Svenska

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Karta över det svenska språkets utbredning

Svenska är ett östnordiskt språk som talas av över tio miljoner människor i Sverige och Finland, i det senare landet särskilt i kustområdena och på Åland. Det är i stort sett ömsesidigt begripligt med norska och danska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av fornnordiska, den gemensamma språkstammen för de germanska folken i Skandinavien.

Rikssvenska är, i Sverige, en benämning på den standarddialekt som sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och varit väletablerad sedan början av 1900-talet. I Finland används benämningen rikssvenska också i en vidare betydelse, som motsats till finlandssvenska. Trots att många regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter fortfarande talas är både talspråk och särskilt skriftspråk i hög grad standardiserade. Vissa dialekter kan skilja sig väsentligt från standardspråket i fråga om grammatik och ordförråd och är inte alltid ömsesidigt begripliga med standardsvenska. Trots att de inte är omedelbart hotade av att dö ut har de lokala dialekterna varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och trots att användningen idag ofta uppmuntras.

Den vanligaste ordföljden är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans morfologi har förhållandevis få böjningar; det finns två grammatiska genus (neutrum: ett hus; utrum: en bil), och det finns inga egentliga kasus, även om äldre beskriver två, nominativ och genitiv) och substantiven skiljer mellan singular och plural. Adjektiven kan kompareras och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix, ändelser, och kan komplementeras med artiklar. Prosodin har aspekter av såväl betoning och i de flesta dialekter även vissa tonala drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och har även ett mycket flexibelt fonem i det så kallade sje-ljudet.

Klassificering och släktskap

Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska samt från forngutniskan. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av öarnas isolation och lågtyskans inverkan på de skandinaviska språken under hansatiden.

Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken olika stavning (ortografi), ordförråd, grammatik och också olika språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som ett dialektkontinuum (en grupp närbesläktade dialekter) av skandinaviska, och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge.

Språkgeografi

Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5 % (290 000 talare) av den totala befolkningen. Svenska förstås eller talas i någon grad även av de flesta finsktalande finländarna.^{[källa behövs]} Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska på mindre orter, och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet. Även i Estland finns fortfarande något tusental personer med svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland) ^{[källa behövs]}. Bland övriga estländare räknar sig 2 % som svenskspråkiga (2003) ^{[källa behövs]}. Tidigare har den svenskspråkiga delen av befolkningen i Finland och Estland uppgått till 15–25 % av befolkningen, men svenskarnas bosättning i det för krig och farsoter utsatta kustområdet samt svenskarnas högre emigrationsgrad har gjort att andelen minskat.

Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska dock utan någon specificering hur väl dessa behärskar språket. Härutöver bör också svenska talas av de 200 000 svenskar som enligt Statistiska centralbyrån är varaktigt bosatta utomlands.

Dialekter

Fördjupning: Svenska dialekter

Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. De kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.

Älvdalska anses ofta^{[källa behövs]} inte vara en dialekt av svenska, utan ett eget språk. Detta är dock en missuppfattning, eftersom älvdalsmålet, mormålet (inräknat venjansmål, våmhusmål, Solleröns soldmål och det numera utdöda oremålet) och orsmålet är de tre huvuddialekterna av dalskan, det språk som talas i Ovansiljan och som i stort sett inte är begripligt ens för övriga dalmål (Nedansiljan, Västerdalarna och Dalabergslagen)

Se även rikssvenska, finlandssvenska, estlandssvenska.

Historiska språkminoriteter

Tidigare har det funnits vidsträckta svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet längs den nordvästra kusten och på öarna Dagö, Ösel och Ormsö. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. På medeltiden beräknas svenskarna ha utgjort cirka 10 % av Estlands befolkning. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1 000 estländska svenskar från Dagö till Ukraina där de grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten till en början väl behandlad under mellankrigstiden, men under trettiotalet gjorde sig estnisk nationalism påmind och man påtvingade befolkningen namnbyteskampanjer, där nyuppfunna, estniskklingande namn skulle ersätta de ursprungliga svenska orts-, gårds- och familjenamnen. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar (cirka 80 %) till Sverige och de cirka 1 500 som blev kvar i det sovjetockuperade Estland hade mycket små möjligheter att bevara sin identitet och sitt språk på grund av den ryska synen på svenskarna som potentiella spioner och förrädare. Många valde att dölja sin svenska identitet och bytte språk till estniska för att undvika förföljelse och yrkesförbud. På grund av detta återstår idag endast en handfull äldre som talar genuin dialekt. Antalet estländare som talar svenska uppskattades 2003 till 2 % av befolkningen.

I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i till exempel Bishop Hill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.

