Olof Skötkonung
Från Rilpedia
Olof Skötkonung, född omkring 980, död sannolikt under vintern 1021-1022, var kung av Sverige cirka 995-1022.
Han var son till Erik Segersäll och Sigrid Storråda. Olof är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland. Han var den förste sveakung som döptes och förblev kristen. Olof Skötkonung var dessutom först med att prägla mynt i Sverige. Det faktum att han lät prägla mynten i Sigtuna tyder på att han hade sin maktbas i Mälardalen och det är i egenskap av svearnas kung som han omnämns i källorna. I slutet av sitt liv blev han dock avsatt av svearna och tvingad att regera över enbart Västergötland som lydkung åt sin son Anund Jakob.
Innehåll |
Krig med Danmark och Norge
I början av sin regering låg Olof Skötkonung i krig mot den danske kungen Sven Tveskägg, vars rike hans far Erik Segersäll hade regerat över en kort tid, och som Olof gjorde anspråk på. Men kriget avslutades med att Olof erkände Sven Tveskägg som kung av Danmark, och den senares giftermål med Olofs moder Sigrid Storråda ledde till ett närmande. Tillsammans med Sven Tveskägg och norska upprorsmän deltog Olof i slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olav Tryggvasson. Som en följd av denna seger delades Norge mellan de två kungarna och Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag, länder som han dock under de fortsatta striderna mot norrmännen senare förlorade. Från och med 1015 gjorde nämligen Olav Haraldsson framgångsrikt anspråk på Norges krona och lyckades döda Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän. Jämtlänningarna lyckades han dock trots flera försök inte förmå att bryta med Olof Skötkonung.
Kristnandet
Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men återföll senare till hedendomen. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa (numera kallad S:t Sigfrids källa) i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som ska ha blivit Skaras förste biskop.
Källäget är dock problematiskt och det finns inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte sveakungen. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till. Problemet med Sigfridslegenden är att det är en tendentiös källa som är avsedd att framställa Sveriges då yngsta stift (Växjö) som det äldsta.[1] Alla uppgifter som går att kontrollera har också visat sig vara felaktiga. T.ex. finns det ingen ärkebiskop Sigfrid av York.[1]
Enligt Adam av Bremen skall istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 och tillika varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. En missionär vid namn Sigfrid skall visserligen ha kommit till Sverige, men först 1016.[2] Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en engelsk missionär, inte av en representant för Hamburg-stiftet. Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne. Men denne anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019, vilket bedöms som alldeles för sent för att han skall komma ifråga. Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonung var den engelske missionären Sigurd, som var verksam i Olav Tryggvassons hird innan han trädde i svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till, och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden.
Det enda som källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, d.v.s. Kinnekulle i Västergötland, i Västgötalagens kungalängd preciserat till Husaby källa. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Bruno av Querfurt berättade att en kristen furste döptes detta år. Det kan visserligen inte uteslutas att Bruno syftade på någon okänd vendisk furste, men möjligen var det just Olof Skötkonung som avsågs. Det bör även nämnas att mynt med kristna motiv präglades i Olof Skötkonungs namn redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för kristendomen mycket tidigt.
Skara stift
En viktig insats för Sveriges kristnande var att Olof Skötkonung tillät att landets första biskopssäte inrättades i Skara 1014. Västergötland hade kristnats under andra halvan av 900-talet och fungerade som de kristna prästernas inkörsport till Sverige. Resor över Östersjön undveks av Hamburg-stiftets präster på grund av det omfattande sjöröveriet och man valde därför den omständliga landvägen längs nuvarande Sveriges västkust och sedan genom Väster- och Östergötland för att ta sig till Mälardalen (även de djupa skogarna Tiveden och Kolmården var farliga). Valet av Skara som stiftsstad framför Sigtuna, som hade varit en kristen stad ända sedan dess grundläggande på 970-talet, behöver inte enbart ha berott på att Västergötland var det första landskapet som blev kristnat. En tänkbar förklaring är att Olof Skötkonung ogärna ville underordna sig den tysk-romerske kejsaren, vars intressen ärkebiskopen av Hamburg-Bremen företrädde. Av samma anledning gynnades engelska missionärer.
