Nya Sverige
Från Rilpedia
| Svenska kolonier |
|
| Sveriges historia |
|
|
Nya Sverige, (på engelska New Sweden), var en svensk koloni i Nordamerika som existerade under åren 1638-1655. Den svenska kolonin var belägen på ömse sidor om floden och viken Delaware samt omfattade delar av de nuvarande USA-delstaterna Delaware, New Jersey och Pennsylvania.
Innehåll |
Förberedelserna
År 1626 hade Gustav II Adolf, på förslag av Willem Usselinx, stiftaren av ett holländsk-västindiskt kompani, utfärdat privilegier för det i Sverige upprättade Söderkompaniet, som ensamt i Sverige skulle äga rätt till handel och kolonisation i de övriga världsdelarna. Eftersom de ekonomiska och politiska förhållandena hindrade utförandet av de storartade planer man avsett, såväl med detta kompani som med en förnyad form av detsamma, gav rikskanslern Axel Oxenstierna upphov till det företag, som ledde till bildandet av kolonin Nya Sverige. Under ett besök i Nederländerna 1635 kom Oxenstierna i beröring med en köpman i Amsterdam, Samuel Blommaert. Denne jämte Peter Spiring, en holländare i svensk tjänst, samt tysken Peter Minuit, före detta guvernör i holländsk-västindiska kompaniets koloni Nya Nederländerna, gjorde tillsammans upp planen till den påtänkta kolonisationen.
Kolonins upprättande
På våren 1637 framlade Minuit i Sverige förslag till anläggande av en koloni vid floden Delaware. Sedan de tre Oxenstiernorna i regeringen jämte Klas Fleming och Spiring tecknat sig för halva utredningssumman (andra hälften skulle anskaffas av de holländska deltagarna), kunde den första expeditionen utrustas. Den bestod av de två fartygen Kalmar nyckel och Gripen. Fartygen, med besättning och varor från Nederländerna, lämnade hösten 1637 under Minuits befäl Göteborg och ankom till Delawarefloden i mars 1638. Där inledde Minuit underhandlingar med indianstammen Lenape och gjorde 29 mars 1638 det första landköpet, omfattande en sträcka av högra (västra) flodstranden ifrån flodens mynning (nuvarande Bombay Hook) till bifloden Schuylkill (söder om staden Philadelphia), dock utan någon bestämd gräns inåt landet. Som utgångs- och medelpunkt för den blivande kolonisationen anlade Minuit på ett näs vid en av Delawares bifloder i närheten av nuvarande staden Wilmington en skans, kring några trähus, vilken fick namnet Fort Kristina (Fort Christina) efter Sveriges dåvarande drottning. Med holländarna, som tidigare haft nybyggen på samma sida om floden och på dess östra sida ännu ägde ett fäste, Fort Nassau, samt med engelsmännen i det innanför liggande Virginia uppstod visserligen redan från början förvecklingar, men på det hela taget stördes inte den svenska kolonins utveckling i någon större grad.
Med indianerna idkade de svenska kolonisterna under hela tiden ett synnerligen fredligt umgänge och livligt varuutbyte. Sedan Minuit ordnat förhållandena i den lilla kolonie, begav han sig mot Europa, anlöpte den västindiska ön S:t Christopher och blev under ett besök på ett holländskt fartyg där med detta stormdriven och avhördes aldrig mer. De båda svenska fartygen fortsatte hemresan till Sverige. Det gällde nu för Sverige att fullfölja det av främlingar påbörjade företaget, och under de närmaste åren visades stor iver för detta. De holländska deltagarna i kompaniet löstes ut, regeringen tvingade förrymda knektar och brottslingar att utvandra, och ett nytt kompani (Västindiska/Amerikanska Nova-Sueciakompaniet) bildades, vilket fick monopol på tobakshandeln. Genom dessa åtgärder kom ett par nya expeditioner till stånd. En av dessa (den andra i ordningen) medförde kolonins förste guvernör, löjtnant Peter Hollender, som gjorde nytt köp av land norrut.
Johan Printz
Med den fjärde expeditionen, som avgick 1643, medföljde Johan Printz som ny guvernör. Han försågs med en vidlyftig instruktion; en fullständig "stat för guvernementet" uppgjordes, med både militära eller andra myndigheter, inklusive skarprättare. En storartad ansats gjordes för kolonins framtid. Printz' guvernörstid, 1643-1653, var också koloniens "storhetstid", ävem om den var rik på prövningar för kolonisterna och innefattade förvecklingar med holländarna, förorsakade i ej ringa mån av guvernörens hänsynslöshet.
