Karl XI

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Karl XI
Kung Carl XI av Sverige
Regeringstid	13 februari 1660-5 april 1697 (förmyndarregering till 18 december 1672)
Kröning	28 september 1675
Valspråk	In Jehovah sors mea, ipse faciet ("I Gud mitt öde, Han skall göra det") Factus est Dominus protector meus ("Herren är vorden min beskyddare")
Ätt	Pfalz
Gemål(er)	Ulrika Eleonora d.ä. (6 maj 1680-26 juli 1693)
Barn	Hedvig Sofia Karl XII Gustaf Ulrik Fredrik Karl Gustaf Ulrika Eleonora d.y.
Företrädare	Karl X Gustav
Efterträdare	Karl XII
Född	24 november 1655 Stockholms slott, Stockholm
Död	5 april 1697 Stockholms slott, Stockholm
Begravningsplats	Karolinska gravkoret, Riddarholmskyrkan, Stockholm

Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697, var kung av Sverige från 1660. Han var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656-1693).

Förmyndartiden

Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på Stockholms slott och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. När Karl XI föddes var fadern upptagen med sitt fälttåg i Polen och det skulle dröja ända till julaftonen 1659 innan Karl för första gången skulle få träffa sin far, i samband med den riksdag som Karl X Gustav sammankallat i Göteborg. Riksdagen öppnades den 3 januari 1660, men i slutet av januari blev Karl X Gustav sjuk. Den 12 februari skrev han sitt testamente och dagen därpå avled han. Den fyra år gamle Karl hyllades omedelbart som konung.^[1]

Karl X Gustav hade i sitt testamente utsett professor Emund Gripenhielm till sonens lärare. Utbildningen innefattade bland annat latin, franska och tyska. Kungen skulle också ha kunskaper i historia, statsrätt, geografi, astronomi, arkitektur samt krigskonst. Förmyndarregeringen höll noga reda på hur studierna gick och upptäckte snart att kungen klarade sig dåligt på grund av sin dyslexi. Kungen var blyg, hade svårt att läsa och skriva, men var duktig på att lära sig saker utantill.^[2]

1671 fick kungen börja delta i riksrådets sammanträden. Förmyndarregeringen leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp|Hedvig Elonora, och andra ledamöter var riksdrots Per Brahe, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie, riksskattmästare Herman Fleming samt riksamiral Carl Gustaf Wrangel. Det har om denna regering sagts att den hade iögonenfallande svagheter; den hade svårt att reda upp de dåliga statsfinanserna. Fjärdepartsräfsten, som beslutats 1655 bedrevs utan engagemang.^[3]

Den första regeringstiden

Karl XI blev myndig i samband med riksdagen 1672 och kunde då ta tronen i besittning. En fråga som vållade strid under riksdagen var frågan om den kungaförsäkran som Karl XI skulle avge. Adelsutskottet föreslog att kungaförsäkran skulle innehålla en garanti för adelns privilegier. En annan fråga var om kungaförsäkran skulle skydda riksrådets medlemmar om det i efterhand visade sig att riksrådets råd till kungen var dåliga. Adelsutskottet föreslog också att 1634 års regeringsform skulle stadfästas.

Inom riksrådet fanns motsättningar i frågan om hur kungaförsäkran skulle se ut, men till slut beslöt man att för kungen föreslå ett skydd mot falska anklagelser, skydd för riksrådets medlemmar samt att regeringsformen skulle stadfästas. Den första punkten vägrade kungen att gå med på. I samband med riksdagen avlämnade förmyndarregeringen en rapport av hur den förvaltat sitt ämbete. Två dagar efter att han mottagit denna gav Karl XI förmyndarregeringen full ansvarsfrihet.

Kung Karl XI 1666

Trontillträdet firades den 18-20 december 1672 och firades bland annat med en procession från Stockholms slott till Beridarebanan där Karl XI deltog klädd som en romersk fältherre.^[4] På sommaren 1673 genomförde Karl XI sin eriksgata.

Den svenska säkerhetspolitiken under förmyndartiden hade utmärkts av ambitionen att hindra Danmark att bli medlem i någon koalition av stormakter som skulle kunna hota Sverige. Det främsta hotet var, ansåg man, att Danmark skulle gå i förbund med Frankrike. Detta skulle kunna ge Danmark möjlighet att återerövra sina östra landsdelar men även hota Holstein-Gottorps suveränitet, något Sverige hade förbundit sig att försvara. Ytterligare ett hot var Nederländerna som hade en helt dominerande ställning vad gällde handeln på Östersjön.

Sverige var tillsammans med Frankrike och den tysk-romerske kejsaren garant för den westfaliska freden. För att blockera eventuella franska expansionsplaner ingick Sverige 1668 en trippelallians med England och Nederländerna. Inom riksrådet fanns olika åsikter om hur den svenska utrikespolitiken skulle gestaltas. Magnus Gabriel De la Gardie ville ha närmare band med Frankrike medan Johan Gyllenstierna förespråkade närmare band med England, Nederländerna och den tyske kejsaren. När den engelske kungen Karl II genom fördraget i Dover 1670 överraskande gick i förbund med Frankrike blev detta sista alternativ dock överspelat.