Myntning och stadsgrundande
Olof Skötkonung är den förste som låtit slå mynt i Sverige, vid ungefär samma tidpunkt som de första norska mynten slås, liksom de första danska med kungabild och inskrifter. I alla tre fall tycks det vara fråga om en och samma mästare, Godwine, som tydligen invandrat från England På Olofs mynt omnämns han först som "Olof, kung i Sigtuna", men senare som "Olof svearnas kung". Vid samma tid grundades nämligen städer i de tre rikena, städer som låg i utkanten av kungens maktområde, möjligen i syfte att stödja de kristna kungarnas ambitioner i hedniska områden. Staden som Olof (eller möjligen fadern Erik) grundade var alltså Sigtuna, där även myntningsverkstaden fanns – man har där hittat en myntstamp. En av stamparna som nyttjats i denna verkstad hade dock inte inskriften Olof, utan Knut, vilket har lett till spekulationer om att Knut den store en tid styrde i staden, även om det lika gärna kan vara ett misstag i likhet med ett flertal andra.[3]
Olof Skötkonungs avsättning och sista år
Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen skulle Olof Skötkonungs kristna tro ha lett till missnöje bland hedniska svear, som avsatte honom och i stället tillsatte hans (lika kristne) son Anund Jakob som kung. De sista åren av sitt liv var han därför kung över enbart Västergötland som han själv hade fått välja av svearna. Snorre Sturlasson anger dock ett annat motiv till svearnas beslut. Enligt honom skulle orsaken ha varit missnöje med Olof Skötkonungs långvariga krig mot Norge vilket hade lett till att länderna på andra sidan Östersjön hade frigjort sig från svearnas välde. Snorre angav Olof Skötkonungs ovilja att lyssna på goda råd som en anledning till att Upplands lagman Torgny, tillsammans med sin västgötske kollega Emund och Västergötlands jarl Ragnvald, förmådde svearnas ting att avsätta honom som kung och i stället insätta sonen.[4] Olof Skötkonung skulle därefter ha fått Västergötland med bibehållen kungatitel som ett slags underhållslän med Anund Jakob som överkung. Det dröjde dock inte länge innan far och son försonades och Olof Skötkonung tilläts regera som medkung till Anund Jakob fram till sin död vintern 1021-1022. Adam av Bremen anger, sannolikt felaktigt, att Olof skulle ha dött på 1030-talet.
En uppgift om att Olof skulle ligga begravd i Husaby i Västergötland härstammar från 1740-talet och är lika obevisbar som de 100-200 år äldre uppgifterna att han är begravd i Skara eller Linköping. Den utpekade graven i Husaby är inte tillräckligt gammal för att vara hans.
Namnet Skötkonung
Det finns många olika förklaringar till namnet Skötkonung. En tolkning går ut på att det syftar på en kvinnas sköte och att Olof föddes genom kejsarsnitt eller att han blev vald till kung redan innan han hade fötts. Skötkonung kan även ha betydelsen samlare. Om det ursprungligen var skotkonung kan det ha syftat på att han tillbringat en viss tid i Skottland. Tolkningar med mer kontroversiella slutsatser är att det skulle ha varit dialektalt för Götkonung eller ursprungligen ha varit Skattkonung med betydelsen lydkung (i så fall under den danske kungens överhöghet). Ingen av dessa tolkningar kan emellertid ledas i bevis eller ens stödjas av antydningar i källor. De baseras enbart på tolkningar av själva ordet skötkonung.
Tolkningen Skattkonung med betydelsen myntkung kan däremot bedömas som sannolik eftersom Olof Skötkonung var den förste kung som präglade mynt i Sverige. En annan betydelse av tolkningen Skattkonung som dock inte kan bevisas är att Olof kan ha varit först med lösen för ledung, när den uteblev, vilket också senare omvandlades till skatt.
Slutligen finns det en tolkning som utgår från det faktum att namnet Skötkonung inte uppträder i någon källa förrän i slutet av 1200-talet, och då i källor som omnämner att han gav mark i gåva till Skara stift. Skötkonung kan ha haft betydelsen gåvokung och varit en konstruktion från slutet av 1200-talet i syfte att stärka Skara stifts anspråk på tidigare kunglig mark. Det enda tillnamn som förekommer i en källa före slutet av 1200-talet är från Snorre Sturlassons Heimskringla. Snorre behövde skilja Olof Skötkonung från de norska kungarna Olav Tryggvasson och Olav Haraldsson och kallade därför honom för Olav den svenske.
Äktenskap
- Estrid, en slavisk (obotritisk) furstedotter.
Barn
- Med Estrid:
- Anund Jakob
- Ingegerd, kievsk storfurstinna
- Med älskarinnan Edla:
- Astrid, norsk drottning
- Emund den gamle.
| Företrädare: Erik Segersäll |
Sveriges regent cirka 995–1022 |
Efterträdare: Anund Jakob |
|
||||||||||||||||||||||
_(selon_Gelre).svg){kind=small}
Källor
- Hagerman, Maja: Spåren av kungens män, Rabén Prisma, Stockholm 1996. ISBN 91-518-2927-4.
- Harrison, Dick: Jarlens sekel, Ordfront förlag, Stockholm 2002. ISBN 91-7324-999-8.
- Henrikson, Alf: Svensk historia, Bonniers, Stockholm 1963. ISBN 91-0-046394-9.
