Gutniska

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Gotländska mål)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de brandgula fornöstnordiska. Det rosa avser forngutniskans utbredning.

Gutniska, även gutamål eller gotländska, är namnet på den nordiska dialekt som talas på ön Gotland. Gutniskan tillhör den germanska språkfamiljen och räknas till de nordiska tungomålen. I motsats till övriga folkmål i Sverige härstammar gutniskan varken från fornöstnordiska eller fornvästnordiska utan har ett eget fornspråk, forngutniska.

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har gutniskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Gotländsk dialekt har även på senare tid i stor utsträckning präglats av svenskan. Det som många i dag uppfattar som gotländskt är i själva verket en utjämnad dialekt, rikssvenska med vissa gutniska drag. Begreppen gotländska, gutamål och gutniska är dock något flytande. Gotländska används ofta som benämning för både den utslätade moderna gotländskan som i grunden är mer svenska än gotländska samtidigt som gotländska används för att beteckna den mer genuina dialekten eller språket (gutamål). Begreppet gutamål har blivit vanligare i media på senare år, främst genom Gutamålsgillets försorg. Gutniska brukar användas som beteckning för både fornspråket och den nutida genuina dialekten (språket), även om den är något försvenskad idag. En del vill dock bara använda gotländska i betydelse av den moderna svenskan med gotländska (gutniska) inslag. Detta stämmer dock varken överens med hur lokalbefolkning eller akademiker har använt begreppet hittills.

Innehåll

Historia

Någon gång mellan 800 och 1000 e.Kr. splittrades det fornnordiska språket upp i tre grenar, fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Från den västliga grenen bildades så småningom norskan och dess dotterspråk isländska och färöiska. Från den östliga bildades svenskan och danskan. Den tredje grenen skulle så småningom utvecklas till dagens gutniska.

Från 900-talet fram t.o.m. 1500-talet talades således forngutniskan på Gotland. Den finns representerad i ett stort antal runinskrifter och i "Gutalagen" (med Gutasagan), skriven på 1300-talet, samt i ytterligare några medeltida handskrifter. Forngutniskan behöll ett konservativt böjningssystem och höll fast vid mycket gamla ordformer. Den påverkades i mycket liten grad av andra språk. Ännu i slutet av 1500-talet var gutniskan jämte isländska och färöiska närmast opåverkad av det lågtyska språket som 400 år tidigare radikalt hade förvandlat de övriga skandinaviska språken. Förklaringen till detta kan inte förklaras med isolering, eftersom gutarna drev en omfattande handel och hade tyska köpmän tätt inpå sig.

Under 1600-talet skedde en stark förändring av det gutniska språket. Den danska staten gick in för att knyta sina provinser hårdare till sig. Predikningar i kyrkorna fördes på danska och alla protokoll nedtecknades på samma språk. Detta skulle komma att få en stor betydelse för gutniskan. Danska och därigenom lågtyska ord kom in i språket. Det gamla formsystemet bröts succesivt sönder. Man väljer därför ofta denna tid som slutpunkt för forngutniskan. Härifrån finns väldigt få skriftliga vittnesbörd. Tilläggas skall dock att en majoritet av de forngutniska former som är bevarade i bl. a. Gutalagen också finns upptecknade i stort sett i oförvanskat skick under 1800-talet. Något som visar på hur oerhört seglivad gutniskan faktiskt var. Gutniskan förblev emellertid det officiella språket på Gotland fram till dess att ön blev en del av det svenska konungariket vid Brömsebrofreden år 1645.

