Johannes Bureus

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Johannes Bureus

Johannes Thomae Agrivillensis Bureus, ibland Johan Bure, född 15 mars eller 25 mars 1568 i Åkerby, död 22 oktober 1652 i Bondkyrka, var en svensk fornforskare, språkman, mystiker, riksantikvarie, poet och vetenskapsman. Han var son till kyrkoherden Thomas Mattiae och Magdalena Burea, kusin till Anders Bure, Jonas Bure, och Olof Bure samt gift i första giftet 1591 med Margaretha Mårtensdotter Bång och i andra giftet 1636 med Ingeborg Gyntesdotter.

Gustav Adolfs lärare

Bureus anställdes 1590 i Johan III:s kansli och kallades 1594 till tjänsten som akademisekreterare i Uppsala men tillträdde aldrig. Han var notarie vid Uppsala möte 1593 och blev senare tjänsteman i hertig Karls kansli och underhandlare i Ulvsbäck 1602. Karl IX kallade honom, jämte Johan Skytte till lärare för sonen Gustaf Adolf, och dessutom utsågs Bureus till både riksantikvarie 1609, Sveriges förste, och 1611-34 var han anförtrodd vården av Riksarkivet och konungens bibliotek (idag Kungliga biblioteket) och tjänstgjorde dessutom som corrector vid tryckningen av Bibeln och augsburgska bekännelsen.

Universalgeni och runolog

Bureus träsnitt av Upplands runinskrifter 439 från 1624.

Bureus var mångsidigt bildad med skarp blick och sinne för verkligheten och både tekniskt och konstnärligt begåvad. Han var porträttmålare, skicklig tecknare kopparstickare och xylograf, urmakare och diktare. Hans språkliga kunskaper var exceptionella. Han behärskade latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska och hade kunskaper i bland annat en del abessinska språk och kinesiska. Bureus skaldestycken återfinns i »Numäre wijsor» 1637, men det är som språkforskare han kom att göra en stor insats. Bureus räknas som vår förste språkforskare och den svenska grammatikens fader och påbörjade även arbetet med en svensk ordbok. Han var utomordentligt intresserad av runor och sammanställde sina rön i flera verk bland annat »Runokenslones lerespon» 1599. Han avtecknade omkring 200 runstenar och var också mycket intresserad av gamla handskrifter. Bland annat upptäckte han och utgav »Konungastyrelsen» 1634. Han reste landet runt för att se och anteckna. I hans verk Sumlen finns många av dessa anteckningar, bland annat sägnen om Fale Bure. Bureus var i likhet med Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck d.ä. också mycket intresserad av ockultism, drömmar och profetior.

Förste språkforskaren

Bureus antikvariska bana är det som har störst intresse för eftervärlden. Han var den förste som studerade svenska språket med vetenskaplig utgångspunkt och gav också ut en fornsvensk grammatik (1636, numera förlorad, men sannolikt den första forngermanska språkläran). Av hans 1651 till kungen överlämnade lexikon i fyra band har tre gått förlorade. Genom att Bureus inventerade och dokumenterade fornminnen och gamla texter lades grunden för en antikvarisk strömning som skulle vara under hela 1600-talet och som fortfarande var grunden när intresset på nytt vaknade under 1800-talet. 1624 utgavs Monumenta helsingica.

En nyttigh bok om konnunga styrilse...

Till Bureus betydelsefulla verk hör också utgivningen av Konunga och Hövdingastyrelsen 1634 (En nyttigh bok om konnunga styrilse och höfdinga, också omtryckt 1650). Bureus uppgav sig ha funnit denna i en avskrift i Johan Skyttes bibliotek, men originalet förkom sedan, och under många år ansågs verket vara ett bedrägeri av Bureus, möjligen med Johan Skyttes medhjälp. Inte förrän 1867 upptäcktes andra handskriftfragment av samma skrift, daterade till 1400-talet (Vadstenafragmentet, upptäckt i Helsingfors senatsarkiv). Konunga och hövdingastyrelsen beskriver den medeltida riksordningen och talar om hur och varför kungen skall styra landet. Bureus avskrift användes långt före utgivningen och Gustav II Adolf lär ha varit mycket förtjust i den och till och med ha övervägt att anbefalla dess användning i skolorna. För skolbruk avsåg också Bureus sin Runa-ABC-boken (1611).

Mystiker och grubblare

Som mystiker hade Bureus liksom många andra renässansmän en dragning åt kabbalistiska grubblerier. Flera gånger förutsade han jordens undergång. Vid ett tillfälle råkade han i tvist om detta med en apotekare Wolimhaus i Uppsala, som ansåg att Bureus räknat fel. Så övertygade om sina slutsatser var männen att de slog vad om sina gårdar om vem som räknat rätt. Det kabbalistiska intresset gjorde att Bureus introducerade adalrunor, specialrunor som för runkunniga hade samma funktion som kabbala för hebréer. Adalrunorna tillhör Bureus mer fantasifulla uppfinningar, och deras esoteriska krafter fick Bureus att tro att han kunde nå "översinnliga" världar. Han blev stundom så excentrisk att han kunde hamna i extas bland folk, och till de närvarandes förskräckelse allt som oftast i trans försöka förutspå dessas död. Det gick så långt att han anklagades för kätteri. Tack vare Gustav II Adolfs beskydd klarade han sig emellertid.

På sin dödsbädd förklarade Bureus att det var hans arbete inom mystikens område som han ansåg vara det viktigaste han åstadkommit. Han ligger i Almunge kyrka (ej gravsten).

Se även

• Bure (släkter) - för mer information om Johannes Bureus och Bure-genealogien.

Litteratur

• Almer, David, "Nordlandslejonets rytande", Aorta: journal för retrogardistisk kultur nr. 14 2006 s. 62-64
• Karlsson, Thomas, Adulrunan och den götiska kabbalan (Sundbyberg 2005)
• Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Uppsala 1943)
• Wilhelm Peterson-Berger, Domedagsprofeterna, 1917.

Externa länkar

• Elektronisk faksimilutgåva av Bureus Runa-ABC-boken (1611)