Från Rilpedia

Ledung var en för-^{[källa behövs]} och tidigmedeltida sjömilitär försvarsorganisation, baserad på värnplikt och ledungsskatter. Ledungsorganisationen fanns i de tre nordiska rikena. I Sverige är den känd genom omnämnanden i landskapslagarna och indirekta referenser i det medeltida skattesystemet. Organisationen omfattade två huvuduppgifter, krigsledung eller "utrodd" (útróðr) och kustbevakning (wardhald).

”	"Nu bjuder konungen ut lid och ledung, han bjuder ut rodd och redskap; då skall man namnge hamn och stam och styrman och alla roddare" (Nu biuþer kunungar liþ och leþung utt, biuþær utt roþ ok reþ, þa skal næmpnæ hampn ok stampn ok styriman ok hasætæ allæ).	”
— Upplandslagen (1200-talet).

Varje gång kungen utlyste ledung skulle en vapenför man från varje hamna ställa upp vid skeppet med sköld och svärd, spjut och järnhatt, harnesk eller pansar och båge med tre tolfter pilar. Vapnen kallades folkvapen, och skulle alltid hållas beredda i händelse av krigshot, vilket kallades landvärn.

Ett hundare skulle ställa upp med 100 man och fyra stridskepp, också kallade snäckor, vilka användes under ledungen.

Folklanden i Svearike: Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland utgjordes av åtta, tio, respektive fyra hundare. Från upptagningsområdet 22 hund eller hundare fick man alltså ihop cirka 2200 soldater fördelade på omkring 88 stridssnäckor. Därtill kom kustområdet Roden (vilket sträckte sig in i mälaren). Namnet av det finska landskapet Satakunda (fi: Satakunta) är direkt finsk översättning av ordet hundare och det spekuleras att någon form av ledung fanns också i det medeltida Finland.

Varje skepp hade alltså tolv gånger två roddare, totalt tjugofyra, och en styrman, som möjligen var befälhavare.

Med på skeppet kanske också var en bryte som ansvarade för kosthållning och matlagning, (han "bröt" brödet) och möjligen kom han från ortens husby där kanske också skeppen normalt låg skyddade.

Norge hade ett liknande indelningsystem, som kallades fylken.

Ledungsflottan seglade, enligt Södermannalagen vid pingst.

Om man inte ställde upp med skepp och roddare fick man böta, och denna böter kan ha varit den första skatten. Alltså behövdes ingen ledung, fick man betala kontant: tre marker för en hamna, och fyrtio marker för ett skeppslag.

Huvudkällan till ledungarna och hur de organiserades är de medeltida landskapslagarna. Äldre forskning antog ofta att lagtexterna beskrev faktiska förhållanden såsom dessa tog sig ut. I vilken grad en lagtext beskriver faktiska förhållanden kan dock vara svårt att veta.^{[källa behövs]} I äldre forskning (till exempel Hafström, se källor nedan) menade man dessutom att ledungsorganisationen tillkommit tidigt och hade rötter bakåt, till förhistorisk tid. Samtida arkeologer och medeltidshistoriker menar istället att ledungsorganisationen tillkom senare. Ledungen omnämns till exempel inte på några runstenar.^{[källa behövs]}

Källor

• Gerhard Hafström: Ledung och marklandsindelning. Uppsala 1949.
• Judith Jesch: Ships and men in the late Viking Age. Woodbridge 2001.
• Niels Lund: If the Vikings knew a leding – what was it like? The 12th Viking Congress. Stockholm 1994.
• Per Nyström (historiker): Feodaltidens lagar. Historia och biografi, artiklar och essäer 1933-1989. Lund 1989.
• Björn Varenius: Han ägde bo och skeppslid. Om rumslighet och relationer i vikingatid och medeltid. Umeå 1998.

Se även

• Rote