Från Rilpedia

Bahá'í

Centrala gestalter

Bahá'u'lláh Báb · 'Abdu'l-Bahá

Heliga skrifter

Kitáb-i-Aqdas · Kitáb-i-Íqán Axplock från B:s skrifter Förborgade Ord · Sju Dalar

Övrig central litteratur

B. och Den Nya Tidsåldern Civilisationens Förnyelse Kallelse Till Nationerna Anföranden I Paris

Institutioner

Beskyddarinstitutionen Universella Rättvisans Hus Nationella Andliga Råd Lokala Andliga Råd Tillbedjans Hus

Fester och helgdagar

Dagarna i Ridván · Naw-Rúz Nittondedagsfesterna Bábs deklaration 23 maj Bahá'u'lláhs bortgång 29 maj Bábs martyrskap 9 juli Bábs födelse 20 oktober Bahá'u'lláhs födelse 12 nov Förbundets dag 26 nov

Bahais historia

Bahá'ís historia · Bábísm Guds Saks Händer Den Levandes Bokstäver Bahá'u'lláhs Apostlar

Utmärkande personer

Shoghi Effendi Martha Root · Táhirih Fariborz Sahba George Townshend David Hofman

Övrigt

Bahá'í-kalendern Pilgrimsfärden Religiösa lagar Bahá'í och Kristus Bahá'í och Buddha Bahá'í och Muhammed Religiösa symboler

Islams profet Muhammed (570 – 632) är en central gestalt även för de baha’i-troende. Enligt Islam är Muhammed den siste profeten efter Jesus, Moses och Abraham före honom. Enligt Bahá'í-tron är emellertid Bahá'u'lláh (1817 – 1892) den stora profet som har befogenhet att bryta profetens insegel, och även profeten Báb före Bahá'u'lláh ska betraktas som jämlik med Muhammed. ^[1] Bahá'u'lláh skriver dessutom att fler profeter kommer att komma efter honom. ^[2] Muslimer tror däremot att Koranen är en kopia av en himmelsk Urkoran – Guds slutgiltiga och fullbordade heliga text som förmedlats genom den siste profeten som är Muhammed. Koranen kan inte ifrågasättas och ingen profet kan framträda efter Profeten (Muhammed), de är då falska profeter. Islam kan tolerera de kristnas och judarnas biblar eftersom dessa texter förmedlats före Muhammed. Läror som förmedlats efter Muhammed – till exempel Bahá'í i Iran och Ahmadiya i Pakistan – måste förkastas och bekämpas, vilket lett till förföljelser. ^[3]

Enligt bahá’í-lärans progressiva religionssyn är Muhammed en av de s.k. gudsmanifestationer (andliga spegelbilder av Gud här på jorden) som genom den mänskliga historien fogat en central byggsten till Guds religion. Muhammed var, enligt bahá'í-tron, den profet som visade att religionen kan utgöra grunden till storslagna och långvariga civilisationer här på jorden ^[4], ^[5]och att alla människor på jorden är likvärdiga under Gud samt att fientlighet mellan folkslag kan övervinnas. ^[6]

Innehåll 1 Olika sett att se på Muhammed 2 Muhammeds system 3 Hänvisningar i Bibeln och Koranen 4 Muhammed – den förste internationalisten 5 Muhammed och de kristna 6 Muhammeds Förbund brytes 7 Referenser 8 Källor

Olika sett att se på Muhammed

Bahá’í-lärans syn på Muhammed är den att hans främsta uppgift var att visa mänskligheten att det med gudstron som bas går att skapa en stor andlig nation med fred, rättvisa, religiös tolerans och omsorg om de gamla, sjuka och fattiga – en geografiskt och befolkningsmässigt jätterike under Gud där kulturen blomstrar och vetenskapen tar jättekliv framåt utan att på något sätt stöta sig med religionen. Utifrån ett till synes hopplöst utgångsläge med laglöshet och polyteism, där länder låg i krig med varandra och där stammar och klaner i länderna utkämpade ännu bittrare krig, kunde Guds uppenbarare och sändebud Muhammed omvända och ena människorna och samla dem i denna islams nation. Jesus var enligt bahá’í-läran den som öppnade mänsklighetens ögon för själens odödlighet och för dess förmåga att läka och utvecklas. Bahá’u’lláhs budskap om att samla hela världen i en andlig världscivilisation hade inte fått någon spridning alls om inte Muhammed och Jesus hade föregått honom. ^[7]

