Zimbabwe
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Zimbabwe (olika betydelser).
| Republic of Zimbabwe | |||||
|
|||||
| Valspråk: Unity, Freedom, Work (Sammanhållning, frihet, arbete) |
|||||
| Nationalsång: 'Kalibusiswe Ilizwe leZimbabwe' | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Harare 17° 50' S, 31° 03' E
|
||||
| Största stad | Harare | ||||
| Officiellt språk | engelska, shona och sindebele | ||||
| Statsskick President Regeringschef |
republik, enhetsstat Robert Mugabe Morgan Tsvangirai |
||||
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
från Storbritannien 11 november 1965 (som Rhodesia) 18 april 1980 (som Zimbabwe) |
||||
| Yta • Totalt • Vatten |
390 580 km² (59:e) 1% |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
13,1 miljoner (2006) (68:e) 33,5 inv/km² (140:e) |
||||
| BNP (PPP) • Totalt • Per capita |
(2005) $29 727 miljoner (97:e) $2 534 (2005), ~ $500 (2007) |
||||
| Valuta | zimbabwisk dollar (ZWD) |
||||
| Tidszon | UTC+2 | ||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Inyangani 2 592 m ö.h. km² km |
||||
| Nationaldag | 18 april | ||||
| Landskod | ZW, ZWE | ||||
| Landsnummer | 263 | ||||
Zimbabwe, officiellt Republiken Zimbabwe (engelska: Republic of Zimbabwe), tidigare Sydrhodesia, är en kustlös stat i södra Afrika som gränsar till Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia.
Namnet Zimbabwe är härlett från dzimba dzemabwe, vilket på språket shona betyder "stenhus". Detta landsnamn, som använts sedan 1980, är en hyllning till stenstaden Stora Zimbabwe, där Monomotaparikets huvudstad var belägen. Vid gränsen mot Zambia finns Victoriafallen, världens största vattenfall, i Zambezifloden.
Innehåll |
Historia
Forntid
Omkring år 1 började järnåldern i nuvarande Zimbabwe. Vid 800-talet hade mineralutvinningen lett till en omfattande handel med grannländer, i synnerhet handel med guld. Kuststäder som Sofala i öst kan tyda på att landet ingick som ett led i en betydande fjärrhandel. Från denna tid är hövdingarna begravda med praktfulla smycken och klasskillnader börjar bli märkbara.
Runt 1100-talet restes hörnstenen till staten Stora Zimbabwe, som på 1400-talet skulle utvecklas till Monomotapariket. Fynd från utgrävningar antyder att samhället skilde mellan dem som brukade mineraler och de styrande.[1]
Rozwiklanen
De styrande i Monopata var ett shonafolk, karanga, av Rozwiklanen. Kung Mutota och hans son kung Matope utökade sitt rike omkring 1425 så att det sträckte sig långt över det guldrika landet, ut mot östkusten, och större delen av södra Afrika. Riket kallades Wilayat’ul mu’anamutapah efter kungens titel mwanamutapa, "herren över de plundrade länderna". När portugiserna kom till området kallade de landet monomotapa och trodde att det var prästkonungen Johannes land. När Matope dog 1480 delades landet, och Changa blev kung över nuvarande landsområdet, och kallade sitt land Urozwi, "landet som härskas av Rozwiklanen"; den andra landsdelen fortfor att heta Monopatariket. Till skillnad från Monopata undkom Urozwi Portugals härjningar under 1500-talet. Under 1600-talet tillkom de flesta byggnaderna i Stora Zimbabwe, som antingen var en borg eller en helig plats. Efter flera sekel av trygghet föll karangifolket offer för ngonifolket på 1830-talet.[2]
Brittisk koloni
Storbritannien annekterade dåvarande Sydrhodesia från The South Africa Company 1923. Under åren 1953-1963 ingick Sydrhodesia i Centralafrikanska federationen tillsammans med kolonierna Nyasaland (Malawi) och Nordrhodesia (Zambia).
Sydrhodesiens konstitution från år 1961 angav en inkomstgraderad rösträtt, som i praktiken innebar ett fortsatt vitt minoritetsstyre. Sydrhodesien började visa intresse för självständighet under 1950-talet. Storbritannien krävde dock svart majoritetsstyre som villkor för självständighet, vilket inte kunde accepteras av den vita minoriteten i Sydrhodesien.
