Svenska dialekter

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Question book-4.svg
 Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009)
karta över olika svenska dialekter

Med svenska dialekter åsyftas de lokala språkliga varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. De kallas ofta bygdemål eller sockenmål. En svensk dialekt är inte per definition en variant av svenska, utan snarare en nordisk dialekt som huvudsakligen talas i Sverige (eller områden som länge varit en del av Sverige). Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Klövsjö i Jämtland, Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar.

Innehåll

Dialekter

Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.

Karta över svenska dialekter
1. Överkalix, Norrbotten; äldre man
2. Burträsk, Västerbotten; äldre kvinna
3. Närpes, Österbotten; yngre kvinna
4. Älvdalen, Dalarna; äldre kvinna
5. Gräsö, Uppland; äldre man
6. Sorunda, Södermanland; yngre man
7. Viby, Närke; äldre man
8. Fårö, Gotland; yngre kvinna
9. Dragsfjärd, Åboland; äldre man
10. Borgå, Nyland; yngre man
11. Köla, Värmland yngre kvinna
12. Floby, Västergötland; äldre kvinna
13. Rimforsa, Östergötland; yngre man
14. Årstad-Heberg, Halland; yngre man
15. Nässjö, Småland; äldre kvinna
16. Jämshög, Blekinge; äldre kvinna
17. Löderup, Skåne; yngre man
18. Aspås, Jämtland; yngre man
19. Storsjö, Härjedalen; äldre man
20. Delsbo, Hälsingland; yngre man
21. Orust, Bohuslän; äldre man

Samtliga ljudfiler tillhör SweDia, ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man. Avsikten är främst att spela in hur man talar nu. Många av de inspelade talar inte sitt områdes genuina dialekt utan en utblandad svenska.

  • Estlandssvenska mål — Aiboland (inspelningar från Ormsö, Runö och Rickull i Estlands svenskbygder finns på Den Andra Stranden).

Dialektforskning

Dialektforskningen i Sverige har gamla anor, redan på 1600-talet fick landets antikvarier i uppdrag att göra förteckningar över svenska dialektord, och den första publicerades av Johannes Bureus. På 1700-talet publicerades svenska dialektlexikon av bland andra Johan Ihre och Sven Hof. 1867 gav Johan Ernst Rietz ut Svenskt dialektlexikon som fortfarande är den enda heltäckande ordboken över svenska dialekter. 1978 kom Bengt Pamps Svenska dialekter, en utförlig genomgång av de svenska dialekterna.

Rikssvenska

Huvudartikel: Rikssvenska

Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.

Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.

Finlandssvenska

Områden markerade med gult är där den övervägande majoriteten av finlandssvenskar bor.

Huvudartikel: Finlandssvenska

Finland var sedan medeltiden en del av Sverige, men övergick till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors. Exempel på denna slang är "stadilainen" (stadsbo) eller "vallesmanni" (befallningsman). Även en betydande del av de finska ortnamnen i Finlands svenskspråkiga områden har ursprung i svenskan, till exempel "Helsinki" (Helsingfors) eller "Porvoo" (Borgå). Omvänt finns givetvis stora mängder finska lånord i den svenska som talas i Finland. Exempelvis är "kiva" ett direkt lånord i finlandssvenskan (Det var kiva = det var kul). I andra fall har det finska uttrycket direktöversatts (man säger "Trevligt veckoslut" i stället för "Trevlig helg"). Även en större mängd ryska och möjligen tyska lånord eller direktöversättningar ("barnträdgårdslärarinna") finns i finlandssvenskan jämfört med den svenska som skrivs och talas i Sverige. Det autonoma landskapet Åland är enspråkigt svenskt och hör dialektmässigt inte till de finlandssvenska områdena.

Åländska

Huvudartikel: Åländska

Åländska är en benämning på de svenska dialekter som talas på Åland. Åländskan kan i geografisk mening uppfattas som en en variant av östsvenska men dialekten ligger närmare uppländskan än finlandssvenskan. Åland är enspråkigt svenskt och Ålands svenska språk och kultur skyddas i självstyrelselagen. Ålands geografiska placering mellan fasta Finland och Sverige avspeglas även i åländskan då vissa åländska dialekter liknar finlandssvenskan medan andra är nästan identiska med det svenska riksspråket.

Estlandssvenska

Huvudartikel: Estlandssvenska

Estland har tidigare haft en svenskspråkig minoritet. I Estland talades svenska allmänt längs den nordvästra kusten och på öarna, framförallt på Ormsö, Dagö, Nuckö, Rågöarna, Odensholm, Rickull, Sutlep, Vippal, Korkis, Nargö och Runö. Dagens Nuckö Kommun (sammanslagen av tidigare Rickull, Sutlep och Nuckö kommuner) är tvåspråkig.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Svenska_dialekter"
Personliga verktyg