De baha’i-troende med sin progressiva syn på religionen hävdar att Muhammed är en i raden av dem som Gud utser till gudsmanifestationer. Dessa gudomliga uppenbarare förmedlar Guds vilja till mänskligheten när mänskligheten nått ett nytt stadium av mognad. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare Uppenbarare, som Bahá’u’lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av Jesus och Muhammed. Detta ses givetvis som gudshån och smädelse av anhängarna av islam.

Många muslimer har en mycket negativ syn på bahá’í-läran, då denna innehåller inslag som betraktas som hädelse inom islam och till råga på allt framsprungit från islam. Dels antog Báb (1819 – 1850) titlar som jämställde honom med islams profet Muhammed. Dels ses Bábs och Bahá’u’lláhs ställningar som Gudsmanifestationer och Uppenbarare av Guds vilja som rena lögner – Muhammed är ju den siste profeten enligt islam. Baha’i-tron är en progressiv religion som byggs på för varje ny Uppenbarare, medan islam anser att Guds vilja en gång för alla förklarats i och med att Gud uppenbarade Koranen för Muhammed.

Bahá'íerna ser Muhammed som Guds ende Uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Báb, som av de bahá'í-troende betraktas som Bahá'í-trons härold, skrev

Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig Kristendomen och Judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var vardagsmat. I och med att Muhammed lyckades övervinna allt detta och skapa en vidsträckt civilisation under Gud så riktar sig Muhammeds uppenbarelse dessutom till hela mänskligheten – Muhammed bevisade att det går att skapa fred och enhet på jorden i form av en andlig civilisation. Det var hel tydligt Muhammeds avsikt att inte bara göra islam till ett mönster för organisationen som sådan, utan också till ett mönster för internationella relationer (Sura 8:27, 60, 63). De krig Han förde var av annan karaktär än de världsliga erövrarnas krigståg vilka syftade till förströelse eller till att mätta den egna maktlystnaden. Dessa krig påkallades pga. tidens laglösa förhållanden och hade till syfte att beskydda tron och dess anhängare. Muhammeds krig drevs aldrig längre än vad som var nödvändigt för detta ändamål. Bahá'íerna ser därför Muhammeds uppenbarelse som en oumbärlig byggsten i Guds religion – utan Muhammed hade inte Báb (1819 – 1850) eller Bahá'u'lláh kunnat framträda.

Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, även om det (som alltid med gamla heliga skrifter) kan finnas en risk för att textstycken förändrats, fallit bort eller lagts till i arbetet med att kopiera och mångfaldiga Koranen. Traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans inom bahá'í av källkritiska skäl.

Muhammeds system

Religionshistoriker och forskare i väst är i stort sett överens om att se Muhammeds nationalism som ett verkligt skapande bidrag till mänsklig utveckling. Alla har erkänt den utomordentliga skicklighet Han visade i att organisera och sammansvetsa de vilda arabiska stamfolken. Sir William Meyer skrev till exempel:

”Med en oerhörd skicklighet uppfann Han ett system med vars sammanjämkande kraft Han gradvis omskapade de splittrade och stridande arabiska folken till ett harmoniskt helt, en politisk stat, begåvad med liv och kraft (…) med ojämförlig talekonst och en sällsynt själslig överlägsenhet, övertalade Han hela Arabien, hedningar, judar och kristna, att följa Honom med ödmjuk och läraktig underkastelse.” (Life of Muhammed)

Tomas Arnold skriver:

”De arabiska stammarna tvingades att underkasta sig profeten då denne inte bara var överbefälhavare för de starkaste militära styrkorna i Arabien utan också företrädaren för en ny social teori, som gjorde alla andra tankesätt svaga och vanmäktiga. Muhammad lyckades med att i sin tids anarkistiska samhälle framskapa en känsla för nationell enhet och ett medvetande om rättigheter och skyldigheter gentemot varandra som araberna aldrig förr upplevt.” (Preaching of Islam)

