Libyen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

الجماهيرية العربية الليبية الشعبية الإشتراكية al-Jamāhīrīyah al-‘Arabīya al-Lībīyah ash-Sha‘bīyah al-Ishtirākīyah'
Libyens statsvapen Flagga Statsvapen
Valspråk: inget
Nationalsång: Allahu Akbar
Huvudstad	Tripoli
Största stad	Tripoli
Officiellt språk	arabiska
Statsskick Revolutionens ledare Premiärminister	Republik Muammar al-Qadhdhafi (de facto) Baghdadi Mahmudi
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Italien 24 december 1951
Yta  • Totalt  • Vatten	1 759 540 km² (16:e) försumbart
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	5 900 754 (104:e) 3,2 inv/km² (183:e)
BNP (PPP)  • Totalt  • Per capita	(2005) $67 244 miljoner (67:e) $11 630
Valuta	libysk dinar (LYD)
Tidszon	UTC+2
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Bikku Bitti 2 267 m ö.h. km² km
Nationaldag	1 september (Revolutionsdagen)
Landskod	LY, LBY
Landsnummer	218

Libyen (arabiska: ليبيا ‎ Lībiyā), officiellt stora socialistiska libyska arabiska folkrepubliken, är en stat i Nordafrika. Med kust i norr mot Medelhavet, är Libyen beläget mellan Egypten i öst, Sudan i sydost, Tchad och Niger i söder, och Algeriet och Tunisien i väst. Med en yta på nästan 1,8 miljoner km², av vilket 90 % är öken, är Libyen Afrikas fjärde största land till ytan, och det sjuttonde största i världen.^[1] Huvudstaden Tripoli hyser 1,7 miljoner av Libyens 5,7 miljoner invånare. De tre traditionella delarna av landet är Tripolitanien, Fezzanöknen och Cyrenaika.

Libyen har den fjärde högsta BNP:n per capita i Afrika, efter Seychellerna, Botswana och Sydafrika. Detta beror till stor del på dess stora petroleumreserver och ringa folkmängd.^[2][3]

Landet leds av överste Muammar al-Qadhdhafi, vars utrikespolitik ofta lett till konflikt med västvärlden och regeringar i andra afrikanska länder. Libyen har dock officiellt övergett sina anspråk på att skaffa sig kärnvapen på 2000-talet, och Libyens relationer till omvärlden är numera mindre omstridda.^[4]

Libyens flagga är den enda nationsflaggan i världen med bara en färg och inget mönster, vapen eller andra detaljer.

Etymologi

Namnet "Libyen" är inhemskt (det vill säga berbiskt), som finns belagt i fornegyptiska texter som , R'bw (= Libu), vilket syftar på en av de berbiska stammarna som levde väster om Nilen. På grekiska kallades stammen Libyes och deras land blev "Libya", men i Antikens Grekland hade ordet en vidare betydelse, och inbegrep hela Nordafrika väster om Egypten, och stundom hela Afrikas kontinent. Senare, vid tiden för Ibn Khaldun, kallades samma stora stam Lawata.^[5]

Historia

Huvudartikel: Libyens historia

Arkeologiska fynd tyder på att Libyens kustslätt så tidigt som 7000-talet f.Kr. var bebodd av ett neolitiskt folk som hade kunskaper om boskapsskötsel och odling av grödor.^[6] Det område som idag är känt som Libyen behärskades senare av en följd olika folk. Fenicierna, grekerna, romarna, vandalerna och bysantinerna innehade hela eller delar av området. Grekerna och romarna efterlämnade ruiner i Kyrene, Leptis Magna och Sabratha, men i övrigt återstår lite av dessa forntida kulturer.^[7]

Ruiner av teatern i den romerska staden Sabratha, väster om Tripoli

Triumfbåge efter den romerske kejsaren Septimius Severus (146–211 e.Kr.) i Leptis Magna

Fenicierna var först med att upprätta handelsstationer i Libyen, när köpmän från Tyros (i nuvarande Libanon) utvecklade handelsförbindelser med berberstammarna och slöt fördrag med dem för att försäkra sig om deras samarbete i utvinning av råmaterial.^[8][9] Vid 400-talet e.Kr. hade Karthago, den främsta av de feniciska kolonierna, utsträckt sin hegemoni över stora delar av Nordafrika, där det uppstod en distinkt civilisation, den så kallade puniska. Puniska bosättningar vid Libyens kust var bland andra Oea (Tripoli), Libdah (Leptis Magna) och Sabratha. Alla dessa låg i ett område som senare kallades Tripolis, eller "Tre städer". Libyens nuvarande huvudstad Tripoli har fått sitt namn från detta.

Grekerna erövrade östra Libyen när, enligt traditionen, emigranter från den överbefolkade ön Thera beordrades av oraklet i Delfi att söka sig ett nytt hem i Nordafrika. År 631 f.Kr. grundade de staden Kyrene.^[10] Inom 200 år hade ytterligare fyra viktiga grekiska städer upprättats i området: Barka (Al Marj); Euhesperides (senare Berenike, dagens Benghazi), Teuchira (senare Arsinoe, dagens Tukrah) och Apollonia (Susah), Kyrenes hamnstad. Tillsammans med Kyrene var dessa kända som Pentapolis (Fem städer).

Romarna förenade båda regionerna i Libyen, och i över 400 år var Tripolitania och Cyrenaica välmående romerska provinser.^[11] Romerska ruiner, såsom de i Leptis Magna, vittnar om regionens vitalitet där både folkrika och små städer åtnjöt stadslivets bekvämligheter. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men Tripolitaniens städer behöll sin puniska karaktär och Cyrenaikas städer sin grekiska. Araber erövrade Libyen på 600-talet e.Kr. Libyen var en av det bysantinska rikets utposter fram till den arabiska invasionen på 600-talet. Inte förrän på 1000-talet företog araberna någon nämnvärd kolonisering och islamsk religion och kultur började vinna insteg. De första 1000 åren under islamskt styre var landet uppdelat i två regioner: Tripolitanien styrdes från det närbelägna Tunisien, medan Cyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. Någon organiserad regering fanns knappast, och utanför städerna längs kusten var beduinstammarna nästan helt oberoende.