Officiell status

Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samer och tornedalingar har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige. Senast den 7 december 2005 beslutade Sveriges riksdag, med röstsiffrorna 147 mot 145, att inte anta svenskan som officiellt majoritetsspråk utan att även fortsättningsvis endast benämna svenskan som huvudspråk. Beslutet har kritiserats, bland annat av Sture Allén, ledamot av Svenska Akademien.

Regeringen beslöt 8 februari 2007 att tillsätta en utredning som ska utarbeta ett förslag till en språklag, där svenska språkets status regleras. Den 12 mars 2009 lämnade regeringen en proposition om en ny språklag.^[1] Den 20 maj 2009 tog riksdagen beslutet att bifalla propositionen.^[2] Lagen träder i kraft 1 juli 2009.^[1]

Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95 % av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.

Språkmyndigheter

Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Språkrådet har dock halvofficiell status som språkorgan och finansieras av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål ^{[källa behövs]}. Språkrådet består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska Akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och Svenska Akademiens ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning (främst Svenska skrivregler). Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.

Den rikliga utgivningen av ordböcker och språkhandböcker under senare år, Svenska Akademiens grammatik (1999), Svenska Akademiens språklära (2003), Svenskt språkbruk (2003), Svenska språknämndens uttalsordbok (2003), Språkriktighetsboken (2005), jämte databaser på internet såsom SAOB^[3], Språkbanken^[4], med mera, är ett led i den nordiska språkvårdens målsättning att göra språkets regler och normer tydliga och tillgängliga för alla. Utgivningen av sådana böcker har fått personer som Sture Allén och Catharina Grünbaum att kalla svenskan ett av världens bäst beskrivna språk.

I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.

Historik

Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.

Fornnordiska

Fördjupning: Fornnordiska

Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de orange fornöstnordiska. Det rosa avser forngotländskans utbredning och det gröna de övriga germanska språken som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.

På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i under 800-talet att två olika dialekter, en västlig och en östlig, utvecklades: fornvästnordiska och fornöstnordiska.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet (s.k. futhark). Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den 24-typiga äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. När det gäller konsonater så skrevs både tonlösa och tonande varianter av samma konsonant med samma runa (till exempel t och d, eller p och b). För att förtydliga runorna utvecklades senare ett system med så kallade stungna runor, där flera runor även fanns i en stungen variant (med en prick i), för att minska antalet fonem per runa och därmed underlätta tolkandet av runorna.

Fornsvenska

Fördjupning: Fornsvenska

Det tidigaste kända exemplaret av Äldre Västgötalagen från 1280-talet, en av de tidigaste exemplen på svenska skrivet med det latinska alfabetet.

På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. En viktig skillnad är att forndanska, till skillnad från fornsvenska, fullständigt hade monoftongerat de primära diftongerna æi, au och øy till e och (de två senare) ø. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet.

Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte lågtyska tydliga spår i både svenskan och danskan. Hansans inflytande bidrog till att vissa svenska städer tog emot många tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be-, ge- och för- i början på dagens svenska ord kommer oftast närmast av lågtyska be-, ge- och vor-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.

Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära pågrund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. Lågtyskan och de nordiska dialekterna delade därför redan en mängd ord. Exempelvis är borgare ett lågtyskt lånord, men borg är nordiskt, riddare är lågtyskt, men rida är nordiskt, köpman är från lågtyskan, men köpa och man tillhör det tidigare ordförrådet, förbjuda kommer från lågtyskan, men både för och bjuda fanns innan i svenskan o.s.v. Överhuvudtaget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare.

Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.

En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.

Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Gutniskan splittrades dock från svenskan långt innan danskan gjorde det.

Nysvenska

Fördjupning: Nysvenska

Framsidan på Gustav Vasas bibel från 1541. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swenſko. Tryckt i Upſala. 1541".

Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning, efter starkt inflytande och påtryckning av protestanten Martin Luther. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel. Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.

Gustav Vasas bibel anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk efter kort vokal (liksom den originella stavningen av och). Ett syfte var troligen att fjärma svenskan från språket i Danmark, som var före med sin översättning av Nya testamentet, och som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.

Även om Gustav Vasas bibel hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor.

En viktig förändring i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till /ʃ/ (så småningom till /ɧ/ i sydliga dialekter) och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /dʒ/ och /tʃ/ (och så småningom till /j/ och /ɕ/) före främre vokaler.

Nusvenska

Fördjupning: Nusvenska

"Nazisterna ha tagit makten i Österrike. Tyska trupper marschera in över gränsen."
Verbens pluralformer användes i text fram till 1950-talet. Här är ett exempel från Östergötlands Dagblad 1938

Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. De som vill ha ett årtal brukar sätta 1879, året för Röda rummet och genombrottet för August Strindberg (1849-1912), en av de mest inflytelserika.