De drag som utmärker Muhammads system har ibland sammanfattas i 9 punkter:

• Patriotism var en del av trosläran.
• Endast muslimer ägde fullständigt medborgarskap. Minoriteter såsom judar eller kristna ägde full trosfrihet och beskydd, men Islams fulla brödraskap tillföll dem inte.
• Det fanns ett enda obligatoriskt språk för alla, arabiskan, vars antagande var en grundförutsättning för medborgarskap inom det muslimska väldet.
• Lika rättigheter bland muslimerna upprättades och det fanns ingen klasskillnad.
• Enhet mellan rituell och religiös tradition skapades.
• I vetenskap och i religion skulle full tankefrihet råda samt harmoni dem emellan.
• Det skapades ett juridiskt system med lagar och domstolar som var oberoende av regeringens vilja.
• Sant och verkligt medlemskap inom nationen tillförsäkrades alla medborgare, ungefär som i moderna demokratier.
• Arabien var en teokratisk stat.

En nyskapande kombination mellan två motsatta men förenliga teorier – teokrati och demokrati (den mest utvecklade formen av demokrati på 600-talet) – verkar ha varit en hörnsten i Muhammeds system. Angående den islamitiska principen – att avsikten med regentskap ligger i att leda människan till välstånd i denna värld och till frälsning i den nästkommande – skriver Sir Tomas Arnold:

”(…) den vita människan är inte överlägsen den svarta; inte heller är den svarta överlägsen den gula; alla är lika värda inför Skaparen, sade profeten. Muslimerna står likvärdiga inför den civila rättskipningen, på samma sätt som de är likvärdiga inför Gud och är medlemmar av en enda stor familj, i vilken det varken finns adelsmän eller trälar, endast troende; och denna likvärdighet kungjordes i en tid då något sådant praktiskt taget var okänt i hela det kristna samhället. Denna lag som skänker likvärdighet för alla vilar i grunden på god tro och muslimerna måste hålla sina löften. Detta begrepp, god tro, är i huvudsak ett etiskt sådant och är upphöjt till en universell idé. Denna idé är förvisso mer besläktad med vårt synsätt än den feodala germanska föreställningen om god tro, som härrör från en personlig trosed.”(s. 304)

Professor De Sentilliana har förklarat i sitt arbete "The Legacy of Islam" hur kombinationen av teokrati och demokrati kom till stånd. Muhammed avskaffade de inskränkta lojaliteten till stammen och familjen. En person som anslöt sig till Islam måste åsidosätta sina familjer och avsvärja sig sina blodsband, såvida inte även släktingarna tillhörde Islam. All verklig samhörighet vilade helt på religionen. Islams samfundsliv var utvalt av Gud och hade blivit anförtrott främjandet av det goda och kväsandet av det onda. Islams nation var den enda bland nationerna, som bar vittnesbörd om Gud och det enda sätet för rättvisa och tro i världen. Istället för stammens opersonliga liv, betonades individens personliga liv. Individen ställde sina krav och kände sina plikter endast på grund av sin anslutning till den nya tron och inte såsom medlem av samhället. Patriotism blev således ett element i religionen.

Hänvisningar i Bibeln och Koranen

Många förväntade sig att Kristus religionsordning skulle råda för all framtid. Ändå har, enligt bahá’í-läran, såväl Muhammed på 600-talet och Bahá’u’lláh på 1800-talet uppenbarat nya budskap från Gud och grundat nya världsreligioner. Enligt Bahá’u’lláh förutsade Gud att den profetiska ordningen skulle löpa genom båda Abrahams söner – Isak och Ismael. Moses bekräftade detta löfte då Han profeterade (5 Mosebok 18:15) för israeliterna:

"En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig: honom skolen I lyssna till."

