Svenska sagokungar
Från Rilpedia
Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat. Ofta är dessa källor dessutom fyllda med mytologiskt material som gör sanningshalten än mer svårbedömd. Sådana tveksamma källor är allt som finns för Sveriges historia före ungefär år 900, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Historia Norvegiæ och Gesta Danorum brukar betraktas som sagofigurer. Den första kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll.[1]
Innehåll |
Ynglingaätten och andra regenter
Det påpekas ofta av svenska historiker att dessa kungar är helt mytiska och utan verklighetsgrund. När det handlar om Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils finns det flera någorlunda samstämmiga källor som nämner dessa kungar. Vilket mått av historicitet som tillskrivs dem beror därför på hur man värderar de olika källorna.
I boken "Om Sveriges rikes uppkomst" argumenterar arkeologen Birger Nerman (1888-1971) för att flera av sagokungarna existerat.[2] Nermans slutsatser tas dock inte på allvar av de flesta av dagens arkeologer och historiker. Hans övriga slutsatser om den allra äldsta svenska historien motsägs dessutom grundligt av dagens forskningsrön.
- Gylfe
- Oden
- Njord
- Frej (Yngve-Frej, efter vilken ättens namn tagits)
- Fjölner
- Svegder
- Vanlande
- Visbur
- Domalde
- Domar
- Dygve
- Dag den vise
- Agne
- Erik och Alrik
- Yngve och Alf
- Hugleik
- Hake
- Jorund och Erik
- Ane (eller Aun)
- Halvdan
- Ale den starke
- Egil (eller Angantyr)
- Ottar Vendelkråka
- Ale den uppländske
- Adils
- Östen (Eystein)
- (Sölve)
- Yngvar
- Bröt-Anund
- Ingjald Illråde
Skjöldungar och Ragnar Lodbroks ätt
Dessa kungar ersatte Ynglingaätten och från och med Randver så började egentligen Munsöätten. Denna senare ätt har dock uppkallats efter Björn Järnsida.
Munsöätten
Dessa kungar figurerar i flera olika källor såsom, till exempel Hervarar saga, Rimbert och Adam av Bremen där det finns ett fåtal skillnader. Innan man beslutar att dessa källor är varandra motstridiga bör man ta ställning till frågan om olikheterna inte beror på den nordiska och germanska traditionen att välja två bröder till kungar samtidigt. Det kan vara så att källorna bara redogör detaljerat för detta system när det var osämja mellan bröderna (Björn på Håga och Anund Uppsale) eller allvarliga problem med tronföljden (Erik Segersäll och Styrbjörn Starke). De som argumenterar för att dessa kungar skall inräknas i den säkerställda regentlängden kan alltid åberopa som bevis att Olof Skötkonung skall ha yttrat att han var den tionde kungen i Uppsala av samma släkt. Värt att notera är också att det hävdas att kungaämbetet innan Erik Segersäll snarare var av religiös karaktär (som ledare för blotet i Gamla Uppsala) än världslig vilket återspeglas i turbulensen under Inge den äldres tid vid makten.
- Björn Järnsida (sent 700-tal - tidigt 800-tal)
- Erik Björnsson, möjligen samregerande med brodern Refil (tidigt 800-tal)
- Erik Refilsson (tidigt 800-tal)
- Björn på Håga (ca 829 - ca 831), samregerade med Anund Uppsale
- Olof, (mitten av 800-talet), regerade 854, troligen också samregent med:
- Erik Anundsson (Erik Emundsson eller Erik Väderhatt?, sent 800-tal, eventuellt död 882)
- Ring, (ca 910 - ca 940), regerade 935 och 936
- Erik Ringsson, (ca 940 - ca 950)
- Emund Eriksson, (mitten av 900-talet)
- Björn Eriksson (andra halvan av 900-talet)
- Olof Björnsson (ca 970-975), samregerade med: Erik Segersäll (ca 970-995) som anses historiskt belagd.
Tronföljden, som med början i Erik Segersäll anses historiskt belagd, fortsätter härefter i artikeln Lista över Sveriges regenter.
Referenser
- ↑ Thomas Lindkvist: The Cambridge History of Scandinavia, 2003 "Kings and provinces in Sweden",, sid. 223. ISBN 0521472997.
- ↑ Birger Nerman: Det svenska rikets uppkomst, Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm 1925. Libris 28110; citerad på Wikiquote.
Externa länkar
- Ynglingaättens kungar i Fotevikens Museums databas.
- Wikimedia Commons har media som rör Svenska sagokungar