1672 ingick Frankrike och Sverige förbund. Frankrike lovade att årligen betala Sverige 400 000 riksdaler i fredstid och 600 000 per år vid krig. Sverige förband sig att hålla fred i Tyska riket och att hålla de tyska staterna utanför ett krig mellan Frankrike och dess motståndare Nederländerna och Spanien. Det sista skulle ordnas genom att Sverige skulle sätta upp en armé om 16 000 man i Tyskland. Ur svensk synvinkel var motivet att man inte ville att det franska erbjudandet istället skulle gå till Danmark. En militär upprustning ansågsnödvändig i norra Tyskland för att försvara de svenska provinserna.^[5]

Sveriges dras in i de europeiska konflikterna

1672 hade det fransk-nederländska kriget inletts. I april 1674 erbjöd Frankrikes ambassadör i Stockholm att höja de årliga subsidierna till Sverige med ett avsevärt belopp mot att de svenska trupperna i Pommern ökade till 22 000 man. Detta anbud accepterades av riksrådet och kungen och Sverige började skicka trupper till Pommern.

Sverige var i stort behov av subsidierna från Frankrike, men därifrån meddelades nu att pengarna inte skulle utbetalas förrän svensk trupp hade gått in i Brandenburg. Befälhavare för de svenska trupperna i Pommern var Carl Gustaf Wrangel och i december 1674 gick trupperna in på brandenburgskt område. Den 28 juni 1675 möttes de svenska och brandenburgska trupperna i slaget vid Fehrbellin som slutade med svensk förlust.

Från svensk sida hade man försökt att ingå ett neutralitetsförbund med Danmark. Riksrådet Nils Brahe kom i slutet till Köpenhamn 1674 för att diskutera ett sådant men även för att erbjuda Karl XI:s frieri till Kristian V:s syster Ulrika Eleonora. Karl XI prioriterade ett förbund men detta motsatte sig Kristian V. I juni 1675, strax före slaget vid Fehrbellin, proklamerades förlovningen. När den svenska förlusten blev känd i Köpenhamn slog Kristian V till mot hertigen av Holstein-Gottorp, Sveriges allierade, som fängslades. Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige.^[6]

Rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie hade i juli 1675 lovat att flottan skulle kunna löpa ut inom två veckor med 40 örlogsfartyg. Det visade sig snart att flottan var i dåligt skick och att ledningen för flottan var inkompetent: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock hade aldrig varit till sjöss, inte heller de två amiralitetsråden Nils Brahe och Claes Nilsson Stiernsköld. Flottan lättade ankar i oktober men tvingades av storm vända vid Karlsöarna eftersom fartygen var i så dåligt skick.

Efter krigsutbrottet sammankallades ståndsriksdagen till Uppsala för att bevilja medel. I utbyte fick ständerna till stånd en undersökningskommission som skulle undersöka hur förmyndarregeringen och riksrådet hade styrt landet under förmyndartiden. Under riksdagen ägde Karl XI:s kröning rum den 28 september.

I april 1676 kunde en reorganiserad och upprustad flotta löpa ut, en flotta som bestod av 59 fartyg och 11 000 man. Den svenska flottan mötte den danska i vattnen mellan Bornholm och Skåne den 25 maj men inget avgörande kom till stånd den dagen. Svenska flottan drog sig tillbaka mot Kalmarsund och den 1 juni gick den danska flottan, förstärkt med fartyg ur den nederländska flottan, till anfall. Slaget vid Ölands södra udde blev en svensk förlust på grund av inkompetensen hos den svenska flottans ledning. Regalskeppet Kronan gick förlorat.

Den 27 juni 1676 landsteg danska trupper vid Ystad som snabbt erövrades. Den danska huvudstyrkan landsteg i Råå vid Helsingborg. Helsingborg och Ängelholm intogs utan motstånd, Landskrona efter belägring. De svenska trupperna, anförda av Karl XI, drog sig tillbaka mot Kristianstad. Efter hårda strider erövrades även den staden av de danska trupperna.

Med hjälp av trupper som sammankallats från Sverige lyckades dock Karl XI slå tillbaka med hjälp av män sådana som Simon Grundel-Helmfelt, Rutger von Ascheberg och Fabian von Fersen samt genom militära segrar, vunna i slaget vid Fyllebro 17 augusti 1676, slaget vid Lund 4 december 1676 och slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Segrarna ökade Karl XI:s möjlighet att utöva inflytande.

Enväldets införande

Huvudartikel: Karolinska enväldet

Kung Karl XI till häst

Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med var och en av Sveriges fiender. Den slöts till följd av Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust av svenskt område. För Sveriges del hade kriget fått stora konsekvenser. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och därför gjordes en ny, utsträckt reduktion nödvändig; det förberedde enväldets införande, och det kom att för den närmaste framtiden ge den svenska politiken en fredlig och franskfientlig riktning. Det var dessa ändamål som åsyftades på 1680 års riksdag där partierna – enväldets anhängare och vännerna av högadelns makt – drabbade samman. Det hela var sannolikt en på förhand avtalad sak mellan Karl XI och hans män, och kom att beteckna en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets gamla myndighet innebar att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidevarv börjat. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag som gjorde reduktionen till kungens ensak och rev ned alla skrankor för hans lagstiftande makt betydde endast fullbordandet av den välvning, som blivit inledd 1680.

