Arabiska

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Arabiskans utbredning som huvudsakligt officiellt språk (grönt) och som ett av flera officiella språk (blått).

Arabiska är det största av de semitiska och afroasiatiska språken och ett av de fem största språken i världen. Språket skrivs med det arabiska alfabetet och är gemensamt för i stort sett hela arabvärlden. Det är ett av Förenta Nationernas officiella språk.

Arabiskan uppdelas främst i tre huvudvarianter: det moderna standardarabiskan, den klassiska arabiskan samt folkspråken eller dialekterna. Den moderna standardarabiskan används primärt som skriftspråk men nyttjas även muntligt i formella sammanhang som konferenser, nyhetsutsändningar och dylikt. Den klassiska arabiskan är den islamiska världens kulturspråk och brukas i Koranen och den klassiska litteraturen. Det klassiska språket har stort inflytande på den moderna arabiskan. Vidare har alla araber normalt ett av de arabiska folkspråken som modersmål vilket fungerar som muntligt kommunikationsmedel i alla informella sammanhang.

På grund av det arabiska språkets vidsträckta utbredning över många sociolingvistiska områden har ett stort antal språk influerats av standardarabiska i ordförråd och grammatik.

Högarabiska och nutida standardarabiska

Termen "arabiska" kan syfta antingen på högarabiska eller standardarabiska eller på de många lokala varieterna av arabiska. Araber ser litterär arabiska som standardspråket och brukar se allt annat som enbart dialekter. Högarabiska al-luġatu-l-ʻarabiyyatu-l-fuṣḥā (اللغة العربية الفصحى) syftar både på det språk som används i nutida medier runtom i Nordafrika och Mellanöstern och det mer litterära språket i Koranen. "Vardaglig" eller "dialektal" arabiska syftar på de många nationella eller regionala varieteter som härstammar från klassisk arabiska och talas i arabvärlden, vilka utgör det vardagliga talspråket. Dessa skiljer sig ibland så mycket från varandra att de inte är ömsesidigt förståeliga. Dessa dialekter används vanligen inte i skrift, fastän en viss mängd litteratur (särskilt teaterpjäser och poesi) finns på många av dem. De används ofta i varierande grad i informella talspråksmedier, såsom såpoperor och pratshower. Högarabiska eller klassisk arabiska är det officiella språket i alla arabländer och den enda form av arabiska som lärs ut i skolor på alla nivåer.

Den sociolingvistiska situationen för arabiskan i nutid är ett tydligt exempel på diglossi – användandet av två skilda varianter av samma språk, vanligen i olika sociala situationer. I fallet arabiska kan utbildade araber från olika länder antas kunna tala både sin egen lokala dialekt och den högarabiska de lärt sig i skolan (i samma grad eller lägre). Denna diglossisituation underlättar code switching där en talare växlar fram och tillbaka omedvetet mellan de två variteterna av samma språk, ibland till och med inom samma mening. I de fall då araber från olika länder samtalar och finner att deras dialekter inte är ömsesidigt förståeliga (till exempel en marockan som talar med en libanes) brukar båda kunna gå över till högarabiska, eller pendla däremellan, för att kunna kommunicera.

Eftersom nutida arabiskt skriftspråk skiljer sig från det arabiska skriftspråket under Koranens tid har det blivit vanligt bland västerländska och icke-arabiska kännare av arabiskan att kalla Koranens språk klassisk arabiska och det nutida språket i medierna och formellt tal standardarabiska. Araber brukar däremot använda termen fuṣḥā om båda formerna och därmed lägga större tyngdpunkt på likheterna mellan de två. Skillnaden mellan Koranens arabiska och dagens standardarabiska är framför allt uppdateringar av ordförrådet. De syntaktiska och grammatiska reglerna är desamma.

Fonologi

Beskrivningen av fonemen avspeglar uttalet av standardarabiska.

