Augustinus

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sankt Augustinus
Sankt Augustinus illustration från medeltida manuskript
Biskop, Bekännare, Kyrkolärare
Född	13 november 354, Tagaste (nuvarande Souk Ahras i Algeriet) Numidien
Död	28 augusti 430, Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet)
Vördas inom	Romersk-katolska kyrkan Ortodoxa kyrkan
Förklarad kyrkolärare	20 september 1295 av Bonifatius VIII
Helgedom	San Pietro in Ciel d'Oro, Pavia, Italien
Helgondag:	28 augusti
Attribut:	duva, penna (hans författarskap), mitra
Skyddshelgon för	bryggare, boktryckare, teologer, doktor av Guds nåd

Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), Numidien, död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba I Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog och kyrkofader. Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan; hans festdag firas den 28 augusti. År 1298 utsågs Augustinus till kyrkolärare.

Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna. Modern, Monica, var kristen av berbiskt ursprung, medan fadern, Patricius, var ännu odöpt. Efter studier i Kartago blev Augustinus lärare i retorik från år 384 vid det kejserliga residenset i Milano. Själv var den unge Augustinus dragen mot manikeismen, men under påverkan av nyplatonismen och biskopen Ambrosius predikningar genomgick Augustinus en omvändelse och döptes av Ambrosius år 387.

Efter att år 388 ha återvänt till Algeriet levde han först i en asketisk gemenskap, men blev sedan mot sin vilja utnämnd till presbyter 391 och till biskop av Hippo Regius 396. I sina Bekännelser skildrar han sitt rastlösa liv fram till omvändelsen och beskriver stadierna i sin andliga utveckling. Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud.

Som biskop kämpade Augustinus mot manikeismen, donatismen och anhängarna till Pelagius. Hans viktigaste verk är De civitate Dei ("Om gudsstaten"). Den föranleddes av visigoternas erövring av Rom år 410 och påståenden om att kristendomen bar skulden till Roms undergång genom att ha övergivit Roms gudar. I boken skildrar Augustinus de två rikena; det gudomliga som utgörs av dem som älskar Gud, och det jordiska som bygger på självkärlek.

Omvändelsen

Augustinus omvändelse till kristendomen är en avgörande episod i hans liv och beskrivs i verket Bekännelser. Han skildrar konversionen som ett förlopp i två steg. Den första fasen är en intellektuell omvändelse, en övertygelse om rimligheten och sanningshalten i kristendomens budskap. Detta stadium är dock i sig otillräckligt som underlag för en kristen tro, det är blott en förberedelse inför nästa fas. Till skillnad från den intellektuella omvändelsen, är det i detta andra skede snarare viljan som ger efter och överväldigas av tron. Man skulle kunna säga att den andra fasen etablerar ett kärleksförhållande till de trossatser som intellektet tidigare accepterat. Detta sista steg kräver ett gudomligt ingripande. Således är tron en nådegåva från Gud.

När omvändelsen har kommit till stånd, menar Augustinus, börjar en ivrig strävan efter att förstå de sanningar som man med både hjärna och hjärta överlämnat sig åt. Ensam är en sann tro otillräcklig och det är i längtan efter förståelse som tron får ett innehåll. Förståelsen av tron är fylld av glädje, och framstår som trons belöning. Även här krävs Guds ingripande. Augustinus beskriver denna förståelse som en gudomlig upplysning av det mänskliga intellektet; detta går under benämningen illuminationsteorin, ett intelligibelt ljus från Gud får människan att förstå förnuftssanningarna. I sitt resonemang utgår han från den glädje och tillfredsställelse som uppstår varje gång vi förstår ett skeende eller ett problem, en förmåga som verkar finnas tillhands hos alla människor.

Enligt den kristna läran är Gud den högsta och fullkomligaste sanningen. Att fullt ut förstå denna sanning borde då rimligtvis leda till den fullkomligaste glädjen. De frälstas salighet i livet efter detta är enligt Augustinus att få skåda denna sanning, som är Gud, och att glädjas över den.

