Första konciliet i Nicaea
Från Rilpedia
 |
|
| Denna artikel är en del i serien Kristendomen med följande delar: |
|
| Skrifter | |
| Bibeln - GT - NT | |
| psalmbok | |
| Helgdagar | |
| Kyrkoåret | |
| advent - jul | |
| fasta - påsk - pingst | |
| Tacksägelsedagen | |
| Alla helgons dag | |
| Händelser i livet | |
| Dop - Konfirmation | |
| Äktenskap | |
| Döden - Begravning | |
| Böner | |
| Fader vår | |
| Dagligt liv | |
| söndag | |
| kyrka - präst | |
| Personer i Nya Testamentet | |
| Jesus - Maria - Paulus | |
| Petrus | |
| Personer under medeltiden | |
| Gregorius I | |
| Sankt Olof | |
| Reformationen | |
| Jan Hus - Martin Luther | |
| Jean Calvin - Huldrych Zwingli | |
| Pietism och lekmannarörelser | |
| Lars Levi Læstadius | |
| Riktningar | |
| ortodox - katolsk | |
| anglikansk - presbyteriansk | |
| luthersk - baptism | |
| adventism | |
| unitarism | |
 Kristendom |
Det första konciliet i Nicaea, som ägde rum i Nicaea mellan den 20 maj och 25 juli 325 under kejsar Konstantin den stores regeringstid, var det första ekumeniska (av grekiska oikumene ’världsomfattande’) kyrkomötet där omkring 250 kristna biskopar från hela romerska riket deltog. Syftet med kyrkomötet i Nicaea var att skapa en världsordning med gemensam trosuppfattning, och bl.a. avgjordes frågan om Jesus gudomlighet genom omröstning. Ett resultat av konciliet var att det som inte överenskommits skulle betraktas som kätteri och förkastas, och om nödvändigt utrotas.
Avsikten med konciliet (även kallat synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan treenighetens första och andra person. Alexander, biskop i Alexandria, betraktade Fadern, Sonen och Den helige ande som likvärdiga. Arius hävdade å sin sida att Jesus var det högsta och första väsendet skapat av Gud, dvs att Gud fanns före Jesus. Mötet tog ställning mot arianerna och treenigheten blev kyrkans uppfattning. Arianismen, som bestred detta synsätt, avvisades som kätteri. Konciliet resulterade också i att alla kyrkor genom sina biskopar enades om vilken dag påsken skulle firas, så att uppståndelsens högtid, den viktigaste kristna högtiden, firades gemensamt på en dag som inte följde den judiska kalendern.
Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kristna, teologiska läror. Kristologin utvecklades samtidigt som Konstantin, genom att sammankalla mötet, initierade den kejserliga kontrollen över kyrkan som kom att utmärka bysantinska riket. Kyrkomötets agerande skapade de riktlinjer och kriterier enligt vilka böckerna i Nya Testamentet senare skulle väljas ut. Genom Nicenska trosbekännelsen fick ekumeniken en viktig föregångare som ledde till en serie kyrkomöten, trosbekännelser och kanoner avsedda att bli normerande för alla kristna. Mötet enade kyrkan och bidrog till tydliga riktlinjer i kontroversiella ärenden, vilket kom att få stor betydelse i kyrkans historia och därmed även Europas historia.
Vid detta koncilium beslutades även om viktiga organisatoriska spörsmål. En hierarki bland de främsta ledarna, som kallades biskopar, i kyrkorna fastställdes, som under de närmaste århundradena förändrades för att få den rangordning som ännu gäller bortsett från inom de reformerta kyrkorna. Från och med Nicaeakonciliet var Roms biskop den främste, och därefter biskoparna i Konstantinopel, Antiochia, Alexandria och Jerusalem. Biskopen av Jerusalem och biskopen av Konstantinopel erkändes dock först på 400-talet. Vid konciliet i Konstantinopel beslutades att dessa högsta biskopar skulle benämnas patriarker. Under Nicaeakonciliet inrättades även ärkebiskopsämbetet och metropoliter, och de tilldelades biskopsstift.[1]
Litteratur
- Ayres, Lewis, Nicaea and its Legacy: An Approach to Fourth-Century Trinitarian Theology. Oxford: Oxford University Press 2006. ISBN 0198755058
