Forngutniska

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de brandgula fornöstnordiska. Det rosa avser forngutniskans utbredning.

Forngutniska kallas den dialekt av fornnordiska som talades på Gotland från omkring 900 e.Kr till och med 1600-talet. Forngutniskan hade ett konservativt böjningssystem och var, i motsats till andra skandinaviska språk, i princip opåverkat av lågtyskan ända in i modern tid.

Under 1600-talet förändrades språket och kom att få mer dansk-svenska former och ett enklare böjningssystem. Detta markerar slutpunkten för forngutniskan som därmed övergick i de gotländska dialekterna. Dock levde mycket av forngutniskans ålderdomligheter (som t.ex. äldre kasus) kvar inom konservativa befolkningsgrupper på t ex Fårö och längst söderut i socknar som t.ex. Sundre, Vamlingbo och Hamra ännu på mitten av 1800-talet. Även Näs och Gothem har bevarat många mycket gamla drag och former till åtminstone 1940-talet.

Forngutniskan räknades förut till den östnordiska grenen av de nordiska språken, men uppvisar sådana avvikelser gentemot forndanska och fornsvenska att det numera finns språkvetare som vill ha den till en särskild gren ^[1]. Från forngutniskan härstammar dagens gutniska som fortfarande talas i vissa socknar på Gotland, fast den till hög grad har blandats upp med svenska.

Ordroten gut är identisk med got och det har ofta påpekats att språket har vissa likheter med gotiskan. Dessa likheter har föranlett språkvetare som Elias Wessén och Dietrich Hofmann att föreslå en historisk koppling. Det bör dock framhållas att forngutniskan i allt väsentligt är ett särpräglat nordiskt språk.

Egenheter

Bland de egenheter som kännetecknar forngutniskan kan nämnas att:

1. Samtliga fornnordiska diftonger bevarats liksom i de fornvästnordiska språken men i motsatts till de östnordiska. Det heter således: stain (sten), gait (get), auga (öga), draumbr (dröm), droyma (dröm som verb), oyra (öra). Forngutniskan är här t o m mer konservativ än de fornvästnordiska språken eftersom den bevarat den urnordiska diftongen -ai, vilken i exempelvis fornnorska och isländska leniserats till -ei. I de östnordiska språken har den blivit till en monoftong, -e. Forngutniskans -oy motsvarar fornisländskans -ey och fornnorskans öy (svenska/danska -ö).

2. Fornnordiskans iu har blivit iau: fliauga (flyga).

3. Flera vokaler uttalas mer slutet: dyma (döma) etc.

3. Urnordiskt "u" bevaras i många fall: gutar (goter/gotlänningar), Gutland (Gotland), gutnisk (gotisk/gotländsk), sun (son), skut (skott), fulc (folk).

4. I-omljud är mer frekvent förekommande än i andra nordiska språk. slegr (slag) stedh (plats).

5. Östnordiskt sj- saknas. Singa (sjunga, forndanska = siunga), sinka(sjunka, forndanska = siunka).

Språkexempel

Forngutniskan är främst känd genom Gutalagen med dess tillägg Gutasagan. Nedan finns ett utdrag ur den senare med normaliserad fornnordisk ortografi. För att belysa dess likhet med västnordiska språk anförs, förutom en översättning till svenska, även en nutida isländsk översättning.

Forngutniska

Þissi Þiélvar hafði ann sun sum hít Hafðí. En Hafða kuna hít Hvítastierna.

Þaun tu byggðu fyrsti á Gutlandi. Fyrstu nát sum þaun saman sváfu þa

droymdi henni draumbr; So sum þrír ormar varin slungnír saman i barmi hennar,

oc þýtti henni sum þair skriðin ýr barmi hennar. Þinna draum segði hán

fyri Hafða bónda sínum. Hann ráð draum þinna so: Allt ir baugum bundit,

bóland al þitta varða ok faum þriá syni aiga. Þaim gaf hann namn,

allum ofýdum; Guti, al Gutland aiga; Graipr, al annar Haita; ok

Gunfiaun þríði. Þair skiptu siðan Gutlandi i þriá þriðiunga, so at Graipr

þann elzti laut norðasta þríðiung, ok Guti miðal þríþiung, en Gunfiaun

þann yngsti laut sunnarsta.

Modern isländska:

Þessi Þjálfar hafði annar son sem hét Hafði. En Hafða kona hét Hvítastjarna.

þau byggðu fyrst Gotland. Fyrstu nóttina sem þau saman sváfu, þá dreymdi

hana draum. Það var eins ok þrír snákar (ormar) væru flæktir saman á

barmi hennar og þótti henni eins og þeir skriðu úr barm hennar. Þennan

draum sagði hún fyri Hafða, bónda sínum og hann réð draumin svo. "Allt

er baugum bundið, bú-land átti þetta að verða og við þrjá syni

eiga". Þeim gaf hann nöfn öllum ófæddum. "Goti átti Gotland að

eiga, Greipur átti annar að heita og Gunnfjón sá þriðji." Þeir skiftu

síðan Gotlandi í þrjá þriðjunga. Svo að Greipur sá elsti fékk

nyrsta þriðjunginn, Goti þann í miðju og Gunnfjón sá yngsti þann

syðsta.

Svenska:

Denne Tjelvar hade en son som hette Havde. Och Havdes hustru hette

Vitstjärna. Dessa två var de första som bodde på Gotland. Den första natten

när de sov tillsammans drömde hon en dröm. Det var som om tre ormar

låg sammanslingrade i hennes barm och det tycktes henne som om de gled ut

ur barmen. Denna dröm berättade hon för Havde, sin make, och han tydde

drömmen således. "Allt är bundet i ringar. Bebott land skall detta varda och

vi skall få tre söner". Dem gav han alla namn innan de var födda. "Gute

skall äga Gotland, Graip skall den andre heta och Gunfjaun den tredje."

De delade sedan Gotland i tre tredingar så att Graip, den äldste, fick den

norra tredingen, Gute den mellersta och Gunfjaun, den yngste, den sydligaste.

Referenser

1. ↑ Palm, Rune (2004), "Vikingarnas språk", s. 329