Manikeism
Från Rilpedia
Manikeismen är beteckningen på en dualistisk religion med gnostiska drag, grundad av Mani (cirka 216–276), och under en tid en världsreligion med utbredning från Kina till Nordafrika. Manikeismen gör anspråk på att samtidigt fullända buddhismen, zoroastrismen och kristendomen samt delar av den mosaiska tron genom en egen skriftreligion om sju böcker med olika titlar.
Innehåll |
Ljus och mörker: manikeistisk dualism
Enligt manikeismen bildar ljus och mörker två skilda riken som är utan ursprung och som existerat vid sidan av varandra innan världen kom till. Dessa riken har likartad struktur. Storhetens Fader är konung över ljusets rike (jfr himmelriket), men är samtidigt helt identisk med detta ljusrike. Även mörkrets rike (jfr helvetet) har en konung.
Urmänniskan härstammar från ett ursprungligt krig mellan Storhetens Fader och konungen över mörkrets rike. Adam och Eva var skenbilder skapade av Mörkret, men alla ättlingar, människorna, innehåller också ljuspartiklar, och Jesus, ljusglansen, sändes ut för att påminna människorna om detta. Apostlar är även Noa, Enok, Sem, Abraham, Buddha och Zarathustra.
Människans kanske viktigaste uppgift är att se till att ljuspartiklarna i världen och tingen. Människornas befrielse kan endast ske genom kretsloppet av avlelse, födelse och död, och därför måste de handlingar som tjänar livet utföras. Denna dubbelhet avspeglades i det manikeiska samfundets form. Församlingarna leddes av utvalda, som levde i celibat och som uteslutande åt vegetarisk och ljusbringande kost. Den yttre kretsen bestod av åhörare som fick ha sex och äta kött, men inte själva slakta.
Grundande, utbredning och upplösning
Mani växte upp i Babylonien i en elkesaitisk miljö. Efter två visioner cirka 229 och 240 kände han sig manad att utveckla en egen gnostisk lära. Han begav sig till Indien och undervisade efter sin återkomst i södra Iran och Babylonien. Förföljd på grund av sin lära dog han i fängelse. Hans lära spred sig dock i olika väderstreck; i Europa blev det en allvarlig medtävlare till den unga kristendomen; exempelvis var Augustinus maniké innan han blev kristen. Med tiden undertrycktes den av förföljelser från de kristna, men verkar levt kvar i hemlighet ganska länge - det finns bevarade manikéiska skrifter från europeisk äldre medeltid, som kan ha framställts i hemlighet. Det har föreslagits att medeltidens stora kättarrörelser, bogomiler och katarer, hade ett samband med manikeismen, men detta är osäkert. I Mellanöstern utplånades manikeismen efter islams erövring av området, men det anses ofta att den shiitiska inriktningen av islam tagit vissa intryck av läran. Störst framgång hade den manikeiska missionen i Central- och Östasien. Hos uigurerna blev läran i praktiken statsreligion, och den hade också stor framgång hos mongolerna. Med tiden blev den hos dessa folkslag dock ersatt av islam repektive lamaismen. Även i Kina fick Manis lära många anhängare. Dock gick religionsförföljelserna under kejsare Wu-Tsung (840-talet) hårt åt manikeerna, som bland annat deporterades till olika provinser. Religionen levde dock kvar åtminstone fram till 1500-talet i Kina. Där finns också världens enda manikeiska tempel bevarat.
Spår och influenser, nymanikeism
Även om manikeismen dog ut lämnade den spår efter sig inom kristendomen och framför allt i islam. Även den kinesiska daoismen kan ha tagit visst intryck, och världsreligionen Bahai, som bildades i samma område som manikeismen, har vissa liknande drag. Idag finns det även en nymanikeism rörelse som söker bringa liv i religionen.
Övriga betydelser
Begreppet manikeism används också metaforiskt för att beskriva olika slags tänkande som bygger på absoluta motsatser.
