Från Rilpedia

Termen tredje person omdirigerar hit. För den juridiska termen, se tredje man.

Inom lingvistiken används person för att beskriva vilken roll ett givet nomen spelar i en sats, till exempel huruvida nomenet utpekar talaren, åhöraren eller någon annan roll.

Vilka personer som är relevanta för ett språk kan vanligen direkt utläsas ur pronominalsystemet. I böjningsspråk tar ofta andra ordklasser olika former beroende på person hos det nomen de beskriver eller hör samman med.

I svenskan används första person, andra person och tredje person. Första person avser vanligen talaren, andra person åhöraren och tredje person andra aktörer i satsen. För de personliga pronomenen blir formerna

Singular	1:a person	jag
	2:a person	du
	3:e person	han, hon, den, det
Plural	1:a person	vi
	2:a person	ni
	3:e person	de

Pronomen i andra språk

Andra språk kan använda sig av fler kategorier, till exempel är det inte ovanligt att skilja på inklusiv och exklusiv första person i plural, där inklusiv första person omfattar både talaren och åhöraren, medan exklusiv första person ej omfattar åhöraren.

Somliga språk har också, förutom singularis och pluralis ett dualisnumerus, som innebär speciella tvåtalsformer. Det kan gälla både substantiv och pronomen. I Norden har vi haft dualisformer som vit och it för första respektive andra person.

Det finns också andra språk som har olika pronomen beroende på formaliteten i sammanhanget (jämför Ni och du i ålderdomlig svenska) och till exempel japanska, koreanska och javanesiska har komplexa system med många olika pronomen, som tar hänsyn till rang, ålder etc.

Vissa språk har pronomen som kallas fjärde person, femte person osv. Dessa kan ha olika funktion i olika språk. I algonkin-språken i Nordamerika görs ofta en skillnad i tredje personen mellan proximat form, för en viktig tredje person, och obviativ form, för en mindre viktig. Denna skillnad finns även i andra språk, men de algonkinska är de mest kända.

Termen fjärde person syftar ibland ett indefinit pronomen, dvs man.