Vokaler

Arabiskan har tre vokaler, med korta och långa varianter, plus två diftonger: a [ɛ̈] (öppet e-ljud,centraliserat), i [ɪ], u [ʊ]; ā [æː], ī [iː], ū [uː]; ai (ay) [ɛ̈ɪ], au (aw) [ɛ̈ʊ]. Allofoniskt, efter velariserade konsonanter (se nedan), uttalas vokalen a som [ɑ], ā som [ɑː] (även efter r), ai som [ɑɪ] och au som [ɑʊ].

Konsonanter

1. [ʤ] uttalas som [ɡ] av en del talare. Det är särskilt karakteristiskt för de egyptiska och sydyemenitiska dialekterna. I många delar av Nordafrika och i Levanten uttalas det som [ʒ].
2. /l/ uttalas [lˁ] endast i /ʔalˁːɑːh/, Guds namn, alltså Allah, när ordet följer a, ā, u eller ū (efter i eller ī är det ovelariserat: bismi l-lāh /bɪsmɪlːæːh/).
3. /ʕ/ är vanligtvis en fonetisk approximant.
4. I många språkvarieteter (om inte de flesta) är /ħ, ʕ/ epiglottala [ʜ, ʢ] (trots vad som sägs i många äldre verk).

De konsonanter som traditionellt kallas "emfatiska" /tˁ, dˁ, sˁ, ðˁ/ är antingen velariserade [tˠ, dˠ, sˠ, ðˠ] eller faryngaliserade [tˁ, dˁ, sˁ, ðˁ]. I vissa transkriptionssystem visas emfasen genom att stor bokstav används, till exempel skrivs /dˁ/ ‹D›. I andra är bokstaven understruken eller har en punkt under sig, till exempel ‹ḍ›.

Vokaler och konsonanter kan vara (fonologiskt) korta eller långa. Långa (geminerade) konsonanter dubbelskrivs normalt i latinsk transkription (det vill säga bb, dd, etcetera), vilket avspeglar närvaron av det arabiska diakritiska tecknet shaddah, som markerar förlängda konsonanter. Sådana konsonanter hålls två gånger så länge som korta konsonanter Denna konsonantförlängning är fonematiskt kontrastiv: exempelvis qabala "han mottog" och qabbala "han kysste".

Stavelsestruktur

Arabiskan har två sorters stavelser: öppna stavelser (KV) och (KVV) - och slutna stavelser (KVK), (KVVK) och (KVKK). Varje stavelse börjar med en konsonant - eller också lånas en konsonant från ett tidigare ord genom elision – särskilt i fallet med den bestämda artikeln al (använt när ett yttrande inleds) eller _l (när den följer ett ord), till exempel baytu –l mudiir “direktörens hus”, vilket blir bay-tul-mu-diir när det delas upp i stavelser. I sig själv skulle den bestämda formen av mudiir uttalas /al mudiːr/.

Betoning

Fastän ordbetoning inte är fonematiskt kontrastiv i standardarabiska har den ett starkt samband med vokallängd och stavelseform, och korrekt ordbetoning underlättar förståelsen. I allmänhet läggs betoning på "tunga" stavelser (det vill säga mer långvariga stavelser - en sluten stavelse eller en stavelse med en lång vokal). I ord med en stavelse med lång vokal drar den långa vokalen till sig betoningen (till exempel ki-'taab och ‘kaa-tib). I ord med två långa vokaler drar den andra långa vokalen till sig betoningen (till exempelma-kaa-'tiib). I ord med en "tung" stavelse där två konsonanter förekommer tillsammans eller samma konsonant är fördubblad får den (sista) tunga stavelsen betoningen (till exempel ya-ma-’niyy, ka-'tabt, ka-‘tab-na, ma-‘jal-lah, ‘mad-ra-sah, yur-‘sil-na). Denna sista regel övertrumfar de två första: ja-zaa-ʔi-‘riyy. I andra fall hamnar ordbetoningen vanligtvis på den första stavelsen: ‘ya-man, ‘ka-ta-bat, etcetera. Dialekten i Kairo (av egyptisk arabiska) har dock vissa egenheter, i det att en tung stavelse inte kan ha betoning mer än två stavelser från ordslut, så att mad-‘ra-sah har betoningen på den näst sista stavelsen, liksom qaa-‘hi-rah.