Under de följande århundradena antog många av de inhemska folken islam och även arabiska språket och kulturen. Osmanska turkar erövrade landet vid mitten av 1500-talet och de tre staterna eller "vilâyeten" Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan (som utgör Libyen) förblev delar av deras imperium med undantag för den verkliga autonomin under Karamanlidynastin. Karamanlidynastin härskade från 1711 till 1835 främst i Tripolitanien, men hade vid mitten av 1700-talet även inflytande i Cyrenaika och Fezzan.^[12] Detta utgjorde en första glimt i den senare historia av det förenade självständiga Libyen som skulle framträda två århundraden senare. Återföreningen skedde dock genom en invasion (italiensk-turkiska kriget 1911–1912) och ockupationen som började 1911 när Italien samtidigt gjorde de tre regionerna till kolonier. Det italienska styret varade mellan 1911 och 1943.

Efter kriget 1911–12 mellan Turkiet och Italien ockuperade italienarna Tripolitanien och Cyrenaika, men fick, i likhet med turkarna, problem med senusierna. Först sedan senusiernas ledare Sisi Umar al-Mukhtar tagits till fånga och avrättats 1931 kunde italienarna besätta Libyen. På 1930-talet slog sig tusentals italienska bönder ner i Tripolitanien och Cyrenaika, men andra värlskrigets utbrott hejdade fortsatt kolonisation.

Italien antog 1934 namnet "Libyen" som officiellt namn för kolonin (som bestod av provinserna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan). Kung Idris I, Emir av Cyrenaika, ledde det libyska motståndet mot den italienska ockupationen mellan de två världskrigen.^[7] Det italienska styret blev extremt brutalt och befolkning halverades genom svält, flykt eller genom att de blev dödade av kolonialmakten. Under Mussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression av folkmordskaraktär ^[13]. Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.^[14]

Under andra världskriget blev Libyen ett slagfält, när britterna försökte hindra tyskar och italienare att tränga in i Egypten och ta Suezkanalen. 1943 trängde den brittiska 8:e armen ut tyskarna och italienarna ur Libyen.^[15]

Libyen blev under ökenkriget besatt av Storbritannien och Frankrike. Libyen hade varit skådeplats för de flesta pansarslagen under ökenkriget och det fattiga landets huvudnäring direkt efter kriget var export av metallskrot från de många utslagna pansarfordonen som lämnats kvar.^[16] Från 1943 till 1951 administrerades Tripolitanien och Cyrenaika av Storbritannien, medan Frankrike kontrollerade Fezzan. Idris återvände 1944 från exil i Kairo, men avböjde att bosätta sig permanent i Cyrenaika förrän vissa aspekter av utländsk kontroll avlägsnades 1947.^[7] Enligt villkoren för 1947 års fredsavtal med de allierade gav Italien upp alla anspråk på Libyen.^[17]

Omar Mukhtar (1858–1931) var ledaren för det libyska upproret mot den italienska ockupationen.

Den 21 november 1949 antog FN:s generalförsamling en resolution som sade att Libyen skulle bli självständigt före 1 januari 1952. Idris representerade Libyen i de följande FN-förhandlingarna. Den 24 december 1951 utropade Libyen sin självständighet som Förenade Kungariket Libyen, en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris.^[7]

Idris I var ledare för en islamisk orden, Sanusiya.^[18]

Upptäckten av betydande oljereserver 1959 och den därpå följande inkomsten av petroleumförsäljning gjorde det möjligt för en av världens fattigaste nationer att upprätta en extremt välbärgad stat. Fastän oljan drastiskt förbättrade den libyska regeringens finanser började folkligt missnöje byggas upp mot den tilltagande koncentrationen av landets rikedomar i händerna på kung Idris och landets elit. Detta missnöje fortsatte att stegras när nasserism och arabnationalism spreds över Nordafrika och Mellanöstern.^[7]

Den 1 september 1969 genomförde en liten grupp militärofficerer ledda av den då 27-årige arméofficeren Muammar Abu Minyar al-Qadhdhafi en statskupp mot kung Idris. Vid den tidpunkten var Idris i Turkiet för att få läkarvård. Hans brorson, kronprins Sayyid Hasan ar-Rida al-Mahdi as-Sanussi, avsattes av de revolutionära arméofficererna och sattes i husarrest. Samtidigt avskaffades monarkin och revolutionärerna utropade den nya Libyska arabrepubliken. Qadhdhafi kallades, och kallas fortfarande, "Broder ledare och vägvisare för revolutionen" i statliga uttalanden och i officiella medier.^[7]

Qadhdhafi har utvecklat ett eget politiskt system som han kallar Den tredje internationella teorin^[19] och som är en blandning av arabnationalism, islamism och socialism. Han har skrivit en bok som heter Gröna boken för att presentera sina idéer.

Qadhdhafi ser sig själv som en revolutionär ledare och under 1970- och 1980-talen använde han oljepengar för att propagera för sin ideologi utanför landets gränser. Libyens militära insatser misslyckades dock. Libyen var inblandat i strider i Tchad, men drevs tillbaka från norra Tchad 1987. Libyen har också stöttat internationell terrorism, men det stödet tycktes minska markant sedan FN beslutade om sanktioner 1992. Sanktionerna avbröts i april 1999 och upphävdes slutligt i september 2003.^[20]

Motsättningarna mellan USA och Libyen har, i senare historia, varit stora. 1986 bombade amerikansk militär två libyska städer som vedergällning för påstått stöd för terrorister. Från 1980 hade USA ingen ambassadpersonal i Libyen, och USA stängde Libyens ambassad 1981.^[7]

USA har på senare tid återupprättat fullständiga diplomatiska förbindelser med Libyen och strök 2006 landet från sin lista över stater som påstås stödja terrorism.^[20]

Politik

Det finns två statsgrenar i Libyen. Den "revolutionära sektorn" består av revolutionsledaren Qadhdhafi, revolutionskommittéerna och de återstående medlemmarna av det Revolutionära kommandorådet med 12 medlemmar, som upprättades 1969. Det historiska revolutionära ledarskapet är inte valt och kan inte röstas bort. De är vid makten på grund av sin roll i revolutionen.

Den lagstiftande grenen av staten består av lokala folkkongresser i vart och ett av stadsdistrikten, 32 Sha'biyat-folkkongresser för regionerna och den nationella Allmänna folkkongressen. Dessa lagstiftande organ representeras av motsvarande verkställande organ (lokala folkkommittéer, Sha'biyat-folkkommittéer och den nationella allmänna folkkommittén/regeringen).