Till skydd för kolonin skyndade sig Printz att anlägga dels nya skansar, som Nya Göteborg (nuvarande Tinnicum) och Nya Korsholm på västra stranden samt långt söderut på östra stranden Älvsborg (nuvarande Elsinboro, New Jersey), dels anlades flera mindre nybyggen, blockhus och dylikt (Nya Vasa, Mölndal, Uppland m.fl.), allt för att skaffa svenskarna ensamt herravälde över floden samt de vanliga handelsvägarna från den inåt landet. Där bosatte sig de efter hand ankommande kolonisterna, där de ägnade sig åt sädes- och tobaksodling, jakt och handel med indianerna. 1644, 1646 och 1647 gick också expeditioner fram och tillbaka mellan kolonin och moderlandet, medförande åt Nya Sverige åtskillig hjälp, som väl behövdes, och åt Sverige åtskilliga laster av tobak och pälsvaror. År 1647 blev emellertid av ödesdiger betydelse för den svenska kolonin; under det året utnämndes till guvernör i den holländska grannkolonien Nya Nederländerna Peter Stuyvesant, med vars ankomst holländarnas övervikt började göra sig gällande.
Stor oenighet uppstod snart mellan de båda kolonierna och deras styresmän, särskilt med anledning av ett nytt landköp av Johan Printz. Stuyvesant å sin sida anlade en ny skans, Fort Casimir (nuvarnade New Castle), på västra sidan av Delaware, ett stycke söder om Fort Kristina, varigenom uppseglingen till det svenska området kunde försvåras eller helt hindras. Till svenskarnas underlägsenhet bidrog också, att en följande expedition hemifrån helt och hållet förolyckades och att man på lång tid inte hörde av hemlandet. Härigenom råkade Printz och Nya Sverige slutligen i så stort trångmål, att han, utan att avvakta begärt entledigande och utsänd medhjälpare, lämnade kolonin i slutet av 1653. Innan han kommit hem, hade emellertid en ny expedition utgått från Sverige, medförande den äskade hjälpen och en ny guvernör, Johan Risingh.
Kolonins beståndsdelar
Alternativa namn inom parentes
Från söder uppför Delawarefloden: Fort Nya Elfsborg (Älvsborg), Fort Casimir (holländska: Fort Casimir-Nieuw Amstel, svenska: Fort Trinity-Trefaldighet eller Trefaldighetsskansen), Fort Kristina (Fort Christina), Swedesboro, Nya Stockholm, Fort Uppland (Fort Mecoponacka), Nya Göteborg (Nya Gotheborg), Fort Nassau, Fort Nya Korsholm, Nya Vasa (Nya Vaasa), Fort Mölndal (fort Molndal) och Torne.
Kolonisternas ursprung
Kolonisterna kom från hela det svenska riket. En mot slutet av kolonins existens ökande andel var finnar och skogsfinnar. På skeppet Mercurius som avseglade till kolonin 1655 var hela 92 av de 106 passagerarna listade som finnar. Skeppets kapten Johan Papegoja var tvungen att skaffa en finsk tolk [1]. Beeckman, som var Stuyvesant's representant i Altenna (tidigare Fort Christina), omtalade i 1662, att "sexton eller aderton familijer, mest finnar" bodde i hans område. Till finnarnas överrepresantation bidrog, att Sverige ville minska den finska befolkningen i själva Sverige, och att finska kriminella och förrymda soldater gärna sändes till Nya Sverige.[2]
Johan Risingh
I maj 1654 ankom dennes fartyg till Delaware och kastade ankar utanför Fort Casimir, vilket Risingh snabbt intog, varigenom han redan i början ställde sig på fientlig fot med holländarna. Risingh hade nu övertagit guvernörskapet efter Johan Papegoja, Printz' måg och far till Bernt Papegoja, som denne förordnat till sin ställföreträdare. Han trodde sig till en början kunna stärka sin ställning genom att ställa sig väl med indianerna. Han höll med dem sammankomster, på vilka de gamla landköpen förnyades. Då han i juli 1654 sände hem sitt fartyg, medföljde med detta en rapport, som visar både med vilken iver han tagit sitt kall och vilka förhoppningar han hyste om koloniseringsföretaget. Det blev emellertid av kort varaktighet. Visserligen åstadkoms i Sverige genom förnyad iver och genom åtskilliga förmåner och privilegier åt såväl utvandrare som delägare i kompaniet en ny expedition. Det ena av expeditionens fartyg seglade dock in i Hudsonfloden i stället för i Delawareviken och togs då i beslag av holländarna. Och medan man hemma i Sverige ansträngde sig av alla krafter för att åstadkomma en ny expedition, till vilken emellertid alla förberedelser drog långt ut på tiden, beslöt holländska västindiska kompaniet att i ett enda slag tillintetgöra den svenska kolonin. Holländarnas plan lyckades, innan den nyssnämnda expeditionen hann fram.