Detta syftar, enligt bahá’í-läran, inte endast på ankomsten av Jesus Kristus, vilket man vanligen tror, utan på Muhammed. Moses skulle ha använt ordet "säd" om han hade avsett en israelit. Ordet "broder" antyder Moses syftar på Isaks broder Ismael. Han sammanbinder berget Paran eftertryckligt med den profetiska linjen då Han sin välsignelse strax före sin bortgång beskriver de profeter som skall följa efter Honom: “Herren kom från Sinai (avser Moses själv) och från Seir gick hans sken upp för dem (avser Jesus): han kom fram i glans från berget Paran (avser Muhammad), ut ur hopen av mångtusen heliga.”(avser Bahå’u’llah) (5 Mosebok 33:2)

Muhammed nämner å andra sidan i Koranen profetiorna om sin ankomst (Sura 26:192-199) och berättar att Abraham bett för Hans ankomst (Sura 2:118-144) och att Han var omnämnd av Moses samt beskriven i Toran och i evangeliet.

Muhammed – den förste internationalisten

Enligt bahá’í-läran var Muhammeds avsikt inte enbart göra Islam till ett mönster för araberna. Islam som religiöst, och, framför allt, socialt system, skulle dessutom fungera som ett rättesnöre för internationella relationer. Muhammed betonade ofta att den muslimska staten skulle betrakta sina handelsfördrag som heliga:

"I som tron, varen ej medvetet falska i edra affärer (…) Om du misstänker bedrägeri, bryt dina förbindelser med bedragarna, vilket du rättvisligen kan göra, ty Gud älskar ej bedragare. (…) Men om de förlitar sig på fred, förlita dig då också på dem." (Sura 8:27, 60, 63)

Enligt en traditionell berättelse sände Muhammed under tiden i Medina vänskapsbrev till sex av sina grannländers regenter: till härskarna i Bysans, Persien, Abessinien, Egypten, Hira och till Jemen, samt även till kejsaren av Kina (628 e.v.t.) som under Tangdynastin var på väg mot sin guldålder. På detta sätt sökte Muhammed etablera vänskapliga förbindelser med andra folks regenter och tog initiativet att etablera internationalismen.

"Låt det i dig förbliva en nation, som sammankallar till det goda!" är ett gudomligt bud i Koranen. Trots motsättningar och inbördeskrig tog det relativt lång tid innan det muslimska samvetet bevittnade en sådan uppsplittring i nationer som karaktäriserar vår tids islam. Spridandet av ett enda språk, arabiskan, över hela det besegrade landområdet genomfördes med avsevärt större framgång och beslutsamhet än vad romarna uppnådde med sitt utbredande av latinet. Under en tid dominerade det arabiska språket hela det islamitiska området från Spanien och Nordafrika till den indiska subkontinenten. Den islamiska nationen accepterade inte något rivaliserande språk, som t.ex. det Romerska riket gjorde genom att tillåta grekiskan vid sidan av latinet.

Muhammed och de kristna

Gentemot de kristna uppges Muhammed ha visat den största välvilja. Vid upprepade tillfällen gav han uttryck för att muslimerna fullt ut skulle acceptera Jesus och hans evangelium. I Koranen (Sura 5:85) försäkrade Han sina anhängare att de kristna var dem närmare i gudskärlek än andra och tog dem därför under sitt uttryckliga beskydd.

Enligt bahá’í-läran kan ingen kristen som studerar Muhammeds troslära förbigå det faktum, att dennes etiska system korrigerade många av de förfalskningar som på 600-talet nästlat sig in i den kristna trosläran. Muhammad predikade t.ex. en absolut monoteism, och avvisade treenigheten (Gud-Jesus-Helige Ande). Muhammed uppmuntrade och främjade vetenskaplig forskning och undervisning, något som hade kommit att bannlysas av i den kristnade delen av världen. Genom den islamska kulturen bevarades antikens litteratur- och konstskatter, medan de i värsta fall brändes i den kristna hemisfären. Istället för att godkänna och upphöja celibatet som religiös norm, lovprisade Muhammed äktenskapet, hemlivet och hemmets förpliktelser. Han predikade ständigt enhetskänsla och broderlig lojalitet och visade sin förfäran över oenighet och söndring.

Så vänskapliga blev relationerna mellan islam och kristendom och så starkt var det andliga inflytandet som Muhammed utstrålade under de knappa 30 år han hade kontrollen över Islam, att många kristna, och även judar, kände sig benägna att erkänna den arabiske profetens tro. Dock lär skattelättnader och andra fördelar ha stimulerat till konvertering, åtminstone efter Muhammeds död. Enligt Bábs analys 1200 år senare hindrades de som var benägna att byta tro från detta främst på grund av det kristna prästerskapets misstro.

