Riddarholmskyrkan
Från Rilpedia
Riddarholmskyrkan är en kunglig begravningskyrka på Riddarholmen i Stockholm. Den uppfördes till Gråbrödraklostret som Magnus Ladulås grundade år 1270 enligt klostrets diarium. Övriga klosterbyggnader revs under 1600-talet, endast rester finns bevarade. År 1807 upplöstes församlingen och kyrkan användes i princip uteslutande som grav- och minneskyrka.
Innehåll |
Arkitektur och historik
Kyrkan, som är uppförd av rött tegel, är en treskeppig hallkyrka med smalare, långsträckt, polygonalt avslutat kor. Det höga västtornet kröns av en genombruten gjutjärnsspira. Runt om kyrkan är gravkoren vidbyggda. Främst utmärker sig det Karolinska gravkoret med sitt tak i rokokostil, men även de övriga korens renässansutförande bryter av mot kyrkans ursprungliga tegelgotik. Interiören domineras av de många gravminnena, men här finns även medeltida kalkmålningar bevarade i valven.
Klosterkyrkan byggdes omkring 1280-1300 med långhus, kor och vapenhus i norr. Den ursprungliga planen var tvåskeppig, men under 1400-talets förra del omgjordes klostrets norra korsgång till sidoskepp genom upptagningar i södra långhusväggen. Före detta hade ett kapell, nuvarande sakristia, uppförts söder om långhusets östligaste travé. Under 1400-talet tillkom även en förhall i väster, som senare Johan III lät förhöja till ett torn med hög spira. Spiran ritades troligen av Willem Boy.
År 1632-1634 uppfördes det första av kyrkans vidbyggda gravkor, det Gustavianska gravkoret på korets sydsida, för Gustav II Adolf. Koret ritades av Kristian Blume i holländsk renässansstil. Under de närmast påföljande decennierna tillkom långhusets krans av gravkor. Jean de la Vallées planer för om- eller nybyggnad av kyrkan, samt hans förslag till det Karolinska gravkoret, kom aldrig till utförande. Karolinska gravkoret påbörjades 1675 efter Nicodemus Tessin d.ä.:s ritningar. Endast det underjordiska valvet blev dock färdigt och arbetet fullbordades inte förrän i mitten av 1700-talet, då efter ritningar av Carl Hårleman.
År 1811-1817 genomgick kyrkan en genomgripande restaurering under ledning av Fredrik Blom.
Efter ett åsknedslag i Riddarholmskyrkans torn den 28 juli 1835 uppstod en svårsläckt eldsvåda som varade i tre dagar. Tornspiran störtade samman och det brann i stentornet liksom i hela övre delen av själva kyrkan. Småtornen stod länge emot men föll slutligen och klockorna föll ned från sina ställningar. Man lyckades dock hindra elden att komma in i kyrkans inre.[1] Vid återuppbyggnaden av kyrkan tillkom, på initiativ av Samuel Owen, de karaktäristiska gjutjärnsspirorna med konstnärlig utformning av skulptören E.G. Göthe. En av de ursprungliga hörntornens spiror från 1830-talet står numera uppställd utanför Tekniska museet i Stockholm. Nuvarande tornspiror togs fram genom en omgjutning vid 1967-70-års restaurering.
Kyrkans sista tillbyggnad är det Bernadotteska gravkoret, 1858-1860, ritat av F.W. Scholander. Medeltida putsytor och golvnivå återställdes vid restaureringen 1914-1922, där arkitekt var hovintendenten Gustaf Lindgren. Slutkostnaden för denna renovering blev 525 000 kronor.[2]
Vapensköldar
I Riddarholmskyrkan återfinns heraldiska vapensköldar för alla avlidna serafimerriddare. De är utförda av en konstnär som av konungen är förordnad som vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och hänger under serafimerriddarens livstid bland annat i Serafimersalen på Kungl. Slottet. I samband med den särskilda en hel timme långa s.k. serafimerringningen i Riddarholmskyrkans kyrkklockor på riddarens begravningsdag överförs skölden dit och sätts på plats.
Bilder
 Vy från Gamla stan |
 |
 |
 |
 |
Källor
- ↑ Gamla Stockholm av Claes Lundin och August Strindberg (1882).
- ↑ Hvar 8 Dag - illustreradt magasin 1921-1922, Bonniers tryckeri, Göteborg 1922 s.586
Litteratur
- Henrik Roelvink: Riddarholmens kyrka och kloster : varför är Sveriges kungar begravda hos franciskanerna?, Stockholm Veritas, 2008.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Riddarholmskyrkan
|
|||||||||||