Dialektala variationer

Vissa dialekter kan ha fler eller färre fonem än de som listas i tabellen ovan. Till exempel används icke-arabiskt [v] i i Maghrebdialekterna även i skriftspråket mestadels för utländska namn. Semitiskt [p] blev [f] extremt tidigt i arabiska innan det nedtecknades, men ett litet antal arabiska dialekter, såsom irakisk arabiska (under inflytande från persiskan) skiljer mellan [p] och [b]. Interdentala frikativor ([θ] och [ð]) motsvaras av klusiler [t] och [d] i vissa dialekter (främst levantinsk och egyptisk arabiska) och som [s] och [z] i "lärda" ord från standardspråket. Tidigt under arabiskans expansion smälte de skilda emfatiska fonemen [dˁ] och [ðˁ] ihop till ett enda fonem, antingen det ena eller det andra. Som väntat använder dialekter utan interdentala frikativor enbart [dˁ], medan de som har sådana frikativor använder [ðˁ]. Återigen motsvaras i "lärda" ord från standardspråket [ðˁ] av [zˁ] i dialekter utan interdentala frikativor. Ett annat typiskt särskiljande drag i arabiska dialekter är hur de återger standardspråkets [q] (tonlös uvular klusil): den behåller sitt ursprungliga uttal i vitt skilda områden som Yemen och Marocko (och bland druserna), medan det -- ett typiskt "beduinuttal" -- återges med [ɡ] i gulfarabiska, irakisk arabiska, övre Egypten och mindre urbaniserade delar av Levanten (till exempel Jordanien) och som en glottal klusil [ʔ] i många prestigedialekter, såsom de som talas i Kairo, Beirut och Damaskus. Alltså visar araber omedelbart sitt geografiska (och ibland klassmässiga) ursprung genom sitt uttal av ett ord som qamar "måne": [qamar], [ɡamar] eller [ʔamar].

Grammatik

Huvudartikel: Arabisk grammatik

Historia

På grund av islams snabba utbredning under 700-talet lärde sig många människor arabiska som ett lingua franca. Av denna anledning är de tidigaste grammatiska beskrivningarna av arabiskan ofta skrivna av icke-modersmålstalare. Den tidigaste grammatikern som är känd är ʻAbd Allāh ibn Abī Isḥāq (död 735 (117 H)). Tre generationer grammatikers insatser kulminerade i boken av den persiske lärde Sibāwayhi (cirka 760–793).

Traditionellt indelas de grammatiska vetenskaperna i fem grenar:

• al-luġah (lexikon) rörande samlande och förklarande av ordförrådet
• at-taṣrīf (morfologi) att bestämma de enskilda ordens form
• an-naḥw (syntax) i första hand rörande böjningar (iʻrab) som redan hade försvunnit i dialekter.
• al-ištiqāq (avledning) undersöka ordens ursprung
• al-balāġah (retorik)

Substantiv

Tillstånd

Ett arabiskt substantiv kan ta ett av tre tillstånd av bestämdhet: bestämd, obestämd och status constructus. Bestämd form markeras med artikeln al-. Obestämd form markeras med en ändelse -un (nunation). Status constructus är omarkerat och förekommer i första ledet av en genitivkonstruktion.

Artikel

Artikeln (adātu-t-taʻrīf) al- är oböjlig och uttrycker bestämd form hos ett substantiv oberoende av genus och numerus. Begynnelsebokstaven (hamzatu-l-waṣl), instabil på det sättet att den försvinner i sandhi och artikeln istället bara blir -l- (fastän alif bibehålls i skrift ändå för tydlighetens skull).

Det arabiska l assimileras också med ett antal konsonanter (dentaler och sibilanter), så att i dessa fall artikeln i uttalet bara uttrycks genom geminering av substantivets begynnelsekonsonant.

