Gustav II Adolf
Från Rilpedia
| Gustav II Adolf | |
 Kung Gustav II Adolf av Sverige |
|
| Regeringstid | 30 oktober 1611 – 6 november 1632 (förmyndarregering till december 1611) |
|---|---|
| Kröning | 12 oktober 1617 |
| Valspråk | Gloria Altissimo Suorum Refugio ("Lovad vare den Högste, de sinas tillflykt") Cum Deo et victribus armis ("Med Gud och segrande vapen") Gott mit uns ("Gud med oss") |
| Ätt | Vasa |
| Gemål(er) | Maria Eleonora av Brandenburg |
| Företrädare | Karl IX |
| Efterträdare | Kristina |
| Född | 9 december 1594 Stockholms slott, Stockholm |
| Död | 6 november 1632 Lützen, i nuvarande Sachsen-Anhalt, Tyskland |
| Begravningsplats | Riddarholmskyrkan, Stockholm |
| Namnteckning |  |
Gustav II Adolf eller Gustav Adolf den store (äldre stavning: Gustaf II Adolph, latin: Gustavus Adolphus), född 9 december 1594, död (stupad) i Lützen 6 november 1632 g.s., 16 november 1632 n.s., var Sveriges regent 1611–32. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar.[källa behövs] Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.
Barn- och ungdomsåren
Gustav II Adolf föddes på Stockholms slott den 9 december 1594 som son till dåvarande hertigen Karl (senare Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav Vasa, namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf tillhörde genom sin härstamning på mödernet från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Nassau alla släkt på mödernet med honom.
Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet. Från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Kronprinsen Gustaf Adolf fick Floda i Gagnefs kommun som hertigdöme 1610.
Gustav II Adolf närde en ungdomskärlek till Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek, liksom att längre fram (1620) gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609–1617, Gustaf Gustafsson, som av sin halvsyster Kristina blev upphöjd till greve af Vasaborg.
De första regeringsåren
Efter en kort förmyndarregering, och sedan hans kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron i december 1611, vid 17 års ålder. Han kröntes i Uppsala den 12 oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius.
Riket var i ett ansträngt läge till följd av de inre strider som ägde rum kring sekelskiftet. Gustav II Adolf hade ärvt tre krig – dels det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och dels de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, Sigismund, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran.
Gustav Adolf var i stort sett hänvisad till sig själv, då de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i Ryssland. Försvaret av Sverige i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var vida överlägsen – ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf uppbådade nya styrkor för att avvärja angreppet.
Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig Kristian IV som herre över fästningarna Kalmar och Älvsborg men hans försök att erövra Jönköping hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt.
Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad av fälttåg (i det som kallas det Ingermanländska kriget), av vilka han personligen förde två år 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa".
Det polska kriget
Det polska kriget varade, med avbrott för några vapenvilor, tolv år. Målet var att utestänga Polen från Östersjön för att göra havet till en svensk innanhav. Genom att kontrollera flodmynningarna skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel.
Denna så kallade östersjöpolitik var den ena av kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Krigets första skede rörde Livland. Efter att 1617 erövrat Pernau gick Gustav Adolf 1621 över Östersjön. Striden stod om om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden. Fortsättningen av kriget var inte lika framgångsrikt. Strider varvades med vapenvilor fram till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och erövrade Dorpat och fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i svensk besittning, liksom Nevas.
Nästa mål var erövringen av Wisłas mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Det första fälttåget, 1626, utmärktes av framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen med flera städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna det etniskt tyska protestantiska Gdańsk eller att föra över kriget till det etniska katolska Polen misslyckades, och där strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga Wisłalandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av fältmarskalk Johann Georg von Arnim, som drog bort från belägringen av Stralsund. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 äntligen gav Gustav Adolf fria händer följde ingripandet i Tyskland.