Vart fjärde år väljer medlemmarna av de lokala folkkongresserna sina ledare och sekreterare till folkkommittéerna, ibland efter många debatter och en kritisk omröstning. Ledningen för den lokala folkkongressen representerar den lokala kongressen vid folkkongressen på nästa nivå. Medlemmarna av den nationella allmänna folkkongressen väljer medlemmar av den nationella allmänna folkkommittén (regeringen) vid sitt årliga möte.

Regeringen kontrollerar både statliga och halv-autonoma medier. I fall som involverar kränkning av "vissa tabun" har den privata pressen blivit censurerad,^[21] fastän artiklar som är kritiska mot politiska inriktningar har efterfrågats och avsiktligt publicerats av det revolutionära ledarskapet självt som ett sätt att inleda reformer.

Politiska partier förbjöds 1952.^[22] Enligt en lag från 1971 är det tillåtet att bilda icke-statliga organisationer. Dessa måste dock rätta sig efter revolutionens mål och därför är de få jämfört med de i grannländerna. Fackföreningar finns inte,^[23] men många yrkessammanslutningar är integrerade i statsstrukturen som en tredje pelare, vid sidan av folkkongresserna och folkkommittéerna. Dessa sammanslutningar har inte strejkrätt. Yrkessammanslutningar skickar delegater till allmänna folkkongressen där de har ett representativt mandat.

Utrikesrelationer

Utrikesminister Abd al-Rahman Shalgam med sin amerikanska motsvarighet Condoleezza Rice. Libyen månar om att bli av med sin pariaställning och återinträda i det internationella samfundet.

Libyens utrikespolitik har genomgått stora fluktuationer och förändringar sedan staten utropades på julafton 1951. Som kungarike iakttog Libyen en definitivt pro-västlig hållning, men uppfattades tillhöra det konservativa traditionalistiska blocket i Arabförbundet, som landet blev medlem av 1953. Regeringen var nära allierad med Storbritannien och USA och båda dessa länder höll militärbaser i Libyen. Libyen bildade också nära band med Frankrike, Italien, Grekland, och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen 1955.^[24]

Regeringen stödde den arabiska saken, inklusive självständighetsrörelserna i Marocko och Algeriet, men deltog inte mycket aktivt i Mellanösternkonflikten eller den turbulenta interarabiska politiken på 1950- och 1960-talen. Kungariket utmärktes av sin nära koppling till västerlandet, samtidigt som det förde en konservativ politik inrikes.^[25]

Efter statskuppen 1969 stängde Qadhdhafi amerikanska och brittiska baser och nationaliserade delvis utländska olje- och handelsintressen i Libyen. Han spelade också en viktig roll i att förespråka oljeembargon som ett politiskt vapen för att utmana västerlandet, i förhoppningen att stigande oljepris och embargo 1973 skulle övertyga västerlandet, särskilt USA, att avbryta sitt stöd för Israel. Qadhdhafi förkastade både Sovjetunionens kommunism och USA:s kapitalism och hävdade att han styrde en medelväg för sin regering.

På 1980-talet distanserade sig Libyen mer och mer från väst, och anklagades för att begå storskaliga statsstödda terrordåd. När bevis för libysk inblandning i en bombning mot ett diskotek i Berlin 1986 som dödade två amerikanska soldater hittades svarade USA med att genomföra en luftbombningsattack mot mål nära Tripoli och Benghazi i april 1986.^[26]

År 1991 blev libyska underrättelsetjänstagenter åtalade av federala åklagare i USA och Skottland för inblandning i bombning av Pan Am flight 103 i december 1988. Sex andra libyer ställdes inför rätta i sin frånvaro för bombningen av UTA Flight 772 1989. FN:s säkerhetsråd krävde att Libyen skulle överlämna de misstänkta, samarbeta med utredningarna om flygplansbombningarna, betala kompensation till offrens familjer och avsluta allt stöd för terrorism. Libyens vägran att samarbeta ledde till godkännande av FN:s säkerhetsråds resolution 748 den 31 mars 1992, som införde sanktioner mot landet med syftet att tvinga fram åtlydnad från Libyen. Fortsatt trots från Libyen ledde till ytterligare FN-sanktioner mot Libyen i november 1993.^[27]

År 2003, över tio år efter att sanktionerna hade införts, började Libyen göra dramatiska ändringar i sin politik gentemot västvärlden, med den öppna målsättningen att driva en avspänningspolitik mellan väst och Libyen. Libyens regering tillkännagav sitt beslut att överge sina program för massförstörelsevapen och betala kompensation till familjerna till offren från Pan Am flight 103 samt UTA Flight 772.^[28] Beslutet välkomnades av många västländer och sågs som ett viktigt steg för Libyen i riktning mot att återinträda i den internationella gemenskapen.^[29] Sedan 2003 har landet gjort ansträngningar att normalisera sina förbindelser med Europeiska unionen och USA och har till och med myntat begreppet 'Libyenmodellen', ett exempel som ska visa världen vad som kan åstadkommas genom förhandlingar istället för våld när det finns god vilja på båda sidor.

Den 15 maj 2006 tillkännagav USA:s utrikesdepartement att det skulle återuppta diplomatiska förbindelser med Libyen fullständigt om Libyen lade ned sina rustningsprogram. Utrikesdepartementet avförde också Libyen från sin lista över statsstödd terrorism, som landet hade funnits på i 27 år.^[20]

Dem 16 oktober 2007 valdes Libyen till att ingå i FN:s säkerhetsråd i två år med början i januari 2008.^[30]

HIV-rättegångar (1999–2007)

