Algeriet
Från Rilpedia
| الجمهورية الجزائرية الديمقراطية الشعبي Al Jumhuriyah al Jaza'iriyah ad Dimuqratiyah ash Sha'biyah |
|||||
|
|||||
| Valspråk: (översättning: "Revolutionen av folket och för folket") | |||||
| Nationalsång: 'Kassaman' | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Alger |
||||
| Största stad | Alger | ||||
| Officiellt språk | arabiska | ||||
| Statsskick president premiärminister |
Republik Abdelaziz Bouteflika Ahmed Ouyahia |
||||
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
från Frankrike 5 juli 1962 5 juli 1962 |
||||
| Yta • Totalt • Vatten |
2 381 740 km² (11:e) försumbart |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
34 459 729[1] (2008) (37:e) 14,5 inv/km² (168:e) |
||||
| BNP (PPP) • Totalt • Per capita |
(2003) $65 993 milj (50:e) |
||||
| Valuta | algerisk dinar (DZD) |
||||
| Tidszon | UTC +1 | ||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Tahat 3 003 m ö.h. km² Chelif 690 km |
||||
| Nationaldag | 1 november (Revolutionsdagen 1954) | ||||
| Landskod | DZ DZA | ||||
| Landsnummer | 213 | ||||
Algeriet (arabiska: الجزائر Al Jaza'ir, berber: 
, Dzayer), officiellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan näst största land, efter Sudan,[2] och världens elfte största. Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko likväl som Västsahara i väster. I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb.
Algeriet är medlem av FN, Afrikanska unionen, Arabförbundet, och OPEC. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstituionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat.[3]
Innehåll |
Historia
Huvudartikel: Algeriets historia
Klippmålningar i Tassili, Sahara visar att jägarfolk var bosatta i området under yngre stenåldern och att det fanns gott om elefanter, bufflar, giraffer och andra djur i vad som nu bara är ofruktbar öken. Ur jägarkulturen utvecklade ursprungsbefolkningen berberna också husdjursskötsel och jordbruk.
På 800-talet f.Kr. började fenicierna kolonisera kustlandet och anlade hamnstaden Karthago (i dagens Tunisien).
Karthago blev centrum för en handelsmakt med kolonier bland annat i Spanien och på Sicilien. När det karthagiska väldet föll grundade berberfolk staterna Numidien i öster och Mauretanien i väst.
Efter hand intogs dessa av Romarriket, och regionen blev romarnas kornbod varifrån spannmål, frukt, druvor och olivolja exporterades. En av kristendomens stora teologer, kyrkofadern Augustinus, levde i Numidien år 354-430. I början av 400-talet intog de germanska vandalerna området och år 534 gick landet under Östromerska riket, Bysans.
Vid mitten av 600-talet inleddes en erövring med mer långsiktig effekt. De första arabiska militärexpeditionerna anlände med profeten Muhammeds nyinstiftade religion islam till Maghreb. Läran fick fäste, och regionen började arabiseras och islamiseras under perioder av både samarbete och strid med berberna. Även om kustbefolkningen sakta assimilerades av araberna var inlandets och bergsområdenas berber mer svårassimilerade. De är än idag en viktig minoritet i Algeriets politiska och sociala liv.
År 935 grundades staden Alger som landet senare uppkallats efter.
De närmaste fem seklerna styrde arabiska dynastier, och under almohaderna blomstrade området från mitten av 1100-talet en lång tid. Efter hand splittrades landet, och hotade av spansk erövring begärde Algers borgare år 1527 hjälp från det osmanska (turkiska) riket.
Under turkarnas 300-åriga styre utvecklades landet Algeriet, liksom andra nordafrikanska länder, till en fruktad sjörövarstat. En algerisk kaparflotta härjade i början av 1600-talet ända uppe vid Island. Sjöröveriet kom delvis att legitimera Frankrikes militära landstigning 1830 nära Alger.
Fransmännen hade tänkt nöja sig med kustlandet, men starkt motstånd från bergsfolken drev dem att vidga sin ockupation. Det blev en grym erövring som drog ut i årtionden och där varken barn, kvinnor eller åldringar skonades. De besegrades jord, delades ut till hundratusentals franska kolonister, petit blancs eller colons. Gamla samhällsmönster slogs sönder och landsbygdens algerier blev billig arbetskraft.