Gustav II Adolf och det civila livet
Sålunda visar Gustav Adolfs regeringstid upp en kedja av krig, alltifrån hans trontillträde ända till dess han 1630 försvinner från Sverige till den krigsskådeplats från vilken han aldrig mer skulle återvända dit. Men av detta skall man inte dra slutsatsen att han sökt dessa krig och, driven av ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull. För Gustav Adolf stod, som han en gång sade, som högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte bliva bragt ur det brusande och stormande krigets hav i den önskliga fridens hamn". Kriget kallade han "en rot till allt samhällsont, ett syndastraff". Det var sålunda de förhållanden som han ställdes inför och som han själv inte kunde kontrollera som för honom gjorde kriget till en nödvändighet. De danska och ryska krigen ärvde han från sin far, liksom konflikten med Polen, där kung Sigismund hela tiden strävade efter att återta den svenska kronan och vägrade att acceptera Gustav II Adolf som Sveriges legitime kung. När han sedermera ingrep i det trettioåriga kriget var detta för att möta det hot mot Sverige och hela den protestantiska kristenheten som den katolske tysk-romerske kejsarens framgångar utgjorde.
Att krigspolitiken inte var det väsentliga för Gustav Adolf visar klart den omsorg om Sveriges inre utveckling som han visade under sin regeringstid. Det arbete som hade grundlagts av Gustav Vasa och Karl IX kom att fullbordas under Gustav Adolf. Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, till exempel i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier – civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna – Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623, och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval.
För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa. Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bland andra Göteborg 1619, blev hävstänger för en uppblomstrande handel. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, planerade Gustav Adolf för framtiden. Han tänkte sig en plats för Sverige i den stora världshandeln och i kolonisationen av de främmande världsdelarna. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid.
Men Gustav II Adolfs regeringtid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen.
Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget
Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen.
Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig – han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön.
Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 – inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland – och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått.
Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång.
Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.
Trettioåriga kriget
I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, "av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.
Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Gartz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt an der Oder i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen.
Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan under hösten 1630 gett det första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak. Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu att endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.
Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades.
Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna.
Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech går svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegras, och Tilly blir dödligt sårad. Gustav II Adolf rycker sedan in i München och hans trupper besätter Alpernas pass. I detta läge träder Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han har i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han har jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern har förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingas nu vända sina trupper mot honom.
Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsar de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf vågar en stormning av Wallensteins befästningar, men slås tillbaka. Han försöker locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drar i stället mot norr och förbereder sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingas marschera tillbaka över Thüringerwald, och striden sammandrar sig åter till de sachsiska slätterna. Så möts Albrecht von Wallenstein och Gustav II Adolf i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma stupar Gustav II Adolf, men hans trupper vinner slaget. Ända till slutet har segern följt honom, ännu i döden segrar han.
Gustav II Adolf begravs den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.
Gustav II Adolfs mål med det tyska kriget
Vad hade Gustav II Adolf för mål med sitt och Sveriges deltagande i det tyska kriget? Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrivningen ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarkrona? Nej, därom är de nyare forskarna tämligen ense. Vad han åsyftat i Tyskland, när hans planer hunnit växa med framgångarna, var upprättandet inom riket av en fast och väpnad protestantisk sammanslutning, "corpus evangelicorum", inom vilken den svenske kungens ställning på visst sätt erinrar om huset Oraniens till de nederländska generalstaterna. Sverige, inträdande i det tyska riket som innehavare av det pommerska östersjölandet, skulle vara den nya sammanslutningens huvud- eller skyddsmakt och det svenska östersjöväldet alltså bli en borgen för protestantismens bestånd.
Gustav II Adolf som fältherre
Som härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå som en av de störste härförare som någonsin funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet av hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse visste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade därvidlag beundransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fulländade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr därigenom att små så kallade regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på Gustav II Adolfs tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på sex (i själva striden till och med på bara tre) led, rytteriet på tre led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1 000–2 000 man (den så kallade "svenska brigaden", i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200–400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i trav under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt livlig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper.
Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Fälttågen 1630–32 kommer också i alla tider att framstå som mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.
Barn
Barn med drottning Maria Eleonora:
- En dotter[1] av okänt namn död vid födseln (1621)
- Kristina Augusta (1623–1624).
- En son[1] av okänt namn död vid födseln (1625)
- Kristina (1626–1689), drottning av Sverige 1644–1654
Barn med älskarinnan Margareta Slots:
En annan älskarinna var Ebba Brahe.