Huvudartikel: HIV-rättegången i Libyen

Fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare blev åtalade för att avsiktligt ha infekterat 426 libyska barn med HIV vid ett barnsjukhus i Benghazi, som en del av en påstådd komplott från väst för att destabilisera regimen. I början var 23 bulgarer och många libyska sjukvårdstjänstemän åtalade, men undersökningen begränsades till fem sjuksköterskor, två läkare, en bulgarisk och en palestinsk, och ett antal libyska sjukvårdstjänstemän. År 2004 frikände domstolen en bulgarisk läkare, dr Zdravko Georgiev, som bedömdes skyldig enbart till olagliga transaktioner i utländsk valuta och dömdes till fyra års fängelse plus 600 dinarer i böter. Eftersom han redan hade varit i häkte i Libyen i över fem år och därmed hade mer än avtjänat sitt straff, släpptes han ur fängelset men tilläts inte lämna Libyen under de kommande tre åren. Han bodde på den bulgariska ambassaden och besökte sjuksköterskorna varje vecka. De återstående fem sjuksköterskorna och den palestinske läkaren dömdes till döden. Efter en ny rättegång i slutet av 2006 dömdes de till döden igen. Domstolens metoder kritiserades av ett antal människorättsorganisationer och dess domar fördömdes av USA och Europeiska unionen.^[31] Den 17 juli 2007 ändrades domarna dock till livstids fängelse.^[32] Efter långa och komplicerade förhandlingar med deltagande från EU, Tyskland, Frankrike med flera den 24 juli 2007 blev alla fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinske läkaren frigivna och anlände till Bulgarien.^[33]

Mänskliga rättigheter

Enligt USA:s utrikesdepartements årliga rapport om mänskliga rättigheter för 2004 hade Libyens auktoritära regim fortfarande allvarliga brister vad gäller mänskliga rättigheter. Några av de många och allvarliga övergreppen från staten är dåliga förhållanden i fängelser, godtyckliga arresteringar, fångar som hålls incommunicado, samt politiska fångar som hålls i många år utan anklagelse eller rättegång. Rättsväsendet kontrolleras av staten, och det finns ingen rätt till en rättvis offentlig rättegång. Libyerna har inte heller rätten att byta ut sin regering. Yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och religionsfrihet är begränsade och oberoende människorättsorganisationer är förbjudna. Etniska minoritetsgrupper och minoritetsstammar diskrimineras, och staten fortsätter att begränsa utländska arbetares arbetsrättigheter.

Freedom House rankade 2005 de politiska rättigheterna i Libyen som "7" (där 1 representerar mest fri och 7 minst fri), medborgerliga friheter som "7" och gav det frihetsrankningen "Inte fri".^[34]

Geografi

Libyen

Libyen

Libyen sträcker sig över 1 759 540 kvadratkilometer, vilket gör det till det 17:e största landet i världen till ytan. Libyen är något mindre än Indonesien, och ungefär lika stort som den amerikanska delstaten Alaska. Det gränsar i norr till Medelhavet, i väster till Tunisien och Algeriet, i sydväst till Niger, i söder till Tchad och Sudan och i öster till Egypten. Med 1770 kilometer är Libyens kuststräcka den längsta i något afrikanskt land med Medelhavskust.^[35][36] Klimatet är mestadels torrt och ökenliknande. De nordligare regionerna har dock ett mildare medelhavsklimat.

Under vår och höst blåser en het, torr, sandmättad sirocco (i Libyen kallad gibli), en sydlig vind som varar mellan en och fyra dagar. Sandstormar förekommer året runt. Oaser finns spridda runtom i Libyen. Bland de viktigaste är Ghadames och Kufra. Mer än 90 % av landets yta är öken eller halvöken. Libyens lägsta punkt är Sabkhat Ghuzayyil, 47 meter under havsnivån.

De främsta naturtillgångarna är petroleum, naturgas och gips.

Libyska öknen

Libyska öknen, som täcker stora delar av östra Libyen, är en av de torraste platserna på jorden. På vissa ställen kan det gå årtionden utan regn och till och med i högländerna regnar det bara sporadiskt, en gång vart femte till tionde år. I Uweinat var det senaste dokumenterade regnet i september 1998.^[37] Det finns en stor depression, Qattarasänkan, strax söder om det nordligaste stupet, med Siwaoasen vid västligaste ytterkant. Sänkan fortsätter i grundare form västerut, till oaserna Jaghbub och Jalo.

På samma sätt kan temperaturen i den libyska öknen vara extrem. År 1922 uppmättes en lufttemperatur på 57,8 °C i orten Al 'Aziziyah, som ligger väster om Tripoli. Detta anses allmänt som den högsta uppmätta naturligt förekommande lufttemperaturen på jorden.^[38]

Det finns några utspridda obebodda små oaser, som vanligen är anslutna till de större sänkorna, där det går att hitta vatten genom att gräva någon meter djupt. I väster finns en vitt utspridd grupp oaser i olänkade grunda sänkor, Kufragruppen, som består av Tazerbo, Rebiana och Kufra.^[37] Förutom stupen avbryts den allmänna plattheten endast av en serie platåer och massiv nära mitten av Libyska öknen, runt punkten där Egyptens, Sudans och Libyens gränser möts.

Några längre söderut ligger massiven Arkenu, Uweinat och Kissu. Dessa granitberg är mycket gamla och bildades långt före sandstenen runt omkring dem. Arkenu och Västra Uweinat är ringkomplex mycket lika de i Aïr. Östra Uweinat (den högsta punkten i Libyska öknen) är en sandstensplatå som ligger i anslutning till granitdelen längre västerut.^[37] Slätten norr in Uweinat är fläckad med eroderade vulkaniska formationer.

När olja upptäcktes på 1950-talet upptäcktes också en massiv akvifär under en stor del av landet. Vattnet i denna akvifär är äldre än de senaste istiderna och Saharaöknen själv.^[39] Landet huserar också Arkenukratrarna, dubbla nedslagskratrar som finns i öknen.

Rörliga sanddyner i Tadrart Acacus

Ökenlandskap i Libyen. 90 % av landet är öken

Jabal Al Akdhar nära Benghazi är Libyens fuktigaste region med en årsnederbördpå omrking 500 millimeter.[40]

Klimat och miljö

Det största miljöproblemet är bristen på färskvatten. Världens största vattenprojekt är under uppbyggnad. Man ska pumpa upp vatten från stora reservoarer, akvifärer, under Sahara och ut till städerna vid kusten, kallas för "konstgjorda floden". Libyen har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov.