År 1964 blev Nordrhodesia självständigt som Zambia. År 1965 deklarerade Sydrhodesiens regering ensidigt sin självständighet under namnet Rhodesia. Varken själständighetsförklaringen eller namnbytet accepterades dock av Storbritannien, som fortsatte att betrakta landet som en brittisk koloni under namnet Sydrhodesia.
Kamp för självständighet
Efter den ensidiga självständighetsförklaringen 1965 införde FN sanktioner mot Rhodesia på initiativ av Storbritannien. Rhodesien erkände först Storbritanniens regent som landets statsöverhuvud, men 1970 utropade premiärministern Ian Smith republik.
Rhodesia fick ett visst stöd av Portugal (fram till 1975) samt av Sydafrika och Israel[källa behövs].
Portugals tidigare kolonier Angola och Moçambique blev självständiga 1975. Det marxist-leninistiska Zanu-PF under ledning av Robert Mugabe bedrev gerillakrig och kunde särskilt efter 1975 använda det kommunistiska Moçambique som bas. Även Sydafrika började nu pressa Rhodesiens ledare att finna en förhandlingslösning.
År 1979 ledde gerillakriget och Rhodesiens ökande isolering till att den vita regimen valde att lämna ifrån sig makten. Under 1979 hette landet "Zimbabwe Rhodesia". Det hade därefter återigen namnet Sydrhodesia under en kort tid med förnyat direkt brittiskt styre, innan landet blev formellt självständigt 1980.
Mugabe kommer till makten
År 1980 blev utropades självständighet under namnet Zimbabwe och det nya landets första premiärminister blev Robert Mugabe. Han har sedan dess varit landets ende ledare, som president sedan 1987. Massmord och andra övergrepp tvingade tidigt det starkaste oppositionspartiet, ZAPU, att gå ihop med ZANU-PF. Marxism-leninismen övergavs officiellt 1991, men präglar fortfarande regeringspolitiken.[källa behövs]
En restriktiv politik riktad mot vita farmare infördes vid samma tid innebärande bland annat att reservdelar till maskiner förtullades hårt och att all jaktammunition beslagtogs, förutom två kulor som fick behållas som skydd mot giftormar. Den rasistiska handelspolitiken med prismanipulationer med mera kompletterades redan då med en propagandakampanj där svarta uppmuntrades att göra livet surt för de vita och tio år senare, år 2000, genomförde Mugabe och regeringen en kaotisk omfördelning av marken. Allt detta ledde till att vita jordbrukare utvandrade, att ekonomin försvagades betydligt samt att det blev brist på mat. Det fanns efter detta mycket få personer kvar som kunde upprätthålla jordbruket utan en stor del av marken hamnade genast i träda. Trots omvärldens fördömanden såg Mugabe till att försäkra sig om att bli omvald 2002 med hjälp av omfattande valfusk. Oppositionen och olika arbetargrupper genomförde flera generalstrejker under 2003 för att försöka tvinga Mugabe att avgå. Säkerhetsstyrkor fortsätter att brutalt kväva regimens motståndare.
Parlamentsval hölls 2002, 2005 och 2008. Det största oppositionspartiet är Movement for Democratic Change (MDC) lett av Morgan Tsvangirai. MDC vann parlamentsvalet 2008 och kommer för första gången att ha majoritet i parlamentet.
Den 29 mars 2008 hölls president-, parlaments- och lokalval. Den tidigare finansministern Simba Makoni ställde då upp som oberoende presidentkandidat. Eftersom varken Mugabe eller Tsvangirai fick mer än 50 % av rösterna skulle en andra valomgång genomföras den 27 juni 2008. På grund av utbrett våld mot oppositionen valde Tsvangirai att hoppa av.