Anfäder
Minnesmärken över Gustav II Adolf
Den äldsta Gustav Adolfstatyn är rest i Padua (1784; denna marmorstod restes till följd av en grundlös tradition, att Gustav II Adolf studerat vid Paduas universitet). Hans staty är också rest i Stockholm (1791, avtäckt 1796; modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque, fullständigad på bekostnad av E. Cederlund, med Johan Tobias Sergels grupp "Axel Oxenstierna och historien" med mera 1906), Göteborg (1854; av Bengt Erland Fogelberg), Bremen och i Zwinglikyrkan i Berlin (1908). I Sundsvall restes 1911 en Gustav Adolfs-staty (av Harald Sörensen-Ringi). En staty över Gustav II Adolf (i sandsten), modellerad av L. Brunow och Lange, uppsattes 1885 i en hörnnisch på rådhuset i Lützen.
I Tartu (Dorpat) restes under mellankrigstiden en staty över honom till minnet av att han grundat Universitetet i Dorpat (Academia Gustaviana). Statyn ersattes under sovjettiden med en Leninstaty, som numera fått vika för en ny Gustav II Adolfstaty skänkt av Uppsala universitet.
En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, där hjältekonungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 november 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. Byster, medaljonger och minnestavlor, ägnade åt Gustav II Adolfs minne, finns i många tyska städer, ofta anbragta på hus, som han enligt traditionen bebott under sina fälttåg.
1854 invigdes en bronsstaty av Gustav II Adolf i Göteborg, på dåvarande Stora torget, därefter kallat Gustaf Adolfs torg. Sockeln har textinskriptionen: "Åt Konung Gustaf Adolf den Store, Götheborgs grundläggare, af Stadens invånare, År 1849". Kungen firas årligen i Göteborg med en särskild bakelse på Gustaf Adolfsdagen, den 6 november.
I Vittsjö restes 11 februari 1912 en minnessten över Gustav II Adolfs räddning i slaget vid Vittsjö den 11 februari 1612. I Erfurt reste staden 1911 ett monument till minne av Gustav II Adolf och hans vistelse i Erfurt. Utanför byn Erfeiden på högra Rhenstranden snett emot Oppenheim finns en till minne av Gustav II Adolfs övergång över Rhen på kungens eget föranstaltande invid flodbädden rest, sedermera inåt landet flyttad obelisk, "Schwedensäule". I Naumburg uppsattes 1895 en minnestavla över Gustav II Adolfs vistelse i staden. Ett monument över slaget vid Breitenfeld 1631 restes där 1831. En "levande minnesvård" över Gustav II Adolf utgör för övrigt den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av slaget vid Lützen bildade "Gustaf Adolfsföreningen". Torg uppkallade efter Gustav II Adolf finns i Göteborg, Malmköping (Flens kommun), Helsingborg och Stockholm (se Gustav Adolfs torg).
År 1992 restes en staty över Gustav II Adolf framför Åbo hovrätt, som fick sina privilegier 1623. Detta är den enda statyn i helfigur över en svensk konung i Finland.
Det länge i Wiens vapenmuseum förvarade älghudskyller, som Gustav II Adolf bar i slaget vid Lützen, överlämnades 1920 å österrikiska regeringens vägnar till svenska staten som en gärd av erkänsla för svensk livsmedelshjälp till staden Wien åren 1918–1920 och för mottagandet i Sverige av österrikiska "krigsbarn". Kyllret förvaras nu i Livrustkammaren.
Galleri
 Kungamötet av Edvin Öhrström framför rådhuset i Halmstad. Statyn placerades 1952 och skall visa kungamötet på Halmstads Slott 1619 mellan Gustav II Adolf och Kristian IV av Danmark. |
 Gustav-Adolf-Gedänkstätte i Lytzen |
 Gustav Adolfs byst på campus, Gustavus Adolphus College, St. Peter, Minnesota |
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Gustav II Adolf
Källor
- ↑ 1,0 1,1 Riddarholmskyrkan ställde 2007 ut de dödfödda barnens kistor i det Gustavianska gravkoret och de är avbildade hos Find-A-Grave
|
||||||||||||||||||||||
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