Administrativ indelning

Libyen var indelat i flera guvernorat (muhafazat)^[41] innan det uppdelades på 25 kommuner (baladiyat).^[42] Nyligen indelades Libyen i trettiotvå sha'biyah.^[43] Sedan omorganiserades dessa ytterligare till tjugotvå. Följande lista och karta visar den tidigare organisationen som skiljer sig något från den nuvarande.^[44]

Ekonomi

Libyens huvudstad Tripolis infrastruktur har gynnats av landets oljerikedomar.

Libyens ekonomi är främst beroende av oljebranschen, som står för i stort sett alla exportinkomster och ungefär 25 % av BNP.^[20] Oljepengarna och en relativt liten folkmängd ger Libyen den näst högsta BNP per capita i Afrika, bara Sydafrika har högre. Dock kommer mycket lite av dessa inkomster till samhällets lägre skikt. Importrestriktioner, dålig jord och ineffektiv resursfördelning gör att det ibland är brist på mat och förnödenheter. På senare tid har det genomförts en del mindre förbättringar i den ekonomiska infrastrukturen.

Den höga BNP:n har gjort det möjligt för den libyska staten att tillhandahålla en omfattande och imponerande nivå av social välfärdspolitik, särskilt på områdena bostäder och utbildning.^[45]

Tripolis gamla stad – (El-Madina El-Kadima) – som ligger i stadens centrum, är en av Medelhavets klassiska platser.

Jämfört med dess grannländer har Libyen en ytterst låg nivå av både absolut och relativ fattigdom. Libyska tjänstemän har under de senaste tre åren genomfört ekonomiska reformer som ett inslag i en bredare kampanj för återintegrera landet i den globala kapitalistiska ekonomin.^[20] Denna ansträngning fick fart när FN:s sanktioner hävdes i september 2003, och då Libyen tillkännagav i december 2003 att det skulle överge planerna på att utveckla massförstörelsevapen.^[46]

Libyen har påbörjat vissa marknadsinriktade reformer. De inledande stegen har varit bland annat att ansöka om medlemskap i Världshandelsorganisationen, begränsa subsidier, och tillkännage planer på privatisering.^[47] Den icke-oljerelaterade tillverkningssektorn och byggnadssektorn, vilka står för omkring 20 % av BNP, har utökats från att framställa mestadels jordbruksprodukter till att omfatta produktion av petrokemiska varor, järn, stål och aluminium. Klimatförhållanden och dålig jordmån begränsar starkt jordbruksproduktionen, och Libyen importerar omkring 75 % av sin mat.^[20] Vatten är också ett problem. Ungefär 28 % av befolkningen hade inte tillgång till rent dricksvatten år 2000.^[48]

Under den föregående premiärministern Shukri Ghanem och nuvarande premiärministern Baghdadi Mahmudi genomgår Libyen en ekonomisk boom. Många internationella oljeföretag har återvänt till landet, däribland oljejättarna Shell och ExxonMobil.^[49] Turismen håller på att öka, vilket leder till ökad efterfrågan på hotell och kapacitet på flygplatser som Tripoli International. En renovering av libyska flygplatser för många miljoner dollar har godkänts av regeringen för att hjälpa till att möta denna efterfrågan.^[50] För närvarande besöks landet av 130 000 personer årligen. Libyens regering hoppas kunna öka detta antal till 10 000 000 turister.^[51]

Demografi

En karta som visar Libyens etniska sammansättning.

Libyen har liten befolkning på sitt stora territorium, med en befolkningstäthet på omkring 3 personer per kvadratkilometer i de två nordliga regionerna Tripolitanien och Cyrenaika, och mindre än en person per kvadratkilometer i övriga landet. Libyen har därmed bland de lägsta befolkningstätheterna i världen.^[52] 90 % av befolkningen bor på mindre än 10 % av ytan, mestadels längs kusten. Mer än halva befolkningen bor i städer, till större del koncentrerad till de två största städerna , Tripoli och Benghazi.^[53] Inhemska libyer är en blandning av den berbiska ursprungsbefolkningen och de senare anlända araberna.

Det finns små tuareg- (en berberbefolkning) och tebu-stamgrupper koncentrerade i södern, som har nomadiska eller halvnomadiska livsstilar. Bland invandrarna i Libyen är de största grupperna medborgare i andra afrikanska länder, däribland nordafrikaner (främst egyptier och tunisier), och personer från subsahariska Afrika.^[54] Enligt CIA World Factbook utgör libyska berber och araber 97 % av befolkningen och de övriga 3 % är greker, malteser, italienare, egyptier, pakistanier, turkar, indier och tunisier. Befolkningens medianålder är 23,3 år och medellivslängden 76,1 år (2007).^[20]

Det största språket i Libyen är arabiska, som också är detofficiella språket. Tamazight (det vill säga berberspråk), som inte har officiell ställning, talas av libyska berber.^[55] Berbertalande bor främst i Jebel Nafusa-området i Tripolitanien, staden Zuwarah vid kusten, samt stadsoaserna Ghadames, Ghat och Awjila. Dessutom talar tuareger tamahaq, det ända kända nordliga tuaregspråket. Italienska och engelska talas ibland i storstäderna, men de italiensktalande tillhör oftast den äldre generationen.

Familjelivet är viktigt för libyska familjer, av vilka de flesta bor i höghus och andra självständiga bostadsenheter, med exakta bostadsarrangemang beroende på deras inkomst och tillgångar. De libyska araberna förde traditionellt nomadiska liv i tält, men de är nu bofasta i olika byar och städer.^[56] På grund av detta bleknar deras gamla livsstilar gradvis bort. Ett okänt litet antal libyer bor fortfarande i öknen som deras familjer har gjort i århundraden. Största delen av befolkningen är anställda i industrin och tjänstesektorn, och en liten andel i jordbruk.^[20]

Utbildning

Benghazi-campus vid det tidigare Libyens universitet (Al-Jami'a al-Libiya), Libyens första universitet.

