Dialekt
Från Rilpedia
En dialekt är en språklig varietet med regional (geografisk) bas, i motsats till sociolekter som har sin bas i en samhällsklass och idiolekter som är enskilda individers språk.
Ofta menas att en dialekt talas av invånarna i ett visst område, såsom till exempel ett landskap eller en socken. Detta är inte alldeles sant, då gränserna är ganska mycket suddigare än så, men det är den vanligaste definitionen. Man kallar normalt ett dialektalt drags utbredningsområde för en isogloss. När flera isoglosser faller i varandra kan man börja tala om ett dialektområde. Det finns inga skarpa gränser för när en dialekt slutar och en annan tar vid; i stället ackumuleras de språkliga förändringarna över ett dialektkontinuum.
Inom språksociologin talar man om fyra nivåer av dialektanvändning:
- Neutralt standardspråk är den standardform, vanligtvis med ett etablerat skriftspråk, som understöds av institutioner och överskuggar de andra varianterna (se vidare stycket Språk eller dialekt nedan). Ett exempel är rikssvenska, vars uttal baseras på det standardiserade skriftspråket; rikssvenska är den svenska som används i media och som läres som främmande språk.
- Regionalt standardspråk innehåller vissa regionala drag, till exempel uttal och prosodi, men röjer inte någon preciserad geografisk härkomst. Vissa nyhetsuppläsare i TV,radio och andra media kan sägas tala regionalt standardspråk.
- Utjämnad dialekt skiljer sig på flera punkter från standardspråk, men förstås väl av andra som inte talar dialekten. Man hör lätt på en utjämnad dialekt ungefär varifrån talaren härstammar.
- Genuin dialekt är normalt svår att förstå för utomstående. Grammatik, ordförråd och uttal skiljer sig väsentligt från standardspråket. Till de få genuina dialekter som överlevt i Sverige i dag hör dialekterna gutniska, jämtska och några varianter av dalmål, till exempel älvdalska. I Österbotten i Svenskfinland lever genuina svenska dialekter kvar i högre grad.
Innehåll |
Språk eller dialekt
Allmänt accepterade språkvetenskapliga kriterier för att skilja en dialekt från ett språk saknas. Det finns några riktlinjer som dock ibland motsäger varandra. Det är alltså en subjektiv distinktion som är beroende av användarens referensramar, och i praktiken färgas starkt av historiska och politiska faktorer.
Har man en strikt språkvetenskaplig synvinkel talar två personer olika språk om de inte kan göra sig förstådda med varandra. Är skillnaden mellan deras språkliga varianter så liten att de så gott som felfritt förstår varandra talar de istället olika dialekter av samma språk. Med den här synen blir t.ex. norskt bokmål en dialekt av danska liksom amerikansk, brittisk och australisk engelska dialekter av engelska. Dessa dialekter kallas standardiserade dialekter eftersom de har egna ordböcker och grammatikor. Däremot blir definitionen problematisk om man betraktar ett större sammanhängande språkområde. Genom hela Skandinavien förstår folk i intilliggande områden varandra, oavsett nationsgränser, i en sammanhängande kedja av dialekter — men folk i kedjans yttersta ändar förstår inte nödvändigtvis varandra. En dansk från Jylland förstår en Köpenhamnare, som förstår en skåning, som förstår en dalmas — men det är inte alls säker att dalmasen och jyllänningen förstår varann. Det finns inget entydigt ställe att dra en gräns mellan språken.
Däremot kan det bli skarpa gränser mellan dialekter som kommer från olika språkfamiljer, t.ex. mellan finska och svenska dialekter. I sådana gränsområden är folk ofta tvåspråkiga.
Anlägger man istället en politisk syn kallas ofta språkliga varianter dialekter istället för språk därför att de:
- inte har ett vedertaget skriftspråk med utarbetad grammatik och ordböcker
- använder ett skriftspråk som hör till en annan dialekt/språk
- inte har en egen “stat”
- inte används i officiella dokument
- inte används som undervisningsspråk i skolorna
- saknar “prestige”
Enligt dessa kriterier blir älvdalsmål och skånska dialekter, medan norskt bokmål och faktiskt även amerikansk engelska blir egna språk.
Heinz Kloss introducerade begreppet Ausbau (tyska för "utbyggnad") för att beskriva språkliga varianter som understöds av institutioner enligt ovan och överskuggar de dialektala varianter som saknar institutioner.
Det är oftast historiska och politiska faktorer som är avgörande för om en viss språklig variant betraktas ett språk eller inte. Ett känt citat i sammanhanget är den jiddischspråkige lingvisten Max Weinreichs aforism "ett språk är en dialekt med en armé och en flotta", något som ganska väl avspeglar betydelsen av historiska och politiska faktorer när det gäller att avgöra vad som är ett språk och en dialekt. En kanske kompletterande definition är att ett språk har en egen kultur- och skolminister och egna radio- och TV-kanaler.
Ett exempel på detta är utvecklingen av serbokroatiskan efter splittringen av Jugoslavien, där man tidigare talade om olika dialekter av samma språk (serbokroatiskan). Numera finns de tre separata ausbauspråken serbiska, bosniska och kroatiska som utvecklats efter etablerandet av tre olika stater (serbokroatiskan ansågs ha tre dialektgrupper; de tre nya ausbauspråken grundar sig dock på samma dialektgrupp, den štokaviska). Även bildandet av Makedonien har utvecklat makedonskan som ett eget ausbauspråk. De dialekter i det sydslaviska dialektkontinuumet som nu anses vara makedonska har hämtats från det som tidigare ansågs vara serbiska och bulgariska dialekter, vilket har lett till att makedonskans status som språk och inte bulgarisk dialekt stundom inte erkänns bland bulgariskspråkiga. Montenegros självständighet kan tyda på att montenegrinska också så småningom blir ett eget ausbauspråk.
Ett exempel i andra riktningen är kinesiska som ofta kallas ett språk, trots att de olika "dialekterna" av kinesiska kan vara inbördes helt obegripliga och rent språkvetenskapligt uppfyller alla kriterier på att vara språk.
En strävan att upphöja sin språkliga variant till språkstatus snarare än dialekt är ofta ett led i politiska autonomisträvanden, liksom nedvärdering till dialekter kan vara ett led i en politisk centralisering. Katalanska var en dialekt medan Franco härskade i Spanien men är idag ett språk i den autonoma regionen Katalonien. Skånska ses av de flesta som en dialekt men vissa betraktar det som ett eget språk, något som kan ses i samma politiska perspektiv.
Dialekters uppkomst
En språkform kan delas upp i dialekter då olika talare av denna blir geografiskt eller politiskt separerade. Faktorer som bidrar till separationen är bland annat geografisk omfattning av utspridningsområdet och naturliga hinder. De talare som blir mest isolerade från omvärlden är de som utvecklar minst dialekt, och utöver detta kan ett enhetligt utbildningssystem samt en välutvecklad massmedia bromsa utvecklingen av dialekter.[1]