1834 förklarades Algeriet som fransk koloni, men senare fick landet närmast status som en del av Frankrike. Kolonisterna, som vid sekelskiftet uppgick till omkring en halv miljon, förblev i allt franska medborgare och hade egna företrädare i nationalförsamlingen i Paris. Den förtryckta muslimska majoriteten blev franska undersåtar men inte medborgare. Få muslimer fick del av de ekonomiska framstegen.
1900-talet
Under de båda världskrigen var algerierna ändå lojala mot kolonialmakten och gavs så småningom samma status som franska medborgare. Vid krigsslutet 1945 möttes deras uppdämda frihetshopp av en fransk massaker i staden Sétif. Tusentals (uppgifterna varierar starkt) muslimer som demonstrerat för självständighet dödades. Händelsen utlöste våldsdåd på ömse sidor med bland annat bomber mot algeriska byar och överfall på kolonister. Många tusen muslimer och ett hundratal européer miste livet.
Ett befrielsekrig mot den franska kolonialmakten inleddes 1954. Nationella befrielsefronten (FLN) hade stöd från alla muslimska samhällsskikt. Kampen enade även de klaner i landets inre som länge legat i fejd med varandra men ändå hade språk, religion och kultur gemensamma. Kolonisterna, nu över en miljon, motsatte sig algeriskt oberoende. Deras fältrop "ett franskt Algeriet" (Algérie française) anammades också av delar av franska armén. Öppet krig bröt ut med terror mot civila från båda håll.
1958 grep civila och militära Algérie française-anhängare makten i Alger med arméns samtycke. De krävde general Charles de Gaulle som ledare i moderlandet i tro att han skulle krossa FLN och bevara Algeriet franskt.
Men kuppmännen tog miste. När de Gaulle 1959 blev Frankrikes president talade han om algeriernas rätt till sin framtid. Hans politik vann stöd hos de franska väljarna, som avskydde kolonisternas högerextrema terrorrörelse OAS och dess blodiga attentat i Algeriet och Paris. När franska generaler gjorde ett nytt kuppförsök i Alger stod Frankrikes armé lojal med presidenten och i det s k Evian-fördraget i mars 1962 tillerkändes Algeriet oberoende.
Självständighet
Den 3 juli 1962 blev landet självständigt efter över sju års krig som kostat kanske mer än en miljon algerier livet. Över en miljon fransmän flyttade "hem" till ett Frankrike som de allra flesta inte var födda i. Bakom sig lämnade de ett sönderslaget land och en dåligt utbildad befolkning.
Frankrike gav makten till FLN, som etablerade sig som Algeriets statsbärande och enda tillåtna parti. FLNs grundare Ahmed Ben Bella, under kriget i fransk fångenskap, blev republikens första premiärminister och 1963 president. Utrikesminister blev den unge Abdelaziz Bouteflika. Ett parlament med bara FLN-ledamöter valdes, men i bakgrunden var militärerna de verkliga makthavarna.
Ben Bella anklagades för auktoritär ledarstil och avsattes 1965 av sin rival, försvarsministern och översten Houari Boumedienne. Denne, stödd av Bouteflika, sade sig vilja skapa ett socialistiskt land. 1971 nationaliserades de franska oljebolagen och jordlösa bönder tilldelades mark i statligt kontrollerade kooperativ. Olje- och gasinkomster och höga utlandslån användes för industri, utbildning och hälsovård. Men kollektivisering i kombination med svår torka fick förödande följder för jordbruket medan befolkningen växte snabbt.
När Boumedienne avled 1978 blev Chadli Bendjedid FLN-ledare och president. Chadli, som omvaldes 1984 och 1988, försökte tona ned socialistiska ambitioner och uppmuntrade privata initiativ. Men FLN-elitens odemokratiska styre och korruptionen undergrävde reformerna och enpartiväldets legitimitet. 1980 slogs protester ner bland berberna i Kabylien, men kritiken mot regimen växte inte minst bland radikala muslimer i landet.
