Muhammed

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Denna artikel är en del i en serie om

Islam

– en abrahamitisk religion

Shahada.svg

Projekt islam
Wikipedia: Projekt islam
 v  d  r 


För andra betydelser, se Muhammed (olika betydelser).

Muhammed (arabiska: محمد, Muḥammad, uttal: [mʊħɑmmæd̪],"den prisade"), född omkring 570 i Mekka som Muḥammad ibn ‘Abdullāh, död 8 juni 632 i Medina i nuvarande Saudiarabien, är grundaren av religionen islam. Muhammed är enligt muslimer Guds (Allahs) sista profet, profeternas sigill, som under en period på 20 år fick motta islams heliga budskap, Koranen, genom uppenbarelser från Gud, via ärkeängeln Gabriel (Jibril). Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet".

Muslimer betraktar Muhammed som Rasulallah, "Guds budbärare." Hans ursprungliga tillnamn var al-Amin, "den trovärdige." Han är även känd inom den islamiska kulturen som Mustafa ("den utvalde") och Rahmatan-lil-'alamin ("Guds utsände barmhärtighet åt mänskligheten"). Vördnaden för profeten är mycket stor och omnämnandet av Muhammeds namn i skrift eller tal följs traditionellt av frasen SAW, (sallā Allahu ʿalayhi wa sallam, صلى الله عليه وسلم), arabiska för "Må Guds fred och välsignelse vara över honom." Liknande fraser används också vid omnämnandet av andra profeter som Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och Jesus (Isa).

Innehåll

Historia

Uppväxt

Kronologi över viktiga händelser under Muhammeds tid i Mekka
ca 569 Fadern, 'Abd Allāh, dör
ca 570 Muhammed föds i Mekka. Möjligt födelsedatum: 20 april
576 Modern, Āminah, dör
578 Farfadern, 'Abd al-Muttalib, dör
ca 583 Åker på handelsresor till Syrien
ca 595 Träffar och gifter sig med Khadidja
610 De första uppenbarelserna i grottan Hira (sura Al-Alaq i Koranen)
ca 610 Blir islamisk profet
ca 613 Börjar öppet att sprida islams budskap
ca 614 Börjar få anhängare i Mekka
ca 615 Muslimsk emigration till Aksumriket i Abessinien (Etiopien)
616 Banu Hashim-klanens bojkott börjar
ca 618 Inbördeskrig i Yathrib (Medina)
619 Banu Hashim-klanens bojkott upphör
619 Sorgens år: hustrun Khadidja och farbrodern Abū Ṭālib dör
ca 620 Isra och Miraj
622 Uppbrott, flykt och emigration (hijra) till Medina
v  d  r
Ottomansk avbildning av Muhammed från 1222.

Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah (“Abdullahs son”). Hans far, Abdullah bin Abdul Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse och modern när han var sex år gammal. Det var först farfadern Abdul-Muttalib som tog hand om honom, sedan, efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib. Qureish var inte någon stor stam och föräldralösa hade en ofördelaktig ställning i det klaniska samhället som då förhärskade i Arabien. Muhammed var analfabet. Den enda bana som var öppen för honom var att bli köpman. Mekka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mekka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar; det fanns kloster i Arabien och en legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.

En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mekka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus. Mekka var alltså en relativt kosmopolitisk stad. Medborgarnas sociala trygghet var emellertid helt avhängig kontakter, klanens stöd och styrka och materiell rikedom. Vendettor och utdragna klanfejder var vanliga och ofta mycket blodiga, och det förekom en ständig tävlan om kontrollen av de viktiga handelsrutterna. En försvarslös människas liv hade inget värde, hon kunde mördas utan följder. Det var därför av yttersta vikt att ha kontakter och blodsband med mäktiga personer, något som ofta upprättades genom äktenskap.

Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern, omkring år 595 e.Kr., med en rik änka, Khadidja, som då var nära 40 år gammal. Enligt vad som framgår av källorna var detta inte enbart ett socialpolitiskt drag av det slag som var naturligt och nödvändigt på den tiden – Muhammed tycks ha varit mycket fäst vid Khadidja och tog inga andra hustrur så länge hon levde. De fick två söner och fyra döttrar. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim (“al-Qasims far”). Det är från en av de två döttrarna, Fatima, som alla de som räknas till “ahl al-bayt” härstammar (bokstavligen "husets folk", det vill säga Muhammeds ättlingar).