Predestinationsläran

Människorna kan, enligt Augustinus inte själva avgöra om de skall tro eller ej utan de är beroende av Guds nåd. Därför verkar det rimligt att Gud, som är allvetande och allsmäktig, i förväg beslutat vilka människor som skall bli frälsta respektive förtappade. Denna lära kallas predestinationsläran och är en viktig beståndsdel i den augustinska filosofin. Ur denna lära uppstår två allvarliga problem. För det första försvårar predestinationsläran, i likhet med teodicéproblemet (mer om detta längre fram), uppfattningen att Gud är allgod och kärleksfull. För det andra verkar predestinationsläran ogiltigförklara tron på människans fria vilja, och därmed hennes möjligheter att påverka sin frälsning.

Augustinus värnade om människans fria vilja. Bibeln talar om den, och utan den skulle gudomliga bud och föreskrifter vara onödiga. Detta fick Augustinus att grunna på vad tiden är, och hur tiden förhåller sig till oss människor och till Gud. I Bekännelser resonerar han att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre. Gud, som är den högsta verkligheten, äger ingen framtid eller förflutet. Han är ett enda tidlöst, evigt nu. Enligt Augustinus är tidsflödet, som det ter sig för oss människor, något som enbart kännetecknar erfarenheten. Det existerar alltså inte i sig självt oberoende av den. De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är, enligt Augustinus, endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas ihop med de själsliga funktionerna varseblivning, förväntan och minne. Gud, i sitt eviga nu, upplever hela skapelsen på en gång. Därför känner han till våra handlingar redan innan vi handlat och kan därför avgöra vilka som skall frälsas. Att Gud känner till våra gärningar på förhand inskränker inte den fria viljan, menar Augustinus. Bara för att Gud är medveten om dem betyder det inte att Gud påverkar dem.

Teodicéproblemet

I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonismen, en rörelse, inspirerad av Platon, som uppstod under det andra århundradet efter Kristi födelse. Augustinus kom i kontakt med denna lära under sin vistelse i Milano. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var ’Det ena’, en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som till exempel människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Denna filosofi inspirerade Augustinus, som i sin tolkning av nyplatonismen ersatte Det ena med Gud. Det blev nu enkelt att förklara teodicéproblemet – varför Gud som är så god skapat en värld med ondska – genom att hävda att det onda saknar verkligt vara. Allt gott härstammar från Gud, men han kan inte ta ansvar för det som saknar godhet – det som saknar verklighet. Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud.

Kunskapsteori

Begreppet sanning är ett nyckelord i Augustinus filosofi. Sanningen är något som är nära förknippat med Guds väsen och den gudomliga uppenbarelsen bland människorna. Augustinus såg det därför som en viktig uppgift att försöka argumentera mot den kunskapsteoretiska skepticism som uppstått under antiken. Han menade att människan kan ha säker kunskap av fyra olika slag:

• Vi kan vara säkra på att vi har ett visst sinnesintryck. Denna kunskap är oberoende av om sinnesintrycket motsvarar en företeelse i den yttre verkligheten eller om den är en illusion.
• Vi kan, om vi är skeptiker, i varje fall vara säkra på att vi tvivlar.
• Vi kan vara säkra på att vi existerar; vi skulle inte kunna tvivla om vi inte funnes till (jämför med Descartes Cogito ergo sum).
• Vi kan också ha säker kunskap om matematiska sanningar.

Genom dessa försök att motbevisa skeptikerna, framlade Augustinus också ett indirekt gudsbevis. Eftersom all sanning som Gud uppenbarat är nödvändigt sann – Gud skulle knappast missta sig – borde alla sanningar som vi anser vara nödvändigt sanna härstamma från Gud. Om man accepterar de fyra punkterna ovan, menar Augustinus att vi kan vara säkra på Guds existens.

Människosyn och kärlek

Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans. Den fjärmar oss därför från Gud och är enligt Augustinus ursprunget till synd och frestelse. Som goda människor måste vi därför lära oss att kontrollera vår kropp, så att den inte skiljer oss från Gud. Detta är en uppfattning som under medeltiden blev populär i kyrkan, och som i synnerhet togs upp av de protestantiska reformatorerna. Dock är det viktigt att veta att Augustinus inte menade kroppen som ond (något som dock menades i antiken och senare av gnostiker.) I kristet (detta fall augustinsikt) tänkande såg man alltid själen och kroppen som ett skal och det som den skall fyllas med. Alltså ska själen inte lämna kroppen, de är evigt oskiljaktiga, inte ens när man dör eftersom den kristna tron är tron på köttets uppståndelse vid Jesus återkomst.