När oljepriserna sjönk 1986 stod staten kraftigt skuldsatt och en ekonomisk kris utlöstes med arbetslöshet, matbrist och social oro. Missnöjet fångades upp bland annat av den muslimska oppositionen. Omfattande demonstrationer 1988 möttes av tillfälligt undantagstillstånd och militärt våld. Många fängslades. Protesterna kulminerade med hungerkravaller i Alger, Oran och Annaba. Hundratals människor tros ha dödats av regeringens trupper.
Politiska reformer blev nödvändiga. 1989 genomfördes ändringar i författningen som innebar att armén fråntogs alla uppgifter utom landets försvar. Enpartisystemet avskaffades och strejker blev tillåtna. Den nye premiärministern Mouloud Hamrouche gick emot korruption på högsta nivå. Samtidigt bildades ett nytt parti, Front Islamique du Salut (FIS, islamiska räddningsfronten), vars kritik av korruption och sociala orättvisor spreds via moskéer och vann gehör hos massorna, främst i storstädernas fattigkvarter.
I de första fria lokal- och regionalvalen 1990 segrade FIS med drygt hälften av rösterna och fick majoritet i de flesta regioner och kommuner. Då ändrade parlamentet vallagen för att minska islamisternas möjligheter. En strejk- och protestvåg utlöstes 1991 och ett åttiotal människor dödades i våld mellan FIS-anhängare och säkerhetsstyrkor. Undantagstillstånd infördes. Tusentals muslimer greps, bland annat FIS-ledarna Abbasi Madani och Ali Belhadj, som senare dömdes till tolv års fängelse vardera för uppror.
När regeringen skulle upprätta interneringsläger avgick justitieminister Ali Benflis i protest. Undantagstillståndet hävdes i september 1991 och i december inleddes Algeriets första demokratiska parlamentsval. FIS, nu lett av Abdelkader Hachani, blev överlägset störst i första omgången med 188 av 231 mandat. Den berbervänliga Socialistfronten (FFS) fick 25 mandat, medan regerande FLN led ett förödmjukande nederlag och endast tog 15 mandat. Tre gick till oberoende kandidater. Övriga 199 av parlamentets 430 mandat skulle fördelas vid en andra valomgång i januari 1992. FIS behövde endast 28 nya mandat för egen majoritet.
Regimen var skakad. Då grep militären makten i en kupp ledd av försvarsminister Khaled Nezzar och valet stoppades. President Chadli ville låta FLN och FIS samregera men han tvingades att avgå. Högsta statsrådet (Haut Conseil d'État, HCÉ) axlade presidentens uppgifter, och parlamentet upplöstes. Revolutionsveteranen Mohammed Boudiaf återkom från exil och blev statsrådets ordförande.
Inbördeskrig
Statsrådet fördömdes av samtliga partier, inklusive FLN. Hachani och andra ledande islamister greps och FIS-högkvarteret och FIS-tidningar stängdes. All politisk aktivitet i moskéerna förbjöds. Våld mellan militär och islamister följdes av nytt undantagstillstånd i februari 1992, och i mars förklarade regimen FIS upplöst. Cirka 17 000 FIS-anhängare greps, tortyr och "försvinnanden" blev vanligt. Hårda fängelsestraff utdömdes. Under de följande tre åren avkunnades över 600 dödsdomar och många verkställdes. Den fängslade FIS-ledningen ersattes av nya radikala ledare.
I juni 1992 mördades president Boudiaf och efterträddes av Ali Kafi. Våldet trappades upp mellan säkerhetsstyrkor och väpnade islamister, som organiserat sig i den FIS-stödda Väpnade islamiska rörelsen, senare omdöpt till Islamiska räddningsarmén (Armée islamique du salut, AIS). En hårdför utbrytargrupp ur FIS var Väpnade islamiska gruppen (Groupe islamique armé, GIA).