En stavningsreform, påbjuden av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg 1906, satte en gräns för det som sedan kallades gammalstavning: haf blev hav, rödt blev rött och så vidare. Den inte så urgamla skrivregeln, som skilde mellan particip- och supinumformer: huset är måladt, jag har målat, var det nog få som saknade, men avvecklingen av hv-stavningen i till exempel frågeord som hvem, hvar, har beklagats av fler, då den innebar att svenskan fjärmade sig från norskan och danskan.

Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig sedan stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi komma" mot det moderna "vi kommer") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen "Och beslutade styrelsen att..."), var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.

Den största förändringen som skett är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. De tydligaste exemplen är förkortningen av ett litet antal vanliga verb: Tager skrivs tar, ikläda sig skrivs klä sig i. Skall verkar vara på tillbakagång, men ännu stavar många det hellre så än ska. På 1970- och 1980-talet verkade former som sen för sedan, nån för någon, dom för de/dem och dej för dig vara på frammarsch, men den utvecklingen tycks ha hejdats. Men konjunktioner som ehuru, därest och ity har fått vika för talspråkligare synonymer: fast, om och därför. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot - och utbildning för - begriplig brukssvenska i myndigheters språkbruk varit en av den svenska språkvårdens viktigaste kamper.

En viktig språksocial förändring skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. I försök att kringgå problemet uppstod omskrivningar som "vad får det lov att vara?" eller "tas det socker i kaffet?" Runt sekelskiftet 1900 försökte många ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det som används i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" (eller tredje person: "Kan hon ge mig ett kvitto?") för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang. Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse.

Ljudlära

Fördjupning: Svensk fonologi

Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 eller 18 fonem (kort /e/ och /ɛ/ sammanfaller i många dialekter). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt /ɧ/ har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.

Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.

Vokaler

Standardsvenskans vokalfonem

Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvantitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat /ɛ/ uttalas som [ə] (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.

Konsonanter

Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av /ɧ/ är relativt lika skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext, och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.

Det vanligaste uttalet är [ɧ]-liknande ljud med undantag för [ʂ] i Värmland och i Norrland och [ʃ] i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, [χ], används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.

Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna [ʐ] och [ʂ] och mycket ofta som approximanten [ɹ]. Även tappar som [ɾ] är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som [ʀ] och [ʁ]. I småländska förekommer en blandning av skorrande r och tungspets-r, beroende på ställningen i ordet; exempelvis uttalas i ordet röra det första r-et som tungspets-r, och det andra r-et skorrande, medan det i västgötskan är tvärtom: det första skorrande och det i mitten med tungspetsen. Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. /kɑrta/ uttalas alltså således [k^aɑʁta].

Prosodi

Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:

• formel ['fɔrməl]
• formell [fɔr'mɛl]

De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.

Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ordrötter använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:

• and-en ['ándən]
• ande-n ['àndən]

Presensböjda verb med -ar har i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): hoppar, räknar, talar. De med -er har oftast accent 1 (akut): åker, springer.

Fonotax

Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:

(K)(K)(K)V(K)(K)(K)

Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom /ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.

Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] [ɛ] och [ə].

Grammatik

Fördjupning: Svenskans grammatik

Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:

Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd den/det och obestämd en/ett artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och ein/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:

hon – hennes – henne

Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:

Perfekt particip: "en stekt fisk"

Presens particip: "en stinkande fisk"

Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).

Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.

Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.

Ordförråd

Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och "ateljé" (fr. atelier).

Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".

Svenskans språkstruktur

Svenskan skiljer sig på några punkter mycket från andra europeiska språk. Särskilt i följande punkter:

Stavning

Karaktäristiskt för svenskan är bokstäverna å, ä och ö som bara återfinns i ett fåtal andra språk. I svenskan stämmer stavningen av ett ord ofta bra överens med uttalet. En svensk kan alltså oftast uttala ett nytt ord utifrån skriftformen. Däremot kan det vara svårare att utifrån uttalet veta den korrekta stavningen. Ett exempel är tje-ljudet som kan stavas på flera olika sätt. Till exempel: tjur, kär och chips.

Korta ä-ljud och å-ljud skrivs inte på samma sätt i alla ord, även om det i uttalet låter exakt likadant. Exempel på det är kol, kål; blott, blått; mest, häst.

Man kan sällan utläsa ordmelodin med hjälp av stavningen. I ett ord som förslag kan man betona antingen första eller sista vokalen och få olika betydelser.

En kort betonad vokal åtföljs i många fall av en dubbel konsonant. Ett ord kan få en annan betydelse utan dubbel konsonant. Exempelvis mat, matt; mata, matta. Dock finns det vissa undantag där korta vokalljudet inte återföljs av dubbel konsonant.

