Abrahamitiska religioner

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Målning föreställande Abraham och, bland annat, hans söner Isak och Ismael. Av József Molnár, 1850.
Symboler för de tre största abrahamitiska religionerna: Judendom (överst), kristendom (vänster) och islam (höger).

Abrahamitiska religioner (även kallad Abramitiska religioner) är ett samlande begrepp för religiösa riktningar som räknar sina traditioner som härstammande från patriarken Abraham.[1][2][3] Ordet används mestadels för att syfta till de monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam, samt bahá'í-tron.[4] Ofta används ordet i synkretistiskt ekumeniska sammanhang. De abrahamitiska religionerna har idag omkring 3,8 miljarder anhängare, vilket utgör mer än halva jordens befolkning. Flera religiösa riktningar inkluderas i begreppet, bland annat samaritanism, druser, rastafari och sikhism.

Innehåll

Begreppets innebörd

Begreppet "abrahamitisk religion" härrör från ett begrepp av islamiskt ursprung, Millat Ibrahim,[2][3] även om muslimer anser att endast islam verkligen återspeglar den tro som Abraham bekände sig till. Det hänvisar till de arabiska muslimernas traditionella hävdan att de skulle vara relaterade till Abraham genom hans son Ismael, vilket utvidgas till att även omfatta Muhammed, och som på så sätt gör Abraham till den gemensamma förfadern till alla de senare profeterna. Kristna hänvisar till Abraham som "trons fader" (se Romarbrevet 4).[1]

Enligt Toran är Abraham israeliternas förfader genom sin son Isak, född av Sara efter ett löfte från guden Jahve i Första Moseboken (B'reshit) 17:16.[5]

Gemensamma drag

Judendom, kristendom och islam har som religioner bland annat följande likheter med varandra:

  • Monoteism: Samtliga religioner säger sig vara monoteistiska. Judar och muslimer menar dock att doktrinen om treenigheten (vilken stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund) snarare gör kristendomen till en polyteistisk religion. Se även Shirk.
  • Profetisk tradition: Alla tre religioner erkänner profeter, emellertid kanske den som erkänns som profet i en av religionerna inte erkänns som sådan i en annan av dem.
  • Semitiskt ursprung: Judendomen och kristendomen har sitt ursprung i en etniskt judisk befolkning,[6] medan islam uppkom bland araber.
  • En grund för gudomliga uppenbarelser i stället för (till exempel) filosofiska spekulationer eller sedvänja.
  • Liknande etik: Alla tre religioner talar om ett val mellan gott och ont, som sammanhänger med lydnad eller olydnad till en enda gud och denne guds lag.
  • Ett linjärt historiekoncept, ibland kallat eskatologi, som börjar med Skapelsen och tanken att Gud verkar genom historien, och som avslutas med de dödas uppståndelse och den slutliga domen.
  • Godkännande och anammande i kristendomen av vissa av judendomens religiösa skyldigheter, vilka återfinns i Bibeln som andlig hängivenhet till traditionen från Abraham (snarare än från Moses),[7] och i islams fall även inkluderande berättelser som har paralleller i Koranen, såsom berättelserna om Adam, Noa, Abraham och Mose.

En och samma gudom

Det har i liberalteologiska kretsar blivit allt vanligare att betrakta den enda gudomen i de tre religionerna som en och densamme. Tolkningen kan grundas på det gemensamma ursprunget i den fornsemitiska högguden El.[8] Hur det verkligen förhåller sig i dag kräver en grundligare analys med utgångspunkt i skapelseberättelserna. Av ålder, och oavsett teologisk inställning, har man inom kristenheten sett ett särskilt samband mellan just den islamska tron, judendomen och kristendomen. Detta yttrar sig bland annat i det faktum att en person som byter religion från islam till kristendom kallas konvertit, medan hedningen i samma situation kallas proselyt.