Människornas kärlek är, liksom människan som helhet, en förening av själsliga och kroppsliga funktioner. Eftersom kroppen har en benägenhet att leda till synd, är det, enligt Augustinus, av stor vikt att man ”älskar de riktiga tingen på det riktiga sättet”. Han menar att det endast finns två sorters kärlek: kärleken till Gud och det själsliga (den riktiga verkligheten), och kärleken till det materiella och sinnliga. Människan kan leva ett gott liv endast om hon älskar de riktiga kärleksobjekten som är Gud och hennes nästa på rätt sätt, det vill säga högre än något annat.

Augustinus syn på kvinnor Kyrkofader Augustinus lär ha sagt;"Kvinnor lockar män i fördärvet med sin lust, deras röster är farliga och orena". Detta ledde till att en lag instiftades, att kvinnor inte fick sjunga i kyrkan. Men samtidigt tyckte man om de ljusa rösterna, så därför kastrerade man unga pojkar för att ha kvar de ljusa rösterna.

Statsteori

I verket De civitate dei ("Om gudsstaten") förklarar Augustinus sin statsteori. Enligt honom finns det två typer av stater: Gudsstaten (civitas dei) och den världsliga staten (civitas terrena). Gudsstaten var det tillstånd av fullkomlighet som föregick syndafallet. Efter syndafallet uppkom de världsliga staterna, som är ofullkomliga och förgängliga. Augustinus definierar en stat som ”en gemenskap av förnuftiga varelser (det vill säga människor) som håller samman i en gemensam enighet om de ting de älskar”. Denna begreppsförklaring gör att Augustinus kan dela upp de världsliga staterna i goda och onda stater, avgörande är vilka kärleksobjekt man ”håller samman i en gemensam enighet” om. En god stat sätter de riktiga kärleksobjekten (Gud, vår nästa och så vidare) främst, medan en ond stat koncentrerar sig på de jordiska och materiella tingen.

Tidsförloppet från syndafallet till domedagen, menar Augustinus, är historiens gång. På domedagen går världen, som vi känner den, under och Gudsstaten återuppstår. De människor som av Gud blivit utvalda till frälsning kommer då att för evigt befolka Gudsstaten. Inga skillnader i rang och status kommer då att finnas mera; herrar och slavar, fattiga och rika kommer att leva jämlikt. Den världsliga staten och dess klasskillnader var en nödvändig konsekvens av syndafallet, och kommer därför att försvinna efter domedagen.

Citat

• Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.
• Ge mig kyskhet och avhållsamhet - men inte ännu!

Skrifter (i urval)

• Confessiones ("Bekännelser")
• De civitate Dei ("Om gudsstaten")

Skrifter i svensk översättning

• En liten tractat om then guddomligha warelsen. Översättning av Johannes Magni Tiste. 1626
• S. Augustini, biskops i Hippon, Hand-bok, och ensliga samtal med Gud. 1705
• Then helige Augustini biskops i Hippon Meditationes. 1708
• Bekännelser om sig sjelf. Översättning av Anders Källström. 1860
• Augustini bekännelser På svenska med en inledning af Nathan Söderblom. 1905
• Augustinus' Bekännelser om sin omvändelse. (Omfattar de nio första böckerna.) Översättning av Sven Lidman. 1921
• Augustini confessiones. Urval med inledning och kommentar av Gerhard Bendz. 1941
• Bekännelser. Översättning av Sven Lidman. 1958, 1962, 1971
• Bekännelser. Översättning av Bengt Ellenberger. 1990
• Guds stad. De utfästa målen. Bok IXX-XXII. Översättning av Bengt Ellenberger. 1997
• Augustinus bekännelser. Översättning av Bengt Ellenberger. 2:a upplagan 2003
• Tolkning och retorik: de doctrina christiana. Översättning av Lars Nyberg. 2006
• Tretton brev. Översättning av Anni Maria Laato och Patrik Hagman. 2007

Psalmer

• O Gud vi love dig, o Herre i 1695 års psalmbok med Ambrosius.

Källor

• Farmer, David Hugh, The Oxford Dictionary of Saints. 3rd ed. Oxford: Oxford University Press 1992. ISBN 0-19-283069-4
• The Book of Saints: A Dictionary of Servants of God. 6th ed. London: Cassell 1994. ISBN 0-304-34357-9

Externa länkar

• Augustinus i Libris (auktoritetspost)