Rote
Från Rilpedia
Rote är ett begrepp som under mycket lång tid i Sverige används för flera företeelser inom olika sammanhang. Första gången termen dyker upp är under 1500-, 1600-talet då det avser en militär underavdelning av en fänika eller ett kompani. Roten bestod av 6-10 man under befäl av en rotemästare. Fyra rotar bildade ett korpralskap.
1682 införde Karl XI generalindelningsverket och det ständiga knektehållet. Detta innebar att landet delades in i små administrativa områden som alla skulle ha minst en knekt. De gårdar som ingick i området tvingades att förse och underhålla en soldat för den indelta armén med ett soldattorp. Invånarna i gårdarna kom att kallas rotebönder eller rotehållare och personen som tog hand om soldattorpet kallades rotemästare. Se: rotering. Denna militära form användes fram till 1901 då nuvarande försvarsreform infördes.
Med uttrycket tjänsten på roten avsågs i den indelta armén de övningar och den kontroll av vapen och utrustning, soldatens uppförande och disciplin som förekom när inte förbanden var sammandragna till övningsläger, kommenderingar eller krigstjänst.
I städerna blev termen med tiden närmaste synonymt med stadsdel. I Stockholm delades staden in i rotar enligt rotemanssystemet mellan år 1878-1926. I varje rote levde cirka 10000 invånare. En roteman eller ett roteombud var en tjänsteman ansvarig för folkbokföring och att mantalsföra alla inflyttningar och utflyttingar för alla fastigheter som roten omfattade.
Denna administrativa indelning kom att överföras även på olika sociala verksamheter och inom kyrkan. En socken delades in i ett antal rotar som hade ansvar för vissa aktiviteter som utöver soldatrote även omfattade husförhörsrote, fattigrote, postrote, skjutsningsrote etc. Detta syftade på att skapa jämnstora grupper som de olika bördorna kunde fördelas rättvist på. En person som underhölls av en fattigrote kallades rotehjon.
Begreppet rote används fortfarande inom viss föreningsverksamhet och kyrkan.