När Zimbabwe blev självständigt 1980 var den inhemska ekonomin i allt väsentligt centralstyrd och internationellt isolerad. Så förblev den i mer än tio år, till dess att man 1991 ändrade kurs och lade fram ett program för en marknads- och handelsinriktad ekonomi. År 2001 kunde man se en återgång till en form av kommandoekonomi med starka inslag av statligt engagemang och kontroll och "indigenisering".[3]
Den till synes lovande utvecklingen under mitten av 1990-talet - med låg inflation, acceptabelt underskott i den offentliga ekonomin och gynnsamma förutsättningar för investeringar – har definitivt kommit av sig. Det som ännu omkring 1995 var ett av Afrikas mest utvecklade länder är i en utförsbacke som bara ser ut att bli allt brantare. De fundamentala elementen i Zimbabwes ekonomi är i stor oordning och i det politiska, ekonomiska och sociala krisläge som nu råder är någon ljusning svår att se.[3]
Bedömare som följer utvecklingen är i stort sett överens om att den accelererade nedförslöpan började under senare delen av 1997, när regeringen gav efter för påtryckningar från organisationer företrädande de så kallade krigsveteraner som bekämpade kolonialmakten under det utdragna inbördeskriget under 1970-talet. President Mugabe beviljade förhållandevis generösa periodiska kontantbidrag som ersättning till frihetskämparna, utgifter som den offentliga ekonomin inte hade råd med. [3]
Detta ledde snabbt till fortsatt och förvärrad fiskal odisciplin, allvarlig obalans i statens finanser, ökad inflation, höjda räntor och vittrande förtroende för valutan. Hopplöst föråldrade och förlustbringande statsmonopol och landets engagemang och militär närvaro i konflikten i Kongo, som grävt djupa hål i statsbudgeten, har inte direkt förbättrat situationen.[3]
Den onda, nedåtgående spiral som startade på hösten 1997 har successivt, men förfärande snabbt, gett minskade utländska investeringar, brist på utländsk valuta, krympande exportintäkter, bristande lönsamhet i företagen och - påspädning av arbetslösheten.[3]
Härvidlag råder det ingen tvekan om att HIV/AIDS-epidemin har haft mycket allvarliga effekterna på samhället i stort – också på den nationella ekonomin. Den reella nedgång i BNP, som under 2000 var 5,5 %, kan till betydande del – enligt vissa beräkningar inemot hälften - förklaras med en åderlåtning av humankapitalet som redan är på väg att bli ödesdiger, minskat skatteunderlag och drastiskt ökade vårdkostnader.[3]
Geografi
- Lägsta punkt: där floderna Runde och Save rinner ihop, 162 meter över havet
- Naturtillgångar: kol, krommalm, asbest, guld, nickel, koppar, järnmalm, vanadin, litium, tenn, platina
Klimat och miljö
Zimbabwes klimat är tropiskt, men mildras av landets höjd över havet. Centrala delarna av Zimbabwe är en högplatå som ligger omkring tusen meter över havet. Regntiden varar från november till mars. Ibland förekommer längre torrperioder.
Några av Zimbabwes stora miljöproblem är jorderosion, luft- och vattenföroreningar samt giftigt avfall och tungmetaller från gruvindustrin. En hungrande lokalbefolkning har börjat ägna sig åt jakt i landets nationalparker under 2000-talet.
Administrativ indelning
Zimbabwe är indelat i åtta provinser: Manicaland, Centrala Mashonaland, Västra Mashonaland, Östra Mashonaland, Masvingo, Norra Matabeleland, Södra Matabeleland och Midlands samt två städer med provinsstatus: Bulawayo och Harare.
Demografi
- Befolkningens medelålder: 18,9 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: 6,6 % (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 39 år (2003)
- Etniska grupper: shona 82 %, ndebele 14 %, andra afrikaner 2 %, andra 2 % (vita ungefär 1 % (afrikander och engelsmän))
- Religiös tillhörighet: syncreter (delvis kristendom och delvis inhemsk tro) 50 %, kristna 25 %, inhemska religioner 24 %, muslimer och annan 1 %
- Språk: engelska (officiellt), shona, sindebele (kallas ibland ndebele) och ett stort antal mindre stamdialekter
- Narkotika: Zimbabwe är genomfartsland för afrikansk cannabis och sydamerikanska droger såsom heroin, som ska till Europa och Sydafrika.
Ett stort hälsoproblem är aids. År 2001 uppskattas att mer än 30 procent av den vuxna befolkningen är smittad och fram till samma år hade 200 000 människor dött i aids.
