Alevism
Från Rilpedia
Alevism är en religiös inriktning, främst representerad i Turkiet. Alevism räknas som en gren av yazdanism.
Innehåll |
Geografisk och språklig fördelning
Majoriteten av yazdanisterna är aleviter och dessa utgör enligt en beräkning mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen i Turkiet.[källa behövs] 65 procent av alla aleviter är kurder, 25 procent är turkar och 10 procent är arabisktalande. Aleviternas kärnområde är Tunceliprovinsen (tidigare känd som Dersim) och 60 procent av talarna av det nordvästliga kurdiska litteraturspråket dimili (zaza) är aleviter.
Språkligt särskiljs fyra grupper: i den östra Karsprovinsen talar aleviterna azerbajdzjansk turkiska och ligger trosmässigt nära den shiism som finns i dagens Iran (benämnd tolvshia). Ali och hans ättlingar anses vara ofelbara, de är upplysta av det gudomliga ljuset. Här utgör gnostiska, nyplatonska och zoroastriska motiv tydliga inslag. Den arabisktalande alevitgemenskapen i södra Turkiet (Hataya och Adana) kan ses som en förlängning av gruppen alawiter i Syrien (som benämns nuşairīs). Dessa bör historiskt sett inte kopplas samman med de turkiska/kurdiska aleviterna. Av de två dominerande alevitgrupperna är den ena kurdisktalande och den andra turkisktalande. Vissa kurdiska grupper som tillhör yezidismen finner många likheter i alevismen, men det är en annan gren av yazdanism.
Etymologi
Ordet Alevi härrör enligt den kurdiske lingvisten Jamal Nebez troligen från det kurdiska ordet Halav eller Hilav som betyder toppen på brasans låga. Alev råkar därtill vara turkiska för "flamma". Aleviter anser elden vara helig och skattar synen av en brasa mycket högt. De har för vana att inte släcka en brasa eller ett ljus utan att åkalla någon guds namn [1].
Historik och bakgrund
Intellektuella aleviter och ledare i olika gemenskaper anstränger sig för att bevara och definiera den alevitiska identiteten, traditionen och gruppens historia. Religionen skiljer sig från sunniislam: aleviterna ber inte fem gånger om dagen, fastar inte under Ramadan, måste inte ge allmosor eller göra pilgrimsfärder till Mecka. Istället har de sina egna religiösa ceremonier (cem) som leds av heliga män (dede), vilka ärver sitt yrke. Vid möten skanderas religiös poesi (nefes), turkiska/kurdiska alevitsånger sjungs och tillsammans dansar kvinnor och män rituella danser (semah).
Ali och den safavidiske shahen Ismail är deifierade – åtminstone uppfattas de som övermänskliga. Preislamiska turkiska och iranska religiösa särdrag har i hög grad bevarats bland aleviterna, men försvunnit inom islam. Det är exempelvis mycket vanligt att aleviter vallfärdar till heliga platser, såsom källor och vattenfall, bergstoppar och martyrgravar. Sharia ligger inte till grund för normer och värderingar; aleviterna har sina egna moralregler. Generellt anser de sig leva enligt religionens inre mening (batin), istället för att följa dess yttre krav (zahir). Alevism består av många olika gemenskaper med trosföreställningar och rituella handlingar som i ganska hög grad skiljer sig åt.
Änglar förekommer i berättelser och närvarar vid rituella danser.
Minoritetsstrategi
Taqqiyya (förställning) är en muslimsk praxis som tillämpats som minoritetsstrategi av aleviter och den näst största gruppen yazdanister, yarsanister, vilka oftast levt i stater med muslimsk majoritet. Taqqiya innebär att dessa grupper tillåts att utåt byta etnisk eller religiös identitet för att undgå förtryck. Denna strategi har alltså utvecklats för att överleva som förtryckt religiös minoritet. Okunniga forskare och andra utomstående kan räkna med att mötas med taqqiya och som svar på närgångna frågor få felaktiga uppfattningar bekräftade även i vetenskapliga undersökningar. Exempelvis har det påståtts att alevismen är en turkisk nationalreligion från Centralasien eller att alevismen i själva verket är en form av sekulär kemalism.
I delar av Turkiet förnekade man även officiellt länge att det fanns alewiter. Man försökte islamisera hela landet, och i många alevitiska byar tvångsbyggde staten moskéer med förhoppningen att konvertera folket till sunniislam. I och med att alevism förnekats och förhindrats att växa öppet som religion, så menar vissa människor att det helt enkelt är en liten sekt inom islam. Detta är emellertid felaktigt. Det finns visserligen troligen över 20 miljoner aleviter i turkiet i dag och vissa aleviter påstår att man är en betydande del av islam, medan andra menar på att det är en helt egen religion. Taqqiya är därför också skälet till att det råder en stor förvirring i omvärlden om yazdanism och de faktiska religiösa förhållandena i Turkiet som helhet.
Alevism är en komplicerad religion och i Sverige presenteras den ibland som en kulturrörelse. De troende anser dock att den kulturella identiteten aldrig är tillräcklig som enda vägvisare i livet och betonar att alevismen är en religion. Många aleviter anser att etnocentriska kulturteorier riktar uppmärksamheten bort från allt som vi har gemensamt. Istället bör vi uppmuntras att kommunicera tvärs över nationella, etniska och religiösa gränser och ta risken att bege oss bortom dessa utmålade skiljelinjer.
Musikens roll
Musiken, muntliga dikter samt sånger har alltid haft en viktig roll inom alevismen. Gitarrbesläktade stränginstrumentet saz har bla en central roll inom alevismen. Mycket av religionen alevism finns att finna i dessa sånger och dikter som bevarats med hjälp av saz spelandet.
- Arif Sag är en saz-spelande turkisk musiker, en av landets största musiker.
- Musa Eroglu är saz-spelande turkisk musiker, som är välkänd över hela landet.
Ställning i dagens Turkiet
När förbudet mot religiösa rörelser ändrades 1989 i Turkiet blev alevitiska samfund mer synliga. Ritualer utfördes offentligt och gudstjänstlokaler öppnades. Sedan början av 1990-talet har aleviterna försökt manifestera sig som en etnisk minoritetsgrupp. Över hela Turkiet har alevitiska rörelser uppstått, likaså i de europeiska immigrantsamhällena.
Numera bör man i Turkiet öppet kunna deklarera sig vara alevi.
Referenser
- Hamrin-Dahl, Tina; Aleviter i Turkiet, Swedish Science Press, Uppsala (2006),108 s.
- Mehrdad R. Izady; The Kurds A Concise Handbook, Taylor & Francis Group (1992). ISBN 0-8448-1727-9 (även på Crane Russak. ISBN 0-8448-1729-5)
|
||||||||||||||||||||||||||||