Uttal

Svenskan har precis som norskan två språkmelodier. Det innebär att betoningen kan ligga antingen på första eller sista vokalen (accent 1 och 2). Exempelvis ställ-et jämfört med ställe-t.

Till skillnad från exempelvis danskan där bara bokstaven e förekommer i ändelser kan man i svenskan hitta även a och i vissa fall o. Exempelvis: Blommor, bilar, smalare, röda.

För människor som ska lära sig svenska som vuxna är svenskans y och i något som ofta orsakar problem och blandas ihop i uttalet. Exempelvis mura – myra. En annan sak kan vara att göra skillnad på lång och kort vokal. Ord kan annars få fel betydelse. Exempelvis: byta – bytta, vet – vett. Sj-ljudet är ofta svårt för nybörjare då det är ganska specifikt för just svenskan.

Böjning

Svenskans böjning på ord är karaktäristiskt för alla nordiska språk men skiljer sig från exempelvis engelskan. Jämför till exempel svenskans bestämda artikel på huset med engelskans the house där det är ”the” som talar om för oss att det är bestämd form. Liknande skillnad ser vi i jämförelsen läste-s mot engelskans was read.

Se även

• Rikssvenska
• Finlandssvenska
• Estlandssvenska
• Förortssvenska
• Svorska
• Lista över svenska ord i andra språk
• Purism
• Sveriges officiella minoritetsspråk
• Älvdalska
• Svenska (skolämne)
• Modeord i svenska språket

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} ”Språk för alla - förslag till språklag (2008/09:153)” (på svenska) (Proposition). Regeringen. 12 mars 2009. http://www.regeringen.se/sb/d/11704/a/122288. Läst 13 mars 2009. 
2. ↑ ”Kulturutskottets betänkande 2008/09:KrU9” (på svenska) (Betänkande). Sveriges riksdag. 25 maj 2009. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3120&doktyp=betankande&bet=2008/09:KrU9. Läst 25 maj 2009. 
3. ↑ För mer information, se SAOB på internet.
4. ↑ För mer information, se Språkbankens databas på internet.

Källor

• Bolander, Maria (2002) Funktionell svensk grammatik ISBN 91-47-05054-3
• Crystal, David (1999) The Penguin Dictionary of Language ISBN 0-14-051416-3
• Engstrand, Olle (2004) Fonetikens grunder ISBN 91-44-04238-8
• Elert, Claes-Christian (2000) Allmän och svensk fonetik ISBN 91-1-300939-7
• Garlén, Claes (1988) Svenskans fonologi ISBN 91-44-28151-X
• af Hällström-Reijonen, Charlotta & Mikael Reuter (2008) Finlandssvensk ordbok ISBN 978-951-50-1749-9
• Kotsinas, Ulla-Britt (1994) Ungdomsspråk ISBN 91-7382-790-8
• Ladefoged, Peter & Maddieson, Ian (1996) The Sounds of the World's Languages ISBN 0-631-19815-6
• Pettersson, Gertrud (1996) Svenska språket under sjuhundra år ISBN 91-44-48221-3
• Svensson, Lars (1974) Nordisk Paleografi, Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie A, ISSN 0347-8971; 28, Lund : Studentlitteratur, ISBN 91-44-05391-6
• Thorén, Bosse (1997) Swedish prosody

• Dagens Industri 2005-05-03
• Statistics Finland
• Kommunerna.net
• Nationalencyklopedin, artiklarna svenska, du-tilltal, ni-tilltal, svenskbyborna
• Svenskbyborna
• US English Foundation, English in America: A Study of Linguistic Integration (Washington DC: US English Foundation, 2005)

Externa länkar

• Den Andra Stranden
• Swedish Language Tutorial at ielanguages.com
• Ethnologue-rapport om svenska
• Omniglot om svenska
• The World Atlas of Language Structures: Swedish
• Internetbaserad ordbok
• Laryngografinspelningar och syntetiseringar av olika svenska dialekter - Ljudfiler som illustrerar prosodiska skillnader i olika svenska dialekter
• Digitaliserade texter från före 1700 - länk till Kungliga Bibliotekets hemsida
• Ida — Tysk tidskrift för svenskt språk och litteratur: Ida för svenska

• Wikimedia Commons har media som rör svenska
  Bilder & media

v • d • r Grundskolans skolämnen i Sverige Bild · Biologi · Engelska · Franska · Fysik · Geografi · Hem- och konsumentkunskap · Historia · Idrott och hälsa · Kemi · Matematik · Musik · Religionskunskap · Samhällskunskap · Slöjd · Spanska · Svenska · Teknik · Tyska