Ekonomi
Regeringens program för att omfördela marken har i stort sett ödelagt den kommersiella delen av jordbruket, vilket var den stora exportnäringen och sysselsatte omkring 400 000 personer. Landet har tidigare varit inblandad i konflikter (till exempel kriget i Kongo-Kinshasa 1998-2002) som har kostat miljoner. Landet har stort behov av hjälp från IMF, men får inte det av idag främst politiska skäl. Zimbabwes regering har därmed en mängd ekonomiska problem att hantera.
Zimbabwe har gradvis utvecklat en inflationstakt som saknar motstycke i fredstid. Anledningen är att regeringen får begränsade intäkter från den havererade ekonomin och därför är hänvisad till sedelpressarna. Den 24 maj 2006 var räntan 850 % och inflationen på omkring 1043 %. Inflationen nådde 5000 % under juli 2007[4] och ett försök gjordes att tvinga butiksägare att halvera priserna under hot om stränga straff. Inflationen fortsatte att stiga under 2007, och var i augusti uppe i omkring 6 600 %.[5] Från december 2006 till december 2007 var prisstegringen 66 000 % vilket var rekord,[6] men inget mot ökningen av prisnivån mellan den 5 januari 2007 till den 31 oktober 2008, som uppgick till hela 2 790 000 000 000 000 000%.[7] I januari 2009 meddelade Zimbabwes centralbank att de ger ut en ny sedelvalör på 100 biljoner zimbabwedollar.[8]
I Zimbabwe finns guld- och platina-fyndigheter, vilka tidigare varit betydligt mindre viktiga för ekonomin än det kommersiella jordbruket. Idag är det dock den viktigaste intäkten för Zimbabwes regering.
Zimbabwes BNP per capita var länge bland de högsta i Afrika söder om Sahara. Nivån sjönk från från omkring 2 500 amerikanska dollar år 2005, till omkring 500 dollar 2007.[9] För 2008 ligger tillgängliga uppskattningar på 150-200 dollar, vilket är lägst för alla länder för vilka uppgifter finns tillgängliga.
Hälften av Zimbabwes inhemskt producerade elektricitet har producerats av vattenkraft och hälften av fossila bränslen. Idag kommer dock elektriciteten i stor utsträckning från Sydafrika, som under flera års tid levererat utan att få betalt.
Handel
Följande avsnitt om Zimbabwes handel har som källa en promemoria från svenska ambassaden i Harare från den 24 juni 2001.[3]
Exportbranschernas förutsättningar
Handeln med omvärlden har definitivt inte gynnats av den makroekonomiska utvecklingen under senare år. Försöken att bryta mönstret av produktion huvudsakligen för den inhemska marknaden har inte krönts med den framgång man kunde hoppas på för fem till tio år sedan. De lysande undantagen har hela tiden varit jordbruket – med stark tonvikt på tobak och hortikultur. Produktion och försäljning av halvförädlad tobak, som är Zimbabwes enskilt klart största källa till exportinkomster, gör landet till världens andra exportnation efter Brasilien, med hög kvalitet och långt driven marknadsanpassning som främsta försäljningsargument.[3]
Men exportvolym och inkomster från innevarande års tobaksexport blir lägre än normalt – det står redan klart. Årets skörd blir klart mindre än de närmast föregående åren, huvudsakligen beroende på de störningar i produktionen som följt i spåren av landockupationer och påtvingad omfördelning av jordbruksmarken. Man beräknar nedgången till 20-30 % per år från 2000 till 2002. Som en illustration kan nämnas att exporten av tobak till Sverige under första halvåret 2001 sjunkit med hälften jämfört med motsvarande tid förra året.[3]
De odlare som fortfarande är aktiva håller emellertid ännu stora delar av sina skördar borta från auktionsgolven, i förhoppningen att regeringen ska komma med en (av exportindustrin) länge efterlängad devalvering av Zim-dollarn. Valutapolitiken har dock, ännu så länge, mindre betydelse i exportledet där affärerna görs upp i stabila USD - alltmedan odlarna får nöja sig med betalning i Zim-dollar till en helt verklighetsfrånvänd kurs. Nya centrala regleringar av formerna för handeln i grossistledet har adderat till trögheten i försäljning och betalningsflöde.[3]
