Från Rilpedia

Celibat (av latin caelebs, "ogift") är ett livsval bestående i totalt avstående från sexuellt umgänge. Ofta avses, i synnerhet om celibatin är religiöst motiverad, avståndstagande från all slags umgänge med det motsatta könet. Traditionellt har celibatet varit religiöst betingat, vilket framgår av "celibatets historia" nedan. Under senare tid har celibatet även fått en politisk betydelse, se härom i artikeln radikalfeminism. Jämför även asexualitet.

Celibatets historia

I den förkristliga tiden var endast de vestaliska jungfrurna förpliktade att leva ogifta. Hos judarna var stadgat, att prästerna icke fick äkta någon sköka eller skändad eller frånskild; översteprästen fick ej ens ta en änka till hustru (Tredje Mosebok 21:7, 8, 14 och 15). Nya Testamentet innehåller inte på samma sett som GT regler, utan Jesus säger: att de som kan tillägna sig detta [celibatet] bör göra det, för himmelrikets skull (Matt 19:12) Men detta var ingen enhällig regel och flera av apostlarna var gifta (Matt. 8:14, 1 Kor. 9: 5), i alla fall från början (Matt 19:29). Men dels på grund av ett yttrande hos Paulus, att det ogifta ståndet under vissa förhållanden är att föredra (1 Kor. 7:38), dels till följd av den genom munkväsendet sig allt mer utbredande åsikten om askesens välbehaglighet inför Gud började man efter hand inom kyrkan betrakta det ogifta ståndet som någonting särskilt förtjänstfullt.

En spansk synod i Elvira (305) påbjöd till och med, att spanska biskopar, presbyter och diakoner ovillkorligen måste leva ogifta. Försöket att på kyrkomötet i Nicaea 325 upphöja detta stadgande till en för hela kristna kyrkan gällande lag misslyckades dock, huvudsakligen genom den egyptiske biskopen Paphnutii bestämda uppträdande till förmån för den mildare praxis, som i detta hänseende gjort sig gällande, i det man tillät prästerna att fortsätta ett före ordinationen ingånget äktenskap, ehuru man plägade förbjuda dem att gifta sig efter ordinationen. Det ovillkorliga celibatet vann emellertid allt flera anhängare, särskilt inom den västerländska kyrkan, i synnerhet sedan flera påvar - Siricius (384-398), Innocentius I (402-417), Leo I (440-461), Leo IX (1049-1054), Stefan IX (1057-1058), Nikolaus II (1058-1061) med flera - genom stränga förordningar sökt verka för detsamma.

Det var dock först påven Gregorius VII (1073-1085), som lyckades införa celibatet såsom en för hela den romerska kyrkans prästerskap gällande lagstadga. Detta skedde genom hans högtidliga förklaring (på synoden i Rom 1074) att envar, som ville erhålla ett andligt ämbete, ovillkorligen skulle vara förpliktad till celibat och att de präster, som redan var gifta, icke skulle ha något annat val än att antingen genast skilja sig vid sina hustrur eller också utan vidare avgå från sina ämbeten. Det gick till och med så långt, att en lekman, som mottog sakramentet ur en gift prästs hand, enligt Gregorius förordning hemföll under kyrkans bann. Denna celibatslag inskärptes ytterligare genom de på mötena i Reims 1119 samt i Rom 1123 och 1139 fastställda förordningarna, vilka sedan samtliga blev upptagna i den senare kanoniska rätten. För det lägre kleresiet gjordes dock efter hand åtskilliga eftergifter av påvarna Bonifatius VIII (1294-1303) och Clemens V (1305-1314). På grund av det tridentinska mötets beslut är huvudsakligen följande celibatsbestämmelser nu gällande inom den romersk-katolska kyrkan:

1. Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster;
2. Gifter sig en präst av högre grad, är hans äktenskap ogiltigt, och han själv straffas genom exkommunikation och suspension;
3. Ett äktenskap, ingånget av en präst av lägre grad, må väl anses giltigt, men prästen förlorar därigenom sin plats och kan ej stiga till högre grad.

Inom de östligt ortodoxa kyrkorna är endast klosterandliga samt biskopar, ärkebiskopar och patriarker förbundna till celibat. Det lägre kleresiet däremot äger ej endast rättighet, utan är förpliktat att gifta sig. Ingen får dock ta en änka till hustru, lika litet som någon, vorden änkling, får gifta sig för andra gången.

Kända celibatärer

• Dalai Lama
• Moder Teresa
• Munken
• Nunnan
• Påven
• Hamada

Se även

• Directa ad decessorem, det första dekretet om celibat
• Brahmachari - hinduisk celibatär

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).