Idag existerar gutniskan som en talad dialekt på framförallt på södra Gotland och i några områden på östkusten, samt på Fårö. Införandet av allmän skolplikt under 1800-talet samt en ökande invandring gör att gutniskan här kraftigt decimeras. Idag finns blott spillror av detta språk kvar, och endast ett fåtal talar gutamål till vardags. En på 1990-talet uppskattning av antalet talare till runt 2000 stycken, har idag (2009) decimerats till förmodligen under 500, när de gäller de som använder språket aktivt. Även genuint gutamål av idag är starkt påverkat av svenskt riksspråk. [1] Ett allmänt accepterat skriftspråk saknas. Diskussion om stavning har dock inte saknats. Främst var det bröderna Säve som gjorde stora insatser för att bevara gutniskan under 1800-talet och de hade många tankar kring hur man skulle stava språket. Gutamålsgillet bildades 1945 och hur gutamålet skulle stavas har alltid varit en het debattfråga där. Gertmar Arwidsson tog fram ett omdiskuterat förslag till stavning på 1970-talet. Han använde många diakritiska tecken i sin stavning, ett tappert försök att införa en norm för ett skriftspråk som dock inte hade någon framgång. Stavningen har ständigt varit uppe för diskussion och har ofta varit en fråga på Gutamålsgillets bord, något som ibland vållat vissa kontroverser. På 1980-talet tog Kulturföreningen Propago, på initiativ av Bert Alvengren fram en ortografi som i mångt och mycket var inspirerad av danska och norska. 1999 tog emellertid Kulturföreningen Propagos språkgrupp åter upp frågan om gotländskans stavning. År 2000 började språkgruppen att använda sig av en ny stavningsnorm som baserade sig på forngutniska stavningsprinciper och där språkliga förändringar företrädesvis indikerades genom användandet av diakritiska tecken på samma sätt som i färöiskan och isländskan idag. Alltsomoftast används emellertid svenskt alfabet och svensk stavelsenorm. År 2006 antog således Gutamålsgillet ett förslag beträffande stavning som bygger på rikssvensk ortografi och där rikssvenskan fått stå som mall för stavningen av gutniska ord.

Ordförråd och grammatik

Rauk är ett gutniskt lånord i svenskan, som annars saknar diftonger.

Kännetecknande för gutniskan är bevarandet av de gamla diftongerna, t.ex. au i auge (öga), haust (höst) och mauso (fluga). I mer utjämnad gotländsk dialekt har denna diftong blivit öy, så att t.ex. auge har blivit öyge. Diftongen ai som redan under vikingatiden i övriga nordiska fornspråk ändrades till ei och så småningom i svenskan till e kvarstod i gutniskan, t ex stain (sten), bain (ben). Diftongen oy som motsvarar isländskans ey finns i t ex hoy () och stoyte (stöta). Vidare kan gutniskan även uppvisa en triftong som förekom redan i forngutniskan men som saknas i övriga nordiska språk, nämligen iau i t ex biaude (bjuda), skiaute (skjuta).

Andra arkaismer är till exempel bevarandet av gammalt långt -a där huvudparten av de nuvarande skandinaviska dialekterna utvecklat ett å-ljud eller diftong. Det heter således graate (gråta), laate (låta), baat (båt), akar (åker), halde (hålla) etc. Äldre kort i liksom y och u lever också kvar oförändrade i gutniskan, t. ex. vid (ved), fylge (följa) och stukk (stock).

Gutniskan har även utvecklat en del nya diftonger, vilket gör språket tämligen vokalrikt. Långt e har således blivit ei, långt i har blivit äi (eller ei i vissa dialekter med sammanfall av gammalt långt e) , långt o har blivit åo, långt u har blivit eu och långt y har blivit öy. Exempel: trei (trä(d); jmf. isländska tré), bäite/beite (bita; jmf. isl. bíta), såol (sol; jmf. isl. sól), heus (hus; jmf. isl. hús) och stöyre (styre; jmf. isl. stýri). Notera att gutniska, till skillnad från de övriga skandinaviska språken, aldrig har haft långt ä (jmf. fornisländska æ) eller långt ö (jmf. fisl. œ), utan de motsvaras av långt e/ei resp. långt y/öy, t ex kleidar (kläder; från forngutniska kléþr, jmf. fisl. klæðr) och böykar (böcker; från fgut. býkr, jmf. fisl. bœkr).