Men också andra delar av det zimbawiska jordbruket, till exempel blomodling, har varit på gång att ge landet viktiga marknadsandelar utomlands. Ännu så länge verkar hortikultur-sektorn vara relativt opåverkad av depreciering av valutan och starkt ökade transportkostnader till följd av bränslebristen. Men risken är överhängande att en fortsatt ekonomisk nedgång snabbt underminerar en lovande utveckling.[3]
Jordbruket är alltså fortfarande i huvudsak inriktat på inhemsk konsumtion, men också den har upplevt allvarliga störningar, inte bara till följd av den i många stycken kaotiskt genomförda landreformen, utan också till handelsrelaterade bekymmer, eftersom jordbruket är starkt beroende av import av gödningsmedel.[3]
På åter ett annat nyckelområde för Zimbabwes utbytet med omvärlden – gruvindustrin – har vikande världsmarknadspriser och/eller minskad efterfrågan på främst guld, krom och asbest haft en ytterligare dämpande inverkan på handel och exportintäkter. Den förda valutapolitiken har givetvis haft en förvärrande inverkan på lönsamheten.[3]
Den tredje viktiga källan för inkomster från omvärlden är turismen. Zimbabwe har inom sina gränser tillgångar för så kallad ekoturism, bland annat Victoriafallen, tillsammans med nationalparker, hotellanläggningar och golfbanor. Alla goda förutsättningar till trots, så är utvecklingen även i denna sektor negativ. Det teoretiseras kring att orsaken går att söka i att Zimbabwes attraktionskraft minskat exponentiellt, i takt med att politisk polarisering och maktkamp, våldsamheter, farmockupationer, urholkad ekonomi och bränslebrist skapat svarta rubriker i världspressen.[3]
Den nedgång i tillverkningsindustrin som kunde konstateras redan under 1998 har fortsatt. Den onda spiralen har gjort sig gällande med särskild kraft där - hög inflation, höga investeringsräntor och styvnackad valutapolitik, som gjort importerade insatsvaror förhållandevis dyra, har minskat konkurrenskraften drastiskt.[3]
Den kritiska bristen på utländsk valuta tvingar företag som måste importera insatsvaror till oortodoxa metoder för att komma åt den valuta som – till mer än dubbla priset – trots allt finns på parallellmarknaden. Bankerna, som är förbjudna att handla till annan kurs än den officiella, agerar nu i stället "penningmäklare" genom att, under stor diskretion, koppla samman företagare som har exportinkomster att realisera med kollegor som saknar valuta att betala utlandet med. Genom ett intrikat, men än så länge lagligt, tricksande med fakturor agerar det förstnämnda företaget "ställföreträdande importör" åt den valutafattige partnern, och det "överpris" som den senare betalar för valutan hamnar i böckerna som valutavinst respektive -förlust. Rykten går om en lagändring för att täppa till denna smyväg runt valutaregleringen men, som ambassadens kontakter säger: "Man får väl hitta på något annat sätt – vi bara måste ju för att överleva…"[3]
Inomregional handel och integration
Sydafrika är fortfarande Zimbabwes i särklass största handelspartner – trots att det alltjämt saknas ett bilateralt handelsavtal länderna emellan. Mer än en femtedel av Zimbabwes totala handel sker med grannen i söder – södra Afrikas ojämförligt största ekonomi med en BNP mångdubbelt större än alla övriga SADC-länders tillsammans. Från Zimbabwe går främst jordbruksprodukter, i den motsatta riktingen mest maskiner, kemikalier och konsumtionsvaror. Men också ett par andra, för Zimbabwe helt vitala artiklar: Olja/bensin och elektricitet.[3]
Det är ingen överdrift att påstå att Zimbabwes ekonomi fungerar bara så länge importen av el från Sydafrika (men också från andra vattenkraftrika och mindre industrialiserade grannar) kan fortgå – trots att det statliga monopolföretaget ZESA (Zimbabwe Electricity Supply Authority) ligger notoriskt efter med betalningarna. I praktiken förser nu sydafrikanska leverantörer Zimbabwe med rejält subventionerad elkraft. Det ekonomiska beroendet av Sydafrika är alltså stort. Sydafrika, å sin sida, skulle däremot säkert klara sig utmärkt utan Zimbabwe, rent nationalekonomiskt. Men politiskt är det en annan femma – den regionala balansen skulle allvarligt rubbas om Zimbabwes ekonomi skulle hamna i helt ohämmat fritt fall, med åtföljande sociala spänningar och spridningsrisker. Det har varken Sydafrika eller resten av sub-regionen egentligen råd med.[3]