Islam och judendomen dyrkar en enda, odelbar gud, som är den förste och den siste och helt utan like. Kristendomen instämmer i denna gudsuppfattning, men den kristna guden är på samma gång (enligt huvudfåran inom kristenheten) en helig treenighet, eller tre personer i ett gudomligt väsende[9][10] - Fadern, Sonen och Den Helige Anden - en uppfattning som inte delas av andra religioner. Det finns också ett stort antal kristna som inte stöder tron på läran om treenigheten (jfr. antitrinitarism). Dessa hänvisar bland annat till att treenighetstanken uppkom i den romerska religiösa kulturen och formulerades på grund av Roms upptagande av delar av zoroastrismen och den hedniska ideologi, som var en del av deras homogeniserade kultur, men som inte var en del av den ursprungliga kristendomen[11][12] (formuleringen av treenighetsläran accepterades vid kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Kr, det vill säga nära trehundra år efter det att Jesus lämnat denna jord[13]). Läs vidare Kritik mot Treenighetsläran.

Det högsta väsendet inom judendomen benämns i den hebreiska Bibeln på flera sätt, bland annat såsom Elohim, Adonai eller med de fyra hebreiska bokstäverna "J-H-V-H" (Tetragrammaton), vilket uppmärksamma judar av respekt och gudsfruktan inte uttalar. De hebreiska orden Eloheinu ("Vår Gud") och Hashem ("namnet"), liksom de svenska namnen "Herre" och "Gud", används även i den moderna judendomen. Det senare skrivs ibland som "G-d" med hänvisning till det tabu som finns mot att uttala tetragrammaton.

Muslimer tror att judendomens gud är densamme som deras gud (på arabiska Allah),[14] och att Jesus (Isa) var en gudomligt inspirerad profet, men inte Gud själv. Både Toran och Nya Testamentet anses av muslimer vara grundade på gudomliga uppenbarelser. Muslimer hävdar dock att de blivit förvanskade,[15] både oavsiktligt genom missuppfattningar och fel i översättningar, och avsiktligt av vissa judar och kristna under århundradena. Muslimer vördar istället och håller fram Koranen som Guds slutliga och oförvanskade ord;[16] det sista testamentet medfört av den siste profeten - Muhammed.[17] Muhammed betraktas som "Profeternas sigill"[18] och islam ses som den slutliga monoteistiska tro vilken hela mänskligheten bör bekänna sig till.

Bahá'íer tar liksom muslimer och judar avstånd från kristendomens tes om treenigheten. Gud är en, och så stor att människan, med sitt begränsade intellekt och ännu bara måttligt utvecklade andliga förmågor, inte kan omfatta honom med sitt förstånd. Bahá'íer tror på en enda, oförgänglig gud, skaparen av alla ting; alla varelser och krafter i universum. Denna guds existens tros vara evig; utan början eller slut, och beskrivs som en personlig Gud, källan till alla uppenbarelser, allvetande, allestädes närvarande och allsmäktig. Inget hindrar den bahá'í-troende att läsa Bibeln, Koranen eller andra skrifter som uppenbarats av tidigare gudsmanifestationer. Bahá'í-tron är kanske den enda religionen som erkänner nästan alla andra större religioner och deras heliga skrifter som sanna, legitima och fullvärdiga.[19]

Abrahams betydelse

För judar är Abraham främst en helig förfader eller patriark, kallad "Vår Fader Abraham", åt vem Gud gav flera löften. För kristna är Abraham en andlig förfader snarare än en direkt förfader (enligt aposteln Paulus i Romarbrevet 4:9-12). I kristen tro är Abraham är en förebild i tron (Hebreerbrevet 11:8-10), och hans lydnad till Gud, vilken han visade genom att offra sin son Isak, anses förebåda Guds offrande av sin son Jesus.[20] Muslimer betraktar Abraham som den förste i ett led av profeter som börjar med Adam (1 Mos. 20:7) och som slutar med Muhammed. Även inom islam kallas han "Vår Fader Abraham" (arabiska: ابونا ابرهيم), såväl som Ibrahim al-Hanif, eller "Abraham Monoteisten". Bahá'íer tror på Abraham som en gudsmanifestation, en människa som Gud utsett till uppenbarare av sitt budskap.