I motsats till en ofta förekommande uppfattning åtnjöt kvinnan i det förislamiska samhället relativt stor frihet, förutsatt att hon inte var fattig. Flera av de arabiska stammarna var matrilinjära, det vill säga att kvinnorna ägde och ärvde alla materiella tillhörigheter. Männen ägnade sig åt plundringståg eller krig eller var ute månader i sträck på handelsfärder till avlägsna städer, och risken att dö ung var hög för dem. Kvinnorna kunde gifta sig flera gånger i rad, allteftersom deras män försvann. Deras roll som beslutsfattare var begränsad, men de kunde ägna sig åt affärer. Det är vad Khadidja verkar ha gjort med stor framgång. Under de femton år som skiljer Muhammeds äktenskap från hans första andliga upplevelser är praktiskt taget inget annat bekant än att han allmänt betraktades som en hederlig och pålitlig affärsman.

Uppenbarelsen

I grottan Hira i Mekka i nuvarande Saudiarabien mottog Muhammed enligt den islamiska traditionen den koraniska uppenbarelsens första ord från ärkeängeln Gabriel: Iqra!, "Läs!", (Koranen 96:1).

Situationen i Mekka, med dess våld och girighet, var uppenbarligen något som bekymrade Muhammed. Han lär ha dragit sig undan till bergen som omger staden för att bedja och meditera. Det var där han började få visioner. (jfr. sura 53:1-18 i Koranen). Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel.

De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja, Waraqah, uppmuntrade honom, men Muhammed led av svår depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. Det var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet.

Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). I Västerlandet har polemiskt inställda kritiker påstått att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han kanske led av epilepsi. Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok “Mahomet” att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för profetens egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska. Detta förklarar naturligtvis inte naturen av dessa uppenbarelser, som den objektiva vetenskapen och icke-troende har gett olika tolkningar av.

Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mekka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mekka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna.

Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det mekkanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: “Det finns ingen annan Gud än Gud.” Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer. Polygami och lösaktighet förekom, men det fanns också en stark rörelse av asketism och celibat, inspirerad av det kristna munkväsendet.

Budskapets politiska innebörd

"Muhammed predikar" (1840- eller 50-talet) av Gregori Gagarin.

Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland dem som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).

Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället och för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom de rika inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne och snart började hota om att göra sig av med honom, var det det andra alternativet som föreföll mera realistiskt. Muhammed beslöt sig för att dra sig undan till en annan stad, där han kunde samla sina krafter och sätta upp ett exempel.

Islams tidiga år

Muhammed antog alltså 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.

I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mekka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mekka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. Muhammed visade sig däremot vara en duglig härförare och hans trupper var starkt motiverade, inte minst som Muhammed kunde vända beduinstammar att kämpa för sin sak efter mutor, som efter slaget vid Khaybar.

Slutet på Quaraizah stam och segern över Mekka

Det var i samband med dessa konflikter som Muhammed lät avrätta alla män i den judiska stammen Quaraizah och sålde deras kvinnor och barn som slavar. De hade inte hjälpt muslimerna under ett stort slag utanför Medina och underkastade sig villkorslöst Muhammed efter striden i tron på att han skulle skona dem enligt den pakt som tidigare ingåtts mellan dem och muslimerna. Massakern på judarna i Medina har mycket kritiserats från icke-muslimskt håll. Det har framförts att Muhammed var en cynisk politiker som använde sig av judarna medan han behövde dem och sedan gjorde sig av med dem. Det var också vid denna tid som han bröt med de judiska traditionerna, upprättade en egen fastemånad och började bedja vänd mot Mekka.

Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mekka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Flera av dem som hade lett striderna mot honom förblev icke-muslimer så länge det var möjligt och anammade den nya tron främst av politiska skäl, för att behålla makten. Detta skulle senare komma till uttryck i umayyadernas politik, efter de muslimska trupperna hade tagit över Mellanöstern och Persien och Nordafrika (de visade föga respekt för profetens minne). De enda som Muhammed lät avrätta var intellektuella som hade skrivit pamfletter mot honom eller ifrågasatt hans autenticitet som profet. Muhammed fortsatte att bo i Medina och vallfärdade två gånger därifrån till Mekka. Strax efter den andra vallfärden insjuknade han och dog den 8 juni 632. Hans död följdes ögonblickligen av maktstrider bland de närmaste efterföljarna och bara några år senare red arabiska härar ut och erövrade stora delar av det Bysantinska riket och hela det persiska.

Muhammeds släktträd

Profeten Muhammeds familj med släktskap till senare kalifer och shiaimamer.

 
 
 
Abd Manaf
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Abd Shams
 
 
 
Hashim
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Umayya
 
 
 
Abd al-Muttalib
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
al-Abbas
 
Abdullah
 
Abu Talib
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Muhammed
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fatima
 
Ali ibn Abi Talib
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Umayyadiska
kalifer
 
 
 
 
 
 
Shiaimamer
 
 
 
 
 
 
 
 
Abbasidiska
kalifer

Profetens fruar

Som tidigare nämnts var ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser att gifta sig med någons dotter eller syster. Månggifte förekom också för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Eftersom profeten var en stor politisk ledare gifte han sig långt flera gånger än han själv tillät sina efterföljare göra (enligt Koranen kan en man inte ha fler än fyra hustrur, kan inte ta sig en ny hustru utan den främsta hustruns tillåtelse och måste vara i stånd att försörja dem alla). I åtminstone två fall gifte sig profeten sannolikt därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga. En av dem, Aisha, var bara ett barn när äktenskapet ingicks, och hon lekte med dockor i Muhammeds hem i tre år innan äktenskapet fullbordades.

Detta upplevdes inte som kontroversiellt av de samtida. Däremot uppstod stark kritik mot profeten när han, efter att ha sett den gifta Zaynab, som var hans kusin, mycket lätt klädd efter ett bad, inte dolde sin åtrå till henne. Hennes make Zayud ibn-Harithah erbjöd ögonblickligen att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde. Zayud upprepade sin erbjudan nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayud och Zaynab hade varit olyckligt, och till slut enades båda parterna om att ta ut skilsmässan.[1] Muhammed äktade således Zaynab och fick det rättfärdigat av ett gudsord (Koranen 33:37). Äktenskap med någon som varit gift med en nära släkting som Zayud var i princip förbjudet för profeten, men Gud gjorde undantag för honom. Detta är ett av de exempel på en möjlig manipulation, omedveten eller medveten, av profetrollen som Rodinson citerar[källa behövs].

Profetens exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.[2]

Lista över fruar

  1. Khadidja bint khuwailid äktades 595 och var profetens enda hustru medan hon levde. Tillsammans med konkubinen Maria var hon den enda som gav profeten några barn. Hon dog 619.
  2. Sawda bint Zamaa gifte sig med profeten 619, samma år som Khadidja dog.
  3. Aisha bint abu Bakr äktades av profeten även hon 619 men äktenskapet fullbordades först tre år senare då hon hade fyllt nio. Hon var den mest älskade av profetens fruar.
  4. Hafsa bint Umar ibn al-Khattab gifte sig med profeten 625.
  5. Zainab bint Khuzaima gifte sig med profeten 626 men dog endast några månader efter att äktenskapet hade ingåtts.
  6. Hind bint abu Umayya (kallas Umm Salama) äktades 626 och var den hustru som levde näst längst.
  7. Zaynab bint Djahsh äktenskap med profeten var komplicerat eftersom hon var gift med en släkting till honom vilket Koranen förbjöd. En koranvers uppenbarades dock som gav profeten rätt att göra undantag från denna regel.
  8. Djuwayriya bint al-Harith var en krigsfånge som gifte sig med Muhammed 626.
  9. Safiya bint Huayy var judinna som efter att ha konverterat till islam gifte sig med profeten år 627.
  10. Ramla bint abu Sufyan (kallad Umm Habiba) gifte sig med profeten 628.
  11. Maimuna bint al-Harith var profetens sista hustru och äktenskapet ingicks 629. Det var också hon levde längst av hustrurna.