Kapitulationen
Under sommaren 1655 genomfördes i Nya Nederländerna omfattande rustningar såsom inför ett stort krigsföretag. En armé av 600-700 man samlades på en flotta av 7 fartyg, av vilka det största förde 36 kanoner och 200 man. En allmän faste- och bönedag utlystes till helgande av krigsföretaget, och så seglade den väldiga flottan 31 augusti in i Delawareviken. Företaget inleddes lyckligt med Fort Casimirs (detta kallades av svenskarna Trefaldighetsskansen) kapitulation (en del av den 47 man starka besättningen blev "rebellisk" och måste avväpnas). Därefter började holländarna belägra Fort Kristina. Besättningen, 30 man, kunde naturligtvis inte vara särdeles hågad för strid, men icke dess mindre ansåg Risingh sig böra föra ett stolt språk. Underhandlare gick fram och tillbaka, tills belägringsverken var fulländade och kanonerna riktades mot vallarna, då i september skansen kapitulerade. Guvernören jämte åtskilliga av de svenska ämbetsmännen återvände hem, och kolonin var från den tidpunkten förlorad som svensk besittning, trots åtskilliga försök att på diplomatisk väg söka återfå den.
Kolonisternas kontakter med moderlandet
För de svenska och finska kolonisterna, vilkas antal ökades genom den från Sverige i mars 1656 ankommande expeditionen med många utvandrare, var emellertid inte allt samband avskuret med moderlandet. Fastän Nya Sverige nu införlivades med Nya Nederländerna och snart jämte detta övergick till engelsk besittning 1681, fortsatte de att i andligt avseende vårdas och regeras från Sverige. Redan förut hade den svenska regeringen omsorgsfullt sörjt för kolonins andliga liv genom utsändande av präster med de olika expeditionerna. Bland dessa må nämnas Johan Campanius, vars anteckningar ligger till grund för "Kort beskrivning om provinsen Nya Sverige uti America" (1702), som hans sonson Tomas Campanius Holm utgav. Såväl Johan Campanius som andra svenska präster verkade även och med framgång som missionärer bland indianerna. Under mer än hundra år efter kolonins upphörande utsändes från Sverige själasörjare (den siste 1778), ända tills befolkningen inte längre förstod svenska språket, som man ännu vid mitten av 1700-talet använde i kyrkan. Om detta kan man läsa i "Beskrivning om de svenska församlingars forna och närvarande tillstånd, i det så kallade Nya Sverige" (1759) av en av Nya Sveriges präster, I. Acrelius.
Minnet av denna första svenska utvandring till Amerika är synnerligen livligt i de nejder som en gång gick under namnet Nya Sverige. Åtskilliga ort- och personnamn påminner ännu om svenskt ursprung. Såväl åtskilliga historiska sällskap där som även enskilda forskare, såväl i Sverige som i USA, har med intresse och framgång bearbetat tillgängliga källor för den svenska koloniens och dess inbyggares historia och skapat en rikhaltig litteratur.
Se även
Externa länkar
Referenser
- ↑ http://www.colonialswedes.org/History/Chronology.html
- ↑ A. Louhi: The Delaware Finns or The First Permanent Settlements in Pennsylvania, Delaware, West New Jersey, and Eastern Part of Maryland. New York, The Humanity Press Publishers. 1925, 331 pages.)
Bibliografi
- Nils Jacobsson, Svenska öden vid Delaware 1638-1831. Stockholm 1938.
- Björn Lundberg, Sveriges kortlivade koloni i Amerika. s. 44-47. I: Allt om historia, nr. 2, 2009
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
|
||||||||||||||