Muhammeds Förbund brytes

Muhammed fullbordade sin mission. Gud gav, enligt bahá'í-läran, Muhammed den otroligt svåra uppgiften att skapa en andlig nation som världen aldrig tidigare hade skådat, och Muhammed lyckades med detta. Muhammed hade ingått ett förbund med Gud, och alla som blev muslimer ingick också detta förbund. Dock skulle det inte dröja länge efter Muhammeds död 632 innan åtminstone ledarna bröt detta förbund, enligt såväl de Baha'i-troende som anhängarna av det som senare skulle bli Shiitisk Islam.

Utan att namnge sin svärson Ali (600 – 661, mördad) anser de bahá'í- och de shia-troende att Muhammed utan tvekan utnämnde honom till efterträdare. Dessutom hade Muhammed ett antal samtal med Ali som handlade om trons framtid och sättet på vilken den kunde utvecklas. Enligt baha'i-troende och de shia-troende muslimerna omintetgjordes Muhammeds planer för islams framtid av maktlystna grupperingar som hade mer världsliga och personliga mål. Dessa personer avsatte Ali, och kort därpå blev han mördad. På grund av detta förbundsbryteri stoppades, enligt bahá'í-läran, den andliga kraft och tänkta utveckling som fanns inbyggd i Islam. Den muslimska trons grund och mening blev förfuskad, försvagad och förgiftad. Klickvälde växte fram och Muhammeds familj gjordes medellös. Den mäktiga Umayyadklanen, som stått i opposition till Muhammed, tillskansade sig makten och tronföljden för att regera över Islam och ett arabiskt imperium med föga aktning för Muhammeds religion och grundsatser. 'Abdu'l-Bahá (1844 – 1921) beskriver denna klan som ett "odjur från det bottenlösa djupet", som krigade mot Islams andliga liv och dödade det, och som av Muhammads tro bara lämnade kvar bönerna, vallfärden och fastan. Enligt bahá’í-läran gick all rättvisa, rättrådighet och medkänsla – alla de dygder, vilka Muhammed bibringat Islam – hopplöst förlorade.

Berövad Muhammads familjs ledning och regerad av avkomlingarna efter Muhammads fiender, förvandlades Islam, enligt bahá’í-läran, till en världslig stat vars regenter använde religionen för materiella och inte andliga ändamål. Förändringen medförde dessutom en växande misstro och fiendskap mellan islam, kristendom och Judendom, trots att samma Gud tillbads i alla tre religionerna. De muslimska och den kristna civilisationerna kom att följa en tragisk kurs följts ända intill våra dagar, en kurs som förhindrat etablerandet av den endräkt som både Jesus och Muhammad önskade. Enligt bahá’í-läran framträdde Báb och Bahá’u’lláh bland annat för att återupprätta endräkten mellan världsreligionerna.

Referenser

1. ↑ se wikipediaartikeln om Bábí-tron
2. ↑ Esslemont (2007), s 213
3. ↑ Wibeck, S. (2003), ss 208 - 209
4. ↑ Townsend, G. (1996)
5. ↑ Mazieg, G.. (1976), s 141
6. ↑ Townsend, G. (1996)
7. ↑ Townsend, G. (1996)

Källor

• ’Alí, S.A. (1922) The Spirit of Islam. London: Christophers London
• Arnold, T.W. (1913) Preaching of Islam. London: Constable.
• De Sentilliana i Arnold, T, och Gulillaume (1931) The Legacy of Islam, Law and Society.
• Effendi, S. (1941) The Promised Day is Come. Wilmette: Bahá’í Publishing Trusts.
• Esslemont. J.E. (1976) Bahá'u'lláh och Den nya tidsåldern. Uppsala: Bahá'í-förlaget AB.
• Marzieh, Gail (1976) Dawn over Mount Hira. Oxford: George Ronald.
• Meyer, Sir W. (1894) Life of Muhammed. London: Smith, Elder & Co.
• Townsend, G. (1996) Kristus och Bahá’u’lláh. Upplands Väsby: Bahá’í-förlaget AB.
• Wibäck, Sören (2003) Religionernas Historia. Lund: Historiska Media.