Liberalteologi
Från Rilpedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Liberalteologi är en teologisk strömning, huvudsakligen inom den protestantiska kristna världen, som enligt upplysningens ideal strävar mot en odogmatisk hållning till trosfrågorna. Uppenbarelsen som källa till teologin tonades inom liberalteologin kraftigt ned till förmån för förnuftet, och därmed flyttades också fokus från de religiösa dogmerna till individens behov och förutsättningar.
Liberalteologi är utbrett i nyprotestantismen och den emanciperade judendomen. Liknande strömningar i den romersk-katolska kyrkan benämns modernism eller nyteologi (Nouvelle Théologie).
Populärt har liberalteologin kommit att uppfattas som en rörelse syftande till att underminera religionen, emedan de första liberalteologerna själva strävade efter att gå tillbaka till vad de uppfattade som den ursprungliga, äkta, kristendomen. I senare generationer har dock många liberalteologiska uppfattningar tagits upp även inom religionskritiska grupper, samtidigt som flera av dess huvudsakliga tankar även fått stark genomslagskraft inom huvudfåran av västerländsk kristendom.
Som rörelse är liberalteologin ingalunda enhetlig, men bland dess främsta kännetecken märks huvudsakligen den historisk-kritisk hållningen gentemot de religiösa skrifterna samt att förnuftet ställs över - eller i vissa mer sällsynta fall - jämställs med uppenbarelsen som källa till andlig kunskap.
Innehåll |
Uppkomst och historia
Fram till upplysningen i västerlandet var bibelvetenskapens mål i allt väsentligt att träna studenten sig i att uttyda "Guds vilja" och, i vidare mening, att vinna egen och andras frälsning. Ett annat synsätt på Bibeln uppkom dock i Florens under renässansen, i samband med att humanismen framträdande. Humanisterna i Florens skapade den moderna källkritiken och utvecklade textkritiken, ifrågasatte den institutionaliserade kyrkans auktoritet inom bibelvetenskapen och teologin, och dess ofelbarhet beträffande etiska dogmer. De humanistiska idéerna fick dock inget reellt genomslag inom teologin förrän under 1700-talet, då upplysningsidealen gav upphov till liberalteologin i framför allt det protestantiska norra Europa. Begreppet Liberalteologi myntades mot slutet av 1700-talet.
Bland de första liberalteologerna märks Johann Salomo Semler, vars historisk-kritiska forskning kom att få stor betydelse för den fortsatta bibelvetenskapen, och David Strauss. Liberalteologin utvecklades vidare under 1800-talet och fick där stöd av den nya bibelkritiken. Dess slutliga utformning skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack.
Bibelkritik
- Huvudartikel: Textkritisk bibelforskning
Liberalteologin var en emancipatorisk rörelse, som framhöll den enskildes religiösa frihet gentemot traditionen. Den avvisade läror som tycktes hota individens autonomi, och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya Testamentets innehåll reducerades till "Jesu enkla lära", en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. Sann kristen tro ansågs inte bestå i försanthållande av dogmer eller i blind bokstavstro, utan i tillit till Gud, aktiv dygd och kärlek till nästan.
Religionskritik
- Huvudartikel: Religionskritik
Merparten av liberalteologerna försvarade en religiös individualism och pluralism. De krävde därför tolerans gentemot människor av annan religion och många – dock inte alla – betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion. Reformjudendomen och kulturprotestantismen blev särskilt präglade av denna inställning. Den mest kände företrädaren i Sverige var kyrkohistorikern Emanuel Linderholm (1872-1937). Förnuftets primat över uppenbarelsen behöver dock inte betyda att det är fråga om torr rationalism. Den religiösa känslan har lyfts fram som kärnan i den religiösa erfarenheten av framför allt Friedrich Schleiermacher.
Reaktionen mot liberalteologin
Mot liberalteologin kom under 1900-talet en stark reaktion, särskilt genom den dialektiska teologin. I kritiken framhölls att liberalteologernas bibeltolkning var alltför tillrättalagd, att den förbisåg väsentliga delar av den kristna tron och att de etiska idealen var hämtade från 1800-talets borgerliga livsstil. För många inom nästa generations kristna uppfattades "liberalteologi" som ett skällsord, synonymt med "sekulariserad kristendom", vilket ledde till att ordet upphörde som självbeteckning. I praktiken lever dock många av liberalteologins idéer vidare på flera håll inom de protestantiska kyrkorna, så även i Sverige och Svenska kyrkan, Svenska missionskyrkan, med flera samfund.
Liberalteologi och liberal teologi
Begreppet liberalteologi bör inte jämställas med "liberal teologi" som är ett mer allmänt hållet och diffust begrepp, ofta använt i betydelsen "tillåtande teologi" och med fokus på teologins innehåll. Inom liberalteologin är fokus på epistemologi, teologins källor och förhållandet därtill, och inriktningen innefattar i sig själv ingen given uppfattning i enskilda etiska eller filosofiska frågor. Begreppen "konservativ teologi" och fundamentalism kan ställas i motsatspar med "liberal teologi", dock ej till "liberalteologi". I praktiken uppfattas dock liberalteologer många gånger som liberala, tillåtande, även i praktisk-teologiska frågor.