Zimbabwe vill traditionellt gärna framställa sig som främjande av inom-regional handel och integration. Det successiva närmande mellan olika block av länder som skett inom SADC och den mer rent handelsorienterade sammanslutningen COMESA är viktiga steg i rätt riktning, en utveckling som Zimbabwe starkt förespråkat som medlem av båda organen. Detta dubbla medlemskap ses av zimbabwierna huvudsakligen som komplementärt, inte konkurrerande. Det regionala samarbetets framväxt hälsas generellt också med tillfredsställelse av affärsvärldens aktörer. Men man menar samtidigt att det blir svårt att dra fördelar därav så länge nationalekonomiska fundamenta är i sådan oordning.[3]
Handels- och integrationsfrämjande initiativ och strukturer har också – hittills - stannat vid deklarationer och formella protokoll (SADC:s "Trade Protocol" och COMESA:s "Common Market Rules"). Implementeringen kräver en politisk målmedvetenhet och en nationalekonomisk "grundtrygghet" som saknats. Och den inom-regionala obalansen – med Sydafrika i en så oerhört dominerande roll – har inte hjälpt utvecklingen framåt.[3]
Men att döma av de kontakter som Sveriges ambassad haft i det senaste, är regionen kanske nu på väg mot att fylla orden med mer handling – men med två skilda tillnärmningssätt. Inom COMESA – där Sydafrika, viktigt att konstatera, inte är medlem - är ambitionerna för tullfritt flöde av varor högt ställda, med en omedelbar målsättning om total avveckling av tariffära handelshinder – det vill säga en "noll-lösning" på en gång, utan arrangemang för successiv anpassning. Detta har, så här långt, gjort det svårt för merparten av länderna att tillämpa överenskommelsen – av 20 medlemmar har endast nio, däribland Zimbabwe, öppnat sina gränser för varandra.[3]
Inom SADC, å andra sidan, har man enats om en successiv nedtrappning av tariffära handelshinder, med viss inbyggd flexibilitet till skydd för relativt mindre utvecklade länders hemmamarknader. Målsättningen är att nå till 85% avveckling, motsvarande WTO:s informella standard för vad som kan anses vara fri handel, år 2008. Det slutliga målet – helt tullfri handel – är satt till år 2012. Här ser, inte oväntat, efterlevnaden ut att bli bredare - av de 14 medlemsländerna har hittills nio, i lite olika takt, vidtagit åtgärder för avveckling/anpassning av nationella regleringar och strukturer för det första steget i överenskommelsen. Fem av dem har anslutit sig kollektivt via Southern African Customs Union (SACU; omfattande Botswana, Lesotho, Namibia, Swaziland och Sydafrika). Tre SADC-länder har undertecknat avtalet, men väntar ännu med tillämpningen: Malawi, Mozambique och Seychellerna. Två länder – Angola och Kongo - står tills vidare helt utanför överenskommelsen.[3]
Men - bortsett från varierande framgång i praktiken - grunden för regional integration är lagd och, förr eller senare, kommer alla länder i regionen att inse att utveckling kommer med utbyte. Bara detta utbyte inte störs eller ödeläggs av politiska spänningar i en omgivning där det blir viktigare att värna om maktpositioner än att skapa sunda förutsättningar för ekonomiskt framåtskridande.[3]
Handeln med EU och övriga världen
Fortfarande är EU det länderblock som tar emot den största andelen av Zimbabwes export. Inom unionen är Storbritannien och Tyskland största handelspartners. Utöver tobak och grönsaker exporteras bomull, kött och socker. Enligt ambassadens kontakter har Zimbabwe dock misslyckats med att fylla vissa av sina exportkvoter till EU. Flera förklaringsgrunder har getts, alltifrån nedåtgående kapacitet i jordbruket, orsakad av en politiskt motiverad landreform, fördyrade insatsvaror och bränslebrist, över klimatologiska störningar (torkan i söder och översvämningar i norr i början av året), till spridningseffekter från Europas mardröm med galna kor och mul– och klövsjuka.[3]