1993 inrättades säkerhetsdomstolar för att döma gripna islamister. GIA svarade med mordpatruller mot algeriska intellektuella och mot utlänningar. Misstänkta regimanhängare och västsympatisörer angreps liksom algeriska kvinnor som vägrat bära slöja. Bombattentat riktades mot landets infrastruktur och skolor utsattes för mordbrand. Kidnappningar fick tusentals utlänningar att lämna landet.
1994 utsågs general Liamine Zéroual till ny president. Han ville föra samtal med islamisterna, men militären var oenig och FIS hotades av GIA för att fronten inte skulle förhandla med fienden. 1995 talade pressrapporter om att 50 000 människor dödats under fyra års konflikt. Men siffran var osäker, eftersom presscensuren var hård och journalister verkade under dödshot (se Massmedier). GIA anklagades även för bombdåd i Frankrike.
1995 genomförde regimen presidentval, men FIS var utestängt. Flera partier bojkottade valet och väpnade islamister hotade att döda alla som röstade. Zéroual blev omvald med den moderate islamistledaren Mahfoud Nahnah på andra plats.
Inför parlamentsvalet 1997 antogs en lag som förbjöd alla partier med islam som politisk plattform. Därmed var FIS åter utestängt. I valet segrade Zérouals nybildade stödparti Demokratisk nationell samling (RND), som tog 156 av 380 mandat. I FIS' frånvaro valdes två moderata islamiströrelser in. Samhällsrörelsen för fred (MSP, som fram till 1997 hette Hamas), blev näst största parti med 69 mandat och Rörelsen för islamisk pånyttfödelse (MRI) tog 34 mandat. Det gamla regeringspartiet FLN fick 62 mandat.
Efter valet bildade premiärminister Ahmed Ouyahia koalitionsregering med sitt eget RND samt FLN och MSP. Men de verkliga makthavarna var som tidigare en grupp generaler, nu ledda av generalstabschefen Mohammed Lamari, som svarade för den militära kampen mot islamisterna.
Terrorn ändrade karaktär och förflyttades från städer till landsbygd. 1997 utfördes bestialiska massakrer och våldtäkter i byar i "dödens triangel" söder om Alger. GIA beräknades ha minst 10 000 väpnade anhängare.
Den styrande militären var splittrad. En hård falang ansågs underblåsa våldet för att göra dialog med islamisterna omöjlig. President Zéroual blev ett offer för maktkampen och avgick i början av 1999. FLNs veteranpolitiker Abdelaziz Bouteflika, då stödd av militären, valdes till ny president. Flera medtävlare ansåg valet vara avgjort på förhand och drog sig ur i protest. Regimen anklagades för valfusk och våldsamma protester följde.
Försök till fred
President Bouteflika försökte profilera sig som fredsmäklare och FIS väpnade gren AIS förklarade att man tänkte lägga ner vapnen. Bouteflika erbjöd då amnesti åt AIS-soldater och deras rivaler inom GIA. Fängslade islamister frigavs. I en folkomröstning i september 1999 fick Bouteflika stöd för sin fredspolitik av drygt 98 procent av algerierna, enligt officiella siffror. Omkring 100 000 människor, därav ca 14 000 barn, beräknades ha dödats sedan 1992.
AIS beslöt att upplösa sin organisation. Forna AIS-krigare lovade delta i regeringsarméns offensiv mot GIA och den nya utbrytargruppen Da'wa wal Djihad (Vädjan och kamp, även känd som Salafistgruppen, GSPC), som avvisat amnestin och fortsatte våldet. GIA anklagades för massakrer på civila, ofta genom att skära halsen av offret, medan GSPC främst antogs ligga bakom attentat mot militär och regeringsmilis. Regeringens offensiv utlöste hårda strider.
Till ny premiärminister utsågs 2000 berbern Ali Benflis, respekterad advokat och ansedd som den mjuka linjens man. Men regimen fortsatte att lägga all skuld för terrorn på de väpnade islamisterna, trots att många övergrepp ägt rum i områden där armén eller säkerhetsstyrkorna hade kontroll. Det hade också visat sig att FIS-trogna byar ofta drabbades hårdast av våldet. 2001 hävdade armédissidenter att militären utfört massakrer som islamister fått skulden för. Bakom vissa våldsdåd låg uppenbarligen självförsvarsmiliser, som upprättats och beväpnats av regimen. Säkerhetstjänsten anklagades för att ha satt upp dödspatruller och för att ha skapat delar av GIA för att misskreditera islamisterna. Samtidigt ansågs en del av våldet vara uppgörelser mellan klaner, interna strider mellan islamister och rena rånmord.