Historiska samband

Samhörigheten mellan judendomen och kristendomen står bland annat att finna hos aposteln Paulus. Denne kallar på olika ställen i flera av de brev som finns med i Nya Testamentet de kristna för "judar", medan de traditionella judarna kallas för "judar av köttet". Känslan av samhörighet mellan islam och kristendom kan utläsas så tidigt som i medeltida litteratur, där Dante i sin Divina Commedia placerar Muhammed i helvetets nionde krets, såsom en "splittrare av religionen". Detta visar visserligen på en avsky för islam, men ändå ett erkännande av likheterna de två trosriktningarna emellan.

Inom islam kan hos ortodoxa och dagens talibaner också noteras en uttalad avsky för judar och kristna, i det att de rättrogna uppmanas att aldrig lita på sådana, och att när tillfälle bjuds taga dem av daga.[källa behövs] Samtidigt kan det alls inte förnekas att islam genom Koranen i andra textpassager också betecknar judar och kristna som "Bokens folk", med en skyddad ställning i ett islamiskt samhälle.[21]

Noter och referenser

  1. 1,0 1,1 Massignon, Louis, Les trois prières d'Abraham, père di tuos les croyants, Dieu Vivant, 13, (1949) s. 20-23.
  2. 2,0 2,1 Smith, Jonathan Z. (1998), "Religion, Religions, Religious", i Taylor, Mark C., Critical Terms for Religious Studies, University of Chicago Press, s. 276, ISBN 978-0226791562.
  3. 3,0 3,1 Anidjar, Gil (2001), "Once More, Once More: Derrida, the Jew, the Arab". Introduktion. Acts of Religion. Av Derrida, Jacques. New York & London: Routledge, s. 3, ISBN 0-415-92400-6.
  4. Why Abrahamic? Lubar Institute for the Study of the Abrahamic Religions at the University of Wisconsin.
  5. Scherman, Nosson, (ed.), Tanakh, Vol.I, The Torah, (Stone edition), Mesorah Publications, Ltd., New York, 2001, s. 34-35.
  6. Barnett, Paul, Jesus & the Rise of Early Christianity: A History of New Testament, InterVarsity Press, 2002, s. 48.
  7. Reid, Barbara E., Choosing the Better Part?: Women in the Gospel of Luke, Liturgical Press, 1996, s. 183.
  8. Mettinger, Tryggve N. D.; Namnet och Närvaron. Gudsnamn och gudsbild i Böckernas Bok. Örebro: Libris (1987).
  9. Katolska kyrkans katekes, andra avdelningen: bekännelsen av den kristna tron, första kapitlet: Jag tror på Gud Fader. Paragraf 2: Fadern. III. Den heliga Treenigheten i trosläran. Den kyrkliga läran om den heliga Treenigheten.
  10. Katolska kyrkans katekes, sammanfattning av andra avdelningen: bekännelsen av den kristna tron, första kapitlet: Jag tror på Gud fader. Paragraf 2: Fadern. 266-267.
  11. The New Catholic Encyclopedia 1967, volym 14.
  12. Encyclopedia Britannica: "Trinity"
  13. Edward Carpenter, Pagan and Christian Creeds: Their Origin and Meaning, The Book Tree Publishing.
  14. F.E. Peters, Islam, s.4, Princeton University Press, 2003
  15. Bernard Lewis, The Jews of Islam (1984). Princeton: Princeton University Press. ISBN 0-691-00807-8. s.69
  16. Living Religions: An Encyclopaedia of the World's Faiths, Mary Pat Fisher, 1997, s. 338, I.B. Tauris Publishers.
  17. Watton, Victor, (1993), A student's approach to world religions:Islam, Hodder & Stoughton, s. 1. ISBN 0-340-58795-4
  18. Tafsir Ibne Kathir, Vol. 3, s. 493-494
  19. BBC: Religion & Ethics. Bahá'í - Beliefs
  20. Rom. 8:32. MacArthur, John (1996). The MacArthur New Testament Commentary: Romans. Chicago: Moody Press. s. 505.
  21. "Säg: Vi tror på Allah och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för de andra profeterna av deras Herre; vi gör ingen skillnad mellan dem." Koranen (2:136).

Litteratur

Personliga verktyg