Konkubiner

  1. Raihana bint Zaid var judinna och om hon var hustru eller konkubin är osäkert.
  2. Maria var kristen kopt från Egypten och födde Muhammed en son 630, Ibrahim.

Muslimers syn på Muhammed

Muhammed

Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig, ja, unik uppgift och att de enbart skulle följa Koranen. Han ville inte att hans egna ord eller kommentarer skulle skrivas ned, vilket dock skedde. Dessa så kallade “hadith” lade sedan grunden till den islamiska lagen, sharia, i högre grad än Koranen. Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrianer fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt. Muhammed har med tiden upphöjts till närmast ouppnåelig höjd och betraktas som en perfekt människa, modellen för alla människor i alla tider. Nutida konflikter rörande förmodat vanvördiga framställningar av Muhammeds person visar att hans gestalt nu åtnjuter minst lika stor respekt som Kristus bland kristna.

Icke-muslimers syn på Muhammed

Porträtt föreställande Muhammed från Michel Baudiers Histoire générale de la religion des turcs (Paris, 1625).

Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska ackurat bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna. Under 1900-talet bildades emellertid långsamt en annan uppfattning, grundad på större objektivitet och mera exakt forskning. Även om den folkliga uppfattningen av Muhammed fortfarande bär spår av den gamla nidbilden från korstågens tid tenderar mera belästa västerlänningar till att uppfatta honom som en genial härförare och stor politiker, samt också en av världshistoriens största religiösa gestalter. Kristna kämpar fortfarande med frågan om huruvida Muhammed kan anses vara talrör för samme Gud som enligt dem sände Jesus, Messias. Det har framförts att hans budskap i själva verket är ett gammaltestamentligt budskap av rättfärdighet och besinnande av den kommande domen. Enligt denna uppfattning, som bland annat den ortodoxe teologen och filosofen Olivier Clément har förespråkat, skulle Muhammed “andligt talat” komma före Kristus, i en del av världen som behövde en gammaltestamentlig profet, fast han kronologisk talat kom efter honom. Han skulle då kunna uppfattas av kristna som en profet som påminner om domen och om Jesu återkomst. De flesta är dock av uppfattningen antingen att inspirationen kom från annat håll eller att islam är en straffdom över kristendomen.

Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade dem som föregått honom.

Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mekka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.

Källor

"Mahomet", av Maxime Rodinson. "Muhammed, prophet and statesman", av W. Montgomery Watt. "Foundations of islam", av Benjamin Walker

Litteratur om Muhammed på svenska

  • Muhammed: hans liv enligt de tidigaste källorna, 2008, ISBN 978-91-977090-0-2, Martin Lings, (Semazen publications)
  • Kapitel 3 ("Profeten och den profetiska traditionen") i antologin Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andlighet, förord av Jan Hjärpe, 2006, Seyyed Hossein Nasr (Proprius)
  • Profeten Muhammed : hans liv och samtid, 2004, ISBN 91-46-20409-1 (inbunden), Barnaby Rogerson (Wahlström & Widstrand)
  • Muhammed : en biografi, 2003, ISBN 91-37-12220-7 (inbunden), Karen Armstrong (Forum)
  • Profetens hustrur, 1998, ISBN 91-88992-27-6, Magali Morsi (Alhambra)
  • Muhammeds nattliga färd till himlen och underjorden : den muslimska traditionen berättar hur Muhammed en natt blev förd till himlen och fick möta Gud / berättad av Sophie Pommier, 1996, ISBN 91-86212-45-1 (inbunden), Sophie Pommer (Hjulet)
  • Muhammed : hans liv och hans tro, 1967, (Bearbetad och aktualiserad upplaga av Geo Widengren), Tor Andrae (Natur och kultur)
  • Muhammeds historia. Efter Gibbon. Öfversättning af J. Ekelund, 1817, Edward Gibbon (Hedmanska)

Noter

  1. Lings, Martin, Muhammad: His Life Based on the Earliest Sources, s. 220. Inner Traditions, 2006
  2. Nasr, Seyyed Hossein, Ideals and Realities of Islam, s. 61. The Islamic Texts Society, 2001

Se även

Externa länkar


Personliga verktyg