Kritiken mot militären antogs stärka president Bouteflika i den maktkamp han utkämpade med generalerna. Vid sidan av våldet var korruption, fattigdom, arbetslöshet och bostadsbrist regeringens stora utmaningar. Bouteflikas försök att angripa dessa problem för att minska de islamistiska rörelsernas dragningskraft hade ingen större framgång.
Oro i Kabylien
Våren 2001 utbröt demonstrationer bland berberna i Kabylien, sedan en student skjutits ihjäl i den paramilitära polisens häkte. Berberna hade länge krävt att deras språk tamazight skulle jämställas med arabiska som officiellt språk. Regionen plågades av massarbetslöshet och bostadsbrist, och säkerhetsstyrkorna upplevdes som en brutal ockupationsarmé. Det jäsande missnöjet utlöstes nu i flera månader av protester. Över 90 civila dödades i oroligheterna, de flesta skjutna av säkerhetsstyrkor. Mer än tusen personer skadades och hundratals greps. Berbernas parti Kulturell och demokratisk samling (RCD), som deltagit i den styrande koalitionen ett drygt år, lämnade regeringen i protest mot säkerhetsstyrkornas våld.
Frustrationen över maktens arrogans delades av många algerier. I juni demonstrerade cirka en halv miljon människor från hela landet i Alger. De krävde bland annat att de mäktiga armégeneralerna bakom regeringen skulle bytas ut, så att ekonomiska och sociala problem kunde sättas i fokus. Protesten urartade i våld med flera dödsoffer. Följden blev demonstrationsförbud i huvudstaden och i stället nya protester i Kabylien.
Geografi
- Lägsta punkt: Chott Melrhir (40 meter under havet)
- Högsta punkt: Tahat (3 003 meter)
- Längsta flod: Chelif (700 kilometer)
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, uran, bly, zink
Klimat och miljö
Klimatet är torrt till halvtorrt, med milda, regniga vintrar och heta, torra somrar vid kusten. I mer höglänta områden är det torrare med kalla vintrar och heta somrar. Under sommaren är den heta, sandmättade sirocco-vinden vanlig. I bergiga trakter förekommer jordbävningar.
Några av Algeriets miljöproblem är jorderosion, utsläpp av orenat avloppsvatten, vattenföroreningar från oljeraffinaderier samt att det är brist på färskvatten. Algeriet har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov. All elektricitet produceras med fossila bränslen.
Administrativ indelning
Algeriet är indelat i 48 provinser (wilayas): Adrar, Ain Defla, Ain Temouchent, Alger, Annaba, Batna, Bechar, Bejaia, Biskra, Blida, Bordj Bou Arreridj, Bouira, Boumerdes, Chlef, Constantine, Djelfa, El Bayadh, El Oued, El Tarf, Ghardaia, Guelma, Illizi, Jijel, Khenchela, Laghouat, Mascara, Medea, Mila, Mostaganem, M'Sila, Naama, Oran, Ouargla, Oum el Bouaghi, Relizane, Saida, Setif, Sidi Bel Abbes, Skikda, Souk Ahras, Tamanghasset, Tebessa, Tiaret, Tindouf, Tipaza, Tissemsilt, Tizi Ouzou och Tlemcen.
Kultur
En musikstil som kommer från Algeriet är raï. Cheb Khaled och Cheb Mami är två av de mest kända raïartisterna.
Ekonomi
Petroleumindustrin är den viktigaste näringen i Algeriet, och svarar för 30% av BNP och över 95% av exportinkomsterna. Algeriet har världens femte största naturgasreserver, och är världens näst största naturgasexportland. När det gäller olja, har landet världens fjortonde största reserver. För att minska beroendet av en enda näringsgren försöker regeringen få investeringar i andra branscher, men man har fortfarande problem med en hög arbetslöshet och en i allmänhet låg levnadsstandard.