Konsonanter som i svenska och norska leniserats framför mjuka vokaler uttalas fortsatt hårt i gutniskan (liksom i danskan, isländskan och länge också i roslagsmål). G i gikk (gick) uttalas alltså verkligen som ett g och inte som ett (d)j. Detta gäller även konsonantgrupper, t ex skiaute (skjuta) och stienne (stjärna).

grammatikens område kan nämnas att gutniskan, liksom de flesta dialekter på svenska fastlandet, har bevarat tre genus. Substantivets bestämda former är t ex olika beroende på kön, töysi' - tösen, flickan (feminint), luku - luckan, (feminint), sorken - pojken (maskulint), brauste - bröstet (neutrum). Även adjektiven böjs enligt genus, t ex garden ier läitn (gården är liten), toylu ier läiti (spillkråkan är liten), skipe ier läite (skeppet är litet).

När det gäller ordförrådet har det hävdats att det finns vissa överensstämmelser med gotiskan. Som exempel kan anföras att gutniskan i likhet med gotiskan har -i och -u där andra nordiska dialekter har -e och -o och att -u framträder som -o framför -r. Vidare används ordet lamb för får, vilket gutniskan och gotiskan är ensamma om bland de germanska språken. Det latinska ordet lucerna finns bevarat som ett tidigt lån i gotiskans lukarn och forngutniskans lukarr, men saknas i de övriga germanska fornspråken. Huruvida ovanstående exempel beror på tillfälligheter, lån, eller ett gemensamt arv är ovisst.

För övrigt har gutniskan tagit emot en mängd lånord från framförallt danska (och därigenom lågtyska) men även från baltiskan genom kontakterna med Kurland. Från mitten av 1600-talet och i synnerhet från och med 1800-talet har de gotländska dialekterna rönt ett tilltagande inflytande från svenskan.

Gutniskan förekommer idag i framförallt två huvuddialekter, fårömål (faroymal) på Fårö och laumål (laumal) på sydöstra Gotland. Dessa dialekter är mest genuina och har bevarat mycket av sambandet med forngutniskan. Flest talare finns på den sydöstra kusten, från Alskog till Burs. Övriga nutida gotländska dialekter har bevarat melodin, diftongerat uttal av de flesta långa vokaler, samt vissa ord, men har annars inte så mycket gemensamt med det gamla språket. Det finns dock kontinuerliga övergångar mellan öns dialekter, från de mest ålderdomliga till de som mest påverkats av det svenska fastlandets talspråk och (kanske främst) av skriftspråket.

Språkexempel

Som språkexempel anförs här en översättning av fader vår till gutniska samt ett utdrag ur Första Mosebok:

Gutniska PATER NOSTER Svenska FADER VÅR
(äldre nusvensk version)
Oe fadar, deu sum iest ei himmeli, Fader vår som är i himmelen,
hailigt varde ditt namn. helgat varde ditt namn.
Kumbe ditt reike neste uss. Tillkomme ditt rike.
Varde dein vilo, sum ei himmeli so u pa iordi. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.
De daglige braud gi uss ei dag, u fyrilat uss oe skuldar, Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder,
sum vyr fyrilatum daim, sum uss skulduge ieru, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
u laid ai uss inn ei fristelse, och inled oss icke i frestelse,
Men heldar frei uss fra de aumbe. utan fräls oss ifrån ondo.
Fyr reiki ier ditt u makti u herlihaiti Ty riket är ditt och makten och härligheten
ei fra no u ei ivuge teidar. i evighet.
Amen. Amen.

FRÅN MOSEBOK 1: KAPITEL 1

Gutniska:

"Ei fystringi skop Gud Himmel u iord. U iordi var oyde u tomb, u myrkar var yvar diaupi, u Guds Ande flakrede yvar vatnet. U Gud segde: "Vare liaus til, u liaus blai til. U Gud sag liausi, et hed var gutt. Da skilde Gud liausi fran myrkri u kallede liausi Dagar u myrkri Nat u vart kveld u morgu hin fyrste dagin.

U Gud segde: Vure att feste vatn mille u skilte vatn fra vatn. U Gud gerde festi u skilde hed vatnet sum var undar festi fra de vatn sum var ovan festi."

Svenska:

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset Dag och mörkret kallade han Natt och det blev afton och det blev morgon , den första dagen.

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten. Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet."

Fotnoter

  1. http://gutnish.tripod.com/id1.html (Kulturföreningen Propago)

Externa länkar

Personliga verktyg