense, Danmark |
Hans, född Johannes[2] 2 februari 1455, död 20 februari 1513, var kung av Danmark, från 1481, av Norge från 1483 och som Johan II av Sverige 1497-1501. Han var son till Kristian I och Dorotea av Brandenburg, bror till Fredrik I och gift 6 september 1478 med Kristina av Sachsen (1461-1521).
Barn:
- Johan, född c. 1479, död som barn[3]
- Ernst, född c . 1480, död som barn[3]
- Kristian II, född 1481, död 1559, kung av Danmark, Norge och Sverige
- Jakob, född 1482, död 1566 i Tarecuato, Mexiko[4]
- Elisabet av Oldenburg, född 1485, död 1555, gift med kurfurst Joakim I av Brandenburg
- Frans, född 1497, död 1511
Biografi
Hans föddes den 2 februari 1455 på slottet Aalborghus i Aalborg, Danmark, som son till kung Kristian I och valdes redan 1456 till tronföljare i Danmark samt 1458 i Norge och Sverige. Vid sin faders död den 21 maj 1481, blev han dock endast i Danmark utan motstånd antagen till konung och först 1483, på ett möte i Halmstad, även i Norge. Hans handfästning gav adeln och prästerskapet utvidgade rättigheter samt innehöll därjämte (februari 1483) viktiga bestämmelser, avsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas inre självständighet. Efter att ha krönts samma år i Köpenhamn och Trondheim erkändes han den 7 september på ett möte i Kalmar, det som kom att kallas Kalmar recess, av svenska riksrådet som kung i Sverige.
Men riksföreståndaren Sten Sture den äldre önskade behålla makten. Hans försökte att med politiska medel försvaga herr Stens ställning hos högadeln men denne lyckades att i 14 år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder, Dorotea av Brandenburg, av förkärlek för den yngre brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet i Slesvig och Holstein, valde ständerna 12 december 1482 bägge bröderna till hertigar. Bägge skulle gemensamt utöva den egentliga styrelsen tillsammans med ständerna. När Fredrik blev myndig (1490), företogs delningen, varvid Hans fick den segebergska delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt östra Holstein).
Hans långsiktiga utrikespolitiska mål var att åter få in Sverige i Kalmarunionen och att bryta Hansans makt i Östersjön. För att uppnå dessa mål allierade han sig som förste danske regent med en rysk stat. Storfursten av Moskva anföll 1495 det svenska Finland. Detta anfall ledde 1497 till en splittring mellan Sten Sture den äldre och den svenska rådsaristokratin, som ansåg att Sten Sture misskötte kriget. Rådsaristokratin fick hjälp av Hans, som nu beslöt att göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog till Sverige. I slaget vid Rotebro den 28 september besegrade den danska hären dalkarlarna och Sten Sture själv, som gjort ett utfall från Stockholm. Den 11 oktober höll Hans sitt intåg i Stockholm, kröntes den 26 november till kung under namnet Johan II och fick sin son Kristian vald till tronföljare. Hans sökte genom försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick av Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande sig därpå, gjorde han i februari 1500 tillsammans med sin bror ett försök att underkuva Ditmarsken, se (Kreis Dithmarschen), men led i slaget vid Hemmingstedt ett fullständigt nederlag, och följden därav blev att uppror året därefter utbröt i Norge och Sverige.
Det norska upproret undertrycktes med stor stränghet av Hans son, prins Kristian, vilken i Sverige senare skulle bli känd som Kristian tyrann. I Sverige var ställningen farligare. Den danske kungens styre hade lett till besvikelse bland rådsaristokratin, vilket fick dem att stödja Sten Sture när denne, tillsammans med Svante Nilsson (Sture), åter ställde sig i spetsen för ett folkligt uppror (Avsättningskriget mot kung Hans). Tre dagar innan Hans med sin flotta kom till undsättning, hade hans sista fäste där, det av hans gemål, Kristina, tappert försvarade Stockholms slott, nödgats ge sig 9 maj 1502. Upproret ledde till att Hans 1501 avsattes som svensk kung, och Sten Sture återigen blev utsedd till riksföreståndare. Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren, Svante Sture, men ledde inte till något resultat. År 1507 började kriget på nytt, utmärkt av danskarnas härjningar på Sveriges kuster. Då hansestäderna och i synnerhet lübeckarna inte ville avbryta all samfärdsel med svenskarna, sträckte sig kriget även till dem (1510). De företog fruktansvärda härjningar på Danmarks öar och kuster, men efter ett betydande nederlag i slaget vid Bornholm sommaren 1511 slöt de fred i april 1512.
Hans avled på Aalborghus den 20 februari 1513 och ligger begraven i S:t Knuds kirke i Odense; en präktig minnesvård restes över honom av hans änka.
Hans som person
Hans sägs ha varit en verksam och klok konung, i det att han var flitig och arbetsam i sin inre styrelse, och försiktig och fredsvänlig i den yttre politiken. Han ska ha däremot ha varit modig och fast såväl i underhandlingar som i strid, när det gällde att hävda vad han ansåg som sin rätt. Han skapade den danska flottan och försökte på alla sätt inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga deras inflytande i Norden. Dessutom försökte han främja borgarståndets utveckling. Han ska ha varit glad och kvick i umgänget samt enkel i sina levnadsvanor. Han sägs även ha varit ädelmodig mot sina fiender och givmild mot sina vänner.
Väl klagade adeln efter hans död över flera brott mot handfästningen, och han ska även ha gjort sig skyldig till enstaka handlingar, föranledda av misstänksamhet och våldsamhet (till exempel avrättningen av räntmästaren Anders och framfarten mot rikshovmästaren Poul Laxmand). Det väckte också förargelse att han 1501-1510 ska ha haft ett utomäktenskapligt förhållande med adelsdam, Edle Jernskjæg, även efter hennes giftermål.
| Företrädare: Kristian I |
Kung av Danmark 1481-1513 |
Efterträdare: Kristian II |
| Kung av Norge 1483-1513 (Interregnum 1481-1483) |
||
| Företrädare: Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
Kung av Sverige 1497-1501 |
Efterträdare: Sten Sture den äldre (riksföreståndare) |
|
||||||||||||||||||||||
_Roi_de_Su%C3%A8de,_de_Danemark_et_de_Norv%C3%A8ge_.svg){kind=small}
Referenser
Noter
- ↑ Svenska kungliga valspråk, Lars O. Lagerqvist, Nils Åberg, Kenneth Andersson, Vincent Förlag, Stockholm 1996 ISBN 91-87064-13-8 s. 5
- ↑ Caspar Paludan-Müller De første Konger af den Oldenburgske slægt Reitzels, Köpenhamn 1874 s. 131; även danska WP som här
- ↑ 3,0 3,1 Wilhelm Karl von Isenburg Stammtafeln zur Geschichte der Europäischen Staaten II Marburg 1965 tabell nr 72
- ↑ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent Förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN: 91-87064-43-X s. 26
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