Politik
Presidenter
- Ahmed Ben Bella, 1962-65
- Houari Boumedienne, 1965-78
- Rabah Bitat, tillförordnad 1978-79
- Chadli Bendjedid, 1979-92
- Mohamed Boudiaf, 1992
- Ali Kafi, 1992-94
- Liamine Zéroual, 1994-99
- Abdelaziz Bouteflika, 1999-2007
- Abdelaziz Bouteflika, 2007-2012
Regeringschefer
- Ferhat Abbas, 1958-61
- Benyoucef Ben Khedda, 1961-62
- Ahmed Ben Bella, 1962-63
- Mohamed Ben Ahmed Abdelghani, 1979-84
- Abdelhamid Brahimi, 1984-88
- Kasdi Merbah, 1988-89
- Mouloud Hamrouche, 1989-91
- Sid Ahmed Ghozali, 1991-92
- Belaid Abdessalam, 1992-93
- Redha Malek, 1993-94
- Mokdad Sifi, 1994-95
- Ahmed Ouyahia, 1995-98, 2003-
- Smail Hamdani, 1998-99
- Ahmed Benbitour, 1999-2000
- Ali Benflis, 2000-03
Utrikespolitik och försvar
Efter självständigheten 1962 byggde Algeriet sin utrikespolitik på alliansfrihet i öst-västkonflikten så länge denna pågick, solidaritet med tredje världen och stöd åt arabiska/palestinska ståndpunkter i konflikten med Israel. Algeriets stöd till den västsahariska befrielsefronten Polisarios kamp belastade länge relationerna till Marocko, men från slutet av 1980-talet blev dessa bättre. 1989 bildade Algeriet, Libyen, Marocko, Mauretanien och Tunisien den s k Arabiska Maghrebunionen (Union du Maghreb Arabe, UMA), tänkt att bli ett "nordafrikanskt EU" med fri rörelse för varor, kapital och arbetskraft. Samarbetet har dock gått trögt. Algerregimens kamp mot islamismen sedan 1992 försämrade åter relationerna till Marocko, som anklagades för att härbärgera väpnade algeriska islamister. Sedan 1994 har gränsen mellan de två länderna varit stängd. År 2003 syntes tecken på ett nytt närmande, men när Maghrebunionen våren 2005 planerade att hålla det första mötet på över ett årtionde upprepade Algeriet sitt stöd för ett fritt Västsahara. I protest mot grannlandets inställning drog sig Marockos kung Mohammed ur mötet som därmed ställdes in.
Algeriet medlade i kriget mellan Etiopien och Eritrea, som skrev fredsavtal i Alger 2000.
Trots Algeriets bittra frihetskrig mot Frankrike har länderna haft relativt goda relationer sedan 1962. Kampen mot islamismen har dock komplicerat även det förhållandet. Radikala muslimer misstänks ha utfört en rad blodiga bombattentat i Frankrike. 1994 kapade GIA-medlemmar ett Air France-plan. Västeuropeiska flygbolag upphörde att flyga på Algeriet, som isolerades allt mer, sedan GIA hotat döda alla utlänningar i landet. Frankrike uppmanade franska medborgare att lämna Algeriet.
Trots inbördeskriget kunde Algeriet exportera olja och gas i normal omfattning. Omvärlden visade heller inget starkt intresse att bidra till ett slut på konflikten. Men Algerregimen avvisade också länge all inblandning utifrån, bland annat krav på att få göra undersökningar av massakrerna. 1998 tilläts dock grupper från bland annat FN och EU att besöka Algeriet för att informera sig.
