Hamburg-Bremen
Från Rilpedia
Ärkebiskopssätet i Hamburg-Bremen etablerades 831 i Hamburg som det karolingiska tysk-romerska rikets missionsutpost mot norr och öster, men fick 845/847 dras tillbaka till det säkrare Bremen, som sedan 787 varit biskopssäte grundlagt av Karl den Store, men nu slogs samman med Hamburgsstiftet.
Ärkebiskopen i Hamburg-Bremen kom att spela en stor, om än möjligen överdriven, roll som maktfaktor i samband med kristnandet av Skandinavien. Hamburg-Bremen representerade ett inflytande från det tyska kejsardömet som i synnerhet de danska kungarna sökte värja sig mot. Det är bland annat ifrågasatt huruvida de biskopar för Danmark som 948 utsänts från Hamburg-Bremen till Slesvig, Ribe och Århus i verkligheten kunde etablera sig i dessa städer, även om en mera dominerande åsikt är att kristendom och kristen mission tolererades i Danmark under 900-talet.
Som ett led i stridigheterna kring enandet av Danmark lierade sig Sven Tveskägg med Ärkebiskopen av Canterbury, och särskilt Norge och Skåne kom under inflytande av missionärer från England. Ännu år 1060, när den danska kyrkan fick en ny stiftsindelning, hade Lund nära relationer med Canterbury medan biskopen Egino i Dalby, en och en halv mil österut, lydde under Hamburg-Bremen. Lundabiskopen Henriks död 1066 sammanföll med danske kungens förlust av domänerna i England. Därmed upphörde Canterburys inflytande.
Adam av Bremen skrev sin historia om ärkestiftet Hamburg-Bremen på 1070-talet, och anses undervärdera Canterburys insatser och inflytande i Skandinavien.[1]
Fotnoter
- ↑ William Bakken (oktober 2000). ”English influences in the church in Scandinavia before 1066”. http://members.aol.com/bakken1/angsax/scanchrch.htm.