I Libyens befolkning finns 1,7 miljoner studerande, av vilka över 270 000 genomgår högre utbildning.^[57] Utbildningen i Libyen är konstnadsfri för alla medborgare,^[58] och obligatorisk upp till gymnasienivå. Nivån på läs- och skrivkunnigheten är den högsta i Nordafrika. Över 82 % av befolkningen kan läsa och skriva.^[59] Efter att Libyen blev självständigt 1951 upprättades dess första universitet i Benghazi.^[60] Under läsåret 1975/76 uppskattades antalet universitetsstudenter till 13 418. År 2004 hade detta antal ökat till över 200 000, med ytterligare 70 000 enrollerade i den högre tekniska och yrkessektorn.^[57] Den snabba ökningen i antal studenter i högre utbildning har motsvarats av en ökning i antalet högre utbildningsinstitutioner. Sedan 1975 har antalet universitet ökat från två till nio och efter att de infördes 1980 har antalet högre tekniska och yrkesinstitut ökat till dagens 84.^[57] Den högre utbildningen i Libyen är offentligt finansierad. År 1998 utgjorde utbildningsbudgeten 38,2 % av landets totala budget.^[60]

De främsta universiteten i Libyen är:

• Al Fateh-universitetet (Tripoli)
• Garyounisuniversitetet (Benghazi)

Religion

Den ojämförligt mest framträdande religionen i Libyen är islam, som 97 % av befolkningen har anknytning till.^[61] Det stora flertalet libyska muslimer är anhängare av sunniislam, som är både en andlig vägledning för privatpersoner och en grundval för regeringens politik, men en minoritet (mellan 5 och 10 %) ansluter sig till ibadism (en gren av kharijism), framför allt i Jebel Nefusa och staden Zuwarah.

Moské i Ghadames, nära gränsen mot Tunisien och Algeriet. Omkring 97 % av libyerna är anhängare av islam.

Före 1930-talet var senussirörelsen den främsta islamiska rörelsen i Libyen. Detta var en religiös väckelse som var anpassad till ökenlivet. Dess zawaayaa (loger) återfanns i Tripolitanien och Fezzan, men sanussis inflytande var starkast i Cyrenaika. Sanussirörelsen räddade området från oroligheter och anarki och gav stambefolkningen i Cyrenaika en religiös anknytning och känslor av enighet och mening.^[62] Denna islamiska rörelse, som kom att slås sönder av både den italienska invasionen och senare Qadhdhafis regering,^[62] var mycket konservativ och skilde sig något från den islam som finns i Libyen idag. Qadhdhafi försäkrar att han är hängiven muslim, och hans regering tar en roll i att stödja islamiska institutioner och att sprida islam över hela världen.^[63] En libysk form av sufism är också vanlig i delar av landet.^[64]

Förutom den överväldigande majoriteten sunnimuslimerna finns även små kristna grupper, som nästan uteslutande består av utlänningar. Det finns en liten anglikansk gemenskap, som mestadels utgörs av afrikanska arbetskraftsinvandrare i Tripoli. Den utgör en del av Egyptens stift.^[65] Det finns också uppskattningsvis 40 000 katoliker i Libyen, vilka betjänas av två biskopar, en Tripoli (för den italienska gruppen) och en i Benghazi (för den maltesiska folkgruppen).

Libyen var tills nyligen hem för en av de äldsta judiska gemenskaperna i världen, som åtminstone funnits sedan 300 f.Kr.^[66] En serie pogromer med början i november 1945 varade i nästan tre år och reducerade Libyens judiska befolkning drastiskt.^[67] År 1948 fanns ungefär 38 000 judar kvar i landet. När Libyen hade blivit självständigt 1951 emigrerade större delen av den judiska folkgruppen. Efter Suezkrisen 1956 tvingades alla judar att fly sånär som på ungefär 100 personer.

Kultur

Kustlinjen i Benghazi, Libyens näst största stad. Libyen har den längsta medelhavskusten bland Afrikas länder. De mestadels oförstörda stränderna är en social samlingsplats.

Libyen är kulturellt likt sina grannländer i Maghreb. Libyerna anser sig i stor utsträckning vara en del av en större arabisk gemenskap. Den libyska staten tenderar att stärka denna känsla genom att ha arabiska som det enda officiella språket och förbjuder undervisning i och till och med användning av berberspråk. Libyska araber har ett arv i de nomadiska beduinernas traditioner och associerar sig med en viss beduinsk stam.

Liksom andra länder i Arabvärlden har Libyen få teatrar eller konstgallerier.^[68] .^[69] I många år har det inte funnits några offentliga teatrar och bara ett litet antal biografer som visar utländska filmer. Folkkulturtraditionen är fortfarande levande och välmående och grupper utför musik och dans vid återkommande festivaler både i Libyen och utomlands. Det främsta innehållet i libysk TV är olika sorters traditionell libysk musik. Tuaregisk musik och dans är populära i Ghadames och i södern. Libyska TV-program är mestadels på arabiska med en halvtimmes nyhetssändning på engelska och franska varje kväll. Regeringen har sträng kontroll över alla medier. En analys utförd av Committee to Protect Journalists har kommit på att Libyens medier är de mest hårt kontrollerade i Arabvärlden.^[21] Regeringen planerar att införa privata medier.^[70]

Många libyer besöker landets stränder, samt de välbevarade arkeologiska fyndorterna, särskilt Leptis Magna som allmänt anses som en av de bäst bevarade romerska platserna i världen.^[71]

Landets huvudstad Tripoli har många museer och arkiv. Bland dessa finns regeringens bibliotek, etnografiska museet, arkeologiska museet, riksarkivet, epigrafimuseet och islamiska museet. Jamahiriyamuseet, som byggts i samråd med Unesco, kan vara landets mest kända. Den har en av de främsta samlingarna klassisk konst i medelhavsområdet.^[72]