När Abdelaziz Bouteflika blev president 1999 började han bryta landets isolering i regionen både gentemot Frankrike och övriga västvärlden. Flygbolag i väst återupptog flygningar på Alger och 2000 blev Bouteflika förste algeriske president att besöka Frankrike. De båda länderna närmade sig varandra, främst i samarbete mot terrorism, efter terrordåden i USA den 11 september 2001. I slutet av året besökte president Jacques Chirac Algeriet informellt för en dag. 2002 undertecknade Algeriet associeringsavtal med EU. Samtidigt greps allt fler algerier i Europa anklagade för terrorverksamhet eller stöd till terrornätverket al-Qaida. I början av 2003 gjorde Chirac det första franska statsbesöket i Algeriet efter självständigheten. Algeriet har välkomnat att Frankrike på senare år medgett vissa övergrepp under kriget 1954–1962 mot algeriska befrielserörelsen.
På 1970-talet hade dåvarande Sovjetunionen starkt inflytande i Algeriet och levererade bland annat vapen. Efter sitt tillträde 1978 lyckades president Chadli Bendjedid upprätta goda kontakter även med USA, och Algeriet medlade i gisslankriser mellan terroriströrelser och USA. Under Kuwaitkrisen 1990-1991 kritiserade Alger både Iraks invasion i Kuwait och den USA-ledda alliansens attack mot Irak. Många algerier markerade öppet stöd för Saddam Husseins Irak.
Under Algerregimens kamp mot islamisterna markerade USA under president Clinton avstånd och kritiserade brotten mot mänskliga rättigheter. Bouteflikas makttillträde och fredspolitik ledde till bättre relationer mellan Washington och Alger. USA:s behov av allierade i kampen mot världsterrorismen efter den 11 september 2001 stärkte Algeriets ställning. Landets erfarenhet av terrorbekämpning sågs som värdefull i väst och kritiken därifrån mot våldsamma algeriska metoder avtog. Bouteflika besökte president Bush i Washington två gånger 2001 och möttes av förståelse för Algeriets mångåriga kamp mot terrorism. Efter ett decennium av diplomatisk isolering öppnade sig möjligheter till amerikanska investeringar i Algeriet. USA har sedan bidragit med utbildning av algeriska säkerhetsstyrkor för kamp mot terrorism.
2002 beslöt USA att för första gången sälja vapen till Algeriet, som sades lida brist på attackhelikoptrar och utrustning för nattliga strider. Enligt uppgift hade Frankrike vägrat sälja sådana vapen till den algeriska militären av rädsla för att militanta islamister skulle utföra hämndaktioner i Frankrike. På 1990-talet hade annars Algeriet börjat ta i anspråk franska vapen och instruktörer igen efter lång dominans av sovjettillverkad materiel. Algeriet har också militärt samarbete med Kina, som försett landet med kärnkraftsteknologi.
FLN:s militära gren under 1950-talets frihetskrig, ALN, döptes efter självständigheten om till Folkets nationella armé (Armée Nationale Populaire, ANP). Militärens nära band till FLN-partiet och regeringen levde kvar. Bilden av armén som en folklig frihetshär och statsbyggare raserades när den brutalt slog ner strejker och kravaller 1988. Vid demokratiseringen 1989 fastslogs att försvaret skulle omvandlas till en professionell krigsmakt och lämna politiken.
Militären har dock kvarstått som regimens maktbas och har från 1992 vänt sina vapen mot de militanta islamisterna. Armén utgörs av 120 000 man, men med polis, gendarmer och milis har de väpnade styrkorna vuxit till nära 320 000 man. Dessutom har omkring 100 000 civila tillåtits bära vapen för att försvara sina byar mot terrorattacker. Inbördeskriget beräknades vid sekelskiftet ha kostat staten en summa motsvarande fyra miljarder amerikanska dollar per år.
Internationella rankningar
| Organisation | Undersökning | Rankning |
|---|---|---|
| Heritage Foundation/The Wall Street Journal | Index of Economic Freedom 2009 | 107 av 179 |
| Reportrar utan gränser | Pressfrihetsindex 2008 | 121 av 173 |
| Transparency International | Korruptionsindex 2008 | 92 av 180 |
| United Nations Development Programme | Human Development Index 2006 | 100 av 179 |
Se även
Källor
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Noter
- ↑ Office National des Statistiques, Recensement General de la Population et de l’Habitat 2008 (på franska)
- ↑ CIA Factbook
- ↑ http://www.apn-dz.org/apn/english/constitution96/preambule.htm Constitution 1996