Böjning

Ett arabiskt substantiv kan ta tre kasus: nominativ, genitiv och ackusativ, och tre numerus: singular, dualis och plural. Normalt får substantiv ändelsen -u(n) i nominativ, -i(n) i genitiv och -a(n) i ackusativ. Kasusändelserna finns bara i formellt eller litterärt språkbruk. Formellt har varje substantiv en sådan ändelse, men i slutet av en mening uttalas ingen böjningsändelse ens i formellt tal, på grund av reglerna för 'paus'.

Pluralformen av substantiv bildas i vissa fall med ett suffix, men ofta genom att vokalstrukturen i ordet förändras. Det finns ett antal mönster för hur detta går till. Det kan finnas spår av denna pluralbildning i andra semitiska språk, men ingenstans är den så utbredd som i arabiskan.

Genus

Arabiskan har två genus som uttrycks genom kongruens med pronomen, verb och adjektiv.

Dessa genus beskrivs ofta som maskulinum och femininum, men situationen är mer komplicerad än så. Former för 'femininum' singular används också för att uttrycka 'singulativer', som är plural av döda ting av båda grammatiska genus.

Markören för femininum är ett -t--suffix, men vissa substantiv utan denna markör kongruerar också som femininum. Redan i klassisk arabiska uttalades inte -t-markören i pausa. Den skrivs med en särskild bokstav (ta marbuta) som visar att ett t-ljud ska uttalas i sandhi, men inte i pausa.

Verb

Liksom i många andra semitiska språk baseras verbbildningen i arabiskan på en rot som (vanligen) består av tre konsonanter. Roten är i sig inget ord men innehåller den semantiska kärnan. Konsonanterna k-t-b, exempelvis, indikerar 'skriva', q-r-ʼ indikerar 'läsa', ʼ-k-l 'äta' etcetera. Ord bildas genom att roten tillförs en vokalstruktur och affix. Traditionellt har arabiska grammatiker använt roten f-ʻ-l 'göra' som mall för att diskutera ordbildning. Verben personböjs.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Språkträd

Den talade arabiskan finns i många olika varianter. Här anges de varianter som är så särpräglade att de har egna språkkoder. Flertalet saknar eget skriftspråk.

• Afroasiatiska språk
  • Semitiska språk
    • Centralsemitiska språk
      • Sydliga centralsemitiska språk
        • Arabiska
          • Sahara-algerisk arabiska
          • Algerisk arabiska
          • Baharnaarabiska
          • Cypriotisk arabiska
          • Dhofariarabiska
          • Östegyptisk bedawiarabiska
          • Egyptisk arabiska
          • Gulfarabiska
          • Hadramiarabiska
          • Hassaniyya
          • Hijaziarabiska
          • Irakisk arabiska
          • Judeoirakisk arabiska
          • Judeomarockansk arabiska
          • Judeotripolitansk arabiska
          • Judeotunisisk arabiska
          • Judeojemenitisk arabiska
          • Libysk arabiska
          • Mesopotamsk arabiska
          • Marockansk arabiska
          • Najdiarabiska
          • Nordlevantinsk arabiska
          • Nordmesopotamsk arabiska
          • Omaniarabiska
          • Övre Egypten-arabiska
          • Sanaaniarabiska
          • Shihhiarabiska
          • Sydlevantinsk arabiska
          • Standardarabiska [ABV]
          • Sudanesisk arabiska
          • Ta'izzi-adeniarabiska
          • Tadzjikisk arabiska
          • Tchadisk arabiska (tourkou)
          • Tunisisk arabiska
          • Uzbekisk arabiska
          • Maltesiska

Arabiska lånord

Huvudartikel: Arabiska lånord

Några lånord som kommit till svenskan från arabiska är almanacka, algebra, siffra, alkemi och alkohol.

Referenser

Litteratur

• Caspari, C. P., William Wright, m. fl. A Grammar of the Arabic Language. 3 upplagan, 2 band. Cambridge: Cambridge University press, 1955.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arabic language, 20060205.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Arabic grammar, 20060217.

Se även

• Arabiska alfabetet

Externa länkar

Wikipedia har en upplaga på Arabiska.

• Arabiska (Uppsala universitet)
• Arabiska för alla
• Grundkurs i arabiska