Internationella rankningar

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

1. ↑ U.N. Demographic Yearbook, (2003) (pdf)
2. ↑ Annual Statistical Bulletin, (2004), "World proven crude oil reserves by country, 1980–2004", O.P.E.C., Accessed July 20 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
3. ↑ World Economic Outlook Database, (April, 2006), "Report for Selected Countries and Subjects", International Monetary Fund, Accessed July 15 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
4. ↑ Koppel, Andrea (2003-12-29). ”ElBaradei: Libya nuclear program dismantled”. CNN. http://www.cnn.com/2003/WORLD/africa/12/29/libya.nuclear/. Läst 2007-10-10. , refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
5. ↑ Se t. ex., kapitlet "Les Loouatah" i René Basset, Le dialecte de Syouah, Paris, Leroux, 1890 (pdf text online)(s. 1–14). P. 3: "On voit que les Lebou figurent au premier rang des barbares qui menaçaient l'Egypte du côté de l'ouest ; c'est aussi dans les régions qu'ils occupaient que les auteurs arabes placent les Loouata dont le nom correspond aux Lebou des Egyptiens, aux Loubim de la Bible, aux Levathae (Λευαθαι) de Procope et aux Ilaguaten de Corripus")
6. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Early History of Libya", U.S. Library of Congress, hämtad 10 december 2007
7. ↑ ^{7,0 7,1 7,2 7,3 7,4 7,5 7,6} US Department of State: Background Note: Libya. Hämtad 10 december 2007
8. ↑ Herodotus, (c.430 BC), "'The Histories', Book IV.42–43" Fordham University, New York, Accessed July 18 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
9. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Tripolitania and the Phoenicians", U.S. Library of Congress, Hämtad 10 december 2007
10. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Cyrenaica and the Greeks", U.S. Library of Congress, Hämtat 10 december 2007
11. ↑ Heuser, Stephen, (24 juli 2005), "When Romans lived in Libya", The Boston Globe Accessed July 18 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
12. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Karamanlis", U.S. Library of Congress, Hämtat 11 december 2007
13. ↑ Filmen Afrikas lejon (originaltitel: Lion of the Desert), i regi av Moustapha Akkad, som bygger på dokumentärmaterial visar konflikten
14. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), The Second Italo-Sanusi War Library of Congress Country Studies. Hämtad 11 december 2007
15. ↑ Country Profiles, (16 maj 2006), "Timeline: Libya, a chronology of key events" BBC News, Hämtad 11 december 2007
16. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), The United Nations and Libya Library of Congress Country Studies. Hämtad 11 december 2007
17. ↑ Hagos, Tecola W., (20 november 2004), "Treaty Of Peace With Italy (1947), Evaluation And Conclusion", Ethiopia Tecola Hagos, Accessed July 18 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
18. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), Italian Rule and Arab Resistance Library of Congress Country Studies. Hämtad 11 december 2007
19. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Government and Politics of Libya", U.S. Library of Congress, Hämtat 11 december 2007
20. ↑ ^{20,0 20,1 20,2 20,3 20,4 20,5 20,6 20,7} CIA World Factbook - Libya, hämtad 14 december 2007
21. ↑ ^{21,0 21,1} Special Report 2006, (2 maj 2006), "North Korea Tops CPJ list of '10 Most Censored Countries'", Committee to Protect Journalists, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
22. ↑ Library of Congress Country Studies - Libya - INDEPENDENT LIBYA
23. ↑ Hodder, Kathryn, (2000), "Violations of Trade Union Rights", Social Watch Africa, hämtad 14 december 2007
24. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Independent Libya", U.S. Library of Congress, hämtad 11 december 2007
25. ↑ Abadi, Jacob (2000), "Pragmatism and Rhetoric in Libya's Policy Toward Israel", The Journal of Conflict Studies: Volume XX Number 1 Fall 2000, University of New Brunswick, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
26. ↑ Boyne, Walter J., (mars 1999), "El Dorado Canyon", Air Force Association Journal, Vol. 82, No. 3, hämtad 11 december 2007
27. ↑ (2003), "Libya", Global Policy Forum, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
28. ↑ Marcus, Jonathan, (15 maj, 2006), "Washington's Libyan fairy tale", BBC News, hämtad 26 december 2007
29. ↑ U.K. Politics, (25 mars 2004), "Blair hails new Libyan relations", BBC news, hämtad 26 december 2007]
30. ↑ ”Libya secures UN council posting”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/7047627.stm. Läst 2007-12-26. 
31. ↑ 19 december 2006 "Statement by Commissioner Ferrero-Waldner on Libyan Court verdict on the Benghazi case", refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007.
32. ↑ ”Libya revokes HIV death sentences”. BBC. 2007-7-17. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/6903336.stm. Läst 2007-10-10. , refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
33. ↑ ”HIV medics released to Bulgaria”. BBC. 2007-07-24. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6912965.stm. Läst 2007-10-10. , refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
34. ↑ ”Freedom in the World 2006” (PDF). Freedom House. 2005-12-16. http://www.freedomhouse.org/uploads/pdf/Charts2006.pdf. Läst 2006-07-27. , refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
35. ↑ (2005), "Demographics of Libya", Education Libya, Accessed June 29 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
36. ↑ (20 juli 2006), "Field Listings - Coastlines", CIA World Factbook, Accessed July 23 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
37. ↑ ^{37,0 37,1 37,2} Zboray, András, "Flora and Fauna of the Libyan Desert", Fliegel Jezerniczky Expeditions, Accessed July 14 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
38. ↑ Hottest Place, "El Azizia Libya, 'How Hot is Hot?'", Extreme Science, hämtad 14 december 2007
39. ↑ ""Fossil Water" in Libya", NASA, Accessed March 24, 2007, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
40. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Climate & Hydrology of Libya", U.S. Library of Congress, Accessed July 15 2006
41. ↑ [1]
42. ↑ Lahmeyer, Jan, (26 november 2004), "Historical demographical data of the administrative division", Universiteit Utrecht, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
43. ↑ Jamahiriya News Agency, (July 19 2004), "Masses of the Basic People's Congresses select their Secretariats and People's Committees" Mathaba News, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
44. ↑ [2] شعبيات الجماهيرية العظمى - Sha'biyat of Great Jamahiriya, Accessed July 6, 2007, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
45. ↑ United Nations Economic & Social Council, (16 februari 1996), "Libyan Arab Jamahiriya Report", Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights, Accessed July 14 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
46. ↑ W.M.D., (2003), "Libya Special Weapons News", Global Security Report, Hämtad 14 juli 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
47. ↑ Reuters, (28 juli 2004), "Libya to start WTO membership talks", Trade Law Centre for Southern Africa, Accessed July 16 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
48. ↑ (2001), "Safe Drinking Water", WHO/UNICEF Joint Monitoring Programme, Accessed October 8 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
49. ↑ Volume: 23, No. 27, (2006), "Shell returns to Libya with gas exploration pact", Oil & Gas Worldwide News, Accessed July 14 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
50. ↑ Jawad, Rana, (31 maj 2006), "Libyan aviation ready for take-off" BBC News, Accessed July 22 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
51. ↑ Bangs, Richard; Ammar Mabrouk Eltaye. ”Libya sees thriving tourism industry ahead”. MSNBC. http://www.msnbc.msn.com/id/5210117. Läst 2007-10-10. 
52. ↑ Earth Trends, Environmental Information, (2004), "Population: Population density", World Resources Institute, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
53. ↑ Al-Amari, Mailud, (november 2004), "Population Dynamics and Fertility Trends in Libya", American Public Health Association, Accessed July 17 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
54. ↑ Libya Demographics and Geography, (2005), "Libya - Population" The Columbia Gazetteer of the World, Accessed July 17 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
55. ↑ Anderson, Lisa, (2006), "'Libya', III. People, B. Religion & Language", MSN Encarta, Accessed July 17 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
56. ↑ Al-Hawaat, Dr. Ali, (1994), "The Family and the work of women, A study in the Libyan Society" National Center for Research and Scientific Studies of Libya, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
57. ↑ ^{57,0 57,1 57,2} Clark, Nick, (July 2004), "Education in Libya", World Education News and Reviews, Volume 17, Issue 4, hämtad 13 december 2007
58. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1987), "Education of Libya", U.S. Library of Congress, hämtad 13 december 2007
59. ↑ ”About Libya”. Office of the Middle East Partnership Initiative. United States Department of State. 2003. http://www.medregion.mepi.state.gov/libya.html. Läst 2007-12-13. 
60. ↑ ^{60,0 60,1} El-Hawat, Ali, (2000), "Country Higher Education Profiles - Libya", International Network for Higher Education in Africa", hämtad 13 december 2007
61. ↑ Religious adherents by location, "'42,000 religious geography and religion statistics', Libya" Adherents.com, Accessed July 15, 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
62. ↑ ^{62,0 62,1} Federal Research Division of the Library of Congress, (1989), "The Sanusis", U.S. Library of Congress, Accessed July 22, 2006
63. ↑ Federal Research Division of the Library of Congress, (1989), "Islam in Revolutionary Libya", US Library of Congress, Accessed July 19 2006
64. ↑ Libya - Religion, (July 8 2006), "Sufi Movement to be involved in Libya" Arabic News, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
65. ↑ (2004), "International Religious Freedom Report: Libya" Jewish Virtual Library, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
66. ↑ The World Jewish Congress, "History of the Jewish Community in Libya", University of California at Berkeley, Accessed July 16 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
67. ↑ Harris, David A. (2001), "In the Trenches: Selected Speeches and Writings of an American Jewish Activist", 1979–1999, pp. 149–150, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
68. ↑ News and Trends: Africa, (17 september 1999), "Libya looking at economic diversification" Alexander's Gas & Oil Connections, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007.
69. ↑ About Libya, "Libya Today", Discover Libya Travel, Accessed July 14 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007.
70. ↑ (30 januari 2006), "Libya to allow independent media", Middle East Times, Accessed July 21 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
71. ↑ Donkin, Mike, (23 juli 2005), "Libya's tourist treasures", BBC News, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007
72. ↑ Bouchenaki, Mounir, (1989), "The Libyan Arab Jamahiriya Museum: a first in the Arab world", UNESCO, Museum Architecture: beyond the <<temple>> and ... beyond, Accessed July 19 2006, refererad i Libya i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 10 december 2007