Reduktionen

Detta avsnitt är en sammanfattning av Karl XI:s reduktioner

Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn är i mångas ögon det egentligen utmärkande för Karl XI:s styrelse. Vad den stora reduktionen angår var den en naturlig följd av de stora politiska misstagen under Karl XI:s förmyndarregering.^{[källa behövs]} Denna indragning av kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag för så vitt den rörde de egentliga donationerna.

Reduktionen blev ett viktigt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve i kungens hand. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet ägnade sig Karl XI med outtröttlig flit. Överallt grep han in, även inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande.

Karl XI:s inre styrelse

Karl XI-statyn i Karlskrona.

Indelningsverket

Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av drätseln och återupprättandet av landets försvarsväsen. För fullbordandet av båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11½ miljoner daler silvermynt och en skatt på några miljoner var dessutom avlagd för oförutsedda behov. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet av det så kallade indelningsverket. Riket fick en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till de utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny – den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man –, och en örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona.

Centralisation

Statsförvaltningen ordnades på nytt och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer, som gjorde sig gällande under Karl XI:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade inte mycket att säga i regeringen. Besluten fattades av kungen efter rådplägning i en konselj, vars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Inte heller på förvaltningen i kollegierna utövade rådet något inflytande. Kungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och överlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda avdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, vars slutliga frukt blev 1734 års lag.

Erövrade danska territorier försvenskas

På försvenskningen av de erövrade dansk-norska landskapen arbetades med iver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det främsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet av svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Av mycken vikt var även återupprättandet (1682) av Lunds universitet (invigd 1668), vilken det sista kriget hade ödelagt.

1703 års bibel

För den svenska kyrkan blev Karl XI:s egen styrelse epokgörande. Denna erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag som ännu i början av 1900-talet i huvudsak gällde. Även utarbetades och antogs en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok ([1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en ny bibelöversättning; den blev inte färdig under Karl XI:s tid, men utkom 1703 och hade officiell giltighet ända fram till 1917. Karl XI understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ivrade framför allt för spridande av upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd.

Karl XI på den vita Brilliant under slaget vid Lund,
målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar samt hatt med en liten sädeskärve.

Utrikespolitik

Sveriges utrikespolitik var efter 1679 avgjort fredlig, emedan Karl XI insåg att det yttre lugnet av flera skäl var hans lands oavvisliga behov och ett villkor för genomförandet av de stora inre reformerna. Ledningen av utrikesärendena, vilka föga intresserade Karl XI, överlämnades efter Johan Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som lyckades bibehålla sig som kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin kung att småningom överge den storslagna skandinaviska politik, till vilken Gyllenstierna gett uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till Nederländerna ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de makter, vilka under Vilhelm av Oraniens ledning mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den europeiska freden och jämvikten. Trots Karl XI:s och Oxenstiernas ansträngningar stod kriget en och annan gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära att för Holsteins skull komma i fejd med Danmark vid Öresund och under det stora europeiska kriget på 1690-talet gjordes av det franska partiet under Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka Karl XI in i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den stora striden. Karl XI höll likväl fast vid Oxenstiernas politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.

Karl XI:s sista tid

Karl XI avled på Stockholms slott efter en långvarig sjukdom (cancer i bukhålan) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (modellerad av John Börjeson) restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.

Barn

Barn med drottning Ulrika Eleonora:

1. Hedvig Sofia (1681-1708), gift med Fredrik IV av Holstein-Gottorp (se även Holstein-Gottorpska ätten)
2. Karl XII (1682-1718), kung av Sverige 1697-1718
3. Gustaf (1683-1685)
4. Ulrik (1684-1685)
5. Fredrik (1685-1685)
6. Karl Gustaf (1686-1687)
7. Ulrika Eleonora (1688-1741), regerande drottning 1718-1720, gift med Fredrik I av Hessen-Kassel

Anfäder

Källor

• Göran Rystad: Karl XI – en biografi, Historiska media, Lund 2003. ISBN 91-89442-27-X. 
• Nordisk familjebok (1910), band 13, s. 961-967 (länk)

Referenser

1. ↑ Rystad (2003), s. 9-11
2. ↑ Rystad (2003), s. 19-24
3. ↑ Rystad (2003), s. 26-28
4. ↑ Rystad (2003), s. 30-35
5. ↑ Rystad (2003), s. 40-45
6. ↑ Rystad (2003), s. 54-59

Se även

• Wikimedia Commons har media som rör Karl XI
  Bilder & media

v • d • r Sveriges regenter Lista över Sveriges regenter — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten Pfalziska ätten (1654–1720) ◄ • Karl X Gustav • Karl XI • Karl XII • Ulrika Eleonora • ►