Under perioden 1999-2000 var handelsutbytet mellan Sverige och Zimbabwe fortsatt litet. Enligt Exportrådets siffror har Sveriges export till Zimbabwe under den senaste femårsperioden sjunkit drastiskt, från drygt 134 miljoner kronor år 1996 till 53,5 miljoner kronor år 2000. Sveriges import från Zimbabwe har under samma period gått motsatt väg, från knappt 90 miljoner kronor till knappt 139 miljoner kronor.[3]
I den situation av ökande internationell politisk isolering som Zimbabwe försatt sig i, har man sökt sig nya partners på världsscenen. Typiskt nog har president Mugabe och hans parti vänt sig till vad man kanske kan kalla "lone rangers" i den internationella ekonomin, med Kina, Libyen och Malaysia i första ledet. Ambassadens kontaker har genomgående karaktäriserat de allianser som knutits med dessa länder – till exempel ett avtal med Malaysia om handelsutbyte med särskilda Zim-dollarbaserade betalningsarrangemang - som mer politiskt än ekonomiskt betingade.[3]
Handelspolitik och handelsförbindelser
Det grundläggande intresse för att utvidga handel och utbyte med omvärlden som vuxit fram i Zimbabwe efter självständigheten finns nog i grunden kvar. Men den kamp om makt och inflytande som nu rasar – med landfrågan som främsta tillhygge – kastar en våt filt över goda föresatser därvidlag. Potentialen för framgångsrik ekonomisk utveckling finns, men är alltså svår att utnyttja effektivt.[3]
Så länge man inte förmår skapa - och följa - stabila spelregler och en öppen ekonomi med drastiskt mindre inslag av centralstatlig inblandning och marknadsmanipulation, och så länge humankapitalet inte fullkomligt eroderas av HIV/AIDS-epidemin och/eller förvärrad "brain drain", så kommer det att bli svårt att vända utvecklingen till något väsentligt bättre.[3]
Den tveksamhet som funnits hos många afrikanska länder inför nya förhandlingsområden i kommande globala handelsförhandlingar kvarstår i stort sett. Det omfattar också Zimbabwe. Men – efter Seattle och inför Doha – ser strategin för att tillvarata ländernas särskilda intresse av att minska obalanser gentemot I-världen ut att utvecklas på regionalt, eller snarare sub-regionalt, plan. De integrationssträvanden som beskrivits ovan har otvivelaktigt gett länderna i (södra) Afrika en delvis ny plattform för samlat agerande för större styrka vid förhandlingsbordet.[3]
Inom både COMESA och SADC diskuteras nu, enligt Sveriges ambassad i Hararares sagesman, gemensamma eller samordnade förhållningssätt till de globala handelsfrågorna. Särskilt viktiga områden, som de allra flesta länder i Södra Afrika kan komma att samlas kring, är jordbruksfrågorna – en framträdande gemensam nämnare för de flesta - och servicesektorn. Förhandlingsmål kan komma att formuleras kring krav på flexibilitet i handelns liberalisering, med utgångspunkt från de särskilda behov av skydd för inhemska och tillträde till främmande marknader som upplevs som gemensamma för regionen.[3]
.jpg)
Referenser
- ↑ Davidson, Basil, Afrikas historia, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969, s. 97f.
- ↑ Davidson, Basil, Afrikas historia, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969, s. 129-131
- ↑ 3,00 3,01 3,02 3,03 3,04 3,05 3,06 3,07 3,08 3,09 3,10 3,11 3,12 3,13 3,14 3,15 3,16 3,17 3,18 3,19 3,20 3,21 3,22 3,23 3,24 3,25 3,26 3,27 3,28 3,29 Promemoria från svenska ambassaden i Harare 24 juni 2001
- ↑ HD 2007-07-09: Massgripanden i Zimbabwe
- ↑ [1]
- ↑ Zimbabwes inflation: 66 000 procent
- ↑ http://www.cato.org/zimbabwe
- ↑ "100 biljoner - ny sedelvalör i Zimbabwe" i Dagens nyheter 2009-01-16 (läst: 2009-01-16)
- ↑ World Fact Book.
Externa länkar
- Wikimedia Commons världsatlas har kartor relaterade till Zimbabwe
|
||||||||
|
|||||