Se även

v • d • r Navigeringsmallar Libyen v • d • r Afrika Algeriet · Angola · Benin · Botswana · Burkina Faso · Burundi · Centralafrikanska republiken · Djibouti · Egypten · Ekvatorialguinea · Elfenbenskusten · Eritrea · Etiopien · Gabon · Gambia · Ghana · Guinea · Guinea-Bissau · Kamerun · Kap Verde · Kenya · Komorerna · Republiken Kongo (Brazzaville) · Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) · Lesotho · Liberia · Libyen · Madagaskar · Malawi · Mali · Marocko · Mauretanien · Mauritius · Moçambique · Namibia · Niger · Nigeria · Rwanda · São Tomé och Príncipe · Senegal · Seychellerna · Sierra Leone · Somalia · Sudan · Swaziland · Sydafrika · Tanzania · Tchad · Togo · Tunisien · Uganda · Västsahara (ockuperat av Marocko) · Zambia · Zimbabwe Särskilda områden: Mayotte, Réunion (Frankrike) · Ceuta, Kanarieöarna, Plazas de soberanía (Spanien) · Madeira (Portugal) · Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Sankta Helena (Storbritannien) · Zanzibar (Tanzania) · Sokotra (Jemen) · Somaliland v • d • r Afrikanska unionen (AU) Algeriet · Angola · Benin · Botswana · Burkina Faso · Burundi · Centralafrikanska republiken · Djibouti · Egypten · Ekvatorialguinea · Elfenbenskusten · Eritrea · Etiopien · Gabon · Gambia · Ghana · Guinea · Guinea-Bissau · Kamerun · Kap Verde · Kenya · Komorerna · Republiken Kongo · Demokratiska republiken Kongo · Lesotho · Liberia · Libyen · Madagaskar · Malawi · Mali · Mauretanien (uteslutet 2008) · Mauritius · Moçambique · Namibia · Niger · Nigeria · Rwanda · São Tomé och Príncipe · Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (Västsahara) · Senegal · Seychellerna · Sierra Leone · Somalia · Sudan · Swaziland · Sydafrika · Tanzania · Tchad · Togo · Tunisien · Uganda · Zambia · Zimbabwe v • d • r Arabförbundet Algeriet · Bahrain · Djibouti · Egypten · Förenade arabemiraten · Irak · Jordanien · Komorerna · Kuwait · Libanon · Libyen · Marocko · Mauretanien · Oman · Palestina · Qatar · Saudiarabien · Somalia · Sudan · Syrien · Tunisien · Yemen 50px v • d • r Organization of the Petroleum Exporting Countries (Opec) Algeriet · Angola · Förenade arabemiraten · Indonesien · Irak · Iran · Kuwait · Libyen · Nigeria · Qatar · Saudiarabien · Venezuela v • d • r Länder runt Medelhavet Albanien · Algeriet · Bosnien och Hercegovina · Cypern · Egypten · Frankrike · Grekland · Israel · Italien · Kroatien · Libanon · Libyen · Malta · Marocko · Monaco · Montenegro · Slovenien · Spanien · Syrien · Tunisien · Turkiet